Grönland & jag – så började vårt förhållande, del 3

Så är det väl på tiden att jag får ”avslutat” denna historia om hur jag hamnade på Grönland. Förra inlägget avslutades med att jag för 7 år sedan, år 2001, gick med planer att förlänga ett 10 veckors långt sommarjobb i Nuuk för att få chansen att uppleva en grönländsk vinter.
(Har ni inte följt med från början, så är det kanske bäst att läsa del 1 och del 2 först.)


Sagt och gjort; en grönländsk vinter skulle deffinitivt upplevas! Jag fick fixat en förlängning av jobbet på kulturhuset och hyrt ett rum hos en äldre dam – helt klart Grönlands strängaste (sagt med kärlek väl att märka *hihi*). Så snart skolorna började igen skulle jag ju inte få lov att bo kvar på studentkorridoren jag bott på de första 10 veckorna. Hastigt och lustigt försvann alltså min nyskapade vardag med ”lillebror” – killen som jag närmast blivit bortgift med *hihi* – ”saftkillen” och den då redan hemresta svenskan. Jag fortsatte dock så klart att besöka den numera överbefolkade studenkorridoren lite då och då.

Ytterligare en tid senare mötte jag den tystlåtne saftkillen under en musikfestival. Lite stöttad av ett par öl i magen kom han med den sötaste kärleksförklaring en tjej någonsin kan drömma om att få. Jag blev totalt överrumplad. Det blev dock aldrig till något. Dessutom så tog hans praktiktid i Nuuk slut strax innan jul 2001 och han skulle tillbaka till skolan som låg i en annan stad. Och mitt i allt fick jag missat att få hans adress & telefonnummer.


I allt stannade jag i Nuuk i ett år. Ett på många sätt underbart år. Men även ett år med många mindre roliga upplevelser, både privat och på jobbet. Fast jag blev helt klart många erfarenheter rikare som jag inte vill vara förutan. Men nu skulle jag hem för att avsluta mina studier på Chalmers, efter att först bl.a ha tagit mig en semester, resande tillsammans med några vänner i Canada. Med mig till Sverige hade jag sedan i några månader en grönländsk pojkvän, L. Ett inte helt lyckat ”projekt”... ;-)

Skolan började hösten 2002 och gamla rutiner återinfann sig, även om det tidigare boendet i Göteborg bytts ut mot ett evigt pendlande fram och tillbaka mellan mina föräldrars ställe på landet och skolan. En lååång resa. Jag cyklade hemifrån för att hinna med bussen strax före klockan 5 på morgonen och jag kom normalt hem först omkring klockan 21.20 på kvällen och möjligheterna att få tid till vänner var minimal. Vilket liv..!

Tungt var det, speciellt pga av den tragiska olycka min syster var med om den samma höst, vilket nästan kostade henne livet. Men något att glädja mig åt fick jag lite oväntat: Väntandes på att tåget skulle föra mig hemmåt, satt jag en dag och slösurfade på skolan. Jag hamnade på ett frivilligt e-mailregister hos det grönländska telefonbolaget. Jag tänkte lite på skoj att kanske, kanske hittar jag någon bekant. Och mycket riktigt; någon med samma namn som ”saftkillen” hade registrerat sig! Snabbt och utan att riktigt tänka efter fick jag skrivit ihop ett mail: ”Är det du?”

Någon dag senare fick jag svar; det var ”Saftis” och jag vet inte varför (i alla fall visste jag inte då) för så nära var vi ändå inte – vi hade ju mest bara setts mina första 3 månader i Nuuk – men jag var bara så glad, så glad! Kände mig helt upprymd. 10 månaders tystnad oss emellan var bruten! Ganska snabbt blev ett besök i hans studiestad satt på önskelistan till den kommande sommarens redan inplanerade Grönlandsresa. Jag hade inga andra intentioner än att besöka honom och lite smått ”utnyttja” chansen att se en ny grönländsk stad för en billig peng, utan att behöva betala för boende.

Sagt och gjort; jag åkte tillbaka till Grönland i juni 2003, efter ett år ”på annan ort”, om än med daglig e-mail-/telefonkontakt med diverse grönländska bekanta. Jag fick på min resa sett en hel del områden av landet som jag inte hade sett förr, återsett en drös vänner och upplevt en hel massa äventyr. Och ja, så fick jag så klart träffat saftkillen. Som jag föll smått pladask för. Dagen vi möttes på nytt var den 5:e juni (för övrigt den fasta dagen för Fars Dag här i Grönland), och det är alltså exakt 5 år sedan just idag.

Grönland lockar fortfarande enormt mycket, men att jag fortfarande verkligen sitter här än i dag är nog ändå på grund av denna återförening. Förresten; nämde jag det att saftkillen hette Holger..?! *hihi*

Snipp snapp snut, så var denna del av sagan slut... ;-)