Grönland & jag – så började vårt förhållande, del 2

Så var det dax att ta vid där jag slutade förra lördagen, då jag började berätta om hur jag hamnade på Grönland. År 2001 var planen 10 veckors sommarjobb i Nuuk, Grönlands huvudstad, och det var det. Men så blev det ju inte riktigt...
(Läs första delen i serien här.)


Kollegiet visade sig, som jag misstänkt, vara en studentkorridor. En ganska folktom sådan. 1:a veckan träffade jag bara på en kille. En riktig pratkvarn & smått skrytmåns vars slangfulla danska jag verkligen hade svårt för att förstå. Men på något vänster lyckades han ändå bli som en lillebror till mig, vilket förvandlade min sommar till värsta lekstugan (på ett positivt sätt).

En vecka senare, den 31:e maj (alltså exakt 7 år sedan i dag *hihi*) dök ytterligare en kille upp; killen med den sötsliskiga, gröna saften (som jag då inte visste var den vanligaste saften i landet, producerad lokalt i Nuuk). Han var en mycket tystare kille som jag ofta satt tillsammans med i det kombinerade kök & allrummet, tittandes på TV. Eller mest var det nog han som tittade på TV (och drack saft) medan jag läste, skrev, lagade mat osv. Vi pratade med vissa svårigheter med varandra (ingen av oss var någon höjdare på danska kan man väl säga). Mest satt vi därför bara tysta tillsammans (vilket i och för sig grönländare ofta gör - de har inte alls någon sådan gen som säger att tystnad är pinsamt. Detta visste jag dock inte då) och skrattade lite då och då typ, speciellt då ”lillebror” kom och höll låda med sina rövarhistorier.

Tre veckor efter mig kom en annan sommarjobbare för att bo i vår smått öde studentkorridor. Även hon var svensk, men en del år yngre än mig. Hon hade förväntat sig att sommaren i Nuuk skulle vara hipp och partyfylld, som hennes förra sommar jobbandes i Köpenhamn hade varit, så hon vantrivdes från dag 1. Trots det hittade vi på en hel del i den ganska så ohippa lilla staden med hus lite lustigt och slumpartat kastade ut på klipporna. Det blev valsafaris, fjällvandring, koncerter, lite nattliv, filmkvällar & rundkörande i staden osv. De senare två sakerna tillsammans med min nyfunna ”lillebror” som svenskan & saftkillen retade mig enormt för. Jag fick lova att jag skulle bjuda den smått ”grönlandsallergiska” svenskan på vårt eventuellt kommande bröllop innan hon begav sig söderut över Atlanten igen, med destination Europa och civilistationen. *hihi*

Jobbet på kulturhuset rullade också på. Jag förstod max hälften av vad som sades till mig, men jag kände mig hemma bland alla kablarna och fick också en italiensk ljudteknikerkollega som jag kunde "alliera" mig med. Att prata engelska kändes ju ändå tryggt! Med den andre svenske scenteknikern (tillika göteborgare...) som fanns på den, sett till antalet anställda, lilla arbetsplatsen blev det inte pratat rätt många ord med. Jag fick dock genom jobbet en hel del bekanta bland Grönlands ”kulturelit”, som öppnade en del spännande dörrar för mig.

Ja, hela min tid i Grönland präglades av att jag mest umgicks i grönländska kretsar och deffinitivt inte, som många danskar, fastnade i ett danskt umgänge. Dels var det ju grönländarna som hade de mest spännande sakerna att berätta om för mig och dessutom pratade de en mer okomplicerad danska som jag i alla fall hjälpligt kunde förstå. Eller ja, så hade vi inget gemensamt språk alls och kunde därmed förlita oss på att vifta med armarna, vilket var bättre än att prata med en dansk som trodde att jag förstod allt...

Det tog inte direkt långt tid innan jag hade massor av människor att hälsa på när jag gick på stan. Jag kände mig på många sätt hemma just därför. Dessutom tyckte jag det var skönt att på något sätt mer smälta in, vilket jag ju gjorde här. För här var ju nästan alla korta som jag och jag var plötligt långt ifrån ensam om att gå runt och le åt folk. Här gör man ju det som standard, vilket många tyckt varit superknasigt hemma i Sverige. Jag vet inte hur många gånger jag i Sverige, av smått oförstående, fått frågan ”Vad går du runt och skrattar åt?” Jag är ju bara glad och ler dessutom automatiskt när jag ser andra människor. Här var alltså ett helt folkslag som gjorde på samma sätt!


Fast äventyret var inte helt en dans på rosor heller. Redan efter några veckor gick jag och så smått övervägde en tidigarelagd hemfärd. Min tid i Nuuk började nämligen riktigt illa, med att jag bara efter några dagar i landet fick min första & största njurstensattack någonsin (följt av fler som kom då och då den sommaren). Ursäkta språket; men jag spydde non-stop i nästan ett dygn och smärtorna var inte att leka med. Självklart kände jag mig ganska liten & ensam, när jag inte alls förstod vad det var som hände med mig, inte hade någon telefon och personalen på sjukhuset jag tillslut kom till närmast pratade swahili (eller tyckte jag gjorde det) så det tog 10 minuter innan vi ens fick löst personnummerfrågan... Dessutom gick min farmor hemma i Sverige bort, tre veckor efter att jag kommit till Grönland och begravningen ville jag ju egentligen gå på.

Därutöver var det enormt kallt, och jag gick och lovprisade min svenska kompis Susanne som tidigare på våren övertalat mig att köpa den fleecejacka som nu blev min räddning i min ack så livsnödvändiga lager-på-lager-lösning. Det ofantliga regnandet & stormandet de första veckorna och den på sina ställen helt till i juli liggande snön kunde ju egentligen också ha sin avskräckande effekt, med tanke på hur ljuvligt varmt det hade varit i Göteborg innan jag reste. Men inte. Jag kämpade mig fram i motvinden så genomdränkt man bara kunde vara och bara skrattade. Visst var det enormt komiskt ändå att jag, en ensam liten tjej från Sverige, frivilligt valt att befinna mig här!?

För ja, jag valde så klart att stanna och fixa mina 10 vekors jobb trots allt. Jag är inte den som ger upp i 1:a taget och snart började till och med en tanke gro i mig; jag skulle gärna vilja se hur denna stad såg ut om vintern, med mörker & snö! Och jag ville uppleva alla de spännande evenemang som redan låg i kulturhusets kalender, inklusive de Arktiska Vinterspelen (AWG – läs mer här och här) och jag ville lära känna mina många nya bekanta lite bättre. Mina drömmar växte. Planen hade annars varit att åka och plugga i Kina ett skolår den hösten, men när jag nu ändå var här kunde jag ju lika gärna stanna. Eller?

Scannade foton från den gången det begav sig...:


Vår studentkorridor låg på första våningen av det gula huset. ”Mitt” fönster låg på baksidan med utsikt över havet och ett högt, brett & mycket vackert, snöbeklätt fjäll som sluttade rakt ner i havet (Kingigtorssuaq / Hjortetakken, 1188 m).


Här jobbade jag alltså; på Katuaq – Grönlands Kulturhus.


Den andra svenskan & jag hittade på en del kul. Här sitter hon i den gamla stadsdelen, Kolonihamnen.


Det första isberget jag såg på nära håll. Då tyckte jag det var stort, med sina ca 10 meters längd precis vid ytan. Så naiv man var... ;-)


Valar såg vi också, upp till flera gånger. Det var deffinitivt upplevelser som var med till att få mig att vilja stanna på Grönland.


På picknick i fjällen med ”lillebror” (han ses till vänster och den andra, ja det är ju jag... :-) ).


Jag kom mig upp på toppen av Ukkusissat (Store Malene), fjället vi idag ser från vårt vardagsrum. Och ja, jag hade dagen innan slått vad om jag vågade raka av mig håret, därav den smått flintiga skallen. Jag har inte testat det sedan dess ska erkännas... ;-)

Se en film från toppen, som någon okänd dansk filmat och lagt på YouTube, här:



Så ser det alltså ut omkring oss. Staden ses också ligga där på sitt lilla näs omkring den 30:e sekunden (filmaren säger det ju också). Det ser nästan ut som om vi inte har backar i staden, men kom ihåg, det är filmat på över 800 meters höjd, så... :-)


3:e och sista delen av historien kommer här på bloggen inom kort...

Uppdaterat: 3:e delen kan nu läsas här.