Att man bara kan vara så fräck, tänkte jag...

Min telefon ringer och jag ser att det är Holger som ringer från jobbet:

- Halloj! svarar jag glatt.
- Hej, det er mig.
- Ja, hej.
- Du, vet du vad är det för en konstig stank jag har i näsan?
- Öh?
- Ja, jag har en konsting doft i näsan, som sitter fast liksom.
- Öh? Va?
- Det måste komma från dig.

Nu blir jag smått förnärmad, samtidigt som jag tänker att det är ju över 2 timmar sedan vi sågs. Hur kan det vara möjligt? Och jag som duschade och allt i morse!

- Vad är det du säger?

Och så trillade myntet ner, och jag kunde börja skratta.

Efter alla dessa år, så har jag ännu inte lärt mig den grönländska traditionen med att säga till personer dagen innan deras födelsedag att de luktar illa!

En knasig tradition, jag vet. Men så gör man altså. Trots både dusch, deodorant och ett par droppar CK One Summer så stinker jag alltså idag, enligt inuiterna... :-)

3:e gången gillt

3:e inlägget för dagen och här får det också vara slut med skrivandet för idag. Dagens efterrätt, tillika småfirande av syrrans 35-årsdag, väntar nämligen: Fruktsallad & glass! Hyffsat lyxigt här på Grönland, där färskvaror inte är de billigaste (& mest lättillgängliga, även om det inte går någon nöd på oss just här i huvudstaden). Resterna av salladen får den nu sovande Aaju till morgonyoghurten imorgon – blir nog populärt! :-)

Värmen före kylan

Inte säg något till hälsopolisen, men jag har precis varit ute vid kaffemaskinen och hämtat mig en kopp varm choklad. Eftersom jag varken drikker kaffe eller te (jo, när jag är förkyld eller på besök hos äldre damer typ...) så är det inte ofta jag änvänder den avancerade maskinen här på jobbet. Men när man känner sig frusen och lite småtrött så är det ändå underbart gott med lite varm choklad...! Mums! Och en god uppvärmning är det ju också, när nu man snart ska bege sig hemmåt i kylan. -8 C säger termometern, med vinden medräknad säger tabellen -17.

Det e ingen vanlig dag…

…för det är syrrans födelsedag. Hurra, hurra, hurra! :-)

Ännu inga planer på hur dagen ska firas, men även om vi är långt borta brukar vi uppmärksamma födelsedagar & sånt i Sverige lite här på Grönland oxå, så nått ska det allt bli.

En sak är dock säker; födelsedagen (35 år) kommer inte att firas med filmen vi såg i går – Snakes on a plane med Samuel L. Jackson som FBI-agenten Neville Flynn.

Somnade i soffan, efter veckans avsnitt av Grace Anatomy, och vaknade sedan 2 timmar senare, precis innan behållaren av ormar öppnas och TV-skärmen fullkomligt fylldes av krälande giftormar. Jag är inte äcklad av ormar direkt, men ändå...

Ett flygplan fullt av ormar + passagerare ovetande sprayade med fermoner ==> Nästan två timmar av enorma huggtänder, skrikande människor och en Samuel L. Jackson som den maskuline superhjälten, som samlar passagerarna och leder dem i samlad trupp i kampen mot odjuren. Allt medan han även fungerar både psykolog, elektriker & pilot. Nja... Det hör väl inte direkt till min typ av film, som nog är något (läs; i jämförelse mycket) mer av den tankeväckande typen.

Ska jag, som är hyffsat hopplös på titlar och namn, nämna några filmer jag gillar på stående fot så blir det t.ex American History X, Hotel Rwanda, The Pianist, Lilja 4-ever och Der Untergang. Sedan är ju smaken väldigt beroende av humör...

...hur mycket jag än gillar att lära mig något om historien och världen av idag när jag ser på film, så kan vissa dagar bara vara som gjorda för skratt & förväxlingar i invecklade komedier, eller fantasieggande i mytiska fantasyfilmer, för att inte gå in på det hav av riktigt bra, melankoliska och ibland småknasiga europeiska filmer osv. Och ja, jag är också en sucker for Eastasian-movies – de flesta underkategorier.

Mainstream, amerikansk action, som senaste veckans sedda Die Hard 4 och nämda Snakes on a plane får dock inte speciellt stor plats i mitt hjärta, mer än i formen av att få en småtrevlig stund med pojkvännen, gärna på bio, där iaf specialeffekterna imponerar. Ett litet undantag är dock superhjältsfilmer som Spiderman och liknande. De är ju lite smått nostalgi för en gammal Marvel-fantast som underteckand. ;-)

Vad gillar ni bloggläsare för film? Skriv & kommentera.

Uppdaterat: Filmplakaten är så klart inte en egen produktion, utan den är hämtad från http://www.allposters.com/.

Gårdagen i foton

Även en småförkyld Aaju tyckte det var kul att leka i snön (även om vi inte tillät honom att göra det så länge just pga förkylningen)...


...och se på husbyggen med stora kranar.


Medan Aaju och jag njöt av den fina utsikten...


...från utsiktsplatsen vid flygplatsen...


...lekte Holger med bilen. Eller ja, Holger insisterade på att det var för att lära känna bilen och bli bättre till halkkörning. Och jag kan väl inte annat än intyga; han är jätteduktig på halkkörning och väldigt ansvarsfull när han kör bil. Helt otroligt; för ett år sedan hade han inte ens körkort!


Utflukten avslutades på Barista Café, där Aaju snällt delade med sig av sin jordgubbsmoothie...


...och jag drack varm chocklad med chokladmuffin. Mums!

Trägårdsmöbler i snöyra

En minnesregel för ändringen av klockan säger att om våren tas trägårdsmöblerna fram och om hösten tas de tillbaka. Hade jag haft några trägårdsmöbler hade dock de åkt in för länge sedan, som morgonens foton väl tydligt ilustrerar. Men inte en heldum minnesregel ändå. Så kom ihåg; idag ska trägårdsmäblerna, nej jag menar klockan, ställas tillbaka en timma! :-)

Aaju hos ataata-frisören

Ett möjligt citat från Aaju idag:
- Ge mig bara en penna & en pennvässare så ska jag nog sitta still under hårklippandet. Och det även om ataata [pappa, red. anm.] kom till att göra fel, då han ställde in maskinen på kortaste möjliga snaggen. Kanske har jag lite hår på huvudet igen, lagom till jul?! *ghaa* :-P

Just nu, just här

Så var arbetsveckan över för denna gång. Skööönt. (Eller ja, det blir lite photoshoplekande på jobbets räkning också i helgen, men att klippa & klistra med foton, om än på datorn, är ju bara kul. :-) )

Det har hur som helst varit en totalt fullpackad vecka, med möten (inklusive tidigare nämda konferens & föräldramöte) nästan non-stop, hela tiden. Dock i en kombination med en känsla av att jag verkligen fått avbockat en hel del på ”att göra”-listan. Mycket ros har det också blivit, bla för förra fredagens personaltidning och under det sk, årliga (direktöversatt – vet inte vad det heter på svenska) medarbetarutvecklingssamtalet. Det blev både komplimanger och förslag om spännande utvecklingsmöjligheter. Bättre arbetsvecka kan man därför nästan inte tänka sig – även om jag nu närmast deckade igår av utmattning, så snart jag kom hem. :-)

Och ikväll; jo, blev hämtad på jobbet av mina två småsjuklingar (vi är alla tre fökylda *suck*), varpå det blev ännu en tur till flygplatsen för att se ännu en Dash-7 landa (vilket den gjorde med vissa problem trots att det var vindstilla). Har man två flygfanatiker i familjen så har man! :-) Sedan bar det av hemmåt, varpå Holger ställde sig och lagade mat. *aah* Renköttsbiffar med potatis, svampsås & kokta grönsaker. *mums*

Nu är Holger ute för att låna en film av en kompis samt köpa glass, och sängen väntar på Aaju. Med andra ord så var det färdigskrivet för idag. Dax att natta med Laban & Labolina och Plupp, tända lite stearinljus, ta fram de djupaste tallrikarna och de största skedarna och slänga sig ner i vår stora, sköna soffa för lite filmunderhållning. Det är jag verkligen värd! *hihi* :-P


Efter en misslyckad inflygning med avbruten landning som följd, och ett extra varv runt stan, landade så tillslut denna Dash 7.

Ring, ring…

Tidskillnader mellan en utomlandssvensk och familjen kan ibland vara besvärliga. För min del handlar det bara om 4 timmar, men ändå.

När klockan är 19 hos mig – när jag känner mest för att ringa, efter avslutad arbetsdag och middagsbekymmer – är klockan t.ex 23 hemma i Sverige, och folk ligger och sover (eller är på väg i säng). Ska jag hinna ringa innan det blir för sent, gäller det alltså att hänga sig på telefonen så snart jag kommer hem från jobbet strax före 17-tiden, när jag är som mest trött och omotiverad till att prata i telefon. Och sedan har jag någon timma på mig att komma fram, före att det blir för sent. Ska jag handla eller göra andra ärenden efter jobbet är det otänkbart att hinna ringa.

Man kan så klart ringa från jobbet och därmed träffa svensk kvällstid, när folk är hemma & har tid att prata. Men det är alltså lite pinsamt när man sitter där på kontoret och pratar svenska och jobbtelefonräkningen är full av långa Sverigesamtal. Ett utgående samtal i veckan är mer än nog för mitt samvete.

Alternativet är då så klart att ringa på morgonen, innan jag går på jobbet. Men en småbarnsmammas morgon är väl inte smäckfull av tid för sånt, medmindre jag står upp extra tidigt. Trött, och konstant kollande på klockan för att man ska hinna få lillen upp i tid; inte de bästa förutsättningarna för ett bra samtal. Dessutom; hemma i Sverige är det ju förmiddag och folk jobbar (inklusive dem som inte har tillgång till telefon på jobbet), är till möten osv. För att inte tala om dilemmat jag haft, med att folk sover middag någongång mellan 12 och 15 svensk tid.

När jag väl får fatt på folk - typiskt på helgen - blir det därför att jag pratar i mycket lång tid. Det blir lätt i över en timme med min pappa t.ex. Saknar dock ibland möjligheten att kunna ringa var och varannan dag hem till familjen för att kort bara höra hur de har det. Något jag, efter alla dessa år, verkligen behöver ha klurat ut en lösning på.

Hur gör ni andra, som har familj & vänner i andra tidszoner?

Så var man visst expert... (En titt i gårdagens tidning)

Fasaden på vårt kulturhus Katuaq som ska föreställa norrsken. Kortet tog jag igår eftermiddag, med Nuuk centrum i bakgrunden. På morgonen var träet vackert snöfrostigt, men tog jag något kort? Nej...

I gårdagens upplaga av tidningen AG kunde man läsa en artikel med överskriften ”Experter diskuterar klimapolitik”. Eftersom jag var en av dem som deltog, som representant för landets el-, vatten- & värmeproducent, på gårdagens konferens/workshop i kulturhuset Katuaq, måste så jag alltså ses som en expert. Hmm...?! :-) (Återkommer till själva dagen och klimatrategin i ett senare inlägg.)

Annat som det pratas mycket om i media (och i fikarum) här för tiden är annars Nuuk borgmästares man, som i förra veckan blev dömd för sexuellt missbruk av barn. Det handlade om två barn, flera års missbruk och domen blev fantastiska 8 månader...! Ja månader, inte år. Med trolig frisläppelse redan efter 5. Mellan raderna har man dock kunnat förstå att det inte handlade om de mest allvarliga formen av missbruk, men ändå! Det har blivit till en het debatt om låga fängelsestraff, svågerpolitik och särbehandling av det "fina" folket, med mycket känslor. Och visst, det ligger något i det. Framförallt har vi generellt väldigt låga straff.

En våldtäkt av den grad som i Danmark skulle ge 2-3 års fängelse, blir t.ex till bara 6 månader här. Dock när det gäller sådana och än allvarligare våldsbrott och liknande (som mord t.ex) skickas förövarna iaf bakom lås och bom, om än lite väl hårt, placerade i ett bestämt fängelse, Herstedvester, i Danmark. Lite omänskligt ändå för dem med riktigt långa, alternativt tidsobestämda straff. Många som kommer dit har ju varken familj i landet, direkt kunskap om kulturen eller språket för den delen.

Fängelserna här i landet är istället alla öppna anstalter. De dömda går därför ofta runt på stan lixom du & jag. De kan t.o.m delvis ha jobb och gå i skola. De får bara inte dricka och de måste vara på anstalten före en viss tid på kvällen typ. Lyx...!

Angående borgmästaren, så är det dem som ropat om att hon bör avgå pga domen. Själv tycker jag det är fel signal att sända. Vi vill ju att folk ska kunna prata öppet om dessa saker, våga komma fram och inte bevara det som en mörk familjehemlighet och inte ta aktion. Jag känner själv familjen i fråga lite och vet att det inte varit något man genom åren bara har gömt under täcket. Det hela kom som en lika stor chock för dem som för alla andra. Och nu, efter detta har kommit fram, har borgmästaren också skilt sig från mannen, efter 41 års äktenskap. Go borgmästaren!

Annat som fyller media är annars att det så tillslut blev beslutat att vår landningsbana ska förlängas. Så till år 2011 ska både stora Airbus- och Boeingflyg kunna landa här i huvudstaden, så man slipper omvägen om de gamla amerikanska militärbaserna i Kangerlussuaq & Narsarsuaq. Bra eller dårligt? Ja, vi får väl se vad som händer när Nuuks välkända dimbankar & stormar drar in över staden och x antal människor blir strandade i dag efter dag. Kanske var det ändå bättre att slippa igenom ovädret i de små, mycket vädertuffare propellerplanen för att sedan lyfta mot utlandet från ett oftast vädermässigt ytterst stabilt Kangerlussuaq...?!

Och man kan väl inte skriva ett nyhetsinlägg utan att nämna fredagens snabba beslut i landstinget (motsvarande riksdagen): Med direkt verkan klubbade man nämligen igenom ett förslag om förhöjda avgifter på sprit, tobak, godis & läsk. Det saknas 100 miljoner danska kronor för att få budgetten för nästa år att gå ihop och det var så man löste det. Priserna i butikerna steg på bara några minuter.

Good or bad? Ja, knappast kommer det att få de redan fattiga familjerna att röka & dricka direkt mycket mindre på lång sikt. Det är snarare andra, redan nedprioriterade saker som blir nedprioriterade än mer. Men huvudsaken är iaf att vi får behålla våra stora vrålåk till 4-hjulsdrivna jeepar och lyxjakter, som det fullkomligt vimlar om i det förhållandevis rika Nuuk. Det skulle ju vara synd om vi skulle behöva betala någon extra avgift för dem. Och det sagt med ironi av en person som inte ens är speciellt vänstervriden.

Och tillsist, det nyaste av det nya: Det har i Danmark, för få minuter sedan (medan jag skrev detta blogginlägg faktiskt), blivit utropat val till den 13:e november (de gör så i DK - de har inga fasta valdagar vart 4:e år som i Sverige, utan det är den sittande statsminister som plötsligt bara bestämmer en dag, vilket så klart ger den sittande regeringen stora möjligheter till att vara taktiska). Med andra ord ska vi också ha val här om mindre än 3 veckor, då vi har två representater i det danska folketinget (riksdagen).

Trevlig FN-dag på er allihop! :-)


Utsikten från vardagsrumsfönstret den korta stunden jag var hemma, för att fixa till & äta middag (lasange, mmm... :-) ), sedan bar det av på ett 3 timmar långt föräldramöte på Aajus dagis. Zzz... :-P

Nuuk sightseeing (2) goes to the fjälls

Igår var vi på en liten tur runt foten av Ukkusissat (Store Malene), fjället vi ser från vårt vardagsrumsfönster (och från sovrummet & datarummet :-) och som ni också kan se foto av t.ex här).


Nuuk är omringad av höga fjäll. Ukkusissat är der närmsta av större storlek, även om det nu bara är omkring de 800 meter högt. Men då ska man ju så klart komma ihåg att det ligger helt nere vid strandkanten, och inte på någon högplatå direkt.


En liten tribute till Lilla B & hennes vackra foton av sjöar som ger mig en välbehövd dos av den underbara, svenska naturen; en liten frusen ”fjällpöl” (den egentliga sjön ligger lite längre bort).


Från Ukkusissat kan man se Nuuk stad, några kilometer bort. En stad som nästan helt omringas av vatten; hav & fjordar.


Och så en ny vy, vridd något åt höger (norr) från förra fotot: Den numera med Nuuk ihopväxta förorten Nuussuaq.


Vid foten av fjället, mellan Ukkusissat och dess mindre släkting Quassussuaq (Lille Malene), har en helt ny stadsdel växt upp, kallad Qinngorput. När jag flyttade till Nuuk första gången, 2001, fanns ingen tillstymmelse till denna lilla ”stad”. Nu går dock arbejtsvägarna kilometervis ut i fjällen. Redan nu bor det nog närmare ett par tusen människor här (av Nuuks ca 15 000) och planerna är att mångt fler ska flytta hit ut, till idel nybyggda (och dyra) bostadsrätter.


Stadsdelen Qinngorput & delar av fjället Ukkusissat sett från Nuuk stad. Det var alltså i bergen, precis framför det höga berget till höger i bilden vi vandrade runt.

Vad ska vi äta ikväll?

I går tog vi oss bl.a en tur ner till Kalaalimineerniarfik / Brædtet *), som vi är minst en gång i veckan. Det är där man köper grönländska råvaror. Man kan köpa dem förpackade i vanliga mataffärer också, men på Kalaalimineerniarfik får man ”the real deal”: Friskfångad mat direkt från fångarna – ja, de kallas så här, yrkesmännen (och kvinnorna) som lever av sin fångst. De fiskar när det är möjligheter för det och jagar när det är möjligheter för det. Ett hårt liv, garanterat, men jag tror verkligen de trivs. De lever som ett med naturen, med full respekt. Att fånga mer än vad naturen kan tåla eller som de själva kan klara av, ligger inte i deras intresse.

Vad som finns att hitta på Kalaalimineerniarfik är mycket olika. Allt är ju beroende på tid på året, väder, vind och jägarlycka/skicklighet. Det kan vara allt från säl & val till torsk & krabbor. Eller bär & kvan – en örtväxt som starkt påminner om rabarber i smaken – för den delen.

Jag tog lite foton igår. Pga den lite knasiga situationen, blev det dock inga mästerverk. Det var snarare snabbt upp med kameran & ner igen som gällde. Så allt blev heller inte fotat. Men, men... ;-)

Den som inte kan tåla att se sin mat i rått tillstånd bedes dock nu att blunda lite, för här kommer resultatet av fototuren & lite från mitt privata arkiv...:


Så här ser det alltså ut. Igår var det ett mycket brett utbud. På fotot ses närmast havskatt, på bordet bakom lite rester av en tumlare – de små valarna, på bara någon meter, som vi också har i de svenska vattnen – en halv, tidigare gigantisk lax, kungsfisk (den röda fisken) och diverse vildfåglar. På det bakre bordet ligger än mer fisk, både torkad och rå.


Detta foto är från augusti, då man hade fångat en val. Allt kött på fotot är från detta djur.


Även igår hade man fångat ett par valar. Jag såg fenor & huvuden från 2 tumlare samt lite späck & kött från en större variant . På bilden ses dess hud (det svarta) med tillhörande späck – som äts rått som en riktig delikatess. I bakgrunden ses köttet.


Det är sällan att man kommer till Kalaalimineerniarfik utan att de har säl – grönländarnas traditionella basföda. Så oxå denna gång (och nej, det handlar inte om sälklubbning & lidande). Notera hur mörkt köttet är, vilket står i stark kontrast med att det faktiskt smakar en hel del av fisk, på ett mycket udda sätt.


Igår gick det inte att köpa en enda lax som vägde mindre än 5 kg! I bakgrunden ses oxå ett helt bord med renkött. Mums.


På vintern så är varorna man köper på Kalaalimineerniarfik naturligt frusna. Här ses frusen kungsfisk, som mycket mer passande heter redfish på engelska och rødfisk på danska. Den lever på djupt vatten, flera hundra meter ner i det kalla, mörka havet.


På våren så kan Kalaalimineerniarfik vara som ett enda stort hav av stenbit – hanarna säljs för att ätas, honorna, som inte smakar något vidare, för rommen. För den något latare kan rommen också köpas direkt i påsar, som ses här. Så är det bara hem för att tvätta och salta. Ett mycket billigare alternativ till bakpotatisröran med rödlök, creme fraiche/gräddfil & kryddor, än att köpa Abbas Stenbitsrom i affären (ja, vi har även det här).


Jaktsäsongen för spetsbergsgrisslan (appa på grönländska och polarlomvie på danska) är också startad, till mångas glädje.


Vanligtvis kan man inte köpa skinn och andra troféer på Kalaalimineerniarfik, men vid förra årets myskoxesäson kunde man.


*) En liknande marknadsplats finns i alla grönländska städer. Den i Nuuk är dock en av dem med störst behov för renovering & modernisering. Vanligen har de nämligen fyra isolerade väggar, kyldiskar osv, mer som i en modern fiskaffär i Sverige typ. Vår består dock bara av ett hårt stengolv och tre sidors vindskydd. Fångsten läggs dirket upp på stålbord, där det både finstyckas och säljs. Faciliteterna för vildfågelsplockning osv är inte så mycket bättre de. Det är egentligen ingen fara för maten, det mesta av året är ju temperaturen utomhus lägre än i ett kylskåp, men för de arbetande blir det så klart extremt kallt ibland. Men kommunalpolitikerna har lovat det snart blir byggt nytt – det modernaste i Grönland. Vi får se när det blir...

En alien i sitt egna hem

Igår kväll var jag smått ledsen. Jag vet inte, kanske var det bara att det var helg, man slappnade av, tröttheten trängde sig på och med det kom ett dystare humör. Eller så var det bara ännu en av de där nedturerna, efter senaste tre månadernas händelser.

Igår fick jag beskedet att min mammas kusin gått bort. Vi bodde hyfsat långt ifrån varandra, redan då jag bodde i Sverige, och hade väl inte den bästa kontakt. Men liksom min mamma så var det ändå allt, allt för tidigt. Hon var ju t.o.m än yngre.

Igår, för exakt tre månader sedan gick oxå min mormor bort. Sedan min mamma och nu hennes kusin. Holger har under samma period mist två kusinbarn (båda dock äldre än honom själv, så det var altså inte tal om barn); en nära vän sin pappa och två kollegor sin mormor respektive bror. Två hemlösa har på kort tid dött av olyckshändelser här i stan, varav en var just denna bror & och den andre en bekants bekant som tappat fotfästet efter en skillsmässa och nu bara var på fel plats vid fel tidspunkt. Listan känns som om den kan göras oändlig.

Gårdagens besök fick det bara att svämma över. Återigen satt man som ett fån i sitt egna hem. Jag hängde inte med på samtalen, skämten och programmet de såg på TV. 2/3 in i ett samtalsämne fick jag lite översatt till danska. Som om jag skulle kunna hänga med bättre då! Jag fattade nästan ingenting. Orkade inte engagera mig och försöka förstå. Ensamheten och utanförskapet kröp över mig.

En av mina stora sorger här är verkligen att jag inte har några nära vänner, eller familj, omkring mig i vardagen. Bekanta, jo i massor. Men inga nära vänner & som sagt familj (utöver grabbarna. Dem klagar jag inte på! :-) ). Jag har haft vänner, i omgångar, men så flyttar de igen. Just när jag börjar känna mig trygg vid dem, just som det verkligen börjar bli kul, så flyttar de. Den närmste på tur flyttar på fredag i nästa vecka, för att troligtvis aldrig återvända.

Just denne är en dansk man, en av mycket få danska vänner. Men att skaffa grönländska vänner - hur svårt det än är att få kontakt med kvinnorna här – ger ingen större säkerhet. Nuuk är en transitstad. Grönländare flyttar hit från andra städer och bygder. Bor här en tid och flyttar tillbaka ”ut på kusten” (som vi säger här) eller vidare till Danmark för studier osv. Eller så är det danskar, som kommer hit på halvårs- till 3-årskontrakt, eventuellt förlänger de det något, och flyttar sedan hem igen.

Det är med en suck från min sida. Energin att återigen försöka rota fram potentiella vänner finns inte alltid där. Det är heller inte alls lika lätt, som fastboende med familj & med allt vad det innebär. Kommer man som utbytesstudent för ett år eller nått, och är fri, så är det mycket lättare. Folk öppnar sig på ett helt annat sätt och tar en med in. Som en i mängden är det svårare. Som en av dem som ser ut & låter som en kolonisatör är det än svårare.

Och att sedan ack så mycket föregår över ens huvud, det hjälper inte på självförtroendet. 95 % av vår umgängeskrets är grönländskstalande. En hel del - ja de flesta faktiskt - kan oxå allt från att hanka sig fram, till att prata närmast flytande på danska. Men när de är samlade så går de, hur välmenande de än är, automatiskt över på att prata grönländska. Det känns så sårande ibland. Som om man inte betyder någonting. Som om man är luft, hemma i sitt egna hem. De menar (som oftast) inget illa. Det är flera som verkligen försöker komma ihåg att prata så att jag hänger med - långsamt eller genom att byta språk - men de glömmer det tyvärr lika snabbt igen.

Ibland så ångrar jag verkligen att jag flyttat hit, till ett tvåspråkigt land. För mitt jobb, min karriär; för att kunna jobba med det jag älskar, var jag tvungen att lära mig danska. På en hög, närmast felfri nivå (där jag tyvärr inte är helt ännu, om man nu någonsin kan lära sig ett främmande språk till 100 %. Det ligger ju så mångt mycket mer än ord & grammatik i ett språk. Det handlar ju oxå om hela förståelsehorisonten). Grönländskan kom därför efter, redan från början. Och den är ju bara så svår. Inuitspråken är närmast besläktad med mongoliska. Det säger väl en del?! Jag fattar en hel del, men det drunknar ändå ofta i mängden av ord som slängs över mig när två eller fler personer för ett samtal, där jag bara står vid sidlinjen.

Å andra sidan skäms jag för att jag pratar danska, och hyffsat bara danska. Danska är inte folkets språk här. Det är ett förtryckarspråk, och jag hatar den känsla det ger mig; att i en samling av, utöver mig, 100 % grönländare prata som om jag hade munnen full av Haribo-nappar eller Odense Marsipan. Och det är ju så mycket som jag missar. Så många band jag inte kan binda, eftersom vi inte talar samma språk.

Allt detta har så klart präglat min personlighet. I Sverige, och på de flesta andra ställen & sammanhang, är jag en sprudlande person. En person som tar plats. En person som folk lägger märke till. En som skrattar, pratar & hörs. En som tar tag i saker och får saker att hända. Det kan jag även vara här, men som oftast är jag bara den ovanligt glada, leende och tysta tjejen, som bara inte tar någon plats alls. Den tjejen hatar jag ibland (läs; rätt ofta).

Det var (nästan) alla mina sorger på en gång, i ett enda långt babbel. Vardagen kan vara hur underbar som helst, men ibland bara de - sorgerna - kommer. Men turligt nog så kommer det en natt av sömn, följt av en morgon med insikter:

Jag vaknade idag och valde helt enkelt att gårdagens (återvändande) grubblerier inte ska få tynga ner mig. Nu har jag dessutom skrivit av mig en del. Och för 1:a gången på länge har mina grönländskaböcker nu tagits fram ur hyllan. Nu är det alltså på tiden att jag tar mig i kragen och kommer igång igen. Ja, jag ogillar verkligen att plugga språk. Och inte har det blivit lättare med åren. Men jag har verkligen inte några fler ursäkter för att inte göra det! Det löser inte alla mina problem, men det är en god start.

Over and out!

Oväntade uppgifter & annat knas

Så har man jobbat en del senaste par dagarna vill jag lova. Mycket skrivande har det blivit, så till den grad att jag varken haft tid eller inspiration att skriva på bloggen (ve & fasa ;-) )! Istället har det blivit en hel personaltidning full av smått spännande artiklar. Det är bara så kul när man har flyt! Har t.o.m vågat mig på och ta ut svängarna lite, och skriva om lite mer ”hard core teknik" (min chef är lite emot det eftersom hon inte själv är förstår så mycket på området, men många av våra kollegor gör ju det eftersom vi ju är ett minst sagt teknikbaserat företag). Och jag har gjort lite extra ut av grafiken. Ska bli spännande att se hur den tas emot i morgon. För nej, jag fick inte skickat ut den idag som tänkt för...

...idag kom ju Holger hem, och självklart ville jag överraska honom genom att komma ut till flygplatsen och ta emot honom i eftermiddags. Brukar vara lite dårlig på det, men nu har det ju ändå varit ett par veckor sedan vi sågs senast, så 400-500 personer får helt enkelt vänta på sin tidning någon dag mer! :-P

Det var hur som helst en mycket glad & nöjd Holger som jag mötte. Jobbet som lärare, som han började med för bara några månader sedan, passar verkligen "grabben" bra. Eleverna älskar honom och Holgers självförtroende växer för varje lektion.

Annat var det när han skulle ge sig av till Sisimiut. Jag fick lugnat ner nervositeten lite, genom att ge honom en snabbkurs i matematik kvällen innan avfärd, och efter två dagar undervisande i intromatte för blivande snickare & målare flöt det visst på utan problem för honom.

Själv blev jag dock smått oroad när jag såg hur många tryckfel det var i deras mattebok! Kanske har jag därför redan lurat på mig själv ett extraknäck; att rätta till den. Inte för att jag har tid, men det kunde ju vara lite småkul. Och får ju betalt dessutom.

Ja, som det ser ut, så är vi alltså rätt duktiga på att hjälpa varandra med diverse arbetsrelaterat etc, Holger & jag. Det blir deffintitivt så att man ibland får göra saker som man aldrig i sitt liv hade tänkt sig få göra. Tidigare i veckan fick jag t.ex Holger till att via telefon intervjua en elverksarbetare för en artikel till personaltidningen. Intervjuoffret & Holger kommer nämligen ifrån samma bygd (Oqaatsut/Rodebay, strax norr om turist- & isbergsmekkat Ilulissat). Då ”offret” bara kunde prata grönländska behövde jag hjälp och Holger kände honom ju dessutom – bor man i en isolerad bygd med bara 30-50 invånare så är det svårt att undgå – så...! :-)

Och jag, jo jag har på det senaste, utöver matteundervisningen (hemma & via telefon) bl.a hjälpt Holger med att fixa det han själv skulle hjälpa diverse vänner med, vilket inkluderar korrekturläsning av:

1. Ett klagobrev till ett företags styrelse för att be dem avskeda den högste chefen samt...
2. ...ett brev till danska motsvarigheten till Migrationsverket för att överklaga ett avslag om uppehållstillstånd i det danska riket och tillbakasändande till landet personenen i fråga en gång flytt ifrån.

På något sätt känns min intervju för personaltidningen ganska fjantig i jämförelse...

Dagens vardagsbild: En strandad val i hamnen, en besökande afrikan eller bara ett litet isberg från glaciären inne i fjorden som gått på grund...?! :-)

Döda själars lek

När vintermörkret kommer ser man det var och varannan kväll här – norrkenet. Ibland kan man bara knappt ana det. Ibland är hela himlen täckt. Himlen kan fullkomligt skimra i grönt; men ibland också lite smått i rött, blått & violett. Det går långsamma vågor över himlen, för att sedan gå riktigt snabbt; spiror av grönt ljus spinner runt som i en virvelvind över himlen.

Enligt inuitisk folktro är norrskenet de dödas själar som spelar boll med ett sälkranium. Enligt forskarna är det kosmiska partiklar i solvinden som infångas av jordens magnetfält och krockar med gasatomer i jordens atmosfär. På något sätt låter den inuitiska varianten mer spännande & magisk.

Normalt kan man se norrsken alla klara och mörka nätter inom den så kallade norra polarskensovalen. Detta är ett område kring den magnetiska nordpolen. Då den magnetiska nordpolen ligger i norra Canada, når norrskensovalen geografiskt längre söderut i Nordamerika än i Europa. Dvs. det er mångt mycket vanligare med norrsken i Grönland än i Sverige.

Det finns också en motsvarande oval kring sydpolen, där man istället ser sydsken. Vid stor aktivitet på solen växer dessa polarskensovaler i storlek: Så det är faktiskt teoretiskt möjligt att se norrsken i både Stockholm, Sydeuropa och Afrika, även om chanserna blir mindre ju längre söderut man kommer. Vid ekvatorn visar polarsken (norrskenet och/eller sydskenet) sig t.ex. bara omkring en gång på 200 år!

Jag hade ingen lust att gå ut och huttra igår, så här är lite foton jag tog från vår balkong 12:e oktober förra året (2006):


1. Det är svårt att fota norrsken. Det ska helt enkelt upplevas.


2. Det första fotot och detta är taget med ganska så få sekunders mellanrum.


3. Månen på väg upp bakom berget (det till vänster på de andra fotona, bakom hockeyrinken & och den blå idrottshallen).

Tikilluarit *) - Välkommen!

Har precis tackat ja på en mycket oväntad förfrågan på min Facebook; min högste chef (tidigare närmste chef, innan jag, frivilligt, förflyttade mig ner i rang ett snäpp) ville bli min facebook-pal! Hur skulle jag våga göra annat än tacka ja?!

Eftersom det på min Facebook också står en länk till denna blogg, så kan jag väl lika väl välkomna honom hit oxå. Och börja radera gamla, känsliga inlägg... *Haha*

Eller nej, nu ska vi vara tydliga. Här i landet är man nämligen inte så hajja på det där med ironi. Närmast en dödsdom för en som mig, vars humor till 99 % består av just ironi. Gissa om jag har blivit missförstådd mååånga gånger genom åren! Inklusive av Holger, som dock smått börjar att fatta. Med tyngdpunkt på smått alltså. ;-)

Tydliga var det: Jag har inte raderat något. Jag står 100 % för det jag skriver, även om jag ibland kan missförstås. Och min chef; ja han är rätt cool, så han är välkommen på riktigt!

*) Tikilluarit = Välkommen (till en person) på grönländska. Uttalas, lite förenklat, som om man på svenska skulle säga "tikichluarit".

Vi vill också vara med och leka!

Igår skulle Aaju och jag ha gått på en norsk-finsk dansföreställning för barn, med afrikansk musik och allt i en härlig, smått exotisk blandning. Innan det hann börja tappade dock en småtrött Aaju lusten och ville gå hem igen. Typiskt. Men, men...

På reklamen för föreställningen var det en tecknad bild av en same och en ”vanlig” skandinav, vilket fick mig att tänka på hur lite vi egentligen läste om samer i grundskolan. Jag minns att det var ETT uppslag i OÄ-boken på mellanstadiet. Det var en målad bild av ett fjälllandskap och en kåta, ett gammalt svart-vitt foto och lite text. Minns inte att vi gjorde så mycket mer än läste det. Vid ett litet tilfälle, på 9 år!

Kanske var det annorlunda på andra skolor, men å andra sidan; vi följde väl den samma läroplan? Så knappast lärde de sig mer i Jokkmokk, än vad vi gjorde på västkusten. Jag hoppas dock att något hänt på den fronten sedan 80-talet. För ve och fasa; vi läste oändligt mycket mer om indianerna än vi gjorde om det naturfolk vi hade runtom husknuten, eller snarare i samma hus!

Och det för oss så till Grönland. Hur mycket läste vi egentligen om Grönland? Det var väl kanske något om att det var världens största ö, där eskimåer bodde i igloos av is och snö. Men det stämmer ju inte helt. Vet du vad som stämmer och vad som inte stämmer i föregående mening t.ex?

Men ja, varför skulle vi läsa mer om Grönland än vad vi gjorde om Costa Rica eller Papa Nya Guinea? Jo, för Grönland är faktiskt en del av Norden.

Det må vara att de (skriver vi framöver... ;-) ) geografiskt tillhör Nordamerika och tävlar i de amerikanska mästerskapen när det kommer till sport. *) Det må vara, men politiskt ligger vi mycket närmare Europa och Norden. **)

De flesta grönländare är väldigt medvetna vid att de inte är danskar,och att vi inte lever i Danmark. Även om meningarna är delade om huruvida vi ska ha starkare eller svagare band till den gamla kolonimakten, så är det ingen som har en önskan om att kulturerna ska blandas samman till ett. Men vad man dock deffinitivt känner här är att vi lever i Norden!

Vi är en del av Norden, den ”Nordiska Gemenskapen”. Vi är med i Nordiska Rådet, Nordiska Ministerådet osv. Men hur många är det där hemma i Sverige som vet det? När du blir bedd att rabbla upp medlemmarna i Norden, kommer du då längre än Sverige, Norge, Finland, Danmark och kanske Island? Kanske minns du Åland som ett självstyrande område, eventuellt Färöarna. Men Grönland? Knappast fullt så många minns oss. Jag gjorde det iaf inte innan jag kom hit. Det är få som minns, till trots att vi sett till landarealen, utgör långt mer än halva Norden.

I rapport efter rapport, i artikel efter artikel, i TV-inslag efter TV-inslag nämns de nordiska länderna. Ofta också Åland och Färöarna. Men Grönland, ja vi glöms bort.

Men vi gråter inga tårar. Vi finns & vi minns oss själva. Sedan får vi väl själva försöka jobba på resten! :-)


*) Vilket gör att vi ALLTID kvalificerar oss till handbolls-VM trots våra ynka 56.000 invånare. Till USA’s stora förtret, då de brukar hamna precis under kvalifikationsgränsen. :-P
**) Vilken världsdel Grönland ligger närmast historiskt & kulturellt är en diskussion som kan leda till ett oändligt långt blogginlägg. Det får vi ta en annan gång... ;-)

Kartorna är hämtade från www.scanmaps.dk respektive www.norden.org.

Nuuk-sightseeing 1

Jo, men vist har jag lite väderspåningstalanger. *hihi* För mycket riktigt; lördagen blev en solig dag med 100 % klarblå himmel. Må vara att det blåste en medelvind på omkring 20 m/s, vilket dock inte hindrade Aaju och mig att fullfölja våra planer. I nästan tre timmar var vi ute och turistade & lekte i vår egna lilla stad, varav en stor del av tiden tillbringades på stranden.

Jag har genom åren tagit både bättre & sämre foton på följande motiv, men det ska såklart vara dagsfärska foton här i bloggen, så here goes... :


I betonghuset längst bort bor vi! Inte världens fagraste ställe, men tillsvidare funkar det hyffsat. Utsikten (fjällen) är dunder och vi bor bara några hundra meter till centrum. (Men jag drömmer om att flytta snarast...)


Aaju bland kajakerna.


Kolonihamnen, stadens äldsta stadsdel.


Kolonihamnen, vänd 90 grader åt vänster (mot norr) i förhållande till förra fotot. Där ses det gamla sjukhuset samt världens minsta domkyrka - Annaassisitta Oqaluffia (Vår Frälsares Kyrka).


Tidvattnet kommer mer & mer.


Aaju på det av tidvattnet totalt rundslipade berget.


Aaju, stranden & domkyrkan, fast i omvänd ordning.


Lite strandad is.


Här bodde den dansk-norske prästen Hans Egede, stadens grundare, i början av 1700-talet.


Aaju ville såklart också gå till jultomtens brevlåda: Ett gammalt avdankat världsrekord (världens största postlåda) som danskarna lämnat efter sig (ser det ut som, med tanke på den danska texten). Aaju ville dock inte själv vara med på fotot, så att ni bättre skulle kunna se hur stor den faktiskt är.

Notera att den börjar bli rätt full. Det kommer kort & brev från hela världen, och strax innan jul så töms den, och det skickas ut svar till alla (av tomten själv & hans medhjälpare så klart *ler*). Skriv själv om du vill; det ska räcka med att skriva "Jultomten, Grönland" på kortet/kuvertet, så kommer det fram! :-)

Och ja, när vi nu är inne på ämnet: Vi fick faktiskt köpt årets första julklapp på turen! För att klapparna ska hinna fram brukar jag nämligen skicka dem som ska till Sverige med båt 1:a veckan i november, och dem som ska internt i Grönland någon eller två veckor senare. Så nu gäller det att komma igång med shoppandet! Några önskningar (eller tips) till innehåll? :-)

Varför klaga, egentligen?

Utsikten från balkongen för ett par minuter sedan.

Hur ska det kunna snöa om himlen ser ut så här? Dag efter dag efter dag. Faktiskt ovanligt många moln just där fotot är taget (de är ju så fina). Till dagen helt har grytt så är himlen garanterat helt blå igen.

Kan faktiskt inte minnas vilken dag i ordningen det är vi har haft detta väder: -2 till +1 C och blå, blå himmel & sol. Sol som fått snön på de höga fjällen som omringar staden att så smått börja smälta undan. Vinden & luftfuktigheten har dock gjort att temperaturen de senaste två dagarna känts som om den vore omkring -8 till -11 (ja, noga uträknat, man är ju lite ingenjörsnörd ibland... ;-) ).

Men vem klagar? Efter lite lördagsbök (läs; städning) ska Lillen & Lullun garanterat ut och njuuuta!