Fredagstema: För att överraska mig...

Så var det fredag och dax för Mais ois sista fredagstema: ”För att överraska / överrumpla mig måste du…”

Ja, då jag lever med ett konstant hot på mitt och mina käras liv, har jag ett lite blandat förhållande till detta med att bli överraskad. Jag kontrollerar t.ex närmast reflexmässigt igenom lägenheten varje morgon när jag vaknar. Det är även det första jag gör när jag kommer hem efter att jag har varit ute. För att säkra att det inte står en överrakning bakom en dörr eller runt ett hörn. Och även om det blivit bättre på den fronten senaste par månaderna så måste jag, om det råder minsta tvivel, också kontrollera en extra gång så att alla dörrar och fönster är stängda innan jag går och lägger mig. Ja, det är några av de saker jag gör för att undvika att bli överraskad. Inte för att jag tror det hjälper, men det ger mig i alla fall lite ro.

Allt detta är ett konstigt beteende för mig, då jag egentligen inte alls är mörkrädd osv. Många är städerna där jag har gått ensam hem genom nattens mörker. Alltid med ögon i nacken och väl medveten om min omgivning så klart, fast sällan, ytterst sällan rädd. Fast ja, senaste årets händelser har ju förändrat situationen en del. Det har dock, som sagt, blivit bättre. Tidigare, de första många månaderna med hot, fick jag hjärtat i halsgropen bara av att någon gick förbi på svalgången utanför. Det får jag inte längre.

Även om jag gör allt för att undvika dessa negativa överraskningar, tycker jag dock så klart om överrakningar; positiva sådana. Jag är ju dessutom ganska lätt att överraska, då jag i många år var ganska duktig på att intala mig själv om att jag inte var värd direkt mycket, helt imot vad jag innerst inne visste. Dock gör det fortfarande, trots ändrade tankar, att jag blir väldigt överväldigad när motsatsen blir bevisad.

Jag kan bli otroligt, nästan obeskrivligt glad om blomsterbudet står utanför dörren med ett fång med rosor. Eller för den sakens skull; om någon bara plockat ihop ett par maskrosor på gården nedanför och kommer upp och ger mig. Eller om jag får ett oväntat kort/brev, en e-mail eller ett sms osv.

Den allra största överraskningen som jag hoppas och väntar på är dock något helt annat, och missförstå mig inte nu kära familj, men det skulle vara ett besök från er. Vi är en familj med väldigt starka band, därför gör det kanske än mer ont att ingen av er/dem har besökt oss. Självklart finns det förklaringar, och visst kan jag se och förstå dem. Jag förstår vad som har gjort att ett besök varit omöjligt. Fast ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Ändå har jag genom åren inte kunnat låta bli att i perioder känna både oerhörd sorg och ja, även bitterhet och allt däremellan.

Jag förstår så klart att detta är ett ”skavsår” även för min svenska familj. För hur många semestrar vi än lägger i Sverige, kommer aldrig den fulla förståelsen för vår vardag och acceptansen av att jag inte är den samma person som för 10-15 år sedan att komma. Bloggar och foton i all ära, förståelsen och acceptansen kommer nog ändå bara genom att de får se hur vi bor, var jag jobbar, se vägen vi går till dagis varje dag, affären där vi handlar osv. Genom att de får med egna ögon verkligen se hur vi lever och hur vi agerar i vår verklighet. Små löjliga detaljer som betyder så mycket.

Så länge vi förblir obesökta, kommer nog Grönland och vår vardag att vara något som kommer att förtyna mer och mer i våra samtal med varandra. Något som kommer att bli mer och mer främmande och skrämmande för familjen. Något som blir än svårare att förhålla sig till och som kommer att kännas mer och mer pinsamt att prata om, eftersom man inte riktigt kan relatera till det. Och ja, jag kommer nog när jag kommer till Sverige bara mer och mer känna mig konstig i den roll jag ramlar tillbaka i, rollen som jag hade då jag också bodde där. Jag tror det kommer att sätta större och större spår på våra besök, tyvärr.

Jag har bott 1/4 av mitt liv utomlands; nästan hela mitt vuxenliv. Det är nog därför inte så troligt att jag helt plötligt kommer att flytta hem till Sverige och helt lämna denna del av mitt liv ryggen. Därför hoppas och önskar jag verkligen att förutsättningarna ska ändras, så att jag en dag kan få den allra största överraskningen jag kan tänka mig. Skickar härmed en kram till er allihop! (Och hoppas att ni förstår, och inte tar detta som kritik. Jag förstår ju också varför det har varit problem att komma.)


Vil ni läsa vad andra bloggare skriver om överraskningar och överrumplingar, kolla in dessa bloggar. Och är det någon som är pigg på att vara värd för fredagstemat i oktober, meddela Mais ois. Jag kan tyvärr inte, men kanske i december?! ;-)

Utsikter

Stackars barn som måste leka med denna utsikt. ;-)

Det är lustigt hur det alltid tycks hopa ihop sig. Det kan gå halvår och kanske rent av år mellan gångerna jag möter andra svenskar här hemma omkring, och så plötsligt så möter man flera på rad. Igår var det ju den svenske bloggläsaren i affären och idag satt jag i ett 3-timmars möte med tre svenskar och pratade om geoenergi.

Jag fick aldrig tagit något kort på utsikten från där vi satt och höll mötet, men om inte persiennerna hade varit nere, så hade det sett fantastiskt ut kan jag väl avslöja för er, inte direkt överraskade, trogna bloggläsare. ;-)

Några andra utsikter som jag dock fotade i förrgår är dessa:


Utsikten åt öst, ut genom stooora fönster, från kurslokalerna på Hotel Hans Egede. För ja, det har jag glömt att skriva; jag var på kurs tisdag-onsdag denna veckan. Och ja, nu märks det att jag aldrig har haft annat än sommarjobb i Sverige, för jag har ingen aning om vad det heter på svenska, men kursen handlade om de, låt oss kalla det utvecklingssamtal man bör hålla med sina anställda varje år (som på svenska heter?). Bergen i fotots bakgrund ligger vid strandkanten (det går en vik in, som inte syns på fotot) och har en höjd på omkring 800 respektive dryga 1200 meter över havet.


Utsikten åt väst, också detta ut genom stooora fönster, från kurslokalerna: Nuuks absoluta centrum, med den nybyggda bankbyggnaden, det kommande nybyggeriet (där det nyligen nedrivna posthuset låg förr) och stans största mataffär (den blå byggnaden), som ligger 5 minuters långsam promenad från vårt hem (10-15 minuter från vårt kommande).


Ett väldigt snabbt tillfixat panorama över centrum, med nya tele-posthuset till vänster, via nya banken höger om mitten och mataffären helt tilhöger. I bakgrunden ses havet/fjordsmynningen. Klicka på fotot för att se det i större format.

Tisdag kväll klättrade vi också upp till Hans Egede-statyn, gjord som avbild av prästen som grundade staden år 1728 (och som givit namn åt hotellet). Nedan kan ni se vad vi såg därifrån:


Åt norr. Ganska så exakt mitt i detta foto ligger huset vi har köpt (det syns dock inte på fotot).


Mot nordost, med världens minsta domkyrka i fokus.


Österut, mot vårt hyreshus långt bort i fjärran (läs några hundra meter ;-) ).


Något mer åt sydost, mot centrum.


Söderut!


Utsikten under strandpromenaden. Och ja, det är två kajaker i vattnet, varav den ena ligger upp och ned. ;-)

En sorg kommer sällan ensam

Här åker pojkvännen iväg för fem veckor i allra nordligaste Nordgrönland.

Man kan väl inte påstå att onsdag den 26:e augusti har varit en specielt upplyftande dag. Det är ju nästan oundgåeligt. Dagen är nämligen årsdagen för min mammas bortgång.

Det är två år sedan nu, och även om jag klarat sorgearbetet bra så är det så klart inte en genom rolig dag, med bara positiva minnen. Och här vill jag också få sagt att detta med att, som jag skriver, "ha klarat sorgearbetet bra" absolut inte är någon form av tävling – i min värld existerar det inte någon tävling i vem som klarar det ”bäst”. Hur man handskas med döden och saknaden gör den ene eller den andre varken bättre eller sämre. Jag är bara funtad så som person att jag kan handskas ganska bra med saknaden – både den definitiva och den pga långa avstånd (vilket väl är varför jag kan bo som jag gör). Det säger dock inget om mina känslor för min mamma, som var och är oerhört starka. Något som det i övrigt inte heller kan tävlas i, och som gör mig så ont när det är någon som gör. Kärlek och sorg kan inte mätas och vi har alla olika sätt att visa, och att inte visa, dessa känslor.

Oj, nu svamlade jag visst iväg, men jo årsdag är det alltså idag. En årsdag som tyvärr också gör mig bitter. Bitter eftersom någon tog ifrån mig den dagen. Dagen då jag fick meddelandet. Dagen som skulle vara med min mamma i fokus. Den dagen blev till rena pannkakan. Ett enda långt bråk om saker jag inte ens minns vad de var och som jag då på inget sätt hade en önskan om att diskutera. Den totala avsaknaden av respekt, för både mamma och mig, gör mig bitter än idag och får mig att sätta frågetecken vid mycket i mitt liv innan den dagen. Det är verkligen tråkigt att det ska vara så, att denna dag också ska förknippas med något sådant. Så skulle det dock tydligen vara. Det är bara att acceptera och leva vidare.

Annat tråkigt med dagen, och då menar jag dagen idag, inte datumet som sådant, är pojkvännens ivägresande. Resan som sådan är superspännande och jag unnar honom verkligen den, men självklart är det lite tråkigt att vara den som får sitta ensam kvar här hemma (om än tillsammans med sonen ;-) ), samtidigt som det känns hårt att inte kunna vara där som stöd pga av det ytterst tråkiga meddelandet han fick per telefon precis innan avfärd. Fast visst ser jag också fram emot att höra historier och se foton från hans fem veckor långa båtfärd med jobbet, mellan diverse små samhällen och bygder i norr, nästan så nära nordpolen som männskligheten lever idag. Platser som otroligt få, utöver de som själva är födda där, får möjligheten att besöka. Jag hade kunnat kompensera det hela med att låta mitt jobb ta mig med till den allra nordligaste staden, Qaanaaq (”nya” Thule) nu i september, men det var en resa jag erbjöd mina två medarbetare istället. Så snäll (läs dum) är jag! ;-)

Det får vara allt här på bloggen för idag. Nu ska jag nämligen ta och sätta tanden i något av all den osunda mat tröstätaren Lullun fick lagt i sin kundvagn idag, på en shoppingtur som jag egentligen inte alls behövde göra (fast då hade jag iofs inte mött den svensk som visade sig vara/ha varit en av mina anonyma läsare här på bloggen. Så inget ont som inte har något gott med sig ;-) ). Over and out!

Hej & hej då

Så var yrvädret hemma igen! Dryga 4.5 timma försenade kom de in i hamnen klockan 20.35 igår kväll. Välbehållna. *en lättnads suck*

Som väntat var det inte mycket man fick reda på om veckan som gått, genom att fråga sonen.
- Ätit och lekat (läs lekt ;-) ), var hans svar på frågan om vad de hade gjort. *hihi*

Från det jag hörde från dagispersonalen och efter att verkligen hårdpressat sonen med frågor, kunde jag dock förstå att de hade haft det bra. Sonen hade väl saknat mig och gråtit lite ett par gånger, men han hade ändå klarat det finfint och haft jättekul. Jag räknar med att få reda på mer, så snart vi kommer oss på dagis igen. Idag tog jag nämligen med mig lillkillen på jobbet i några timmar istället och nu i eftermiddag ska vi baka och ut och kolla på hus! ;-)

===

Igår blev det alltså till ett återseende. Annars har senaste tiden mest handlat om farväl.

Nuuk är, liksom jag föreställer mig att städer som Bryssel och Washington är, en riktig transitstad. Folk flyttar in och ut, till och från hela tiden. Och flyttar man från Nuuk, då flyttar man ju verkligen, eftersom vi inte har några vägar mellan orterna här. Det är både de så kallade tillkallade – personer med specialkompetens som tillkallas utifrån, typiskt från Danmark – och de lokala som flyttar. Den första gruppen flyttar hem till sina hemländer, den andra gruppen flyttar typiskt antingen till sina hemstäder/bygder eller över Atlanten för att jobba eller utbilda sig.

En kvalificerad gissning (efter att ha kollat på lite statistik) är att hela stadens befolkning blir utbytt cirka vart 6:e år. Bland invånarna finns så klart en hel del som är både födda och uppvuxna här, men det gör ju bara att boendetiden här är än kortare bland ”den flyttande gruppen” än de 6 år. Bland de tillkallade är det t.ex vanligt med 2-3 års kontrakt, innan de får betald flytt tillbaka till Europa. Även kortare kontrakt är vanliga.

Bara senaste veckan har två vänner – de enda jag pratade svenska med här, utöver sonen – gett sig av från ön. Den ena kanske kommer tillbaka, den andra knappast. Jättetråkigt för oss som blir kvar, men kul för dem. Stor kram till er båda!

Sedan sticker ju pojkvännen också iväg för en månads jobb på annat håll i nästa vecka. Men den dagen, den sorgen. ;-)


Alla barnen vinkade glatt med sina kvistar när de kom in i hamnen igår kväll (kvistar av den storleken är så klart exotiska. Sånt hittar man bara inne i de varmare fjordarna och inte här ute på kusten. Och träd? Ja, de får man se låååångt efter. Typ helt till Canada. ;-) ).

Resultatet av en trevlig kväll

En lillkille med smått "glassrund" mage är nattad och sover redan djupt. Så nu blir det dax för mig att ställa mig med disken. Tur att vi har diskmaskin! Det får i och för sig bara plats två kuvert i den och den diskar och diskar i timmar, men med lite flit kanske jag hinner klart till det att Aaju står upp igen... ;-)

Nej, det får nog bli att ta till diskbaljan ändå. Och inget fel i det. Det kan ju t.o.m vara lite avslappnande. Samtidigt får jag ju tid till att tänka igenom mina språkproblem. Det var alltså lite av en utmaning att sitta som en av sju svensktalande. Jag som bara är van vid att prata svenska med sonen. Sex månader utan bloggande har ju också satt sina spår. ;-)

Fyra nordjobbare (ungdomar på sommarjobbsutbyte i Norden) från Sverige som vi fastboende aldrig hade träffat förr, min åländska kompis, sonen och jag var de ätande. På menyn stod ræklinger* från Oqaatsut - de finaste man kan få – rökt valkött, balsamicosky och apelsin till förrätt. Enkel myskoxewok med nudlar till huvudrätt och chokladfondant med hallonsorbet till efterrätt. Allt detta serverat med en stor dos trevligt sällskap. Ja, då kan det ju inte bli annat än lyckat. Hoppas gästernas uppfattning är något åt det samma håll i alla fall... ;-)


*) Ræklinger är lufttorkade strimlor av fisken ”mindre hälleflundra”. Det är altså inte tal om en liten hälleflundra, utan en helt annan art. Den hör till gruppen plattfiskar, som ju normalt har båda ögonen på samma sida. Det har dock inte den mindre hälleflundran, utan dens ena öga sitter istället på kanten. Dessutom är dess mage inte ljus som på andra plattfiskar och den kan simma på högkant, altså liknar den mycket mer en ”riktig” fisk.

En sen hälsning via radio

Oj, nu har jag varit risig med att uppdatera bloggen, svara på kommentarer och skriva e-mails. Jag har inte ens fått skickat ut mitt årliga julbrev & -kort. Jag jobbar dock på en årsresumé i text & bild, som kommer snart. Tills dess kan jag bjuda er på en 10 minuter lång radiointervju med mig, om stress på Grönland. *hihi*

Den kommer att ligga på webben till ca den 23:e januari och ni hittar den på SR – tryck på länken här. Det är P1-programmet Kropp & Själ, som sändes på lilla julafton den 23:e december. Jag börjar prata ca 45 minuter in i programmet. Intervjuen gjordes i september i år.

Jag hoppas verkligen att ni alla har fått en riktigt trevlig jul. Själv har jag haft det smått oförskämt bra. God mat, gott sällskap, fina paket, många skratt och absolut ingen, ingen, ingen stress.

En välbehövd vilohelg

Bildtext: Lägger sig snön för vintern nu? I fjällen (på fotot dolda av snömolnen) har den i alla fall det för länge sedan. Och enligt de gamla & lärde lägger sig snön här nere i stan senast 2 veckor senare, så det vore på tiden.

Denna helgen blev det inte många barn gjorda, som en kär gammal kompis alltid sa. En komis som tyvärr hör till kategorin av vänner som jag tappat kontakten med under mina alla år i utlandet. Många är gångerna jag funderat på vad jag har gjort fel och vart svaren på mina födelsedagsgratulationer och julhälsningar blivit av. Men man får väl bara inse; sånt är livet. Även vänner kommer och går, kommer tillbaka och går igen. *snyft*

Bildtext: Aaju & fjärrvärmerören.

Nej, helgen var det ju jag skulle skriva om. Det har alltså inte blivit direkt mycket gjort här. En tur till affären i regnet på lördagen och jag vet inte varför, men dagens tur ut i snön blev inställd. Kanske kan det ha något att göra med att jag somnade på soffan där efter lunch... ;-) Vet inte när jag gjorde det senast, men skönt var det. *hihi*

Fast ja, lite, lite blev det ändå gjort, så som...


...tvättat tvätt...


...lagat byxor som legat och väntat i ett par månader...

...och ja, det var väl det. Oj, så lat man får lov att vara. Gôtt. ;-)

Men nu ska lillen i säng, sedan blir det att ta tag i helgens läxa.

Grattis och svenskarna invaderar

Kusinerna i Polen, juli 2008.

Först; ett STORT grattis till kusin Petrine (alltså Aajus grönländska kusin, som var med oss på Europasemestern i somras) som fyller 15 år idag!! Den fina presentent som jag har i åtanke till dig är på g, men den har bara inte nått riktigt fram ännu.


Annars? Ja, jag kan konstatera att mitt liv just nu är väldigt omsvärmat av svenskar. Ett ytterst ovanligt fenomen för mig kan man väl säga. Förra måndagen hade jag ju besöket från svensk radio, en journalist/skollärare som bara var här på en veckas besök.

Samma måndag landade en svensk sjuksköterska, som liksom journalisten, fått kontakt med mig via nätet. Hon ska vara här och jobba i 3 månader (det är ganska vanligt med dessa, här kallade limousine-sjuksköterskor, som kommer hit via bemanningsföretag i Scandinavien). Hon kom så över på en kopp kaffe i söndagsoch till helgen ska vi höras vid igen. Jättetrevligt.

Och alla (goda?!) ting kommer ju i tre. I fredags svarade jag i telefonen, inställd på att det skulle vara från produktionsbolaget som gör våra informationsreklamer (a la svenska Anslagstavlan). Och jo, visst var det från dem, men det var inte grönländaren som jag brukar prata med, utan det var en svensk man! Lika överrumplade var vi båda två. Hur som helst, efter att pratat om hur han nyligen flyttat hit med sin, sedan några år, grönländska fru, fick vi avtalat tid och plats för filmandet av den sista ”filmen”. Hemma i mitt kök och som det skulle visa sig; mitt badrum..!

Efter att ha släppt in den svenske kameramannen idag på eftermiddagen, unnade jag mig ett par timmars knatande på stan (även i lååångsamt tempo hinner man mer än väl avverka de flesta affärer här, inklusive mataffären, på den tiden ;-) ). När jag väl kom hem, med Aaju i handen, möttes jag som det allra första, döm av min förvåning, av en helt främmande grönländsk man endast iklädd en handduk runt midjan och med vått hår. Det var skådespelaren och han blev t.o.m mer förlägen än jag... ;-)


Aaju var sådär lagom ointresserad av ”filmsnubbarna” och alla deras saker.


Ja, har vi inte alla en sån kamera stående i köket...?!

Jag har även foto på när de är i full gång med att filma, men dem sparar jag till personaltidningen som kommer ut på onsdag! :-)

Annars, ja Aaju fick sig en klippning i söndags:



Jag fyndade inget större på stan idag tyvär. Det blev en ”mössa” till Aaju...



...och ett litet etui till kameran. Färgen ser lite konstig ut på fotot nedan, men den var alltså grön. ;-)




Och ja, såhär ser det ut i vardagsrummet efter att man suttit framför datorn och skypat med pappa/morfar. Undrar vem det är som stökat till det så... ;-)

Wasa håller mig svensk

Jag hör ju till dem som inte ens reagerade när jag fick brevet från svenska myndigheterne om att jag blivit utskriven som svensk. Ja, två gånger har jag fått det brevet utan att reagera och det trots att jag andra gången visste att det fanns en stor chans för att det var en flytt för gott.

Fast visst har även jag märkt av att jag blivit mer svensk av att bo utomlands. För visst har även jag många gånger kommit på mig själv med att irritera vänner när jag hör en svensk låt på radion eller när det kör en Volvo förbi. Jobbigast får alltid en nybliven partner vad sånt angår; han ska ju lära sig var det är jag kommer ifrån ju. *hihi*

Fast det blir mindre även av sånt med åren, kanske för att jag nu har vant mig vid det varu-utbudet det är här och pga att jag nu har noll koll vad som är svensk musik och inte t.ex. Jo, de gamla klassikerna kan jag så klart, men kommer vi i närheten av 2000-talet så har jag dålig koll, om de inte sjunger på svenska alltså (fast även då kan jag tveka. Jag erkänner; ofta reflekterar jag inte över om det är svenska, norska eller danska jag hör, jag bara hör... ;-) ).

Men nej, generellt går jag inte så mycket upp i Sverige och svenska saker. Jag får inga direkta matleveranser längre (trots att det där med makaroner i mataffären här bara var en kort fluga), det dimper inte ner några svenska tidningar med posten och jag har inget svenskt vykort vid min arbetsplats - ett frivilligt val; jag har helt enkelt inget behov för det. Sist gång jag var i Sverige köpte jag bara med mig lite kryddor (svartpeppar och paprikapulver sälgs bara i miniminiförpackingar här) och en del böcker. Men hade det inte varit för att vi bara har en jätteliten bokhandel här, så hade kanske inte det senare heller blivit så aktuellt.

Fast det är klart, tittar man i mitt skafferi så ser man något som avslöjar mig. Eller vad säger ni? Det är väl inte direkt normalt att grönländare har 7 olika sorters knäckebröd där hemma skulle jag tro... *haha* Men vad gör man; ena veckan var det extrapris ("köp två, betala för en"-pris) och en annan gång så hade de fått in flera sorter som de inte haft förr. Med tanke på att detta är Grönland, med smått växlande varuutbud, måste man ju passa på och hamstra. :-)



Fast det största kapet jag gjort på det senaste var kanske ändå ostarna. Må vara att jag betalade ca 140 svenska kr för dessa 3 ostar, med en samlad vikt på omkring ett halvt kilo (och ost är annars ganska billigt här jämfört med mycket annat i matväg). Det speciella med dessa är nämligen något så otroligt unikt som att de inte tillhör den i kyldisken annars totalt dominerande kategorin danska spyostar (dansk ost luktar och smakar spy, fast jag har vant mig och kan gilla det också ibland).

Japp, jag hittade både en liten Port Salut, en riktig Gouda och en ost med ett mystiskt namn, som visade sig vara Edammer. Det senare tycker jag inte ens om, men vilken lyx ändå!! Helt otroligt! Efter 7 år hittade jag icke-dansk ost att ha på knäckebrödet! :-)

Farväl, god dag & farväl igen

Uppdaterat: Ursäkta för alla slarvfel. De flesta är nu rättade (ja, ni hittar säkert fler. Jag är nämligen smått ordblind). Var nog lite trött igår när jag skrev trots allt. *hihi*
------------------------------------

Bildtext: Aaju på sin första blogg-träff... ;-)

Jag har skrivit om det förr; att bo i en ”transitstad” som Nuuk gör det svårt att behålla vänner. Normalt umgås jag dock, på gott och ont, mest med grönländare och de har ju trots allt en tendens att återvända in i ens liv. Om man inte möts här i stan, så möts man någon annanstans. Eller möter man inte dem, så möter man deras vänner och så går vi från flyktigt bekanta till att bli mer ”riktiga” bekanta typ. Större är ju inte befolkningen.

Att lära känna personer ”utifrån” för dock till lite mer ”drastiska” avsked. Många av dessa personer ser man ju verkligen aldrig mer efter att de lämnat ön. Andra är man lite mer säker på att få möta igen eller i alla fall behålla kontakten med.

I söndags tog jag avsked av min åländska kompis. Vi träffades för första gången för tre år sedan och har sedan dess fikat & gått på bio lite då och då. Det är faktiskt först på det senaste som vi umgåtts mer "intensivt". Det är dock tråkigt att hon kände att Grönland blivit för mycket & för litet för henne. Men jag förstår henne; isolationen generellt, den speciella kulturen och det att alltid känna sig annorlunda och utanför, gör så med folk.

Tidigare samma dag sade jag dock hej till en ny, svensk bekantskap – Sara. Mitt första bloggarmöte kan man väl säga, även om hon fått min bloggadress av en gemensam bekant. Liksom jag gjorde en gång för över 7 år sedan, har hon kommit hit för att sommarjobba några veckor. Tillsammans med en smått allrådande Aaju, tillbringade vi över 4 timmar strosande runt på stan. Förhållandevis stor del av tiden hängde vi lite ofrivilligt vid sandhögen vid den i Nuukska mått mätt hårt trafikerade vägen med noll utsikt, medan Aaju gladeligen hoppade runt... :-)

Idag tisdag fick jag så träffa ytterligare två som är med i samma utbytetsprogram för nordiska ungdommar som Sara (Nordjobb); ytterligare en svensk samt en finsk. Jag hade bjudit hem dem allihop på middag. Jättetrevligt, även om jag är lite rädd för att mitt jäspande skrämde bort dem tillslut.

För nej, maten skrämde i alla fall inte bort dem. Förrätt bestående av torkad torsk samt mattak (rå valhud med späck) som de kunde doppa i aromat eller kinesisk soya och middag bestående av myskoxewook. Allt gick ner med (förvånandesvärt) stor aptit. :-)

Men visst är det typiskt; semester i juli är verkligen ingen hit. För till det att jag kommer tillbaka är det redan dax för Nordjobbarna att åka hem igen. Ja, en av dem har redan åkt hem då. Brukar ju vara så kul att kunna hjälpa till, berätta om Nuuk och Grönland och samtidigt få lite nya inputs. Och ja, sedan är ju bara juli så underbart vacker här samtidigt som Europa känns som en enda stor kö till allt, eftersom allt och alla andra också är på semester i juli.

Men nu ska det ju inte klagas; på fredag bär det ju ändå av på en länge väntad semester och ja, idag kom den också ut; personaltidningen! Riktigt roligt jobb, men ändå skööönt att ha den "överstökad"! :-) Här kommer ett litet smakprov, även om det är för litet för att ni ska kunna läsa...:


Personaltidningen heter NUKIK.


Min egna 3-sidiga artikel om kollegorna som var på konferens i Barcelona + tillhörande turisttips, har inspirerat mig till att kanske återse min gamla studiestad.


Tidningen är 2-språkig. Vänsterspalten är på grönländska och högerspalten på danska.


Som något nytt i detta nummer har vi bland annat en tävling (till vänster) och egna ”reklamer” (till höger - just denna är en påminnelse om att anmäla sig till höstens interna språkkurser - kvinnan på fotot var min första kvinnliga bekantskap/vän här i landet, som nu "flyttat över" till "mitt" företag).

Semester, vägverket, körkort och adressbyten

Bildtext: Hjemmestyrets hästskobygning, med Nuuks polisstaion till vänster.

Så har det varit helg. Något som jag trodde skulle resultera i att jag skulle kunna skriva om mina allt klarare semesterplaner här på bloggen idag. Men inte. Efter en ganska händelserik helg (återkommer) vet jag inte ett dugg mer än vad jag visste i fredags. Fast det gör mig inget egentligen. Jag har ju blivit ganska ”grönländsk” ändå genom åren; allt ordnar sig, med andra ord. Det är min ”filosofi”.

Jag har t.ex ännu inte besämt mig för vilket färdmedel vi ska använda oss av för att ta oss från Köpenhamn, där flyget från Grönland landar lördag morgon, till hemhemma i Sverige, vid norska gränsen. Jag har ingen aning hur många dagar jag ska stanna, vart i Europa vi hade tänkt oss åka sedan, vart vi ska bo på väg hemöver igen osv. osv.

Jag har dock fått tag på ett nytt svenskt körkort. Alltids något. Mitt förra hade nämligen blivit för gammalt. Och oj, vilket småstrul det skulle bli innan jag fick tag på detta nya. Jag hade nämligen helt råkat glömma att Vägverket inte automatiskt skickar ut de där 10-års-förnyelsesblanketterna till oss i utlandet. Jag kom dock på det för ca 2 månader sedan, varpå jag kontaktade Vägverket via e-mail. Jag berättade min situation och gav dem min adress. Det här skulle nog funka fint, tänkte jag.

Fast ja, jo visst måste jag erkänna att jag blev något förvånad över svaret, där personen i fråga förklarade att de inte har utländska adresser i sitt register, så därför hade hon sänt blanketten till min senaste svenska adress. Och ville jag svara på e-mailet, skulle jag bara trycka på ”Svara” i mitt mailprogram. *Hmm* Är det bara jag som tyckte det var knasigt? Dels hade jag ingen knapp som hette ”Svara”, utan bara en det stod ”Answer” på *hihi* (undrar om det är många som skriver till Vägverket via e-mail, utan att veta hur man sedan svarar på ett e-mail?!?). Och dels, så har jag ju inte bott på den där svenska adressen på flera år! Så lång tid tror jag inte posten eftersänder brev direkt... ;-)

Nåja, med hjälp från ambassaden i Köpenhamn fick jag tag på rätt blanketter, jag fick tagit mig några – traditionen trogen fula – kort och skickat iväg det hela igen. Det riktigt stora problemet kom först sedan när jag skulle hämta ut körkortet. Hos Sveriges grönländska generalkonsul här i landet. Men var befann han sig?

Att vara generalkonsul är ett oavlönat hedersuppdrag, som inte kommer med något lyxigt kontor. Förr hade dock just ”vår” generalkonsul eget företag och även om han aldrig svarade på e-mails och sällan var på jobbet, visste man i alla fall var man skulle börja leta. Nu har han dock inte sitt kontor kvar, telefonnumrena jag kunde hitta telefonkatalogen och i registret över ambasader och konsulat på nätet, ja allihop tutade med en ”abonnent finns inte”-ton. Lite igångsatt detektivarbete resulterade dock i att konsuln plötsligt tillslut ringde upp mig istället.

Nere i Hjemmestyret (motsvarande riksdagsbygningen) hittade jag så tillslut mannen, känd för sin Elvisliknande frisyr och skinnbyxor. Utöver att vara generalkonsul, är han nämligen även politiker, medlem i det mycket vänsterorienterade och självständighetssökande partiet IA. Problemet är löst och jag är numera innehavare av ett svenskt körkort med, om möjligt, ännu fulare foto än det jag skickade med blanketten någon dryg månad tidigare. De har nämligen lyckats dra ett ”streck” – som en del i körkortsdesignen – rakt igenom mina ögon så jag set smått oigenkännlig ut... ;-)­

Fredagstema: Kl 5, då allt vänder & flygfoton

Vyn från vår lägenhetsdörr klockan 5 idag på morgonen.

Veckans fredagstema från Victoria (SunnySwede) i Florida är ”Klockan 5” och möjligen, möjligen är det tiden då många idag samlas runt midsommarstången för att ta sig en ”tur runt om”. Men vad vet jag? Min erfarenhet av stora midsommarfiranden är ju egentligen ganska begränsad.

Jo, men visst har vi också alltid firat midsommar i min svenska familj. Fast det har varit på det mer stillsamma sättet. Närmsta familjen på ca 10 personer har samlats på balkongen eller vid ”oväder” runt matsalsbordet i vardagsrummet och ätit den traditionella maten. Och ja, då kan klockan mycket väl ha varit just 5. Då när vi satt där och just skulle till att ta vårt första bitt i den sliskiga sillen och de läskiga färskpotatisarna. Visst låter jag entusiastisk? *hihi*

Vi har det dock alltid pyntat och fint med björkris (min pappas "avdelning"), och vid några tillfällen, då vi var små, hade vi även vår egna lilla midsommarstång. Men det gick ändå lungt tillväga, härligt & trevligt lungt (även om maten var blä. Tur att man även kan grilla korv ändå! ;-) ). Bara få gånger – tre som jag kan minnas – var vi på större, "riktiga" midsommarfester.

Sedan har jag ju också varit/bott utomlands nästan 1/3 av alla mina midsomrar och då har det inte blivit mycket firande alls. Inte ett smack faktiskt. Det har känts så fel att som enda svensk försöka få till ”Små Grodorna” osv. Det hade säkert varit rätt kul egentligen, om man var en stor grupp av nyfikna personer, men en sådan grupp har jag inte haft vid de tillfällena. Aaju och Holger har t.ex aldrig upplevt en endaste midsommar och senast jag gjorde det var när jag gick gravid, sommaren 2004.

Klockan 5 är för mig istället tiden då Aajus dagis stänger, liksom posten. Klockan 5 är tiden då värkarna tog till rejält och gjorde så där smått obeskrivligt ont och sjukhuspersonalen började ana oro, den gången jag födde Aaju och det efter att det hela redan hållit igång i 19 timmar (och det skulle dröja ytterligare 5 timmar...). Klockan 5 om morgonen var också tiden jag stod upp idag för att fixa lite jobb och börja skriva detta inlägg. Klockan 5 igår eftermiddag var tiden då Holger körde iväg för att för första gången få hålla i spakarna i luften...

Klockan 5 i eftermiddag kommer jag nog står i duschen, för att göra mig klar till kvällens tjejmiddag. Klockan 5 är normalt tiden då filmen börjar när man sitter i flyget över Atlanten på väg till Europa. Klockan 5 är tiden då jag som oftast sätter nyckeln i dörren, då arbetsdag blir till hemmakväll. Klockan 5 är då fokus som oftast hamnar på middagslagningen eller då jag fortfarande kör runt med kundvagnen i mataffären, spanande efter dagens middag.

Nog med svammel. Dax för ännu en arbetsdag. Trevlig midsommar till er allihop! Och innan ni ”går”, här kommer lite foton från gårdagens flygtur:


Så här ser det ut i vår bakgård. Nuuks fjordsystem är världens näststörsta. Det största ligger i Östgrönland. Och ja, de flög lååågt.


Förstår ni nu varför jag vill ha en båt? Så här ser det alltså ut överallt runtomkring oss. Lägg där till stora chanser att komma helt nära valar på sådär ca 15-18 meter eller mer...


Inga renar i sikte, men väl en sinande "vårflod".


Med undantag för de sista ca 10 procenten på var sida, kan man på detta foto se hela Nuuk, inklusive ”förorten” Nuussuaq (som numera utgör 50 % av hela staden). Klicka på fotot så blir det en hel del större. Mittentoppen i bakgrunden (den "runda") tillhör fjället vi ser från vår lägenhet.


Själva Nuuk Centrum. Vi bor mitt i gröten, i det hyreshus som ligger längst bort av de 10 vita ”sträcken” som ses ligga parallellt mitt i bild (klicka på fotot för att se bättre). Mitt jobb ligger precis utanför fotot till vänster. En promenad på 10-15 minuter, trots backar. Så större är alltså inte staden.


Och piloten för dagen / kvällen, i alla fall en bit av turen. Och ja, det är Holger ni ser. Gissa om han var stolt och uppspelt efteråt...! ;-)


Andra fredagstemabloggare:

Fröken Anki, Anna Fair and True, Saltistjejen-Anna, Utvandrare 2000-talet Anne, Bo-i-USA Anne-Marie, Life in the suburb Annika, AuroraBuddha, Fundersam Cecilia, Sweet Home Alabama Desiree, Grekland Nu Ingabritt, Leopardia, Mina Lyckopiller Lia, Miss Marie, Nya äventyr Marianne, Marina om allt, A swede in Bristol Millan, Dagbok från världen M.K.B., Tankebubblor Nilla, Petchie's adventures Petra, Fritt ur hjärtat Simone, Skolfröken, StrandMamman, Snusan-Susanne och SunnySwede-Victoria.

Är ni fler som är med är det bara att säga till, så lägger jag till er på listan! :-)

Fredagstema: Nära & kära, detta ser vi

Veckans Fredagtema/Show & Tell, från Victoria (SunnySwede) i Florida, är ”Utsikt”. Det är ett kärt ämne. I alla fall tycks det vara det om man söker på ordet här i min blogg. I inte mindre än 27 inlägg från det senaste året finns orden utsikt och/eller utsikten nämnt och i nästan alla dessa inlägg kan man se foton från några av våra ”standarutsikter”: Från vårt hem, från våra respektive jobb och från andra platser vi brukar vara på.

Som boende utomlands, på ett ställe där min svenska familj och andra nära & kära aldrig varit, så är just det där med utsikter viktigt tror jag. Att de kan se hur det ser ut där min lilla familj & jag bor. Att de får se de scener, de utsikter som vi ser dagligen. Att de får se vägar vi går – som t.ex till jobbet, till affären – små saker som ger dem en inblick i hur vår vardag ser ut är viktigt. Viktigt både för dem och för oss. För att de ska kunna relatera till det vi berättar. För att de ska känna sig som en del av vår vardag och inse att det faktiskt finns ett ställe som heter t.ex Nuuk och att det inte är något mystiskt och totalt främmande. Det är nog därför jag i alla mina år utomlands har varit noga med att dokumentera dessa saker.

Min mamma, hon var fenomenal på att minnas alla dessa saker jag visade och berättade för henne. När jag bodde i Danmark t.ex, då hade vi inte någon telefon, utan jag brukade ringa från ett par olika mynttelefoner. Låter löjligt – och kanske tyckte även mamma det – men jag fotade dessa och utsikten jag hade när jag stod där och pratade, och plötligt var det mycket lättare för oss att förstå varandra. Hon förstod vad det var för ljud hon hörde i bakgrunden, visste cirka var jag var i förhållande till diverse andra ställen osv.

- Jaha, står du där vid fiskaffären idag. Har du varit i parken? Eller besökt Holger på skolan?
Eller:
- Jaha, står du vid tygaffären. Har du varit på shopping?
Osv.

Men självklart hade det allra, allra bästa varit om hon hade kunnat komma och se det hela med egna ögon. Både för hennes och för vår skull. Det var ju dock inte möjligt, pga av hennes sjukdom, och då var ju foton på vår utsikt & omgivningar med mina förklaringar det näst bästa! :-)

Här är ett par foton på utsikten från vår lägenhet (från balkongen, det stora sovrummet, "datorrummet" samt från vardagsrummet, som alla har utsikt åt samma håll). Favoriter i repris så att säga:


Vår “standardutsikt”. 24:e oktober 2007.


Mest en massa snö. 6:e mars 2008.


Inte någon pedagogisk utsiktsbild, men utsikt ändå. *hihi* 1:e januari 2008.


Nope, vi behöver inte lämna hemmet för att se norrsken vi. 1:e april 2008 (och nej, detta är & var inget aprilskämt).


Lugnet efter stormen, även om det fortfarande stormar för fullt i fjällen. Klockan 20.20, 7:e april 2008.

Fredag idag alltså; ja för mig är det ju faktiskt bara natten till fredag. En mer dag på jobbet, sedan är det helg. Väderutsikten ser inte lovande ut för oss för de närmsta dagarna. Temperaturer på +5 C och lite där över låter ju i och för sig helt ok. Mer kan vi inte förvänta oss. Men regn är ju inte fullt så kul. Fast söndag; ja den har ju potential. :-)


Väderutsikten kommer från DMI.

Trevlig helg till alla er läsare!


Andra fredagstemabloggare:
Fröken Anki, Anna Fair and True, Saltistjejen-Anna, Utvandrare 2000-talet Anne, Bo-i-USA Anne-Marie, Life in the suburb Annika, AuroraBuddha, Fundersam Cecilia, Sweet Home Alabama Desiree, Grekland Nu Ingabritt, Leopardia, Mina Lyckopiller Lia, Miss Marie, Nya äventyr Marianne, Marina om allt, A swede in Bristol Millan, Dagbok från världen M.K.B., Tankebubblor Nilla, Petchie's adventures Petra, Fritt ur hjärtat Simone, Skolfröken, StrandMamman, Snusan-Susanne och SunnySwede-Victoria.
Jag hoppas jag har fått med alla. Annars; hojta till!