Så var yrvädret hemma igen! Dryga 4.5 timma försenade kom de in i hamnen klockan 20.35 igår kväll. Välbehållna. *en lättnads suck*
Som väntat var det inte mycket man fick reda på om veckan som gått, genom att fråga sonen.
- Ätit och lekat (läs lekt ;-) ), var hans svar på frågan om vad de hade gjort. *hihi*
Från det jag hörde från dagispersonalen och efter att verkligen hårdpressat sonen med frågor, kunde jag dock förstå att de hade haft det bra. Sonen hade väl saknat mig och gråtit lite ett par gånger, men han hade ändå klarat det finfint och haft jättekul. Jag räknar med att få reda på mer, så snart vi kommer oss på dagis igen. Idag tog jag nämligen med mig lillkillen på jobbet i några timmar istället och nu i eftermiddag ska vi baka och ut och kolla på hus! ;-)
===
Igår blev det alltså till ett återseende. Annars har senaste tiden mest handlat om farväl.
Nuuk är, liksom jag föreställer mig att städer som Bryssel och Washington är, en riktig transitstad. Folk flyttar in och ut, till och från hela tiden. Och flyttar man från Nuuk, då flyttar man ju verkligen, eftersom vi inte har några vägar mellan orterna här. Det är både de så kallade tillkallade – personer med specialkompetens som tillkallas utifrån, typiskt från Danmark – och de lokala som flyttar. Den första gruppen flyttar hem till sina hemländer, den andra gruppen flyttar typiskt antingen till sina hemstäder/bygder eller över Atlanten för att jobba eller utbilda sig.
En kvalificerad gissning (efter att ha kollat på lite statistik) är att hela stadens befolkning blir utbytt cirka vart 6:e år. Bland invånarna finns så klart en hel del som är både födda och uppvuxna här, men det gör ju bara att boendetiden här är än kortare bland ”den flyttande gruppen” än de 6 år. Bland de tillkallade är det t.ex vanligt med 2-3 års kontrakt, innan de får betald flytt tillbaka till Europa. Även kortare kontrakt är vanliga.
Bara senaste veckan har två vänner – de enda jag pratade svenska med här, utöver sonen – gett sig av från ön. Den ena kanske kommer tillbaka, den andra knappast. Jättetråkigt för oss som blir kvar, men kul för dem. Stor kram till er båda!
Sedan sticker ju pojkvännen också iväg för en månads jobb på annat håll i nästa vecka. Men den dagen, den sorgen. ;-)
Alla barnen vinkade glatt med sina kvistar när de kom in i hamnen igår kväll (kvistar av den storleken är så klart exotiska. Sånt hittar man bara inne i de varmare fjordarna och inte här ute på kusten. Och träd? Ja, de får man se låååångt efter. Typ helt till Canada. ;-) ).
9 kommentarer:
Så SKÖNT att allt har gått bra! Och att vara mammasjuk några gånger mår man nog bara bra av, att lära sig se vad man har och uppskatta det!
Tänk att det är exotiskt med kvistar. Själv är man ju så van vid grenar och träd och gräs och allt sånt vanligt att man knappt tänker på det.
Trist att dina vänner flyttar. Men ja, så är det när man bor på vissa ställen som du skriver. Har varit med om det några gånger nu. Och jag blir av med våra Trevliga Grannar nästa år, jag vet hur det känns.
Men oss bloggare har du kvar!!!!
KRAMAR!
Vad det måste kännas bra att ha honom hemma igen! Men det låter som om dert var en spännande vecka för honom trots lite hemlängtan ibland.
Jobbigt med farväl. Jag tycker inte så mycket om avsked. Här i NYC är det också många som kommer bor ett par år och sedan flyttar. Några av våra vänner som varit här lite längre än oss sa att de bytt vänkrets nästna helt efter ca 5 år. Då flytttade 99% av alla de kände....
Hoppas några nya trevliga flyttar IN till Nuuk också!
Kram!
Åh vad härligt att han är tillbaka! Gullungen! Njut nu!!! Hajar precis vad du menar med att folk flyttar hit och hem igen. Efter tre år utomlands fick jag en kris ett år då jag i princip tappade alla mina vänner för att de flyttade. Sedan började jag fråga varför de var i NL och la ribban beroende på kontraktet de hade. Hemskt men sant. Som svensk blir man ju kompis-kompis och inte bara puss på kinden, skrik i vänster öra IIIIIIiiii e de duuuu-typ utan mer rejält. Äsch du/ni hajar ju.
Njut nu av Aaju!
Skönt att höra att det gått bra för superman. Skickade paket igår till honom för den nalkande födelsedagen..
Hälsa honom med en stor kram.
Sis
Vad skönt att allting gått bra och att sonen är tillbaka nu. Det har kanske varit dagar som samtidigt känts både långa för dig som mamma, men som samtidigt gått fort. Kanske bra för er båda att ha fått längta lite också, så uppskattar man varann än mer sen när man ses igen.
Han är duktig din lilla kille, en riktig superman som Anna här ovan skrev.
Det där med människor som kommer och går, flyttar hem/vidare är inte roligt alls Jag tycker också det ofta kan råka sig så att precis när man känner hur bra kompisar man blivit, precis när man känner man på nåt sätt blivit ännu godare vänner ja då är det dags för den personen (eller en själv) att flytta... Man vill ju inte bli stängd och tillknäppt själv, inte strunta i att komma nära folk av rädsla för att det är ingen idé för de drar ju ändå snart och då blir det bara jobbigt. Men ibland kan jag uppleva vissa resonerar så, det är suynd för även om något är tillfälligt så kan det ju vara väldigt bra ändå och behövas.
Flum, flum från min sida nu...dags att gå och sova här.
Roligt i alla fall att mor och son åter är tillsammans :)
Vilkeet äventyr det måste vara att både bo i Grönland och Nuuk och sen som lille Aaju komma ut på ett sånt ÄVENTYR. Vilken snäll dagispersonal.
Men så skönt för dem som inte ser träd så ofta att få se sånt. Tänk det vet man inte att vissa inte får se det.
Ha en bra dag
Kram
/Susanne
Marianne: Ja, det var en lättnads suck man tog när han kom i land. Aaju själv var dock närmast oberörd! *hihi* Och vad jag förstod på dagispersonalen hade han verkligen stortrivits på lägret, mer än någon av de andra – han älskar ju att gå och strusa, undersöka omgivelserna osv. Och klart, extra spännande är det ju när det även finns träd, även om vi ”inte i Arktis uppvuxna” uppfattar dem mer som låga buskar. :-)
Tråkigt att ni också mister era grannar. Det är verkligen tråkigt sånt där. Har själv levt med det i omkring 10 år och inte är det jättekul, men tyvåar inte så mycket att göra något åt. Det hjälper ju heller inte att bara ha lokala vänner (vilket jag haft det mesta av tiden här), då de ju också flyttar och flyttar.
Saltistjejen: Ja, visst är det tråkigt med alla flytter. Även om det iofs också innebär att man träffar många nya, spännande männikor. Fast det är klart; efter ett antal år på ett och samma ställe blir det tradigt att hela tiden ”börja om på nytt” och gå igenom lära-känna-processen (både den personliga relationen, och det att personen i fråga ska lära känna den nya stade, kulturen osv) om och om igen. Det är kul, men ibland saknar man bara verkligen någon som man bara redan känner, som känner i alla fall ett par år av ens historia osv.
Karlavagnen: Ja, förstår precis och kan helt klart sakna de där ”riktiga” vännerna, som liksom känner en på ett annat sätt. Har ju alltid försökt att få många vänner bland de lokala av den anledning, vilket dock inte sett ut till att hjälpa direkt mycket. Dels är det svårare att knyta band till många av de lokala och dels är det också många av dem som flyttar (och det är ju klart; liknar de bara lite av mig, vilket de ju gör om vi har blivit vänner, så är de ju typen som vill vidga sina vyer och utveckla sig så, ja ett ekorrehjul är vad det är ibland tyvärr...).
Anna: Japs, bra gick det. Och vi har också paket i ”utboxen” där hemma. Både med flyg (fødelsedagspresent) och båt (avlagda kläder m.m). Något nytt om julklappsönkningar? Jag skickar dem som sagt om bara en dryg månad! :-)
Anne: Det har helt klart varit bra för oss båda. Fick mig (nästan) en riktig vuxenvecka, där man i lugn och ro kunde fixa till sig på morgonen, ta sig en tur efter jobbet utan tanke på att maten måste vara uppäten innan halv-sju osv. Och ja, så blev det en del restaurangbesök och bio osv. Skönt det med. Otroligt vad lång veckan kändes, bara av det att man hade tid till att göra så många saker! :-)
Ja, visst är det så, att precis när man tycker att man kommit över det där långa ”introduktionsstadiet” är det någon av oss som ska flytta! Eller alternativt får man reda på att de ska flytta inom några månader/halvår. Tyvär kan jag vid sådana tillfällen ibland tappa modet och vänskapen stoppar liksom i utvecklingen. Andra gånger – speciellt när man vet att det bara handlar om en begränsad tidsperiod på några månader som man har på sig att lära känna någon – så kickar något till och man lär känna varandra jättefort, samtidigt som sorgen inte är så stor efteråt, eftersom man visst situationen helt från början. Ofta känns det som om det är just de personerna man sedan också lättast håller kontakten med efteråt. Jag vet inte, men tror det är så för mig. Konstigt. ;-)
Suzesan: Ja, det är nog verkligen ett äventyr på många sätt, men när man är mitt uppe i det så känns det hela som helt normalt. Fast det är ju tråkigt, så ibland måste man påminna sig om att livet här trots inte är lite speciellt. ;-)
Och träden; ja det måste vara otroligt bara att se dessa buskträd (det är ju inte mycket mer än just buskar. En svensk skulle i alla fall aldrig komma i tanken om att kalla det ett träd ;-) ) för de barn som kanske inte ens varit utanför staden förr. :-)
Skönt att han hade det bra!
Vad tråkigt att dina vänner lämnar Nuuk. Men förhoppningsvis kommer det nya vänner och du kan träffa gamla vännerna i Sverige/andra platser någon gång då och då även om det inte blir så ofta.
Anne, Fair and True: Jodå, vänner kommer ju och går, och kommer ibland tillbaka och ibland inte. ;-)
Skicka en kommentar