Läger och föräldratortyr (läs; barnuppfostran)

Så har jag skickat iväg sonen på läger med dagis. Helt galet egentligen. Han är ju inte stor den lilla kraken – han blir först 5 om en månad – och så ska han iväg på läger! Och det i en hel vecka!!!

Ja, det ska sägas att jag har grubblat, vridit och vänt på detta. Kan man verkligen skicka iväg en 5-åring in i fjorden på en lägergård så länge? Svaret tycks alltid bli nej på den frågan, men samtidigt är det ju det med att på något sätt ta seden dit man kommer. Här skickas nämligen alla barn iväg på det sättet och den garvade dagispersonalen insisterade på att det aldrig var några problem.

Sonens kusin skickades t.ex iväg till Danmark i två månader, för att bo i en dansk familj och gå i dansk skola, när hon bara var 11 år och hade läst danska i ett knappt skolår..! Strongt, men så funkar det här.

Kärleken till barnen är enorm, men den inuitiska uppfostran går fortfarande till en del ut på att man tidigt ska lära att ta vara på sig själv. Det hårda klimatet och extrema naturen har helt enkelt krävt det. Och helt fel är det kanske inte att man lär sig att hoppa mellan isflaken som barn, så att man inte stelnar till som en pinne den dag man som vuxen är på isfiske och upptäcker att isen brytit sig loss och man driver mot havs. Skillnaden mellan de turistande danska och de fastboende grönländska barnen är enorm när man ser dem leka i bergen. De grönländska barnen, inklusive min son, springer lätt hit och dit utan att falla. Och faller de, kommer de som oftast snabbt upp på fötterna igen. Det är inte situationen med de danska barnen, kan man väl säga, sådär generellt.

Jag har helt enkelt försökt att anpassa min uppfostran lite till den lokala. Fast ändå inte helt. En del längre lina har sonen väl fått än om vi hade bott i Sverige, helt klart, men nej, inte har han fått en av de mer extrema versionerna av grönländsk uppfostran heller. Inte något med att leka ensam ute, bland bilar och lösa, främmande hundar, redan som 2-3 åring osv. Nej, nej, nej.

Fast nu har han alltså fått ge sig av på läger och det måste jag väl säga var lite av en tröskel att komma över, att ta det beslutet. Väl vetande att min son är otroligt självständig och van vid att resa och sova på olika ställen, så har jag dock lugnat mig med mantrat: ”Är det någon av barnen som ska klara det, så är det min son.” Och det är väl så; han kommer att klara det galant, tycka det är superroligt osv. Fast visst oroar man sig. Turligt nog har vi båt, så skulle något hända kan jag vara där inom någon timma.

Här är lite foton från när vi föräldrar (och morföräldrar) vinkade av våra barn:


Vi mötte alla upp i hamnen omkring kl. 7.30 i morse.


I alt var det tre barn från sonens avdelning, inklusive favvistjejen (dock inte de två bästa vännerna).


Sonen såg fram emot att komma iväg. Han sa att han nog skulle sakna mig, men trots det lade han entusiastiskt på en extra natt när vi pratade om hur länge han skulle vara borta. ;-)


Så kom båten. Dax att lasta på!


Åtta spända barn och tre dagisfröknar (som i mansform heter? Ja, det heter väl inte ens dagisfröken för kvinnor mer, men jag har aldrig haft barn i Sverige och gick heller aldrig på dagis som barn själv, så vad vet jag ;-) ), de senare kom samtliga från sonens avdelning (fast det är ett ganska öppet dagis, så alla känner alla).


Hej då, hej då. Vi ses om en vecka! *hjälp*