En sorg kommer sällan ensam

Här åker pojkvännen iväg för fem veckor i allra nordligaste Nordgrönland.

Man kan väl inte påstå att onsdag den 26:e augusti har varit en specielt upplyftande dag. Det är ju nästan oundgåeligt. Dagen är nämligen årsdagen för min mammas bortgång.

Det är två år sedan nu, och även om jag klarat sorgearbetet bra så är det så klart inte en genom rolig dag, med bara positiva minnen. Och här vill jag också få sagt att detta med att, som jag skriver, "ha klarat sorgearbetet bra" absolut inte är någon form av tävling – i min värld existerar det inte någon tävling i vem som klarar det ”bäst”. Hur man handskas med döden och saknaden gör den ene eller den andre varken bättre eller sämre. Jag är bara funtad så som person att jag kan handskas ganska bra med saknaden – både den definitiva och den pga långa avstånd (vilket väl är varför jag kan bo som jag gör). Det säger dock inget om mina känslor för min mamma, som var och är oerhört starka. Något som det i övrigt inte heller kan tävlas i, och som gör mig så ont när det är någon som gör. Kärlek och sorg kan inte mätas och vi har alla olika sätt att visa, och att inte visa, dessa känslor.

Oj, nu svamlade jag visst iväg, men jo årsdag är det alltså idag. En årsdag som tyvärr också gör mig bitter. Bitter eftersom någon tog ifrån mig den dagen. Dagen då jag fick meddelandet. Dagen som skulle vara med min mamma i fokus. Den dagen blev till rena pannkakan. Ett enda långt bråk om saker jag inte ens minns vad de var och som jag då på inget sätt hade en önskan om att diskutera. Den totala avsaknaden av respekt, för både mamma och mig, gör mig bitter än idag och får mig att sätta frågetecken vid mycket i mitt liv innan den dagen. Det är verkligen tråkigt att det ska vara så, att denna dag också ska förknippas med något sådant. Så skulle det dock tydligen vara. Det är bara att acceptera och leva vidare.

Annat tråkigt med dagen, och då menar jag dagen idag, inte datumet som sådant, är pojkvännens ivägresande. Resan som sådan är superspännande och jag unnar honom verkligen den, men självklart är det lite tråkigt att vara den som får sitta ensam kvar här hemma (om än tillsammans med sonen ;-) ), samtidigt som det känns hårt att inte kunna vara där som stöd pga av det ytterst tråkiga meddelandet han fick per telefon precis innan avfärd. Fast visst ser jag också fram emot att höra historier och se foton från hans fem veckor långa båtfärd med jobbet, mellan diverse små samhällen och bygder i norr, nästan så nära nordpolen som männskligheten lever idag. Platser som otroligt få, utöver de som själva är födda där, får möjligheten att besöka. Jag hade kunnat kompensera det hela med att låta mitt jobb ta mig med till den allra nordligaste staden, Qaanaaq (”nya” Thule) nu i september, men det var en resa jag erbjöd mina två medarbetare istället. Så snäll (läs dum) är jag! ;-)

Det får vara allt här på bloggen för idag. Nu ska jag nämligen ta och sätta tanden i något av all den osunda mat tröstätaren Lullun fick lagt i sin kundvagn idag, på en shoppingtur som jag egentligen inte alls behövde göra (fast då hade jag iofs inte mött den svensk som visade sig vara/ha varit en av mina anonyma läsare här på bloggen. Så inget ont som inte har något gott med sig ;-) ). Over and out!