söndag, augusti 26, 2007

Det blir sällan som man tänkt sig

Denna blogg startades för att handla mer blandat om familjelivet, tankar och om Grönland än min hemsida. Jag skulle skriva mer eller mindre varje dag, och inte alltför långa texter åt gången. Men som saker och ting artat sig så har det inte blivit så. Det kommer att bli så, men inte just nu. Det har helt enkelt varit för mycket som hänt i familjen. Men även om det kan vara svårt att tro nu, kommer vardagen att infinna sig igen. Någon gång i framtiden.

Som planen är nu är det dock ytterligare en resa över Atlanten som gäller, med start imorgon måndag. 5:e för året, 2:a med Aaju som reskamrat. Och vad jag önskar att anledningen var roligare. Det är inte ens två veckor sedan jag kom hem från förra begravningen.

Men ändå skönt att väntan är över. Chanserna att mamma kunde andas själv, efter att respiratorn stängts av, var mer en risk än en chans. Utöver hennes tidigare handikapp hade senaste månadens konstanta kramper orsakat så omfattande skador i hjärnan att livet skulle kännas som ett straff. För vem vill ligga maktlös; blind, döv, stum och utan närminne, på långvården och vänta? Mor har fått sin frid och det är vi nöjda med. Även om högsta önskan är och förblir att allt detta aldrig hade hänt.

Lilla Fågel Blå

Till Lilla Fågel Blå, så underbart söt & rar.

Jag hörde din gamla älsklingssång på radion igår kväll. Det var många år sedan sist. Med sången kom en insikt. Jag viste att det var inatt det skulle ske. Kanske hände det för flera veckor sedan, men det var inatt det ändå skulle bli deffinitivt, oåterkalleligt.

I sorg & saknad vill jag också kunna önska att du kom tillbaks. Men som allt nu artat sig, vill jag inget annat önska dig, än den frid du nu fått. Vi älskar dig för evigt & du vill för alltid finnas i våra hjärtan.

Det kallas himlen och jag
har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över
himlen
så önskar jag att du var här
Du var så poetisk
och nu går du i en annan värld
Och jag kan bara säga

Kom tillbaks
Den här världen är så underbar
Kom tillbaks
Hela världen var så underbar
Och det kunde lika gärna varit jag
Lilla Fågel Blå

Staffan Hellstrand, Regn (1993)

fredag, augusti 24, 2007

Inuiter & samer är också människor

Efter 24 års förberedelser och massiva krav från världens alla ursprungbefolkningar, ser det nu ut som om FNs generalförsamling äntligen kan godkänna en deklaration om ursprungsbefolkningars rättigheter. De ska ta ställning til deklarationen den 13:e september, den kommer dock inte att vara bindande för medlemssländerna. Redan nu ligger det t.ex klart att de flesta afrikanska länderna, USA och Ryssland kommer att rösta nej till förslaget.

Går deklarationen igenom är det dock första gången i historien som ett dokument som erkänner ursprungsbefolkningarna rättigheter blir godkänt. Om än det gått skrämmande lång tid - vi är ju redan en bra bit in i 2000-talet - så är det ett stort steg i rätt riktning! För mig är det ändå en självklarhet att även de; indianer, samer, inuiter och aboriginer osv, ska ha mänskliga rättigheter, som alla vi andra.


ICC’s nya logo
ICC (The Inuit Circumpolar Council) är en organisation som representerar omkring 160.000 inuiter på den internationella, politiska scenen. De har kämpat mycket för att få FN till att godkänna ovan nämda deklaration.

Förra veckans ”reskamrat” (läs inlägg från 14:e augusti) Aqqalu Lynge är ordförande i den grönländska delen av organisationen samt viceordföranden i den internationella. Det är även han som kom med idén om att deras nya logo skulle föreställa en inuitisk trumma, som även symboliserar enighet & tolerans. Läs Aqqalus ord om den långa processen med FN här (på engelska).

torsdag, augusti 23, 2007

Lär känna mig; 10, 9, 8...

Jag är lite småförtjust i det där med listor, och de är ju ett bra sätt att skingra tankarna på, så here goes (för er som orkar läsa, ni andra kan bara vänta på nästa inlägg som nog kommer om några timmar, först ska jag dock försöka sova lite)...:

Tio första:

  1. Första bästa kompis: Håkan. Vi lärde känna varandra när vi började på lekis 1983, året jag skulle fylla 5 (var man från landet fick man gå två år på lekis den gången, Och Håkan, ja han är född i maj, så han var redan 5 ). Vi har fortfarande kontakt någon gång då och då.
  2. Första bil: Har aldrig ägt någon. Men första jag körde tror jag var en Mazda 323 av en ganska så gammal modell (1983?), eller så var det andra syrrans bil; en vit liten sak. En ford? Det var hur som helst tillsammans med mamma, jag körde nästan ner för ett litet ”stup” och året var nog ca 1995/96.
  3. Första kärlek: Bara ett ”span”; Richard, i 1:a klass, och oj vad blev jag retad av syskonen. Höll mig borta från flörtandet några år efter det...
  4. Första husdjur: 1:a helt egna; marsvinet Gipsy, men innan det var en hel drös av husdjur, ”lånade” från pappa. Han hade ju så många djur, av alla de sorter; allt från en tam älg till kaniner & undulater. Och tro mig; det var många djurarter därimellan.
  5. Första semestern: Som jag minns; midsommarfirande hos kusinerna vid Mälaren, följt av några veckor åkandes med fraktbåt längst hela Sverige öst- och sydkust tillsammans med kusin Magnus & mina två morbröder (som var kapten respektive motorman på båten). Året var 1988.
  6. Första jobb: Varupåfyllare på Sjöröds Lanthandel. Jag gick i 5:an och fick lov att komma & gå som jag ville.
  7. Första köpta skiva: Åh, det borde jag veta, men minns inte just nu tyvär.
  8. Första riktiga kärlek: Jodå, honom minns jag. Vi har fortfarande viss kontakt. Vi hade det bara så superkul ihop. Och det hade nog funkat utmärkt, om det inte var för att vi var så bra kompisar & så blyga för allt vad känslor angår, så att vi aldrig ens kom så långt som att försöka.
  9. Första piercing: Hål i öronen när jag var omkring 8 år eller nått. Mer "riktiga" piercingen var under läppen/hakan år 2001.
  10. Första konsert: Som jag minns; Hasse Andersson & Kvinneböske Band, på Skara Sommarland sommaren 1983/84. Då var jag ganska så imponerad! :-)


Nio senaste:

  1. Senaste alkoholdrycken: En alkoläsk för ett par månader sedan. Men alltså, alkohol är egentligen inget för mig.
  2. Senaste bilfärd: Hem från jobbet idag, i storm & ösregn. När vi väl kom hem, efter oxå ha plockat upp lillen från dagis, var det 50/50 snö & regn. Och ja, det är fortfarande augusti månad, även här... :-)
  3. Senaste filmen du såg: ”Number 23” - såg den på dvd häromdagen. Ok.
  4. Senaste ringda telefonsamtal: Till min pappa i Sverige idag.
  5. Senaste bubbelbadet: I badhuset Malik (= våg på grönländska) här i Nuuk för några veckor sedan.
  6. Senaste spelade cd: En Kim Larsen-CD som satt i bilen jag lånade för en tur mitt på dagen idag.
  7. Senaste kyss: Snarare puss; från Holger idag.
  8. Senaste gången du grät: Idag. Det har blivit många tårar på det senaste.
  9. Senaste måltiden: Pita med nötkött, sallad, tomat, salsa & hemmagjord vitlöksdressing.


Åtta har du nånsin:

  1. Dejtat en av dina bästa kompisar: Holger & jag var vänner ett par år innan, om det räknas.
  2. Blivit arresterad: Nej.
  3. Blivit kär vid första ögonkastet: Nej.
  4. Fastnat med blicken i någons urringning: Nej.
  5. Fått ditt hjärta krossat: Ja.
  6. Sagt att du älskar någon utan att mena det: Ja, men under tvång.
  7. Haft ett one night stand: Alltså, min familj läser det här... ;-).
  8. Busringt till någon: Jodå, men var ganska så kass. Syrran var mångt bättre.


Sju saker du har på dig:
Just nu, ingen vacker syn, är ju mer eller mindre klar för sängen, så dagens ovanligt fina stass av svarta byxor och en finrandig, trekvartsärmad skjorta har bytts ut till…

  1. Pappas Adidasbyxor
  2. En av Holgers svarta t-shirts
  3. En svart vänsterstrumpa
  4. En svart högerstrumpa
  5. Svart och mörklila BH
  6. Svarta trosor med någon typ av orange blomma på
  7. Silverhalsband med hänge föreställande Grönland, som jag fick av Holgers mamma och niece strax efter att Holger & jag blivit tillsammans



Sex saker du gjorde igår (vilket var en ovanligt ointressant dag)

  1. Pratade i telefon med så gott som hela svenska familjen; pappa, systrar x 2 och systerdotter. Härligt!
  2. Jobbade, inklusive fixade avdelningsbudgetten för nästa år (ett flerdagarssysselsättning), samt godkände prototyperna till det nya Intranettet jag sitter som ansvarlig för.
  3. Handlade mat samt present till min systerdotter som började 1:an idag.
  4. Diskade & småstädade.
  5. Somnade vid nattandet av Aaju, men kom mig upp igen någon dryg timma senare.
  6. Surfade på nätet, där jag bl.a hittade denna lista.


Fem favoritsaker utan rangordning (förutom familjen, vänner, djur osv; de är ju inte saker)

  1. Min 12” laptop
  2. Mitt piano, som står sorgligt oanvänt i Sverige
  3. Min boksamling
  4. Mina kameror, även om det klart bästa, systemkameran, inte används så ofta numera, då den inte är digital.
  5. Mina fotoalbum, med foton från massor av resor och på nära & kära


Fyra personer du kan berätta allt för

Holger, min mamma (en plats jag tror pappa kommer att ta över), Camilla & Anna S.


Tre val

  1. Blått eller rött? Blått, men lutar mer åt rött nu än förr
  2. Sommar eller vinter? Vinter
  3. Choklad eller chips? Choklad


Två saker att göra innan du dör

  1. Sluta fred med mig själv
  2. Njuta av livet som helhet


En sak du ångrar

En del smågnabb & surmuleri, en sida jag bara visar för närmsta familjen. Livet är för kort för sådana dumheter.

En dag på guppande vatten


I dag skulle jag ha varit med ledningen på en liten ”seglats” (ja, typ heldag). Främst relaterat till det att vi (min firma alltså) eventuellt ska bygga ett litet, minivattenkraftverk i anslutning til en forskningsstation som är under etablering inne i Kobbefjorden.

Det skulle också, enligt chefen, vara en möjlighet för mig att ”bonda” mig lite mer till ledningen. Viktigt eftersom jag ju själv kommer att bli lite av en del av den fr.o.m december, då jag blir tillförordnad informationschef.

En båttur, med underbar utsikt & stora möjligheter att se val, säger jag ju sällan nej till. Men det där ”mingleriet” är jag inte mycket för. Och pga situationen där hemhemma (fortfarande intet nytt; det togs inget beslut i tisdags som väntat), känns det än mer olustigt att småprata strunt, med om inte främlingar, så i alla fall inte några nära vänner. Speciellt inte, när man samtidigt står och tänker; ”försöker nu min familj febrilt ringa till mig, med ett viktigt besked, när jag befinner mig utom mobilnätets räckvidd, långt från civilisationen, mitt i den Arktiska vildmarken, mellan isberg och höga fjäll?”.

Jag tackade därför nej till färden, och glad är jag för det nu, när man ser hur vädret har artat sig, sedan solskenet & den nästan inte existerande brisen igår kväll. Ingen våldsam förändring, i Arktiska mått mätt, men vid avfärdstidspunkten i morse var det ändå +4.5 C, 17 m/s & regn. Nu kan även tät dimma läggas till prognosen.

Bilden i inlägget kommer från DMI (danska motsvarigheten till SMHI). De är inte super på att förutspå väder i Grönland, men de försöker...

För att se hur vädret egentligen är (alltså in hur det förutses att bli) är dock bästa tipset att kolla in ASIAQ’s hemsida - Holgers gamla arbetsplats. Där får ni infon också på engelska. Sen får vi väl se om jag inte tar och sätter in min lilla ”Väderflicka” från min/vår hemsida här i bloggen oxå. Andra, lite mer ”stilfulla” vädervisare, tycks ju inte ha Nuuk som alternativ. Men jag ska nog titta vidare efter en vid tillfälle... ;-)

Glädjens dagar & utanförskap


Jag är inte en person som direkt lider av hemlängtan. Jag trivs med mitt liv, långt borta. En vardag infinner sig liksom också här. Men det finns så klart stunder som är jobbiga; som när allt inte är så bra där hemhemma. När man känner att man borde vara hos familjen. Stödja, trösta & hjälpa till.

Sedan finns det sådana, glädjens dagar, då man bara vill vara med. Då alla samlas, pratar & skrattar. Man vill dela glädjen. Istället får man en känsla av att man sviker.

Idag är en sådan dag. Min systerdotter, min enda systerdotter, börjar nämligen skolan idag! Första dagen i årskurs 1 (hon hoppade över det där med 0:an).

Jag vet att det kommer att gå bra för henne. Skolämnena kommer hon att klara lätt som en plätt. För hon är smart, den lilla tjejen. Men jag skulle ändå vilja vara där och uppmärksamma henne på hennes stora dag. Ge henne lite av den välbehövda kärleken & stödet, visa henne att jag faktiskt är intresserad. Se hennes första skolböcker, hjälpa henne med några av de första läxorna. Bli en större del av hennes vardag.

Som exilsvensk försvinner den där kontinuerliga kontakten. Jag vet Olivia & min syster pratar mycket om mig & min familj här. Jag vet att vi på så sätt blir en del av hennes vardag. Men ändå är de där banden; tilltron & kärleken som binds när man ses i ur & skur, nog inte möjliga för oss. Jag som vuxen kan känna dem, men troligtvis inte hon.

Jag flyttade utomlands när Olivia bara var drygt 10 månader gammal, och innan det var vi också separerade med drygt 20 mil. Av 7 födelsedagar har jag varit där 3. Några 1:a ord hörde jag inte, 1:a steg såg jag inte, heller inte 1:a dansuppvisningen, 1:a ridlektionen osv.

Jag pratade i alla fall med lilla Oliven på telefon igår. Då var hon ute och shoppade nya kläder till den stora dagen. Jag ska ringa igen idag och höra hur det gick i skolan. Sedan får hon nog vänta tills att vi kommer hem, för att få presenten vi har köpt. Med all kalabalik som hände (& händer) i familjen, blev det ju inte tid till att få en paket skickad med posten i tid, eller köpt en medan jag själv var i Sverige.

Och sedan är så klart våra tankar med lilltjejen på hennes stora dag. Liksom de var med på föräldrarnas 30-åriga bröllopsdag för något år sedan, på pappas 60-årsdag, syrra nr 2's 30-årsdag, diverse jul-, påsk- & midsommarfiranden, vänners barnsfödslar, bröllop & allt vad det är man hela tiden tycks missa. Kom ihåg det; ni är alltså på inget sätt glömda!

tisdag, augusti 21, 2007

Ett litet PS

Behöver jag nämna att detta är den värsta dagen i mitt liv, så långt? Spänningen är närmast olidlig, på helt fel sätt. Sömnen framför TV'n hörde till några av de få minuterna jag fick i natt.

Men jag är på jobbet. Man måste ju sysselsätta sig med något. Mobilen är dock med mig vart jag går. Och att påstå att jag jobbar är kanske att överdriva. Jag ska vara på möten hela dagen. Fysiskt kanske jag sitter där, men så kreativ och deltagande kommer jag nog inte att vara. Vi ska dels bestämma teman för fem reklamfilmer samt lägga budgetten för 2008. Jag kunde nästan inte bry mig mindre.

Helt klart befinner jag mig på helt fel sida Atlanten, på fel kontinent. Men dem som betyder något, vet at jag är med dem ändå och de stödjer mig fullt ut i mitt svåra beslut.

Vi ska vara starka och jag tänker på er.

Chalmers, bara en dröm?


Det känns som en evighet sedan man själv stod där och trängdes bland ett par tusen andra främlingar på Götaplatsen (ja en och annan gammal bekant var där också, men det visste jag inte då, och jag hittade oxå bara en under hela första dagen). Det hela känns faktiskt ganska främmande. Ibland glömmer jag t.o.m bort att jag gått på Chalmers. Liksom jag glömmer bort att jag en gång härledde mattematiska formler närmast i sömnen.

Kollade på (läs: somnade till) en dokumentär om mattematiken bakom filmen ”Number 23” sent igår kväll och då slog tanken mig. Och lustigt; när jag öppnade GP’s nätversion i morse möttes jag av detta & flera liknande foton.

Fotot är tagen av Ulf Börjesson, och artikeln om startskottet för årets nollning kan läsas här.

måndag, augusti 20, 2007

Så var det vinter...

Ja, det dök idag upp flera tecken på att sommaren är på g bort och vinter är på intåg här i Nuuk.

  1. Alla grundskoleelever började skolan. För de allra minsta innebar det att gå till skolan iklädd nationaldräkt tillsammans med föräldrarna & andra anhöriga. Där lektes det lekar och de fick en lätt introduktion till vardagen i skolan. Därefter följde stort firande hemma hos familjen, eller i hyrd festlokal, med mat, kakor och tårtor i mängder – en sk kaffe-mik. Vi var själva iväg en snabbis på ett litet ”1:a skoldagen”-firande, vilket var trevligt.


  2. Första synliga nysnön föll på Ukkusissat (Store Malene) - fjället utanför vårt vardagsrumsfönster. Här nere i stan låg dock temperaturen på hyffsade + 9C.


  3. Sist men inte minst, ett välkänt vintertecken...: Aajus dinosaurie började titta ut ur sitt ägg (!?!), till Aajus stora glädje. Aldrig har han varit så lätt att få upp om morgonen! ;-)


Söndag kl 23.15
För några timmar sedan satte Aaju dinoägget han fått av gammelfaster Judithe i vatten, och se om inte en liten näsa börjar titta fram.



Måndag kl 07.08
En smått yrvaken, men stolt Aaju pekar på sin dinosauriebäbis som tar sig en liten vila innan han fortsätter sin kamp att komma ut ur ägget.



Måndag kl 18.24
Ännu en bit dinosaurie har kommit sig fram. Det är nästan lika spännande som sommarens följetong hos mormor & morfar, där Aaju fick följa kläckningen av riktiga kycklingar i äggkläckningsmaskinen. Förhoppningsvis får vi en ytterligare lätt väckning imorgon, innan äventyret är över för denna gången.

söndag, augusti 19, 2007

Helgen som gått i kort

Ett svårt beslut skulle tas. Skulle jag försöka fixa biljetter till Europa tills på måndag trots att allt vad resebyråer heter håller helgsstängt, för att kunna hinna till sjukhuset till på tisdag? Eller skulle jag vänta och åka först när det hela var ett faktum? Det var många saker för och emot, men efter en lördag av grubblerier, avskärmad från omvärlden, med golvskurande & klädtvätt, tog jag tillslut det troligtvis förnuftigaste beslutet. Inte helt det mitt hjärta ville, men ändå. Resedatum sätts senare.


En stolt Aaju fixade själv lördagsmiddagen (med lite stöd & hjälp från mig), och mumsigt blev det, om än enkelt: Stekt korv & pulvermos... :-)


Söndag blev också en lugn dag. Det känns helt enkelt inte rätt att springa runt bland glada typer när läget är som det är. Men med en tillfällig gäst i stan (faster Judithe som är här för en operation nästa vecka), var det ju på sin plats med en liten rundvisning. Hon hade inte varit i Nuuk sedan någon gång på 1970- eller 80-talet, så ni må tro hon var imponerad då staden ordagrant har exploderat i storlek sedan den gången. Kulturhuset Katuaq tyckte hon var enormt och rullbandet upp till mataffärens 2:a våning fick den gammla damen på drygt 70 att fnittra.

Dagen avslutades med ett vågat middagsval; min, om än för dagen något "nedtonad", kryddstarka Italieninspirerade rensoppa, med pasta och vitlöksbröd. Men Judithe, som normalt bara äter traditionell grönländsk mat, jumsade och var mer än nöjd, så helt tokigt var det inte trots allt! :-)


Paragliders är en vanlig syn i Nuuk.



Jo, Judithe har allt rätt, min gamla arbetsplats, Kulturhuset Katuaq, är imponerande & stort.



Aaju fick sig en stor smakbit av mammas ”chokladbollsaktiga" bulle på Katuaqs café Cafetuaq.



Utanför Katuaq pågick i helgen en liten konstfestival under namnet ”Moving Art”. 6 kända konstnärer utsmyckade var sin fraktcontainer med sprakande färger. Kul tyckte Aaju (i nedre högra hörnet av fotot), som dock tackade nej till erbjudandet at få sin egna container där hemma att måla på. ;-)

lördag, augusti 18, 2007

Tillfälligt problem med jobbmailen

För er som håller på att skriva till mig eller som väntar på ett svar; min jobbmail tycks inte fungera här hemifrån i helgen. Kollegorna på IT-avdelningen jobbar säkert på det (om de inte allihop tagit ut med båten i det fina grönländska sommarvädret vill säga), men för att säkra att jag får eventuella viktiga mails kan ni väl skicka dem till min Yahoo eller som en kommentar här i bloggen istället?

Förhoppnigsvis är problemet löst till imorgon söndag, eller senast måndag, då alla ju garanterat är tillbaka på jobbet igen.

Ha det!
/ Lullun

Frågor som skapar sömnlösa nätter

I går var ingen rolig dag. En väntad dag, men ingen rolig. Därav denna tidiga morgonstund, då jag redan har hunnit med en rejäl sträcka på det långa tankgrubblarmaratonet som pågått i mitt huvud ett tag.

Dels blev jag igår tillslut frågad om jag inte bara skulle se och skaffa mig en egen lägenhet, med allt var det innebär. Jag hade själv varit med att lägga upp till frågan och redo till att agera. Hur mycket det blir av det nu, efter beskedet hemmifrån, vet jag inte. Som det ser ut, får frågan om vår framtids vara eller inte vara, dock lov att läggas på paushögen ett tag till. Och kanske är det lika bra, så att ingen reagerar i stundens hetta, påverkad av några helt andra känslor, som inte har med saken att göra.

Beskedet hemmifrån var också i form av en fråga, en fråga till hela den närmsta familjen, som min pappa & syster redan svarat på, när den väl nådde mig. De hade kunnat svara, då de var väl medvetna om vår gemensamma mening i saken.

Läkrarna skulle göra allt vad de kunde för mamma i helgen men, om hon klarar sig så långt, önskar de sedan att stänga av respiratorn på tisdag. ”Får vi lov till det?” undrade de.

Ingen vet om mamma då kan klara av att andas själv, men chansen för det är minimal, så resultatet blir att hon sakta somnar in. Själva kan vi inte annat än tillåta mamma få sin vila, hur tungt det är är att vara dem som sätter ett datum & klockslag på en medmänniskas resa från denna värld.

Många av Sveriges experter på området, från landets alla stora sjukhus, har varit involverade i fallet som förbryllar. Men deras hopp är nu på samma låga, intetexisterande nivå, och vi kan inget annat än acceptera sanningen. En sanning vi egentligen har vetat länge, och känner oss väl förberedda på, men helt förberedd kan man aldrig vara.

Det är bara så hemskt och orättvist. Mamma är så ung, 54 år, och skulle egenligen ha massor av år av äventyr framför sig. Istället har hon redan, i långt över 20 år, lidigt & bedrivit en kamp mot ondskan på en nivå så hög att det är svårt för oss andra att förstå. En kvinna med sådan kampvilja, sådan livsglädje och sådan stor kärlek till allt. Rättvisan har misslyckats i hennes fall. Ingen tvivel om saken.

fredag, augusti 17, 2007

Gammelfaster med Aaju på sjukhusflykt

Fördelen med sjukvårdssystemet här i landet, är att man ibland får lite oväntat besök. Holgers faster Judithe kom t.ex i går från hemmet i Ilulissat till sjukhuset i Nuuk för att få fixat till en gammal skada efter att hun förra året bröt armen. För 2.5 år sedan mötte vi samma faster i Köpenhamn, då hon var där för en starroperation. Fast det är väl också den enda fördelen med den grönländska sjukvården, eftersom det nog som patient inte är fullt så kul att det så sällan finns hjälp att få på hemmaplan, utan att komma ut på både en och flera flygturer, följt av behandling långt från närmsta familjens stöd.

Hursomhelst: Eftersom Judithe först ska opereras på tisdag och fritt kunde gå från sjukhuset när hon ville fick vi i kväll en extra gäst till middagen, och troligtvis blir det fler besök i helgen. Gissa om Aaju blev glad! ;-)


Jag blir en del av Nordens historia

För många svenskar är ”Tre kronor” en svensk nationalsymbol. Det är officiellt Sveriges sk lilla riksvapen till motsats från det stora, med lejonen. För mig är istället ”Tre kronor” främst ett hockeylag, Sveriges landslag, vars alla framgångar (och motgångar...) jag en gång spänt följde. TV3's uppköp av sändningsrättigheter och min senare flytt utomlands, till non-hockey intresserade länder, har dock gjort det svårt att hänga med och på senare tid därmed också försvagat mitt intresse.

Symbolen Tre kroner är dock på inget sätt något helt typiskt svenskt, utan den förekom under medeltiden på många ställen, runt om i Europa.


För många danskar är Tre kornor, eller snarare Trekroner, t.ex istället en ö utanför Köpenhamn som länge har huserat militära makter, både danska & tyska (de senare under 2:a världskrigets ockupation). Numera ett spännande turistmål.

Namnet för också några danskars tankar till ett historiskt, enormt krigsskepp, större än Wasa, som den danske kungen döpte efter det svenska vapnet, eftersom han ansåg sig själv vara Sveriges egentliga kung...! Skeppet lär på 1700-talet ha slutade sitt liv på havet med att bli sänkt för att fungera som fundament för den första versionen av den tidigare nämda, artificiella ön Trekroner (som efter några år flyttades 200 m söderut, till sin nuvarande position).

Några andra danskar tänker kanske istället först och främst på den hyffsat stora stadsdelen Trekroner, i utkanten av Roskilde, som huserar ett av Danmarks största universitet; Roskilde Universitetscenter.

Och för att avrunda detta knasiga inlägg kan jag ju här nämna att det var just denna stadsdel som jag besökte på arbetets vägnar i måndags i denna vecka. Utöver att jag kom till att få åka med samma taxichaufför, från tågstationen till firman jag skulle besöka, som vid senaste och första besöket i mars, så var detta besök dock inget för historieböckerna.

På fotot ses Trekroners tågperrong, med lite av universitetet i bakgrunden...


torsdag, augusti 16, 2007

Up, up in the air


När jag flög hem i tisdags, flög jag för 1:a gången i mitt liv en King Air. Ett litet 2 motorigt propellerplan med plats för 7 passagerare. Vanligtvis brukar det vara Twin Otter (18 miniplatser, dvs med högresta ickeinuiter, så går det in långt färre...) eller Dash 7 (max 50 passagerare, dock normalt minus en massa pga allt bagage & frakt som snor platser) - båda oxå de propellerplan - men alltså inte denna gång.

Det blev en fin, smått intim liten tur med enastående utsikt över fjäll & fjordar, där jag fick serverat dryck & läsmaterial av medpassageraren, tillika legenden Aqqalu Lynge, känd på den internationella, politiska scenen för sin kamp för urbefolkningars rätt bl.a.

Kameran var ju paj, så något foto på ”farkosten” blev det inte. Tills det att jag fått rotat fram ett gammalt ur den privata samligen på datorn där hemma får Air Greenlands egna, lite vintriga foto duga!

;-)

onsdag, augusti 15, 2007

En lortedag

Detta är så långt något danskarna nog skulle kalla ”en rigtig lortedag”.

Det var härligt att komma hem igår; träffa Aaju, som lite blyg, var hyffsat tyst de första ca 10 minutrarna. Det var ju lite knasigt att se mamma efter så lång tid! :-) Vi umgicks sedan, hela lilla familjen. Packade upp små presenter & åt gott. Sedan somnade vi, trötta, tillsammans alla tre, i dubbelsängen innan klockan ens hann bli 20.15.

Det var sedan underbart att vakna på natten & se på en trygt sovande Aaju intill sig. Grabben som vanligen sover i sin egna säng. Trots det blev det dock inte en rolig natt. Utöver diverse sparkar från lilleman, bråkade nämligen mitt samvete med mig. Jag befinner mig på fel sida av Atlanten!

När väl morgonen kom tryckte en massa känslor sig fram. Undantryckta under flera veckors tid. Det hela blev så fel, och uppfattades som något annat, och oenigheter uppstod mellan dem av oss som borde vara de vuxna i familjen. Ensam kvar med Aaju vid frukostbordet kände jag sedan en önskan så stark, att bara samla mitt pick & pack, ta Aaju i handen och sticka så långt från ön som vädergudarna glömde som bara möjligt. Jag gör det inte, men ändå.

Pliktrogen som jag är, blev det istället att ta med sig Aaju till dagiset och sedan kämpa vidare genom ösregnet & stormen, till jobbet. Två lager av impregnerade kläder, inklusive ett regnställ, hjälpte inte helt. Både sockorna, byxorna & tröjan jag hade inunder, var en bra bit från torra när jag väl kom fram.

Men nu sitter jag iaf här, på jobbet, med smått rödsvullna ögon, tittande på kaskaderna av vatten som kommer störtande. Dricksvatten från reservoaren som piskas upp av vinden, över dämningen, genom luften och ner för berget utanför mitt fönster. Synd att min kamera är paj!

söndag, augusti 12, 2007

På kvällspromenad genom CPH

Jag vet inte hur många gånger jag varit i Köpenhamn. Många gånger, punkt slut. Och som alltid startar jag ett besök med en tur i centrum, omkring Strøget med omnejd, där jag alltids tycks träffa på bekanta. Så även idag; Aajus kusin Petrines farbror Aalibaaraq tog sig nämligen också en citypromenad på samma gång, dock åt motsatt håll.

Jag mötte även andra, som denna ko, som nog kände sig lika felplacerad som jag denna kväll.




Och det är inte bara jag som står på ”shaky ground” för tillfället.



Tydligen är jag inte heller den enda som tycker att livet käns snett och galet.



Ej heller var jag den endaste knasbollen...



Annars ”njöt” jag mest av mitt eget sällskap, med mina tankar och min oro. Imorgon är det jobbet som kallar.

Det svåraste i mitt liv

I dag gjorde jag nog det svåraste jag någonsin gjort. Beslutet att ge mig av, lämna en sovande, allvarligt sjuk mamma på sjukhuset och en ensam pappa där hemma, var inte lätt, men lätt nog ändå på ett annat sätt; jag har ju en liten kille som väntar på sin mor.

Även om jag gladde mig åt att komma närmare återseendet av honom, var det dock med stort vedmod jag idag lämnade min svenska familj bakom mig för en tid.

Aldrig har jag trott att klumpar i halsen kunde bli så stora. Jag är hyffsat duktig på att bita ihop. Hålla kvar ting inom mig, för att inte uppröra andra. Men dettta var alltså svårt. Oändligt svårt. De gånger jag rest, väl vetande att det kommer att dröja ett, kanske två år till det att jag kommer hem igen, har varit lika svåra som en tur till postlådan i jämförelse, utan att överdriva.

Hur jag än vänder och vrider på det känner jag mig som en svikare. Oberoende av vad dem jag borde stödja och mitt förnuft säger. Men ej heller jag kan vara på två ställen samtidigt.

torsdag, augusti 09, 2007

Lägesstatus

Det blir dåligt med bloggandet för tiden. Det mesta av dagarna cirklar ju runt mamma, och då jag inte vill föra läkarjournal på nätet får det istället vara hyfsat tyst. Den omöjligt knasiga datorn med den enormt långsamma Internetuppkopplingen som ockuperar telefonlinjen gör väl också sitt, även om man som Grönlandsbo är mer än van med att det tar tid att ladda upp sidor. Där kör ju allt via satellit, med resultatet att det tar tiiid….

Kort om mamma; jo, hon ligger okontaktbar, med diverse komplikationer, kända som okända, på intensivavdelningen på Uddevalla Sjukhus. Frågorna hopar sig, men svaren lyser med sin frånvaro. Det är långt från någon rolig process, och ovissheten spelar ens kropp & sinne många spratt. Saker och ting växlar, om inte helt från positivt så i alla fall ett bra stycke från den totala förtvivlan som situationen ibland befinner sig i. Vi är en familj som håller ihop, präglade av våra tidigare erfarenheter, och själv känner jag mig stark, men det är jobbigt.

Vill här också tacka för alla små hälsningar och långa mail. Det är så roligt att läsa, och era vardagsberättelser piggar också otroligt mycket upp när nu vi själva lever i en smått bisarr bubbla, där vardagen på nått sätt fortsätter, men ändå inte på långa vägar. Jag har inte fått mig någon tid att svara er personligen dock, liksom böckerna ligger olästa de senaste dagarna. Men den tiden kommer nog tillbaka igen.

söndag, augusti 05, 2007

Fiskargenerna vandrar vidare

Djungeltelefonen har nått en mamma på tillfällig resa i Sverige att sonen Aaju i lördags fångat sin första fisk! Äntligen en rolig nyhet att glädjas åt.

Aaju hade varit så stolt, så stolt när Holger hjälpt honom att dra upp den. En torsk. Han hade även varit med på rensandet, men när det skulle fotas och firren kom lite för nära blev han lite skraj. Då hade det visst varit roligare att hålla i ratten och styra båten i hamn igen istället.

I inuitisk kultur är första fångsten en stor grej. Speciellt en sons första säl, som förr firades stort, med öppet hus (sk kaffe-mik). Alla på boplatsen / bygden skulle också få smaka på köttet, som man gick runt och delade ut. Även nu uppmärksammas det av många på liknande sätt, både sönernas & döttrarnas första säl, men också första fällandet av något annat större djur.

Och lite på skoj firas även ”småsaker” som första fisken. Så ni kan tro att det blev jubel i telefonen när Aajus farmor fick besked om fångsten! Inom få sekunder hade nog hela bygden hört om den kommande storfångaren (det man kallar de riktigt duktiga kombinerade fiskrarna & jägarna i Grönland) Aaju som fick sig en stor torsk på kroken innan han ens fyllt 3 år!

Mån han brås på min mammas sida av familjen?! De har kanske inte fångat så värst många valar, isbjörnar & sälar de senaste generationerna, men sjömän & fiskare har de varit i minst 8 generationer, så... ;-)

Foton på fångsten & fiskaren kommer ut i bloggen så snart jag kommit över dem.

lördag, augusti 04, 2007

Lyssna på oss

Tänker, tänker. Tankar snurrar. Hjärnan arbetar på högvarv hela tiden. Känner mig helt utmattad, trots att jag bara suttit stilla på en stol mest hela dagen.

Idag ska vi dock inte åka in till sjukhuset. Mamma ska ändå flyttas. Efter två veckor inlagd på fel typ av avdelning, där det visade sig att överläkaren inte ens hade tagit ansvar för henne, eftersom en specialist på hennes sjukdom, från en annan avdelning, också lagt sig i och visat sitt intresse. Förslag på undersökningar & test har kommit, men inget har gjorts. En maktkamp. En kamp om prestige mellan läkare. Ingen har skurit igenom.

Idag ska mamma, försvagad till gränsen kånkas med ambulans genom Sommarsverige, med dess trafik, till Näl. Från Uddevalla. Hurra för NU-sjukvården. Vi lägger ner ett par mindre sjukhus och delar upp kompetensen på de två stora som återstår, kallar det NU som i Näl-Uddevalla. Vilken bra idé! Det blir både dyrare & sämre vård, med galet långa avstånd för många. 3-4 timmar i bil för en akutpatient, som har tur och slipper de oändliga köerna på en underdimensionerad europaväg, är väl helt ok? Det är hög standard i ett tätbebyggt område, i ett av världens rikaste länder. Hurra! Eller...?! Knas!

Det blir andra turen denna vecka för mamma. Tidigare i veckan var hon nämligen på Näl för en mindre operation. Fram & tillbaka över dagen.

Kanske är det tur att mamma är så sjuk som hon är. För förhoppningsvis märker hon inget av flängandet. Det är med nöd och näppe som hon känner igen oss, man & barn, som kommer och hälsar på henne, och så snart vi gått ut genom dörren har hon glömt att vi varit där. Mycket snurrar runt där uppe, galna kommentarer kommer ut ur munnen på henne, men senaste två dagarna har det mest varit sömn på schemat.

Bra! Det behövs ju för att återhämta sig. Vad det nu än är som orsakat detta plötsliga ras i tillståndet. Sedan har det ju inte hjälpt på att hon inte mindre än 5 gånger fick ramlat i golvet innan de förstod att mamma i sin förvirrning behöver någon som vakar över sig. 2/3 av ansiktet skiftar i en blå-röd-gul-grön färg. Ska det behöva hända? På ett sjukhus?

För att inte förglömma de nästan 3 dygnen hon låg helt utan vätska & näring. Ätit dåligt har hon gjort i evigheter. Undernärd & trådsmal har hon varit lika länge. Och det har långt ifrån blivit bättre sedan hennes tillstånd förvärrades så drastiskt för snart 4 veckor sedan. Men snälla läkare, lyssna och gör något när ni konstaterar att hennes halsförlamning kommit tillbaka, så att hon inte kan svälja så mycket som en vattendroppe! Dropp, näringstillskott, det är ett måste. Kvinnan väger ju inte mycket mer än min son på 3 år!

onsdag, augusti 01, 2007

Paradiset på jorden

För 10 år sedan flyttade mamma & pappa ifrån mitt barndomshem, på Thorsbo; skogens, åkerlapparnas & hällristningarnas hemtrakter. Barnen var utflugna samtidigt som det av pappa bygda huset var stort & mammas imponerande blomsterrabatter likaså. Tiden var inne för att hitta något nytt.

Det blev detta lilla, smått avskilda torp, Änghagen, strax utanför den lilla landsorten Rabbalshede. Bara några km bort från vårt gamla ställe.

Det var ett ganska nybygt litet hus, med fin naturutsikt, samt en liten ladugård & hönshus till alla pappas små ”djurprojekt”. Ett bättre ställe kunde inte hittas. Det blev snabbt till mammas & pappas lilla paradis på jorden.

Även jag har spenderat en hel del tid på Änghagen. Främst under ett par somrar, då jag som hobby frächade upp det gamla huset som oxå står på tomten. Det fungerar mest som extra förvaringsställe, men är också helt ok som gäststuga. Långt från någon lyx, som vatten och så, men ändå mysigt. Gamla begagnade möbler, och småplock. Och stora delar av min boksamling står där; i hyllor, i staplar & i lådor.

Under detta besök blir det dock lite plockat i ”mitt” hus. Av någon konstig anledning fungerar nämligen inte telefonen när man är där, och som pappas ”telefonvakt” får jag hålla mig därifrån.

Men allra mest befinner vi oss ju ändå på sjukhuset, eller i de långsamt slingrande köerna på E6:an, på väg dit eller därifrån. Dagarna springer iväg. Det enda som jag får gjort, faktiskt mer än vanligt, är att läsa böcker. Det skingrar tankarna. Jag är redan inne på bok nr 2 från pappas bokhylla. Det var länge sedan bokälskaren & långsamläsaren Lullu fick läst så mycket på så kort tid.

TV:n drogs ur för åskan innan jag kom hit för snart en vecka sedan. Och så står den ännu. Bohusläningen & radionyheterna har varit min kontakt med omvärlden. Fungerar fint.