Visar inlägg med etikett Historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Historia. Visa alla inlägg

onsdag, september 03, 2008

Från Dåtid till Nutid: Kampen för självständighet

Så var det då dax för sista delen *snyft* av min långkörarserie om Grönlands historia. Och jag slutar med ”stil”. *hihi* Ett långt inlägg alltså, om grönländsk politik i modern tid och om landets framtid. Och nej, förhoppningsvis så ska inlägget inte vara fullt så tråkigt som det kanske låter. ;-)

De tidigare avsnitten i serien är:
1. Grönland befolkas
2. Vikingaeran
3. Valjägarperioden
4. Kolonialiseringen
5. Polarforskare & äventyr
6. Kolonigreppet spänns
7. Världen i krig
8. Efterkrigstiden


Kampen för självständighet


Irritationen växer

Danmark var inte den frälsande kolonimakt som många hade trott och under andra världskriget hade grönländarna, via amerikanarna, fått smak för vad som fanns utanför landets gränser och man började därefter ställa krav. Detta ledde, som tidigare beskrivet, till att den försummade kolonin blev en del av Danska Riket. Det skedde i omgångar; Syd- och Västgrönland år 1953 och resten av landet 1963. Det var dock inte slutet på historien. Även om man blivit en del av Danska Riket, och därmed danska medborgare, behandlades man nämligen inte jämlikt och irritationen över detta växte.

Det så kallade ”Fødesteds-kriteriet” som infördes 1963, där statsanställda i Grönland som var födda i Danmark enligt lag skulle ha 20% högre lön än de grönlandsfödda med samma tjänst och erfarenheter i övrigt, ja det var sådant som skapade irritation. Danskarnas beslut att stänga gruvan i Qullissat år 1968, samt att tvångsförflytta de 1400 invånarna i staden 1972, spädde på. För visst var det så at kolet man bröt inte längre var så intressant rent ekonomiskt, men det var ju heller ingen hemlighet att den danska staten gärna ville knäcka den starka, grönländska arbetarrörelsen som fanns i staden.


Thule-saken

Orättvis tvångsförflyttning hade man dessutom redan haft några år tidigare. I Thule hade alla i det lilla jägarsamhället år 1953 blivit tvugna att flytta. Detta eftersom danskarna genom ett hemligt avtal, lovat bort marken till amerikanarna. De hade redan några år tidigare börjat att bygga upp världens, den gång, största och modernaste militärbas på platsen; Thule Air Base, som finns än idag.


Självstyre tack!

En debatt omkring vem som ägde Grönlands berggrund, med alla eventuella mineraler och ädelstenar, väcktes också. En debatt där grönländarna återigen kände sig förbisedda och trampade på tårna.

Grönländarna önskade sig mer självstyre och man började att bilda politiska grupperingar, som under 1970-talet blev till tre partier, som kunde göra en del påtryckningar. Långt senare, 1995 respektive 2001 och 2007, tillkom ytterligare tre partier.


Hjemmestyret blir till

Efter många om och men fick man tillslut, den 1:e maj 1979, infört Hjemmestyre (internt självstyre, på svenska * ). Detta efter att 70% av befolkningen röstat ja till ökat självstyre i en folkomröstning. Det tidigare så kallade Landsrådet (motsvarande Sveriges landsting) upplöstes och ersattes av ett Landsting (motsvarand Sveriges Riksdag) och ett Landsstyre (motsvarand Sveriges Regering).


Bildtext: Grönlands Hjemmestyre, februari 2008.

Detta Hjemmestyre tog över bestämmandet över det mesta. Undantaget var försvar, utrikespolitik, polis, rättsväsen och myntsystem, som alla styrdes från Danmark.


Finansiellt stöd

Historien efter hjemmestyrets införande har inte bara varit positiv. Politiska skandaler, felsatsningar och annat har förekommit, och man har fortfarande en drös stora problem att brottas med. Helt självförsörjande är man inte heller. Man får nämligen ett statligt stöd – ett på svensk-danska så kallat blocktillskott * – från Danmark varje år. Detta ligger nu på 3.2 miljarder danska kronor/år, motsvarande 0.27 % av Danmarks totala BNP. Det är dock pengar som danska staten med högsta sannolikhet får tillbaka (i alla fall det mesta, alternativt än mycket mer) genom handelsavtal, utlånad arbetskraft samt militära avtal med USA och NATO relaterat till det strategiskt placerade Grönland, som utgör 52/53 av rikets totalt yta.

Med jämna mellanrum har dock debatten omkring blocktillskottets * framtid blomstrat upp pga de stora hoppen till förekomster av mineraler och olja. I Grönland har många hoppats på att man skulle få rätten till sin berggrund och därmed själva kunna skörda frukten av naturens rikedomar. I Danmark har å andra sidan många krävt broderlig delning, med mest pengar till den danska kassan, där ju ändå de flesta av rikets invånare bor. Till detta har följt massvis av olika förslag på hur blocktillskottet bör bevaras, sänkas, upphöra eller rent av betalas tillbaka.


Självständighet?

Självständighetsdebatten är också alltid aktuell. Några vill att Grönland blir helt självständigt, andra vill bara ha mer självständighet, sk självstyre, men att landet förblir i det sk Riksfællesskapet (Riksgemenskapen) med Färöarna och Danmark som nu. Tidsperspektivet skiljer sig också. Några vill att allt ska ske imorgon, andra vill vänta 10-20 år.

Som ett led av önskan om mer självständighet har man ett tag nu (med framgångar och motgångar) satsas stort på att effektivisera landet. Landets 18 kommuner skal t.ex omvandlas till 4 nu till nyår 2008/09. Dessutom ska befolkningen utbildas. En liten befolkning på ca 57.000, fördelat på en yta nästan 5 gånger så stor som Sverige, ska ha kompetenser inom alla områden som krävs för att driva ett land liggande i ett av världens klimat- och naturmässigt mest extrema områden. Det är en utmaning. För stor eller fullt möjlig? Det är jag inte den rätte att bedömma.

Bildtext: Material till valkampanjen inför folkomrösningen i november.

Tidigare i år presenterade den sk Grönländsk-Danska Självstyrekommissionen deras arbete, där de ger ett förslag på hur de grönländska myndigheterna ska kunna ta över ytterligare ansvarsområden från den danska staten samt hur man löser det ekonomiska mellan länderna framöver. Huruvida detta arbete ska resultera i ett egentligt självstyre eller inte är nu upp till den grönländska befolkningen som går till valurnorna för folkomröstning den 25:e november i år. Blir det röstat ja, vilket de spås göra, införs självstyre (alltså inte självständighet) i Grönland på nationaldagen den 21:e juni 2009. Det är alltså en minst sagt spännande tid att bo i Grönland på just nu!


Det var hela serien om Grönlands historia det, men jag kommer garnaterat tillbaka till speciella delar av historien i framtida inlägg och jag kommer helt klart att skriva mer om höstens spännande val när det närmar sig. :-)


*) I svensk litteratur och media benäms just det grönländska interna självstyret oftast med den danska termen Hjemmestyre. På grönländska heter det Namminersornerullutik oqartussat. Det försvenskade danska ordet blocktillskott (bloktilskud på ”ren” danska) är också populärt att använda på samma sätt, fast det egentliga svenska ordet kort och gott är statsbidrag. Alltså danska amter (län) och kommuner får t.ex också blocktillskott av staten, så det är inte alls något som är unikt för Grönland, vilket det ibland kan låta som.

lördag, augusti 30, 2008

Grattis till Nuuk & lilla mig *hihi*


Bildtext: Nuuks äldsta stadsdel Kolonihamnen.

I går var det visst Nuuks födelsedag. Exakt 280 år hade hunnit gå sedan norskdanske prästen Hans Egede slog sig ner och började bygga det hus man ser gaveln av till höger på fotot ovan (och statyn av honom ser man på bergets topp). Själv hade jag helt missat detta och att det dessutom hölls kaffe-mik i kulturhuset för hela stadens befolkning. Nåja, det var ju ingen viktig födelsedag egentligen. Desto större, och deffinitivt långt mer synligt firande var det för fem år sedan vill jag lova. Själv hade jag dock nog så mycket att vara glad för fredag kväll utan att fira staden, efter en afslutad arbetsvecka med goda resultat.

Bildtext: Gatan där mitt jobb ”bor”. ;-)

De två första jobbveckorna efter semestern kändes det som om jag inte fick gjort något utöver alla de där ”här och nu”-uppgifter som ramlade in. Tunga och redan försenade projekt förblev smått orörda.

Tredje veckan kulminerade min dåliga diciplin (allt beroende på alla tankar omkring familjen jag haft senaste tiden så klart – mina ”tre sorger” ni vet). Jag hade egentligen den jobbigaste veckan då, den tredje veckan, eftersom alla känslor omkring mamma spökade lite extra mycket (det var ju 1-årsdag här i tisdags).

Något i mig gav mig dock ett stort behov av att rensa. Ja, jag har ju nämt det här på bloggen (eller i alla fall i kommentarerna), förra veckan rensade jag och rensade. På jobbet blev det rensat bland mina 1000-vis av e-mails, jag fick ordnat ett helt nytt mappsystem för dem osv. Där hemma blev det sedan rensat bland digitala foton. Rensa, rensa, rensa. Jag var smått zombie vad allt annat angick (utöver Aaju då så klart - mina "plikter" där har jag skött smått oklanderligt), men rensat fick jag gjort, vilket var nog så välbehövt!

Det gjorde att jag kunde börja denna veckan med världens energikick och lust till att jobbmässigt titta framåt – en känsla och lust jag tror kan hålla i sig ett bra tag nu. Och tur var det att dessa ting kom också, eftersom det stod budgetläggning inför 2009 på schemat. Jag hade fått en budgetinkallelse under semestern i juli, men först sett den under min e-mailrensning och plötsligt stod jag där med deadline 1:e september! Och tro det eller ej, men jag fick i veckan både klar en budget, förhandlat med min chef direktören omkring den och avdelningens mer långsiktiga framtid samt lagt upp en detaljerad avdelningsplan för hela hösten!

Och som inte det var nog; själva förhandlandet med chefen gick också utmärkt. Mitt budgetförslag blev godkänt, liksom jag fick lov att anställa en mer till min avdelning (*yippie*) och åka iväg på konferens- & kursresa till Danmark i november bl.a. Det senare var ju egentligen bara en formalitet att få godkänt, men det känns ändå verkligen kul. Jag ser verkligen fram emot de två ”eventsen” jag ska delta i. Dessutom blir det ju att slå två flugor i en smäll, eftersom Aaju ju på så sätt kommer iväg och får träffat sin ataata (pappa) i två veckor! Och ja, kanske får jag/vi också möjlighet att se ett nytt litet svenskt syskonbarn?!? :-)

Nu ska nog jobbet flyta på rejält i alla fall. Vi har maaaassor att göra, varav mycket väldigt roliga saker (tycker jag alltså) och jag känner att motivationen verkligen är på gång. Allt ros jag fått av resten av ledningen (de gamla gubbarna ni vet *hihi*) har så klart också hjälpt till lite. Vet inte vad det är lilla anspråkslösa* jag gör, men något rätt måste det ändå vara. *hihi*


Bildtext: Detta vaknade jag förresten av klockan 7 idag, lördag morgon. Det är inte mina kollegor, men väl mitt företag som beställt jobbet. *grrr* ;-)


*) Ja, i de sammanhangen är jag ju fortfarande ytterst ”liten” och oerfaren med mina 29 år. Och ja, det är bara att erkänna, jag är ingen karriärmänniska egentligen, utan jag har kommit dit jag har av helt andra orsaker än att jag har strävat uppåt. Jag har det bra med att gå i håliga jeans på jobbet och bara pyssla med mitt, även om jag inte är den som är den; jag säger allt ifrån, utan minsta tvekan, när det är något jag verkligen har en mening om. ;-)

onsdag, augusti 27, 2008

Från Dåtid till Nutid: Efterkrigstiden

Det går fort när man har roligt sägs det ju, och ja, vips så är det dax för det nästsista avsnittet i min historieserie ”Från Dåtid till Nutid”. Ett avsnitt som ger många svar på varför saker och ting ser ut som de gör här i Grönland idag.

De tidigare avsnitten i serien är:
1. Grönland befolkas
2. Vikingaeran
3. Valjägarperioden
4. Kolonialiseringen
5. Polarforskare & äventyr
6. Kolonigreppet spänns
7. Världen i krig


Efterkrigstiden – Danskarna ”moderniserar”

Grönländarna börjar ställa krav

Efter 2:a världskrigets slut visades det mycket medkänsla i Grönland för det av tyskarna tidigare ockuperade Danmark. En insamling blev därför startad, för att ge ett bidrag till det danska samhällets återuppbygnad. Ett samhälle, som trots kriget, troligtvis egentligen hade det mångt bättre än det grönländska.

Det självständiga liv man levt och de amerikanska varor man plötsligt presenterats för under kriget (då ju amerikanarna hade ansvaret för att förse Grönland med varor, som jag skrev om i förra inlägget), gjorde dock även att en debatt om Grönlands framtid väcktes. Grönländarna ville ha fler rättigheter och man ville att standarden skulle höjas.

Den sociala standarden var i Grönland långt lägre än i Danmark. 20-30 % av bostäderna i landet var fortfarande byggda i torv med jordgolv. Sjukvården var ytterst bristfällig och medellivslängden för män var bara 32 år! Dessutom hade danska staten en otrolig makt över folket genom sitt handelsmonopol och det faktum att ingen fick lov att resa till och från landet utan danska statens tillstånd (ett tillstånd som inte var helt lätt att få).


Bildtext: Ett grönländskt hem från mitten av 1900-talet (där bilderna på väggen ska symbolisera att man isolerade med tidningspapper – ja generellt ser denna utställning mycket finare ut än det jag sett på autentiska foton).


Bildtext: I detta enda rum, med kök och allt i ett, bodde ofta stora familjer, sovande tillsammans på britsen för att hålla värmen (ses på första fotot - för ja det är samma rum. Den blå stolen kan ses på båda fotona). Så många möbler i övrigt hade man inte. Flera generationer och syskon med respektive familjer delade ofta de små bostäderna, och så lever man delvis fortfarande idag. I alla fall bor man generellt bra mycket trängre och med lägre standard än vad man gör i t.ex Sverige, speciellt ute i de små bygderna.


Landet öppnas upp

Önskemålen från Grönland hörsammades och i 1950 skedde omfattande ändringar av lagarna som gällde kolonin. Fast inte hela kolonin blev inkluderade i ändringarna: Nord- samt Östgrönland fick först samma rättighetter som resten av landet år 1963.

Syd- och Västgrönland skulle i alla fall öppnas upp för omvärlden och bli en del av Danmark. Det skulle moderniseras. Sjukvården, bostäderna, skolan och infrastrukturen skulle förbättras. Man skulle få både poliser och domstol. Dessutom skulle det danska statens handelsmonopol upphävas. Grönland (med tidigare nämda undantag) blev också en politisk enhet med ett folkvalt landsråd, med en av danska staten utsedd, dansk landshövding som ordförande.


Omvärldens ögon faller på Grönland

Anledningen till att hela denna process gick så snabbt var troligtvis för att omvärlden hade fått upp ögonen på Grönland. FN krävde bland annat nu en årlig rapport från alla kolonihållande länder, där förhållandena i deras kolonier skulle beskrivas. Eftersom Grönland var känt som en mönsterkoloni och Danmark mer som en frälsare än en kolonialmakt, hade det inte varit så bra för Danmarks politiska ställning i världen om sanningen om det kraftigt försummade Grönland kom fram.

Amerikanarna insåg dessutom snabbt hur viktigt Grönland var för deras försvar, med dess strategiska läge. USA erbjöd till och med Danmark 100 miljoner dollar, för att få köpa ön.


Grönland blir en del av Danmark

Processen fortsatte och 1953 blev Grönland förklarat som medlem av det Danska Riket. Man blev ett eget amt (lite motsvarande Sveriges län) och man blev tilldelade två platser i den danska riksdagen. Grönland var alltså inte längre någon koloni, i alla fall inte på papperet. Man skulle nu vara danska medborgare på lika fot med resten av Danmarks befolkning.


Bildtext: Danskarna som levde i Grönland hade (och har generellt fortfarande) en helt annan levnadsstandard. Detta vardagsrum kan man se på en utställning på Grönlands nationalmuseum. Så här fina möbler hade alltså danskarna i Grönland under 1900-talets första hälft. Och det var bara ett rum av flera för en standardfamilj på 4-5 personer.


Danskarna centraliserar & hopplösheten växer

Grönland började plötsligt utvecklas mycket snabbt. Oroväckande snabbt. Landet översvämmades av danska tjänstemän, lärare, ingenjörer och arbetare av olika slag, som byggde & byggde.

Danskarna centraliserade. Folk skulle flytta in till städerna; bort från de små byderna med det traditionella livet nära naturen och in i de nybyggda betonghusen i städerna. För att påskynda processen stängde man skolorna och de små butikerna i bygderna, så att många inte längre hade något annat val än att flytta. Danskarna ville ha alla in i städerna, där även sjukhus, elverk, vattenverk, skolor, asfalterade vägnät och liknande gjorde entré. Men också städer där tyvär – trots att man även byggde upp fiskefabriker – arbetslösheten väntade för de flesta grönländarna.


Bildtext: Tyvär var betonghusen som danskarna byggde under 1950-70-talen inte helt anpassade til de arktiska förhållandena. (Detta är i övrigt huset vi bor i idag... ;-) ).

Det var för de flesta grönländarna en otrolig omvälvning. På otroligt kort tid förändrades allt. De möttes plötsligt av en helt annan kultur. Överallt omkring dem hände det saker som de inte kunde förstå, än mindre delta i och påverka. För många av dem som hade haft turen att få ett arbete blev det också problem. Efter att man levt livet efter naturens och sin egna vilja skulle man plötsligt strängt följa stämpelklockans visare. Man upplevde ett förfall av sin gamla natur- och andebaserade kultur och känslan av hopplöshet, att inte kunna påverka sin egna vardag och framtid, växte.


Alkoholen gör entré

Grönland blev till många unga, manliga danskars guldgruva pga denna ofantliga byggboom. Pengainhåvandet skulle så klart firas så snart det gavs möjlighet. Med egenmedhavd sprit – något som var helt nytt för många i lokalbefolkningen – gav man sig av till stadens Folkets Hus, för att hålla fest. (Alkohol blev först lagligt i Grönland 1954 och var i väldigt många år hårt ransonerat.)

Även grönländarna, varav många arbetslösa, lockades till dessa fester. Och snart blev statistiken över alkoholintag, våld och barn födda utanför äktenskapen bland världens högsta per invånare. Detta var så klart något som snabbt snappades upp av dansk media, och därmed var danskarnas ganska enkelspåriga bild av grönländarna skapad. En bild som tyvär dominerar än i dag, trots att det är konstaterat att den genomsnittlige dansken i Danmark dricker mer än grönländaren och att de danska hantverkarna närmast ”toppar listorna” här i Grönland. Därmed dock inte sagt att de sociala problemen här är små och orelevanta, för det vore också en direkt lögn tyvär. Alkohol är ett problem i dagens Grönland.


Nästa historieinlägg blir alltså det allra sista i serien. Då kommer jag, under titeln ” Kampen för självständighet”, skriva om hur ett land tar form. Från 1970-talet fram till nutid och med några blickar in i framtiden också.

onsdag, augusti 20, 2008

Från Dåtid till Nutid: Världen i krig

Så var det onsdag igen och vi närmar oss alltmer slutet av serien om Grönlands historia. Denna del 7 av 9 handlar om 2:a världskriget.

De tidigare avsnitten i serien är:
1. Grönland befolkas
2. Vikingaeran
3. Valjägarperioden
4. Kolonialiseringen
5. Polarforskare & äventyr
6. Kolonigreppet spänns


Världen i krig

Grönland avgör kriget

1940 ockuperade tyskarna Danmark. Grönland blev därmet satt till att klara sig själv. Något man klarade galant genom att söka hjälp från USA och Canada. Den danske ambassadören i USA ingick bland annat ett viktigt avtal med amerikanarna: USA skulle försvara Grönland och förse landet med varor, mot att de skulle få upprätta militärbaser i landet samt få tillgång till den för aluminium- och flygplansindustrin så viktiga mineralen kryolit som då fantes i Ivittuut i Sydgrönland.

1941 anlade amerikanerna militärbaser i Narsarsuaq och Kangerlussuaq. Dessa gjorde att amerikanarna kunde sända flyg till fronten i Europa, vilket var helt avgörande för att de allierade senare kunde vinna 2:a världskriget. Som mest hade USA hela 14 militärbaser och väderstationer i Grönland.


Bildtext: Kangerlussuaq är idag en civil flygplats, landets största (vilket säger mer om landets övriga flygplatsers litenhet, än om Kangerlussuaqs storhet om man säger så... ;-) ).


Hundpatruller stoppar fienden

På grund av tysk aktivitet i Östgrönland lät man en hunddragen slädpatrull patrullera det folktomma Nordöstgrönland. Detta var ett lyckat drag och man föhindrade tyskarna från att upprätta användbara metrolog- och kommunikationsstationer i landet.

För att visa sin suveränitet i området och övervaka det, existerar denna danska patrull än idag. Under namnet Sirius-patrullen reser 12 soldater längs den, fågelvägen, 2100 km långa kusten, genom världens största nationalpark. Under de 4 sommarmånaderna sker det med båt, de övriga 8 månaderna med hundsläde. Danske kronprins Frederik är en av dem som deltagit i denna, normalt 2-åriga, extremt hårda militärtjänst.




Livet under kriget

Kontakten med amerikanarna under 2:a världskriget påverkade livet i det tidigare så för omvärden stängda, grönländska samhället. Man presenterades genom film för det glamorösa livet i Hollywood och man fick möjlighet att beställa de mest otroliga varor från amerikanska postorderfirmor som t.ex Sears.

Man introducerades även för elektricitet 1940, samt motorer & olja. 1942 gjordes även den första radioutsändelsen. Och man fick sig några låneord. Ord som man själv faktiskt inte riktigt haft i sitt vokabulär tidigare, som ”aluu” från engelska ”hello” och ”baaj” från engelska ”bye”.


Bildtext: På nationalmuseumet i Nuuk kan man se vilken typ av kläder man gick i normalt på denna tiden. Som ni kanske kan se så är det en blandning av gammalt och nytt; allt från helstass i isbjörns- och sälskinn till ganska ”vanliga” klänningar, men med traditionella kamikker. I bakgrunden står dockor med traditionella anoraker, sydda av importerade tyger. Samtliga av dessa traditionella kläder ser man gammal som ung använda än idag, även om andelen har blivit färre.

Själv tycker jag att 1900-tals historia är väldigt spännande, inte bara Grönlands. Med den grönländska aspekten tror jag därför jag återkommer till ämnet här i bloggen, då jag t.ex gärna vill berätta om när den första bilen kom på grönlandsk mark under 1940-talet och om de amerikanska militärbasernas historia. Detta kommer dock att vara något som ligger utanför denna serie av mer generella historieinlägg.


I nästa historieinlägg kommer jag att berätta om Grönland under efterkrigstiden. Därefter följer ett sista inlägg med lite mer nutidshistoria och framtid.

onsdag, augusti 13, 2008

Från Dåtid till Nutid: Kolonigreppet spänns

Trots semestern och det långa blogguppehållet har jag inte glömt bort min inläggsserie om Grönlands historia (till någras glädje, andras sorg *hihi*). Del 6 av 9 handlar om 1800- och tidigt 1900-tal och om hur danskarna då spände sitt grepp om kolonin. Resterande inlägg i serien kommer garanterat ge ökad förståelse för varför samhället här ser ut som det gör idag.

De tidigare avsnitten i serien är:
1. Grönland befolkas
2. Vikingaeran
3. Valjägarperioden
4. Kolonialiseringen
5. Polarforskare & äventyr


Kolonigreppet spänns



1807-14 låg Danmark i krig med England. Den begränsade kontakten med kolonimakten gjorde att den grönländska kolonin nästan upplöstes. Men i och med freden och upplösningen av unionen mellan Norge & Danmark, intesifierades återigen den danska aktiviteten i landet. Grönland, med sina då cirka 6000 invånare, förblev under danskt flagg, medan Norge blev svenskt.


Danskarna ändrar på nomadlivet


Bildtext: Under vinterhalvåret bodde man i hus med väggar av torv och golv av trampad jord. Det fanns dem som bodde i liknande hus ända in på 1950-talet och senare.

Fler inhandligsställen byggdes upp, för att danskarna skulle kunna komma åt fler av lokalbefolkningens varor; späck, skinn, hajlever och saltad hälleflundra. Det var starten för många av de grönländska bygderna och städer. Tiden som nomadfolk; då inuiterna flyttade med sina jaktbyten, med sommarläger i tält och vinterboplatser med hus av torv, där man sällan stannade på mer än några vintrar i rad, blev alltmer ett minne blott.


Danskarna når Östgrönland

Bildtext: Ejnar Mikkelsen grundade staden Ittoqqortoormiit (Scoresbysund på danska) år 1924. Det var Östgrönlands andra stad och fler har det inte blivit sedan dess heller. Av hela östkustens dryga 3500 invånare bor idag drygt 500 i Ittoqqortoormiit.

I slutet av 1800-talet började danskarna också intressera sig för öns mycket isolerade östra sida, som man tidigare inte hade besökt. En av grunderna till detta var norskarnas ökade intresse av området. År 1884 bevisade bland annat en expedition att den av vikingarna år 986 grundade Österbygden inte låg på östkusten, som man länge trott.* Tio år senare grundades sedan den första danska kolonin i Östgrönland, vid nuvarande staden Tasiilaq. Där döptes den förste östgrönländaren år 1921, på 200-årsdagen av prästen Hans Egedes ankomst till Grönland, alltså mannen som utgjorde startskottet på kolonialiseringen.


Torsken vänder upp & ner på vardagen

I början av 1920-talet strömmade, som från ingenstans, en massa torsk in i de västgrönländska farvattnen. Detta kom att förändra livet i Grönland för evigt. Redan under den europeiska valjägarperioden i 1600- och 1700-talen hade inuiterna börjat skapa sig ett litet behov av varor från utlandet. Men det var först nu, med torskfisket, som man tog faväl till byteshandeln och införde mer ren pengaekonomi.

Att gå från jakt till fiske gjorde livet lättare för många. Och det var mer pengar att tjäna, genom att sälja saltad fisk till den europeiska marknaden. Plötsligt hade även vissa gränländare råd att bygga sig trähus med kök samt europeiska kläder etc. Vissa fick råd att köpa musikinstrument, grammofoner och skivor, liksom stickade tröjor, kjolar och silkesunderkläder. Sälskinnsstövlarna – kamikkerna – kunde nu också bytas ut mot gummistövlar och sko, om man ville. Men många valde att fortsätta gå i traditionella kläder, eller i en blandning.


Bildtext: Många fortsatte att använda sina traditionella kläder.


Norge vill ha del av kakan

Danmark kunde vänta sig stora inkomster på sin koloni; både från det faktum att man hade monopol på handeln, men även eftersom det i Grönlands berggrund gömde sig stora rikedommar i form av mineraler och ädelstenar. Om det var av denna anledning, eller bara för att man tyckte sig ha rätten eftersom man var de första som hade ”upptäckt” landet, protesterade Norge mot Danmarks suveränitet i Grönland.

Norge ville att en del av Östgrönland skulle falla under norskt flagg och man ockuperade därför området i 1931. Den internationella domstolen i Haag underkände dock 1933 Norges krav. Därmed blev Grönland, mer officiellt än någonsin, accepterat som Danmarks koloni.


I nästa historieinlägg kommer jag att berätta om hur Grönland var med till att avgöra 2:a världskriget och hur grönländarnas vardag drastiskt påverkades.


*) Den av vikingarna kallade Österbyden visade sig senare ha legat i Sydgrönland, medan deras Västerbygd låg inte långt från dagens huvudstad Nuuk. Läs mer om denna tid i historieseriens 2:a inlägg.

onsdag, juni 25, 2008

Från Dåtid till Nutid: Polarforskare & äventyr

Så var det dax för alla som inte är intresserade av historia att klicka sig vidare till någon annan sida, för idag är det nämligen del 5 av 9 i serien om Grönlands historia som gäller – ett väldigt ”internationellt” inlägg denna gången. ;-)

De tidigare avsnitten i serien är:

1. Grönland befolkas
2. Vikingaeran
3. Valjägarperioden
4.
Kolonialiseringen


Polarforskare & äventyr

Nordvästpassagen

Många polarforskare och äventyrare har lockats till Grönland genom åren. På 1500-talet väcktes bland annat idén om att hitta en möjlig handelsväg genom Arktis, som förband Asien och Europa – den så kallade Nordvästpassagen. *

Under flera hundra år var detta något som sysselsatte många av sin samtids största och mest namnkunniga polarforskare. Många av dessa, ofta dödbringande expeditioner kom från England och de allra flesta utgick från grönländska
Diskobuktsområdet. Detta gjorde att kunskapen om, liksom intresset för Grönland ökade i Europa.

Bland annat kom man under en av dessa expeditioner, ledd av engelsmannen John Ross, till att möta världens nordligaste boende folk, de så kallade ”polareskimåerna” i Thuleområdet. Året var 1818 och det var dessa grönländares allra första möte med den vite mannen. Som vänskapsgåva från engelsmännen fick de bl.a 40 paraplyer (!?).


Bildtext: Ett smått passande foto tyckte jag, från båtfestival i Odense 2004. :-)



Kapplöpning till Nordpolen

När Nordvästpassagen väl var hittad, vände polarforskarna sina blickar mot Nordpolen. Det blev till en tävling om att komma så långt upp mot norr som möjligt. Här var amerikanarna mycket aktiva, och det blev tillslut också en amerikan som med grönländares hjälp, först nådde Nordpolen. Han hette Robert Peary och året var 1909.


Svenskarnas del av kakan

Vad som gömde sig bortom inlandsisen, i Grönlands inre, var också en gåta. Det cirkulerade i forskarvärlden de mest fantastiska idéer om vilka rikedomar som väntade bakom ismassorna, inklusive stora, gröna skogar enligt vissa.

Detta var något som bland annat intresserade finlands-svenske A. E. Nordenskiöld (som levde i exil i Sverige, därför ofta benämd som svensk); sedd som dåtidens världsledande polarorakel, efter sin lyckade Vega-expedition 1878-79, då han som förste man i världen tog sig igenom Nordostpassagen – vägen mellan Europa till Asien, via det ryska ishavet (alltså inte den via Grönland & Canada som jag skrev om tidigare).

Nordenskiöld reste iväg på två rätt unika expeditioner för att undersöka Grönlands inre, 1870 & 1883. Inga av expeditionerna var dock speciellt lyckade i förhållande till att hitta rikedomar, även om man kom hem med den stora sten med meteoritjärn som idag kan skådas utanför Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm.

I mina ögon var nog den största bedriften att den sista expeditionen väckte svenskarnas intresse för skidåkning i tävlingsform, och kanske rent av var det genom denna expedition som idrottsgrenen faktiskt rent av blev uppfunnen!


Skidande norrman går till historieböckerna

Nordenskiöld klarade aldrig att korsa inlandsisen. Istället blev det den norske polarforskaren Fridtjof Nansen som blev först med denna bedrift. Huruvida några inuiter gjort det än tidigare förtäljer dock inte historien. Och landsmannen Otto Sverdrup och de två eller tre samer, som också var med på turen, hör väl heller inte till de mer kända, även om de dock nämns ibland (dock i varierande antal...?!).

På skidor tog de sig år 1888, i samlad trupp, från nuvarande Tasiilaq på östkusten till Godthåbsfjorden på västkusten, där de byggde sig en båt av segelduk och rodde till nuvarande huvudstaden Nuuk (Godthåb på danska).


Kunnunguaq – Kungen av Thule


Den i Grönland och Danmark i särklass mest älskade polarforskaren & äventyraren var dock Knud ”Kunnunguaq” (”Lille Knud”) Rasmussen. Som son av en dansk far och en grönländsk mor föddes han i Ilullisat (Jakobshavn) 1879.

Rasmussen kom under sitt liv iväg på många expeditioner, varav den mest kända expedition var hans hundsläderesa, länge världens längsta, genom alla inuitländerna i Nordamerika. 18.000 km, från Upernavik i Grönland till Berings Sund - Alaskasidan.

Under alla sina resor samlade Rasmussen på sig lokala sånger och myter. Allt skrevs ner och skildrades senare av honom själv i film och ytterst välskrivna böcker. Vi har därför honom, ”Kungen av Thule”, att tacka för att vi idag vet så mycket om den värld som så länge var okänd för omvärlden och som idag till stor del är borta.



Bildtext: I detta hus, idag Ilulissats Museum, föddes Knud Rasmussen 1879.


Nästa historieinlägg blir ett kortare ett, i vilket jag kommer att berätta om 1800- och tidigt 1900-tal och om hur danskarna då spände sitt grepp om kolonin.


*) Nordvästpassagen visade sig ju vara en alltför krånglig och farlig väg till och från Asien. Mycket få har klarat sig igenom pga isberg och packis, och inte har det gått speciellt fort heller för dem. Med nutidens klimatförändringar har dock passagen återigen väckt rederiernas intresse. Sensommaren 2007 rapporterades det t.ex att det var en isfri väg igenom. Detta kan öppna upp för en stor möjlighet för människorna som bor i området, och för rederierna så klart. Allt är dock inte positivt. Läs t.ex mer om detta i
denna artikel från Aftonbladet.

onsdag, juni 18, 2008

Från Dåtid till Nutid: Kolonialiseringen

Så var det dax för del 4 i serien om Grönlands historia. De tidigare avsnitten i serien är:
1.
Grönland befolkas
2.
Vikingaeran
3.
Valjägarperioden


Kolonialiseringen


Hans Egede letar efter vikingar

År 1721 kom den norske prästen Hans Egede med familj samt några av danske kungens män till Grönland (Norge var ju då i union med Danmark, vilket också förklarar varför Hans Egede oftast benämns som dansk). De byggde upp en koloni på en ö som prästen döpte till Haabets Øe (Hoppets Ö).

Hans Egedes uppdrag var att hitta ättlingar till de landsmän (norrmän boende på Island) som kommit till Grönland med Erik den Röde år 986. Han ville omkristna dem från asatro eller katolicismen till lutheranism. Men vad han inte visste var att det bara fanns inuiter kvar i Grönland. Vikingarna/nordmännen hade försvunnit från ön mer än 300 år tidigare.

Biltdext: Hans Egede står staty i Nuuk, blickandes ut över havet.


Hans Egede börjar missionera

Med iver började Hans Egede att missionera bland ”de wilde”, som han kallade grönländarna, samtidigt som han resultatlöst letade efter ättlingarna till de utvandrade skandinaverna. Han hade inte speciellt höga tankar om grönländarna dock, speciellt inte angakoqerna – de inuitiska andemännen/schamanerna – och han hade svårt för att lära sig språket. Men hans söner blev snabbt vänner med de lokala och lärde sig att prata deras språk. Sönerna hjälpte därför sin far i hans missionerande.


Första staden grundläggs

Efter sju år på Haabets Øe flyttade de kolonin några kilometer österut år 1728. De flyttade den till ett näs som Hans Egede döpte till Godthaab (Bra Hopp). Det var detta som senare blev landets huvudstad. Officielt namn är dock sedan några år det grönländska namnet Nuuk, staden där vi bor i dag och där man än idag kan se både Hans Egedes egna hus och andra historiska byggnader.


Biltdext: Herrnhutiska missionärer från Tyskland sändes för att hjälpa Hans Egede, men de blev istället mer konkurrenter. Tyskarna byggde detta hus 1747, som de senaste åren har huserat världens minsta universitet, Ilisimatusarfik (Grönlands Universitet). De flyttade dock i januari i år vidare till helt nya, större lokaler.


Grönlands västkust koloniseras

Hans Egede utgjorde ”startskottet” för danskarnas kolonialisering av Grönland och han är därför ett av de största namnen i den dansk-grönländska historien. Därför heter också Nuuks största hotellkomplex Hotell Hans Egede, uppkallat efter prästen. Hans fru, Gertrud Rask, har också bland annat givit namn till en restaurang, som för några år sedan omvandlades till en riktig lyxig sådan. Dessutom lever namnet Egede kvar bland många grönländare än idag. Grönländarna hade ju inte själva efternamn förr, utan de fick det ”tilldelat” av missionärerna när de döptes.

Under 1700-talet anlade sedan danska köpmän & missionärer, inklusive Hans Egedes söner, många små inhandlignsplatser längst Grönlands västkust. De flesta dessa platser existerar än idag i form av städer och bygder.

År 1777 gav danska staten sig själv handelsmonopol i Grönland, genom ”Den Kongelige Grønlandske Handel”. På samma sätt hade man redan säkrat sig inkomster från kolonierna Island & Färöarna. Skillnaden var bara att i de senare två länderna släpte man på monoplet redan under 1800-talet, medan Grönland förblev totalt stängt för omvärlden helt fram till år 1950.



Biltdext: Nuuks gamla stadsdel, Kolonihamnen, med världens minsta domkyka och Hans Egede-statyn på bergets topp.



Biltdext: Hans Egedes hus här i Nuuk.

I nästa historieinlägg blir det att berätta om polarforskare och deras äventyr.

onsdag, juni 11, 2008

Från Dåtid Till Nutid: Valjägarperioden

Så var det dax för del 3 i serien om Grönlands historia och nu har vi kommit fram till tiden då européerna återvände för 2:a gången, denna gången inte för att bosätta sig utan främst för att fånga val.

De tidigare avsnitten i serien är:
1.
Grönland befolkas
2. Vikingaeran


Européerna återvänder – Valjägarperioden

Efter att vikingarna/nordmännen försvann från Grönland i början av 1400-talet var inuterna från Thulekulturen, hädanefter kallade grönländare, de enda som bodde på världens största ö. Deras antal var dock inte så stort. Troligtvis inte mer än några tusen. Men de fanns längst det mesta av landets kust.


Grönland går från norskt till danskt

Grönland, som fram till 1380, varit under norskt flagg kom under danskt flagg när Norge gick i union med Danmark samma år. De som märkte allra minst av detta var grönländarna själva. För trots att man från dansk-norsk sida försökte sig på att resa till landet under ett par århundraden, misslyckades samtliga expeditioner, och man kom först i land 1605. Och nej, grönländarna hade ju så klart aldrig vetat att de tidigare varit ”norrmän” heller.

Pga danska unionens många misslyckade expeditioner blev det istället den engelske upptäcksresanden John Davis som ”återupptäckte” Grönland, under 1580-talet. *) Han ansträngde sig för att bli vän med grönländarna och han blev den förste västerlänningen som verkligen beskrev grönländarna; deras bostäder, kläder, redskap, seder & bruk m.m. Den gången visste man t.ex. i Europa fortfarande inte att Grönland var en ö, så det fanns mycket kvar att ”upptäcka”!


Valjägarna kom – på gott och ont

Europeeiska valjägare, allra främst från Holland men även från bl.a England, Skotland & Tyskland, hade också hittat vattnen omkring Grönland. Det blev dessa valjägare som blev de flesta grönländares första möte med ”den vite mannen”, även om valjägarna främst höll sig på sina för grönländarna enorma farkoster, ute till havs.



Bildtext: Porten in till Sisimiuts gamla stadsdel består av käkben från en val. Sådana finns det några av här i landet.

Valjägarna var egentligen bara ute efter valarnas späck, som man gjorde lampolja av i Europa. Men även valbarder var av intresse, då dessa t.ex kunde användas för att stärka de europeiska kvinnornas stora krinolinklänningar. De enorma mängderna kött slängde man bara bort.

En del av köttet blev dock ibland skänkt vidare till lokalbefolkningen. Grönländarna bytte sedan också bort späck, skinn och vattentäta kläder mot, för grönländarna otroliga saker som synålar, järngrytor, knivar och färgglada glaspärlor. Det handlade så klart inte om någon rättvis handel egentligen: Ett par synålar mot ett dyrbart sälskinn och grönländarna var strålande glada. Att säga att även valjägarna kände sig mer än nöjda behövs väl inte ens sägas. En bättre affär kunde de ju knappt tänka sig.


Bildtext: Grönländarna kände sig inte lurade vid byteshandeln. Synålar & knivar var mångt mer värdefullt än några få sälskinn. Och av glaspärlorna kunde man göra vackra saker, som kragar till de västgrönländska kvinnornas folkdräkter. Ju större krage ju skickligare fångare var man gift med.


Bildtext: Även i de östgrönländska kvinnornas folkdräkter var och är det en hel del pärlor. Båda dräkterna används, som ni trogna läsare vet, flitigt än idag. Just dessa två foton är dock från Grönlands Landsmuseum här i Nuuk.

Minnet av den tiden lever kvar än i dag i form av den mycket populära polkamusiken & polkadansen samt diverse grönlandiserade folkdanser. De senare har sitt ursprung i danser som de skotska valjägarna dansade. Men valjägarna följde dock även sjukdommar, fylla, våld och kidnappningar.

Valjägarnas storhetsperiod sträckte sig över 1600- och 1700-talen, då grönländska farvatten besöktes av flera hundra skepp varje vår. Engelska valjägare fortsatte valjakten helt fram till början av 1900-talet.


Det var allt för denna gången. I nästa inlägg i historieserien kommer vi in på den egentliga kolonialiseringen av Grönland.


*) Ja, i historieböcker står det så klart att John Davis var den förste generellt, inte förste europé/västerlänning, som gjorde ditten & datten och det står helt enkelt att ingen visste att Grönland var en ö på den tiden osv. Det var så klart inte sant. Grönländarna själva visste t.ex att de levde på en ö. Ja, jag kan irritera mig på att man inte formulerar sig bättre i litteraturen ibland och att det är så allmänt accepterat att inget är upptäckt före en europé eller amerikan sett det med egna ögon. Hmm...

onsdag, juni 04, 2008

Från Dåtid Till Nutid: Vikingaeran


Bildtext: Lustigt egentligen, det står nämligen ytterst sällan något om vikingaeran i tidningarna här, men just igår kom en nyhet om att forskare nu misstänker att Hvalsøgården bakom det man länge menat vara den sk Hvalsøkyrkan i själva verket är Thjodhildarstadir gården vid Hvalsøfjordens Kyrka, den norske kungens huvudgård i Grönland. En gård man letat efter länge. Närmast i bild ses resterna av kyrkan. Foto: Ole G. Jensen


Så fortsätter vår resa genom Grönlands historia. Första delen i serien, Grönland befolkas, kan ni läsa här.


Den 1:e europé
De första européer som nådde Grönland var vikingarna. Eller rättare sagt nordmännen, då det inte var de krigande vikingarna som kom, utan främst vanliga jordbrukarfamiljer från denna tid. Jag har dock valt att kalla dem vikingar i detta inlägg och det även om man nu brukar säga att vikingatiden slutade i slutet av 1000-talet, alltså innan dessa nordmän försvann från Grönland.

Hur som helst; den allra förste europé & viking/nordman som steg i land på Grönland var den Islandsboende norrmannen Gunnbjørn Ulfsson. Han kom bort sig i en kraftig storm och hamnade omkring år 875 av misstag på Grönlands östkust. Men det var först när norrmannen Erik den Röde, landsförvisad på tre år från Island, tog sig till Grönland, som det började hända saker.

Världens 1:a reklambedrägeri

Året var 982 och den asagudstroende Erik den Röde följde Grönlands östkust runt sydspetsen, för att tillslut finna sig en bra boplats – Brattahlid – inne i en beskyddande fjord. Efter tre år i Grönland reste Erik den Röde tillbaka till Island för att berätta om sin framgång; om det otroliga nya land han hade funnit! Han överdrev när han talade om landets bördighet och det faktum att han döpte landet till just Grönland brukar man kalla världens första reklambedrägeri!


Bildtext: Vikingakamp i Odense, augusti 2004 (man tager vad man haver av passande foton. *hihi* Och ja, det är jag som är fotografen, som alltid om inget annat anges ;-) ).


Vikingarna bygger kolonier
Ytterligare ett år senare, 986, återvände Erik den Röde till Grönland. Nu tillsammans med 24 andra båtar fullastade med förväntansfulla familjer – i allt 6-700 personer – och deras boskapsdjur. Endast 14 båtar kom dock fram i det hiskliga vädret. Bland dem som klarade resan var Erik med familj, inklusive sonen Leif Eriksson, som några år senare kom att bli den förste europé att gå i land i Amerika. Den samme Leif var även den som förde med sig kristendomen till vikingarna (dock inte till inuiterna) i Grönland, efter en resa till Norge år 999-1000.

Bildtext: Vikingabåt i Odense, augusti 2004.

Det var starten på vikingarnas bosättning i Grönland. En era som kom att vara i ca 400 år. Som mest kom det att inkludera ca 300 gårdar, 16 kyrkor, två kloster och ca 5000 invånare, fördelat på främst Österbygden i Sydgrönland och det nordligare Västerbygden, inte långt från dagens huvudstad Nuuk, där vi bor. 500 ruiner, många mycket välbevarade, från denna tid kan ses i dessa områden än idag.

Vikingarna försvinner mystiskt
Till att börja med levde vikingarna till 80% av det man själv producerade på sina gårdar, resterande kom från jakt och fiske. Men jorden utmärglades och klimatet ändrades, så i slutet av vikingaeran var talen ofrivilligt mer de motsatta. En bidragande orsak till att livet blev hårdare för dem var även den minskande och tillslut helt upphörda leveranserna av varor från Europa, som man var så beroende av.


Bildtext: Det finns många välbevarade ruiner efter nordborna. Detta är dock en modern rekonstruktion av en kyrka som kan besökas i Sydgrönland. Foto: Wikipedia.

Senaste dokumenterade livstecknet från vikingarnas bosättningar i Grönland kommer från 1408. Vad som hände med bosättarna sedan är ett av världshistoriens stora mysterier. De var i alla fall inte kvar i Grönland när 1500-talet började. Teorierna är många och det mest troliga är väl att det är en kombination av flera av dessa.

Teorier har t.ex funnits om att inuiterna skulle ha tagit död på alla vikingarna. Detta är dock inte så troligt, även om man från inuitiska sägner berättar om flera strider mellan de två folkgrupperna, som till största delen levde helt separerade från varandra.

En annan teori är att brittiska pirater ska ha bortfört dem. Att några boplatser blev attackerade av pirater har man bevis för, men sannolikheten att alla försvunnit på detta sätt är nog liten.
Sedan finns det så klart teorier om sjukdommar, dåliga skördar & fångst samt Amerikaflytt. Vad man har bevisat är dock att temperaturen sjönk ganska kraftigt under 1300-talet. Glaciärerna växte till sig och havet blev allt mer blockerat av is. Detta var deffinitivt något som inuiterna, med sitt levnadssätt, klarade långt bättre än vikingarna. Så den största orsaken till vikingarnas försvinnande var nog ändå klimatförändringarna på ett eller annat sätt.


Nästa gång blir det att berätta om när europeiska valjägare kom till grönländska farvatten och blev till många inuiters första möte med den vite mannen…

tisdag, maj 27, 2008

Från Dåtid Till Nutid: Grönland befolkas

Som jag var lite inne på redan för ett par veckor sedan har jag tänkt att starta en ny serie med inlägg om Grönlands historia här i bloggen, ”Från Dåtid Till Nutid”. Detta blir det första inlägget, från då det hela startade. Jag hoppas att ni kommer att tycka det är intressant även om just detta inlägg nog blir lite lååångt och "upprabblande". :-)

Klicka på kartan för att se den i en större version (och ja, det skulle så klart ha stått Polcirkeln och inte Polarcirkeln, men... ;-) )

-------------------

Grönland befolkas

För 23-25 000 år sedan vandrade indianerna, från Sibirien, över den då existerande landbron mellan Ryssland och Nordamerika. Långt senare, för ca 7-8 000 år sedan, reste de första inuiterna den samma väg, men med båt. Det vandrande jägarfolket bosatte sig i Alaska och spred sig också österut, längstmed det nordliga Canada.


Saqqaqkulturen

Omkring 3000-2500 f.Kr nådde de första inuiterna så tillslut norra Grönland där avståndet till Canada var och är som minst. Det var stenålderskulturen kallad Saqqaq.

Dessa spred sig i två riktningar i det då något varmare Grönland – söder- & österut – och de isolerades därmed från varandra. Arkeologer har därför länge trott att det var tal om två olika kulturer, Saqqaq & Independence. Independencefolket tror man nu dock bara var Saqqaqfolk som tvingats anpassa sig till det annorlunda livet på östkusten.

Omkring 800 f.Kr dog Saqqaqfolket ut. Troligen pga klimatförändringar.



I Sermermiut, vid utloppet av Ilulissat Isfjord, har man hittat en av många gamla boplatser från Saqqaqkulturen.


Dorsetkulturerna

Ca 500 f.Kr invandrade en ny grupp inutiter från Canada; Dorset I kulturen. Detta folk följde kusten söderut och spred sig snabbt över det mesta av landets kust. Omkring år 100 e.Kr dog även denna kultur ut.

Grönland låg åter öde, till det att Dorset II kulturen, ca år 800 e.Kr, invandrade och bosatte sig, som de tidigare invandrade grupperna, först i Thuleområdet i nordligaste Grönland. Detta var ett något mer utvecklat folk. Man bodde mera i samhällen och täljde vapen & annat av mer utsmyckande art, i både ben och tand.



Handarbete i utsmyckningssyfte var något som startade hos Dorsetfolket.

Återigen spred man sig längstmed kusten. Efter bara ett par århundraden blev Dorset II-folket dock undanträngda av det mer avancerade Thulefolket. Teorier finns om att de på östkusten sammansmälte med den nya kulturen. Det sista spåret man funnit av Dorsetkulturen har blivit daterat till omkring år 1300.


Ljus & värme fick man genom att elda späck i urgröpta stenar. Just denna är en senare ”lyxvariant”.


Thulekulturen

Omkring år 1100 kom det till havs jagande Thulefolket till Grönland, och spred sig på omkring 300 år längstmed hela landets kust. Det er denna inuitkultur som dagens grönländare (främst) härstammar ifrån.

Thulekulturen var tekniskt överlägsen de tidigare inuitkulturerna. Man utvecklade bl.a avancerade båtar; kajaken och umiaqen. Medan männen paddlade ensamma i sina kajaker, rodde kvinnorna, tillsammans med barnen, de mycket större umiaqerna. Detta skedde t.ex när man lämnade vinterhuset av torv ute vid kusten, för att slå upp sommarläger med tält inne i fjordarna.



Under vintern bodde man i hus av torv. Fönstrena bestod av behandlade sälmagar som släppte igenom ljus.


Om sommaren bode man i tält av denna stil, dock av skinn istället för segelduk som här.

Thulefolket utvecklade även hundsläden, harpuner med linor på och fångstblåsan – behandlad magsäck från säl som fylldes med luft och fästes på harpunlinan för att förhindra att fångstdjuret sjönk till botten innan man hann fram till det.


Att behärska en sk eskimåsväng var ett måste om man skulle överleva som jägare. Man fångade både val, valross & säl från sina kajaker. Men man tog även fruarnas större umiaqer till hjälp ibland.

Thulefolket framställde även vapen av järn, som man fick från meteoriter. Och man sydde extremt robusta och helt vattentäta kläder och båtar. Än idag föredrar många, att i riktigt kallt väder använda de tradtionella kläderna framför modernt utvecklade extremsportskläder och liknande, just på grund av dessa kläders förträfflighet!

Nästa gång blir det att berätta om när vikingarna bosatte sig på ön…

söndag, maj 18, 2008

Rundturen når sitt slut i öst

Så har vi nått fram till 5:e och sista regionen på denna lilla turistresa runt världens största ö, nämligen Östgrönland.

Läs tidigare inlägg i serien här:
Nordgrönland
Diskobukten
Mittgrönland
Sydgrönland











Polarisen*) skapar en del problem.

Befolkningen i Östgrönland har i långa perioder varit helt isolerade från andra människor, både pga det långa avståndet, men även eftersom den tjocka polarisen*) i långa perioder förhindrar båtfärder. Detta har gjort att man utvecklat delvist sitt egna språk, med annorlunda uttal och egna ord jämfört med den grönländska man pratar längstmed västkusten. Kulturen är också delvis annorlunda just därför. Man kan faktiskt nästan sträcka det så långt, att Öst- och Västgrönland är lite som två olika länder.


Hundslädarna i Östgrönland är mycket lättare byggda än i resten av landet. Den är helt enkelt anpassade till de körvillkor det är på östkusten.(Ja, på detta foto ser ni också en barnkälke som står uppe på den stora hundsläden ;-) )

Eftersom de första europeerna först kom till området för lite drygt 100 år sedan, har man heller inte påverkats fullt så mycket av den västerländska kulturen ännu. Bland annat har man inte utvecklat det industriella fisket som man ser i Västgrönland. Istället livnär man sig nästan uteslutande på egen fångst, säljakt samt det begränsade antalet valar och isbjörnar man får skjuta.


Alla hjälper till med att dra upp dagens fångst på isen. (Jag har foton på mycket närmare håll, men undviker att lägga dem på nätet med tanke på dem som må vara lite känsliga för blod osv.)


Östgrönlands fjord- och fjällandskap sett från luften.


Staden Tasiilaqs omgivning.

Östgrönland bjuder sina besökare på ett fantasieggande, mycket dramatiskt landskap, som etsat sig fast i minnet på de flesta som satt sin fot på denna glesbebyggda kust. I allt bor bara knappt 3600 personer på denna ca 2700 km långa kust, ett område som man också delar med världens största nationalpark. Det är gott om glaciärer och de mycket brantare fjällen (jämförst med dem på västkusten) störtar närmast rakt ner i havet.

På hela östkusten finns det bara två mindre ”städer”; Tasiilaq (tidigare Ammassalik) med ca 1.800 invånare och Ittoqqortoormiut med ca. 550 invånare, samt ett begränsat antal mindre bygder. Man ska därför inte räkna med att kunna göra stora inköp (undantaget vackra handarbeten av extra fin kvalitet) och att ha många olika fritidsaktiviteter att välja mellan. Undantaget då såklart naturrelaterade sådana, för där är ju möjligheterna närmast obegränsade, med ett stort utbud på arrangerade äventyrupplevelser.


Holger i Tasiilaq. *hihi* Hela staden ses i bakgrunden.


I Tasiilaq hålls varje år ett av världens hårdaste äventyrslopp, Siku Extreme Arctic Challenge (tidigare Arctic Team Challenge) som brukar locka en mängd utländska extremidrottare och media. Även SVT brukar sända ”sportsdokumentärer” därifrån, så kanske har ni set hur 4-mannalagen kämpat sig igenom 5 dagar bestående av omväxlande mountainbiking, glaciär- och bergsbestigning/springande och kanotpadling.


Kyrkan i Tasiilaq.

Till Östgrönland kommer man som turist lättast via Island, varifrån man kan flyga direkt till bygden Kulusuk. Där byggde amerikanarna nämligen en militärbas under 2:a världskriget, vars landningsbana man använder än idag. I Kulusuk finns både hotell och turisttursarrangörer och målet är populärt både som en endagstur och som en flerdagarsresa, från Island.


Isländskt flyg på Kulusuks landningsbana.


Kulusuk från luften.


Det är inte något som heter 1:a klass på helikoptrarna, utan man får trängas bäst man kan med alla varor, post och annat som ska nå befolkningen. Ser ni piloten där framme? ;-)

För att komma vidare till Tasiilaq, närmsta staden, måste man åka helikopter, eller fixa en båt. Samma dilemma möter man om man ska till staden Ittoqqortoormiut. Där finns det nämligen inte heller någon flygplats. Man måste istället flyga från Kulusuk till den gamla forskningsstationen Nerlerit Inaat/Konstabel Pynt, strax utanför Ittoqqortoormiut, och vidare med helikopter eller båt. Att flyga över till västkusten är dessutom en hyfsat dyr historia. Med andra ord brukar de turister som åker till Östgrönland hålla sig där på sin semester och vise versa.


Mitt ute i ingenting ligger den gamla forskningstationen Nerlerit Inaat med sin landningsbana. Så här ser omgivningarna ut.


Det är helikopter eller båt som gäller om man vill ta sig mellan städerna och flygplatserna i Östgrönland.


Ittoqqortoormiut stad.


I Ittoqqortoormiut kör även poliserna runt med 4-hjulingar.


I Östgrönland kan man tydligt se hur många glaciärer dragit sig tillbaka med en väldig fart de senaste åren. Här skulle det t.ex ha legat en för bara några år sedan.


När man bor i en liten bygd blir man tvungen att leva som ett med naturen och anpassa dagens göromål efter vad vädrets makter vill. Detta är den numera nerlagda bygden Itterajiviit. Det vill säga att den lilla affären, skolan och elverket har stängt. Men det förhindrar inte alla från att flytta från den isolerade bygden. Speciellt om sommaren sprudlar den av liv.


*) Polarisen, även kallad storisen, är is som bildas i Norra Ishavet, norr om Grönland, och som i form av stora, upp till tre meter tjocka, isflak förs med polarströmmen ner längst med Östgrönlands kust. Under vintern rundar polarisen Grönlands sydspets och rör sig sedan upp längst med västkusten, där den tillslut sprider ut sig och försvinner, som oftast strax innan den når huvudstaden Nuuk.

PS: Alla foton i detta inlägg är tagna av Holger (utan det han själv är med på då såklart *hihi*). Själv har jag inte varit i Östgrönland ännu.