Ja, vad ska man ha som överskrift?

Jag började skriva på nätet i januari 2005 för att som utandsboende kunna hålla kontakten med familj och vänner i Sverige. Senare har det också utvecklats sig till att bli mitt allra främsta forum för att möta nya vänner, från hela världen, och lufta tankar och funderingar. Här i Grönland är det ju rent kulturellt ytterst svårt att knyta personliga band på det sättet, så på många sätt kan man säga att bloggen och bloggandet har varit min livlina genom några av de absolut tuffaste åren av mitt liv. Många av de dilemman jag hamnar i, många av de funderingar jag har, är ju dessutom något som återfinns hos så många av er andra ”utlandsbloggare”. Det har varit en fantastisk upplevelse, att möta personer som förstår vad det är jag upplever, på så många sätt. Det hade jag inte i min vardag innan.

Många, riktigt många är också timmarna som jag varje vecka lägger ner på att fota, skriva inlägg och svara på kommentarer. Timmar jag använder för att göra något som är allt annat än att såra andra människor. När då mina bloggtexter visar sig, trots att jag verkligen försöker att formulera mig tydligt, blir missförstådda så att de får människor att känna sig kritiserade, ja då är min reaktion att jag drar åt mig öronen. Att jag själv som person blir kritiserad det kan jag ta, men att ord som jag själv skrivit i all välmening missförstås och blir sårande, det gör ont. Att jag sårar någon gör ont, för det är nog det värsta jag vet. Om det så är medvetet eller ej. Nu har det hänt igen och ja, det säger ju bara till mig att jag faktiskt inte borde skriva något alls.

Och det är alltså vad jag nu överväger. Planen har en längre tid varit att skriva ett par veckor mer och sedan ta en tre veckors bloggpaus, av helt andra orsaker, men som det ser ut nu så tar jag den pausen redan nu och helt ärligt är jag inte säker på om jag kommer tillbaka igen efter det. Det känns plötsligt väldigt olustigt att hålla denna bloggen vid liv, hur mycket jag än älskar att skriva.

Nästan fem år har det blivit till, men ja, kanske är det här jag slutar ändå. Ett snöpligt slut, då bloggen verkligen är min allra största personliga hobby och platsen där jag lever en stor del av mitt sociala liv, som småbarnsmamma utan de stora möjligheter för utsvävningar om kvällarna. Jag har aldrig någonsin haft skrivkramp, utan potentiella blogginlägg hopar upp sig i mitt huvud konstant och jag vill egentligen inget hellre än att skriva. Fast som sagt; jag vill inte såra någon med mitt skrivande och bara att den möjligheten finns får mig att känna mig väldigt olustig. Så är det vad som krävs, låter jag helt enkelt bli att skriva helt och hållet. Jag har alltför många kamper att kämpa, för att jag också ska orkar med att något som var tänkt som något positivt också sårar.

Jag är en enormt positiv person, med något som jag tror är en ganska ovanligt stark kämparglöd. Men jag når också gränsen tillslut. I januari stängdes bloggen ner av rent säkerhetsmässiga skäl, då jag blev hotad på livet av en psykiskt instabil person (inte relaterat till själva bloggen, men bloggen blev ändå en säkerhetsrisk). Denna gången är det något helt annat. Det känns helt enkelt inte roligt mer att lägga ner så mycket tid och själ på något så personligt, som har potentialen att såra andra. Det spelar ingen roll hur mycket det samtidigt gör de samma personer och andra glada.

Jag är en person som står för vad jag tycker och jag är inte rädd för att stå upp och t.ex kritisera min chef, om det är något jag tycker han gör fel. Detta är dock som sagt något helt annat. Detta ska ju vara ett trevligt fora. Det är här jag ska berätta om lillkillens framsteg och funderingar, det är här jag ska berätta om husflytt och om trevliga middagar. Det är inte en plats där jag ska, med vilje eller inte, hänga ut andra och gå till personliga angrepp. Hur väl jag än formulerar mig finns det dock alltid en risk för att det uppfattas så. Blir något av det jag skriver missförstått, uppfattas det hela dessutom säkert än värre av de personerna som missförstår, då det hela ju utspelar sig på nätet, så jag säger därför hej då.

Ja, jag förstår att denna nerstängning säkert kan låta riktigt drama queen aktigt, men so be it. Kanske ses vi i november, kanske inte...