Sista veckan i april i år bar det av för fyra underbara dagar i Sisimiut, Grönlands näststörsta stad med knappa 5500 invånare. Ja, vädrets makter ville nästan att besöket skulle bli längre, men de trogna propellerplanen klarade även besegra den stormen, så jag kom hem som planerat trots allt. Målet med resan var att hälsa på pojkvännen som var utstationerad i Sisimiut i ett par månader under våren och att bara slappa efter en intensiv jobbperiod med mycket strul även privat. Dagarna njöts i stooora drag.
Det blev inte fotat nästan alls i denna vackra stad, eftersom jag redan hade massor av foton i arkivet från tidigare resor*, men här kommer i alla fall ett par:
Det var hundslädetävling i Sisimiut när jag var där. Vi satt dock och väntade på att få vår lunch serverad, så det fick bara bli att se starten (här ses bara själva uppsamlingen; det kom många fler ekipage med tiden) från andra sidan kulturhusets panoramafönster.
Sisimiut hamn. I bakgrunden, till höger, ses den gamla stadsdelen med den förhållandevis nya, röda träkyrkan (färdig 1926).
Dagens fångst skulle tas i land. En stor valrosshanne. Skytten ses i svart- & vitrandig tröja och solglasögon, mitt i bild.
Valrossarnas ytterst plastliknande morrhår fascinerar mig lite. De är alltså upp till cirka 10 cm långa!
Valrossar är stora djur, som ger enorma mängder mat och stooora skinn (och ja, det är ett skinn som ses på fotot).
Sisimiut hamn. Det är inte direkt ovanligt med harpuner på båtarna här.
Upp till kamp, eller är det en kram P får?! ;-)
Två av kollegans många slädhundar. Två av säkert över tusen andra hundar i den lilla staden.
Så intressanta var vi visst inte, där vi kom vandrande. Ett litet titt och så zzzzz...
Det blev kört lite snöscooter.
Även jag fick sitta bakom styret på pojkvännens smått krånglande maskin. I bakgrunden ses kulturhuset. (Och igen; P hoppas att det är ok att jag lånat fotot. :-) )
Detta är alltså mitt inne i staden, på en sjö. ;-)
Tidvattnet skapar roliga fenomen, som detta tjocka lager av snö och is som liksom ”svävar” ett par meter över den torrlagda havsbottnen.
Så har tidvattnet spökat till det igen. Och ja, det ligger två båtar på isen.
*) Foton som många också har blivit publicerade här på bloggen tidigare (tex i mars-april 2008), tillsammans med en massa info om staden – så det hoppar jag över denna gången.
6 kommentarer:
Åh jag FRÖS av att se bilderna! :) Väldigt fina dock. Gillar du valrosskött? Hur tillagar du det och med vad? Kram!
Jag har ju redan sett dem på fejan men kul att se dem igen ändå och läsa lite mer berättelse!
Tänk va, valross. Så exotiskt. Jag undrar som Emma. Hur lagar man det? Är det gott? Smakar det som tonfisk eller som kyckling eller som fläsk eller någonting helt annat?
Kram!
Emmama: Själv tyckte jag det var en ganska varm långhelg, kommer jag ihåg; då jag gick mycket med öppen jacka alternativt bara en fleecetröja. *hihi*
Ang. valrossen: Ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig testat (tror jag i alla fall inte, är inte helt säker. Kanske i torrkat format eller nått). Vi har nämligen inte valrossar i det området som jag bor. Jag har dock hört att mycket av det används till hundmat - vilket iofs behövs eftersom här finns nästan lika många hundar som människor (de används ju som draghundar) och hundfoder är inget som det importeras rätt mycket av pga priserna bl.a (det skulle ju kosta en förmögenhet utan dess like att uteslutande ge alla dessa hundar torrfoder).
Fast visst äter även människorna här valross, och då är det nog mest i form av soppa på potatis, grötris, lök och salt.
Smaken förstår jag ska vara liknande säl, fast än mer extrem. Dvs. ganska så rejält som inget annat du någonsin har smakat. Säl är nämligen så gott som svart, väldigt groft kött, som smakar kraftigt af fisk - alltså utöver köttsmaken. Jag känner många inte-grönländare som inte ens kan klara av att svälja det utan att få kväljningar - även eftersom det luktar ganska mycket. Själv kan jag tycka det är ok, men då ska det vara kött från en liten säl (alltså en liten sälras; sälungar äts inte - de små vitna ludna finns inte ens här, eftersom de inte ynglar här) och jag äter inga jätteportioner om man säger så. ;-) Jag har inte heller kommit på idéen att tillaga det bara till mig och Aaju av samma anledning. ;-) Och det gäller nog även valross, förutom kanske en gång bara för att ha testat då så klart. ;-)
Anna, Fair and True: Ja, det var ju säkert också ett tag sedan du såg dem. ;-)
Marianne: Ja, du kan kanske läsa mitt långa drabbelsvar til Emmama och finna svar på dina frågor. ;-) Tror inte det är något jag ska bjuda besökande från utlandet i alla fall så där första kvällen. Då håller jag mig till att laga något av myskoxe, ren eller kanske vildfågel och val. ;-) Och lite grönländska snack-specialiteter så klart (som jag köper färdiga, då de typiskt äts råa eller bara torkade). :-)
Tack! Nu vet jag lite mer om valrossen! Och jag är mycket tacksam för att i stället få myskoxe, ren, fågel eller val när jag väl pallrar mig till Grönland! : )
KRAM!
Skicka en kommentar