Ja, då jag lever med ett konstant hot på mitt och mina käras liv, har jag ett lite blandat förhållande till detta med att bli överraskad. Jag kontrollerar t.ex närmast reflexmässigt igenom lägenheten varje morgon när jag vaknar. Det är även det första jag gör när jag kommer hem efter att jag har varit ute. För att säkra att det inte står en överrakning bakom en dörr eller runt ett hörn. Och även om det blivit bättre på den fronten senaste par månaderna så måste jag, om det råder minsta tvivel, också kontrollera en extra gång så att alla dörrar och fönster är stängda innan jag går och lägger mig. Ja, det är några av de saker jag gör för att undvika att bli överraskad. Inte för att jag tror det hjälper, men det ger mig i alla fall lite ro.
Allt detta är ett konstigt beteende för mig, då jag egentligen inte alls är mörkrädd osv. Många är städerna där jag har gått ensam hem genom nattens mörker. Alltid med ögon i nacken och väl medveten om min omgivning så klart, fast sällan, ytterst sällan rädd. Fast ja, senaste årets händelser har ju förändrat situationen en del. Det har dock, som sagt, blivit bättre. Tidigare, de första många månaderna med hot, fick jag hjärtat i halsgropen bara av att någon gick förbi på svalgången utanför. Det får jag inte längre.Även om jag gör allt för att undvika dessa negativa överraskningar, tycker jag dock så klart om överrakningar; positiva sådana. Jag är ju dessutom ganska lätt att överraska, då jag i många år var ganska duktig på att intala mig själv om att jag inte var värd direkt mycket, helt imot vad jag innerst inne visste. Dock gör det fortfarande, trots ändrade tankar, att jag blir väldigt överväldigad när motsatsen blir bevisad.
Jag kan bli otroligt, nästan obeskrivligt glad om blomsterbudet står utanför dörren med ett fång med rosor. Eller för den sakens skull; om någon bara plockat ihop ett par maskrosor på gården nedanför och kommer upp och ger mig. Eller om jag får ett oväntat kort/brev, en e-mail eller ett sms osv.Den allra största överraskningen som jag hoppas och väntar på är dock något helt annat, och missförstå mig inte nu kära familj, men det skulle vara ett besök från er. Vi är en familj med väldigt starka band, därför gör det kanske än mer ont att ingen av er/dem har besökt oss. Självklart finns det förklaringar, och visst kan jag se och förstå dem. Jag förstår vad som har gjort att ett besök varit omöjligt. Fast ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Ändå har jag genom åren inte kunnat låta bli att i perioder känna både oerhörd sorg och ja, även bitterhet och allt däremellan.
Jag förstår så klart att detta är ett ”skavsår” även för min svenska familj. För hur många semestrar vi än lägger i Sverige, kommer aldrig den fulla förståelsen för vår vardag och acceptansen av att jag inte är den samma person som för 10-15 år sedan att komma. Bloggar och foton i all ära, förståelsen och acceptansen kommer nog ändå bara genom att de får se hur vi bor, var jag jobbar, se vägen vi går till dagis varje dag, affären där vi handlar osv. Genom att de får med egna ögon verkligen se hur vi lever och hur vi agerar i vår verklighet. Små löjliga detaljer som betyder så mycket.Så länge vi förblir obesökta, kommer nog Grönland och vår vardag att vara något som kommer att förtyna mer och mer i våra samtal med varandra. Något som kommer att bli mer och mer främmande och skrämmande för familjen. Något som blir än svårare att förhålla sig till och som kommer att kännas mer och mer pinsamt att prata om, eftersom man inte riktigt kan relatera till det. Och ja, jag kommer nog när jag kommer till Sverige bara mer och mer känna mig konstig i den roll jag ramlar tillbaka i, rollen som jag hade då jag också bodde där. Jag tror det kommer att sätta större och större spår på våra besök, tyvärr.
Jag har bott 1/4 av mitt liv utomlands; nästan hela mitt vuxenliv. Det är nog därför inte så troligt att jag helt plötligt kommer att flytta hem till Sverige och helt lämna denna del av mitt liv ryggen. Därför hoppas och önskar jag verkligen att förutsättningarna ska ändras, så att jag en dag kan få den allra största överraskningen jag kan tänka mig. Skickar härmed en kram till er allihop! (Och hoppas att ni förstår, och inte tar detta som kritik. Jag förstår ju också varför det har varit problem att komma.)
Vil ni läsa vad andra bloggare skriver om överraskningar och överrumplingar, kolla in dessa bloggar. Och är det någon som är pigg på att vara värd för fredagstemat i oktober, meddela Mais ois. Jag kan tyvärr inte, men kanske i december?! ;-)
17 kommentarer:
Vad gäller familj och besök kunde jag skrivit det här inlägget själv. Det är så ledsamt att ingen kommer och hälsar på! Jo, min syster har varit här, men de andra då? Och som du sa, jag förstår deras förklaringar, men ändå, det känns hårt att aldrig få besök.
Åh Lullun, detta blev jag otroligt rörd av och jag sitter här med tårar i ögonen nu. Jag vet inte varifrån detta hotet kommer och inte anledningarna till att familjen inte kunnat besöka men jag hoppas så innerligt att ni kan få ett besök snart. Speciellt nu när du haft möjligheten att starta om med en ny man och snart har ett nytt hus.
Lite kan jag känna igen bitterheten gällande besök. Jag har en nära vän som reser världen runt men aldrig styr kosan hit. Jag tror inte det finns nån anledning till det utan just att det inte handlar om hur viktiga de där hemma är när man flyttar ut. Vi flyttade inte bara för "äventyret att bo utomlands" utan för att arbetsmarknaden och möjligheterna är bättre här för min M. Det är SÅ viktigt för mig att mamma och pappa har sett Gustavs dagis, träffat våra vänner här, sett vad vi handlar middagsmat, sett mitt kontor och var jag går och gymmar och jag hoppas det blir så för din familj också. Men försök att tänka på att det inte handlar om ovilja att de inte kommit utan om olika omständigheter för jag har läst om din pappa och din syster och ni verkar ha en så fin relation. Ha nu en jätteskön helg! Stora många många kramar!
Å lullun! jag är ju inte insatt i vilkka hot du har i ditt liv nu, men det låter verkligen skrämmande. Jag hoppas innerligt att detta kommer att lugna ner sig inom en snar framtid vännen. INGEN borde behöva leva under hot!! jag blir ledsen och arg!
men du är sååå stark och jag känner att det är underbart att du trots svårigheter i livet och vardagen ändå kan vara så positiv och framförallt även UTSTRÅLA positiv kraft! DET är starkt!!!!!!!! Aaju är lyckligt lottad som har en sådan mamma som du! :-)
Sedan till det där med besök. Jag känner igen det så väl. Även om min mamma varit här och hälsat på en gång så tror jag knappt det blir ngn mer gång? Hon är flygrädd och tycker det är jobbigt att resa. Jag är dock glad att hon varit här en gång iallafall, men nu önskar jag att hon skulle vilja komma igen. Då hade vi ju itne barn, och våra liv har förändrats sedan vi fick vår dotter. En förändring somd et vore så roligt om hon kunde ta del av på plats. Här där vi lever.
M´s mamma har varit här två gånger och vi får se ifall hon kommer igen. Hon är inte heller resbenägen alls. M´s syrra har varit här 3 gånger och DET känns så roligt! Bär vi fikc E var det hon och hennes sambo som kom hit. Vare sig min eller M´s mamma kom eftersom vi ändå skulle hem till jul. Men det kändes så bra att M´s syster kom!
Nu blir det nog inte besök från henne på ett tag för de sparar pengar till ett hus de ska köpa och kommer ha lite mindre pengar att röra sig med. Helt förståeligt om än tråkigt. Ja inte husköpet såklart, men att de nog inte kommer hälsa på mer.
Sedan till det där att man förändrats. Visst är det så. och iallafall min mamma tror jag har lite svårt att förstå detta. Jag förvånas så ofta över att hon ibland tar för givet att jag är likadan som jag var när jag bodde "hemma". Men jag flyttade hemifrån 1992!!!!! Kanske är det svårt att som förälder hänga med men jag hoppas verkligen att jag själv kommer kunna göra det när E blir äldre.
Tusen kramar och tack för ditt mycket personliga inlägg!!!!!
GÖRBRA SAGT!
Jag hoppas innerligt att en dag ska de dina få ta del av din vardag!
Önskar dig härmed en trevlig helg!
Oj, jag visste inte att du levde under hot, känns inte som något som man vill ha i vardagen. Men oväntat besök från nära och kära förstår jag.
Oerhört bra och starkt inlägg.
Varm kram från Liv
Jag hade inte riktigt förstått att du lever under ett så allvarligt hot! Låter skrämmande :-(.
Angående besök så kommer min mamma och pappa hit då och då, men jag är inte säker på om mamma kommer att komma fler gånger. Hon tycker det är lite jobbigt att resa och hennes hälsa är inte den bästa. Jag har också bott borta från Finland i 13 år, nästan 1/3 av mitt liv. Jag älskar att åka hem till Finland på somrarna, men känner att jag även skulle kunna tänka mej att tillbringa semestern nån annanstans nån gång... Men samtidigt vill jag ju träffa mina föräldrar och mina vänner. Mina vänner träffar jag bara en gång om året och det betyder mycket för mej. Men samtidigt börjar jag känna mej mer och mer främmande i min hemstad. Svårt det där...
Vad gäller överraskningar så gillar jag oftast inte såna! Avskyr tex överraskningsbesök! Jag vill veta på förhand vad som är på gång, och jag vill planera. Vill inte bli överraskad! När jag tänker efter så tycker jag inte ens om positiva överraskningar.
Hoppas ni får en trevlig helg!
Det är så tråkigt med alla de här hoten! Jag hoppas innerligt att det hela ska gå över så att ni får leva ett normalt och fridfullt liv!
Och jag hoppas verkligen att din familj snart kan komma och besöka er i Nuuk! Det är ett minst sagt speciellt resmål med tanke på klimatet, men med rätt kläder och din värme tror jag man klarar det mesta!
KRAMAR!
PS. Jag har svarat på ditt mejl!
Visste inte att du levde under hot. Har kikat in på din blogg ett par gånger men har haft problem att komma på hur kommentarerna fungerade...
Har själv också levt större delen av mitt liv utomlands. Förstår det du skriver om att rycka upp o kanske flytta till Svergie igen. Många frågar ännu om jag inte kommer tillbaka, men den tanken finns inte. Man har ju byggt upp sitt liv här.
Har dock haft turen att min familj kommer en gång om året och min yngre syster har även bott och arbetat hos oss.
Hoppas din familj ser din längtan att de kommer och ser o få en inblick i ert liv.
Matildas fikarum: Tråkigt att du känner igen dig, för visst är det något som gör ont. Det må vara att man själv valt att flytta, men att hålla igång en relation kräver ju insatser från båda sidor, oberoende hur långt ifrån varandra man bor. Fast ja, ibland finns det ju förklaringar som inte går att argumentera imot.
Emmama: Ja, jag har ju blivit kastat ut i något som är för mig totalt främmande; jag har ju aldrig haft kontakt med myndigheter och poliser i hela mitt liv, men det var det visst någon som ville att jag skulle. Det var också därför mailen var stängd i ett halvår. Det var helt enkelt omöjligt att hålla den öppen. Priset var för högt.
Och visst är det tråkigt, när man känner sig så ”glömd”, som du beskriver, liksom när personer lovar och lovar att de ska komma, men inte kommer (alternativt åker någon annanstans) – det gör ont, så till den grad att jag faktiskt tvingat mig själv att sluta att hoppas egentligen. Man är ju så klart lite extra ”utsatt” när man verkligen har flyttat utomlands (det går ju inte alls att jämföra med ett utbytesår, eller att man tar hela familjen med på ett år äventyr). Kram!
Saltis: En positiv syn på saker och ting är helt klart det som har hållt mig på benen genom åren, inte minst det senaste året som har varit surrealistiskt (som jag ju har beskrivit det som förr här på bloggen). Ja, jag har ju inte skrivit några detaljer här på bloggen, det kan jag inte. Pga senaste par månadernas lugn har jag dock kunnat öppna bloggen igen, och troligtvis har jag redan där gjort för mycket för att personen som hotar oss ska bli sur, men det är ju bara något jag måste. Jag måste ju få lov att leva också. Så får vi se vad som händer när personen i fråga upptäcker det...
Ja, visst kan man förstå vissas förklaringar till varför de inte kommer. Min mamma var t.ex svårt handikappad och kunde inte komma – det var helt, helt omöjligt – trots att hon verkligen ville. Då kunde så klart inte pappa heller åka. Och sedan kändes det förståligt nog lite ”fel”, följt av att han själv blivit rätt krasslig. Sånt får man ju förstå. Men visst skulle det göra en stooor skillnad om han (och andra) fick uppleva landet och se det vi ser. Det skulle ju göra det hela så mycket mer verkligt och med det skulle väl insikten att jag faktiskt blivit vuxen och lever mitt egna liv komma. ;-) Jag har ju två kompisar som varit här (även om jag själv var bortrest när den ena av dem var här pga min mormors begravning) och ja, vi kan prata om saker på ett helt annat sätt. Underbart. Kram!
Karlavagnen: Tack. ;-)
Taina: Tack, det hoppas jag också, men jag ska så klart inte tvinga någon. ;-) Fortsatt trevlig helg!
Vida: Tack! Nej, det är ju egentligen inget jag borde skriva om här på bloggen kanske. Men det gör jag/vi alltså, och det var också därför bloggen också var stängd i ett halvår – det blev för farligt och jag blev lite väl utsatt att ha den öppen. Även om jag nu levt med det ett tag känns det fortfarande helt surrealistiskt och deffinitivt inte sånt som jag trodde händer så vanliga och välmenande människor som oss, men nu vet jag bättre...
Kram!
Annikattsblogg: Nej, det är ju inte sånt man tror ”vanliga” människor upplever. Jag hade i alla fall aldrig trott det. Jag har ju aldrig med vilje ens gjort en fluga förnär.
Jag förstår dig verkligen med att du gärna vill lägga semestern andra ställen ibland. Det har jag själv valt att göra de senaste par åren; eller ja, förra året blev det två veckor i Sverige (+ en helg senare på året, då jag var i Danmark på jobbresa), i år blir det halverat. Det senare känns kanske lite kort just i år, också medräknat att jag inte hunnit träffa kompisar sedan 2007, men de får alltså vänta ännu ett år. När vi bor som vi gör måste vi ju också passa på, när vi väl är iväg. Flygbiljetterna till Danmark (som ju är det enda stället vi normalt kan flyga till) kostar ju mer än vad en svensk familj skulle betala för att komma till Thailand i två veckor inklusive boende. Dvs. vi måste ju passa på att både ta vinter- och sommarsemestern samtidigt typ. Och ja, vi har ju också behov för ”riktig” semester, där man kan slappa och upptäcka nya delar av världen, precis som alla andra. Och inte ”bara” åka hem till allt det kända. Hoppas att du kan få planerat lite sånt in i nästa års semester.
Och överraskningar förresten. Förstår vad du menar. Själv har jag dock mest problem med mer ”practical jokes”-överraskningar, som är meningen att de ska vara roliga, men ja, man känner sig ju mest dum efteråt. ;-)
Fortsatt trevlig helg!
Marianne: Tack! Ja, vi får ju se vad som händer framöver, både med hotsituationen och besöken. Hoppas dock på ett slut på det ena och en start på det andra. ;-)
Och ja, har sett din mail. Svar kommer. :-)
Kram!
Linda: Välkommen till min blogg! Tittade som snabbast förbi din och den såg intresant ut, så jag tittar nog förbi igen. :-)
De frågar alltså fortfarande? Jag vet inte om det är för att jag inte träffat så många av de svenska vännerna de senaste par åren, men själv tycker jag det är sällan jag hör frågan numera. Efter separationen med min sons pappa (som var från Grönland – jag flyttade dock hit innan jag träffade honom) var det så klart en del som ”hoppades”, men i och med att jag då valde att stanna så har de väl ”givit upp”. ;-) Jag har heller inga planer om att flytta hemhem. Kanske vidare en dag, men det andra alternativet lockar inte. Som du, har jag ju också byggt upp ett liv här, samtidigt som det där hemma egentligen inte lockar (mer än att jag kanske vill ge sonen en möjlighet att uppleva den andra delen av hans medfödda kultur om man säger så. :-)
Härligt att du får så många besök! Ja, det är ju både lättare och billigare att komma till Island och kanske inte på samma sätt så gränsöverskridande som Grönland, om än en helt fantastisk upplevelse!
Ja, må dessa hot för alltid ge vika, och må du få leva i lugn och ro. Alltid.
vad gäller besök ja...
Jag tror inte att min pappa ngnsin kommer hit mer. han är också för flygrädd, precis som Saltis mamma. Det är faktiskt lite hårt.
Jag önskar också att jag hade mer besök, men jag ska inte säga så mkt för jag har verkligen haft besök i mina dagar, men ändå...
Mina sverigebesök är så löjligt många fler än de besök jag fått hit.
Jag önskar så att din familj ska komma och hälsa på dig. jag vet hur viktigt det är att få visa.
Stor kram till dig!
PS, Erica tar över i okt...
Har nu läst detta flera ggr och känt mig väldigt påhoppad från alla håll att jag inte varit och besökt dig.
Vill ju inget annat än att komma upp. Men det har varit ganska omöjligt, på många vis.
Jag har oxå separerat och betalde i 2,5 års tid dubbla hyror, jag har ingen jättelön då jag arbetar i butik.
Sedan har jag köpt ett nytt hus efter gått väldigt back på tidigare husköp.
Visst har jag varit ute och rest. En långtur på tolv dagar som jag blev bjuden på. Sedan var vi i Polen då var ju du med, genom den resan såg du oxå vilket ressällskap som måste vara med. En väldigt överaktiv och bestämmande dotter, bara tanken av att kanske bli sittande på en flygplats i flera dagar med henne skulle bli helt fruktansvärd. Alla har inte lika tur med sina älskade barn. Sedan var ju vi i Budapest i sommar även där en billig resa som vi hastigt kom över och fick ordnat barnvakt till. Förra året var helt omöjlig då jag fick ännu ett barn, med det blev det ännu tuffare ekonomiskt.Försäkringskassan blir man inte rik på.
Sedan detta med förseningar i flygtrafiken gör ju att jag inte säkert vet om när jag kommer hem. Min arbetsgivare skulle nog inte bli så glad över detta om det skedde. Jag vet att du tycker det e tråkigt att vi inte varit uppe men jag vill ju göra allt för dig när ni kommer hem.
Det är väldigt jobbigt för oss här hemma oxå och inte få ta del av din vardag.
Vad gäller pappa och C med alla sina djur osv blir det ett väldigt hinder för dom oxå. Pappa är ju inte heller frisk. Han har pratat om det så ofta att han vill komma till er men kan inte se sig krafter till det just nu.
Jag bara kände att jag måste få försvara mig, för det finns orsaker till att vi inte kommit upp. Är så ledsen för det. Men jag har sagt att någon gång så ska vi. Vill ju inte resa utan barnen. Dom vill ju träffa kusin och dig oxå.
Du bodde ju en kort tid i Odense då var vi ju nere. Men det var ju inte länge du bodde där tyvärr.
Hade jag bara kunnat kommit nu när du haft det så svårt så tror jag att du vet att jag hade kommit.
Men när allt detta skedde var jag höggravid och sedan en helt ny bebis som grät konstant i 3 månader. Jag är så ledsen Lullu
Jag älskar dig sis
A: Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag tyckte nu jag var tydlig nog i mitt inlägg att jag visste att min familj hade anledningar varför de (alltså ni) inte kunde komma och att jag förstod dessa. Därför kan jag inte se hur du ska kunna känna dig påhoppad. Jag förstår ju att ni inte kan komma, men bara för det kan jag väl ändå få lov att hoppas och få lov att vara ledsen att situationen nu är som den är? Jag förstår, men jag kan väl få lov att tyka det är tråkigt att det är som det är (ja, att det är så som alla de sakerna du själv skriver - som jag inte skrev, eftersom jag inte vill hänga ut andra här på bloggen, och det fanns ju heller ingen anledning)? Men det kanske inte är en särskilt bra dröm att ha, att hoppas att ni en dag ska kunna komma? Jag kan inte se - när nu jag skriver att jag KAN förstå att ni inte kan komma - hur det kan vara fel av mig att hoppas att situationen vore annorlunda.
Jag hoppas att allt ordnar sig till det bästa för dig och din familj! Mycket starkt och känslosamt inlägg, jag förstår att du hoppas och fortsätt med det annars blir det not mer än trist, om man inte skulle orka hoppas menar jag. Det känns som om du är en STARK person och jag hoppas du får hjälp att dra er igenom detta.
Kramis!!
Åh Lullun, det är verkligen tråkigt när ens närmsta familj och vänner inte har sett hur man bor. Självklart har vissa ekonomiska och andra skäl till att de inte kan komma, men andra verkar bara ha en brist på intresse - så känner jag det iaf.
Min bästa (??) vän har t.ex valt att åka till Uganda och Peru under de här två åren som jag bott i Puerto Rico... Det är mer exotiskt och coolt än att åka till PR!!
Och när man dessutom inser att det är en själv som gör alla ansträngningar för att uppehålla kontakten och att det till och med är för mycket bägärt att vännerna skaffar skype som är GRATIS så inser man att det kanske är läge att omprioritera, tyvärr. Jag har gråtit floder över de där "bästa" vännerna som inte har tid ens att skriva ett kort email och fråga om allt är ok (medan jag ringer dyra telefonsamtal och oroar mig för dem), men nu har jag försökt härda mig och inte bry mig så mycket längre.
Du har ju trots allt bott i Grönland väldigt länge nu, och du har en son som kommer därifrån - naturligtvis vill du visa ditt grönländska liv för alla, och det kan du väl få säga och önska utan att det tas illa upp! Jag hoppas att du får din efterlängtade överraskning snart!!
Stora kramar!
Åh, jag hoppas att du får din positiva överraskning, dvs besök av familj/vänner utomlands, men att du slipper några negativa överraskningar i hemmet eller någon annanstans! Det är så svårt att förstå den situationen du leve i, vad gäller hot alltså, för det var ju inte så länge sedan du och H ändå levde ihop och du skrev om ert liv här på bloggen. Visst, man förstod att ni hade problem i ert förhållande men att det skulle bli så här trodde man ju inte. Så tråkigt. Hoppas allt ordnar upp sig någon dag!
Så tråkigt att du inte får besök hemifrån. Tror som sagt att vissa har sina skäl men man ska ju inte sluta hoppas! Sedan tror jag iofs att det är som Petra säger: för vissa är det brist på intresse. Jag tror också att många som aldrig har bott utomlands inte riktigt förstår det där att man måste besöka någon i deras nya hem(land) för att på riktigt förstå hur livet är där. Ibland när jag bodde utomlands och ingen kom och hälsade på (och så långt borta bodde inte jag) så kunde jag bli anti och tänka att "nä, nu kommer inte jag åka hem förrän de kommer hit". Men sedan kommer man på andra (bättre?) tankar för man vill ju träffa dem. Men det är svårt alltså. Visst, du är ju den som valt att flytta bort, men å andra sidan, i detta moderna samhälle när resande, även till Grönland, är så lätt så finns det egentligen inget skäl att inte åka. Och jag tror nog din familj känner så egentligen men av olika skäl inte riktigt gjort verklighet av det eller riktigt, riktigt insett hur viktigt det är. Men de gör ju inte det av elakhet eller för att de inte bryr sig. En dag kommer de att komma, de är jag säkert på!
Du får lägga till en sådan där annonsfunktion här på bloggen och börja spara ihop till din familjs Grönlandsresa! :)
Kram!
Skicka en kommentar