Visar inlägg med etikett Sverigefamiljen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sverigefamiljen. Visa alla inlägg

fredag, september 25, 2009

Fredagstema: För att överraska mig...

Så var det fredag och dax för Mais ois sista fredagstema: ”För att överraska / överrumpla mig måste du…”

Ja, då jag lever med ett konstant hot på mitt och mina käras liv, har jag ett lite blandat förhållande till detta med att bli överraskad. Jag kontrollerar t.ex närmast reflexmässigt igenom lägenheten varje morgon när jag vaknar. Det är även det första jag gör när jag kommer hem efter att jag har varit ute. För att säkra att det inte står en överrakning bakom en dörr eller runt ett hörn. Och även om det blivit bättre på den fronten senaste par månaderna så måste jag, om det råder minsta tvivel, också kontrollera en extra gång så att alla dörrar och fönster är stängda innan jag går och lägger mig. Ja, det är några av de saker jag gör för att undvika att bli överraskad. Inte för att jag tror det hjälper, men det ger mig i alla fall lite ro.

Allt detta är ett konstigt beteende för mig, då jag egentligen inte alls är mörkrädd osv. Många är städerna där jag har gått ensam hem genom nattens mörker. Alltid med ögon i nacken och väl medveten om min omgivning så klart, fast sällan, ytterst sällan rädd. Fast ja, senaste årets händelser har ju förändrat situationen en del. Det har dock, som sagt, blivit bättre. Tidigare, de första många månaderna med hot, fick jag hjärtat i halsgropen bara av att någon gick förbi på svalgången utanför. Det får jag inte längre.

Även om jag gör allt för att undvika dessa negativa överraskningar, tycker jag dock så klart om överrakningar; positiva sådana. Jag är ju dessutom ganska lätt att överraska, då jag i många år var ganska duktig på att intala mig själv om att jag inte var värd direkt mycket, helt imot vad jag innerst inne visste. Dock gör det fortfarande, trots ändrade tankar, att jag blir väldigt överväldigad när motsatsen blir bevisad.

Jag kan bli otroligt, nästan obeskrivligt glad om blomsterbudet står utanför dörren med ett fång med rosor. Eller för den sakens skull; om någon bara plockat ihop ett par maskrosor på gården nedanför och kommer upp och ger mig. Eller om jag får ett oväntat kort/brev, en e-mail eller ett sms osv.

Den allra största överraskningen som jag hoppas och väntar på är dock något helt annat, och missförstå mig inte nu kära familj, men det skulle vara ett besök från er. Vi är en familj med väldigt starka band, därför gör det kanske än mer ont att ingen av er/dem har besökt oss. Självklart finns det förklaringar, och visst kan jag se och förstå dem. Jag förstår vad som har gjort att ett besök varit omöjligt. Fast ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Ändå har jag genom åren inte kunnat låta bli att i perioder känna både oerhörd sorg och ja, även bitterhet och allt däremellan.

Jag förstår så klart att detta är ett ”skavsår” även för min svenska familj. För hur många semestrar vi än lägger i Sverige, kommer aldrig den fulla förståelsen för vår vardag och acceptansen av att jag inte är den samma person som för 10-15 år sedan att komma. Bloggar och foton i all ära, förståelsen och acceptansen kommer nog ändå bara genom att de får se hur vi bor, var jag jobbar, se vägen vi går till dagis varje dag, affären där vi handlar osv. Genom att de får med egna ögon verkligen se hur vi lever och hur vi agerar i vår verklighet. Små löjliga detaljer som betyder så mycket.

Så länge vi förblir obesökta, kommer nog Grönland och vår vardag att vara något som kommer att förtyna mer och mer i våra samtal med varandra. Något som kommer att bli mer och mer främmande och skrämmande för familjen. Något som blir än svårare att förhålla sig till och som kommer att kännas mer och mer pinsamt att prata om, eftersom man inte riktigt kan relatera till det. Och ja, jag kommer nog när jag kommer till Sverige bara mer och mer känna mig konstig i den roll jag ramlar tillbaka i, rollen som jag hade då jag också bodde där. Jag tror det kommer att sätta större och större spår på våra besök, tyvärr.

Jag har bott 1/4 av mitt liv utomlands; nästan hela mitt vuxenliv. Det är nog därför inte så troligt att jag helt plötligt kommer att flytta hem till Sverige och helt lämna denna del av mitt liv ryggen. Därför hoppas och önskar jag verkligen att förutsättningarna ska ändras, så att jag en dag kan få den allra största överraskningen jag kan tänka mig. Skickar härmed en kram till er allihop! (Och hoppas att ni förstår, och inte tar detta som kritik. Jag förstår ju också varför det har varit problem att komma.)


Vil ni läsa vad andra bloggare skriver om överraskningar och överrumplingar, kolla in dessa bloggar. Och är det någon som är pigg på att vara värd för fredagstemat i oktober, meddela Mais ois. Jag kan tyvärr inte, men kanske i december?! ;-)

torsdag, september 17, 2009

Tiden går så fort



Vill bara skicka ett stoooort grattis till kära E1 som fyller 1 år idag! Hipp hipp hurra, på din födelsedá!

Och ja, vissa har en B1 och en B2. Jag har istället en E1 och en E2, och en stooor O så klart. Vi pratar alltså om syskonbarn. Tjejer hela bunten! :-)

tisdag, september 08, 2009

30 (+ nästan 1) år och moster...



...för 3:e gången. Ett STORT hipp hipp hurra till det lilla miraklet och de nyblivna föräldrarna!

Här sitter jag är stolt, på mitt lilla isflak, och längtar till det att vi får ses!

♥ ♥ ♥

måndag, augusti 31, 2009

Tid för vinter

Så har hösten gjort entré här i Grönland. Man har i och för sig kunna känna den lite extra kyliga luften i ett par veckor nu, och vi har haft många dagar med tät augustidimma, men idag kom så även regnet. Vi har annars haft en otroligt torr och fin sommar. Inga värstingtemperaturer så klart, utan de senaste par månaderna har väl temperaturerna svängt inom intervallet 0-18 grader Celsius, med ”fokus” på mellan 5-12 C.

Med hösten här, är så klart även vintern runt hörnet. Ja, så är det för oss här i Arktis. Knappt har hösten börjat, innan snön börjar falla. Först i de närliggande fjällen, sedan här nere hos oss vid havsnivå.

För att ge er en liten förtitt på det som komma skall tänkte jag ta er med på en liten resa – en av många jag gjorde under min halvåret långa bloggpaus. So, here goes...


På Tivoli i Köpenhamn sommaren 2008, vann jag en lyxresa för två Köpenhamn-Ilulissat t/r. Lite komiskt när nu jag redan bor i Grönland och min son har det mesta av sin grönländska familj i just isbergens Mekka Ilulissat. Men då det ändå är ett land helt utan vägar mellan orterna, där det dessutom är dyyyrt att resa runt, så var ju inte resan fy skam ändå. Dessutom fick jag lov att ta med mig både en kompis, A, från Sverige och min son, utan att betala en krona, eftersom jag inte behövde använda biljetten över Atlanten! :-)


I Kangerlussuaq, halvvägs på vägen Nuuk-Ilulissat, väntade sonen och jag på vår 3:e medresenär som kom med detta flyg. En smula kallt var det; - 27 C. Bottenrekordet under resan var på -32 (kompisen upplevde neråt -34/-35 om jag inte minns fel, vid mellanlandningen på väg hem igen).

Och ja, där kom svaret på varför jag inte bjöd med mig min kära pappa istället – det var för kallt helt enkelt. Och syskonen var kluriga då de är två och jag hade bara en biljett, då jag inte fick lov att ge bort min egna. Dessutom hade den ena systern då en liten nyfödd och den andra hade hästar och hundar som inte kunde lämnas ensamma. Då passade det ju bra att bjuda in A som redan använt en studerandes förmögenhet och varit och hälsat på, och som hade en dröm att se det hela i vinterskrud.


Två fina rum, med sköna sängar fick vi och...


...utsikten var inte fy skam. Hela Ilulissat stad (4.600 invånare) och havet med sina enorma (flera 100 meter långa) isberg.


Sonen gillade bäst att hoppa från stenar (och tvinga oss andra att hoppa med, mest A)... ;-)


Isen låg tjock, så sonen farföräldrar kunde inte komma in från hembygden Oqaatsut till Ilulissat. En faster och ett par kusiner fick vi i alla fall besökt. :-)


En kälke vid isfjordens mynning.


Här ses Paramout Pictures film-set från filmandet av filmversionen av ”The Last Airbender” som får världspremiär sommaren 2010. "The Last Airbender" är från början en animerad fantasyserie, där det finns fyra olika nationer, som alla har var sitt element (jord, vind, vatten och eld), där de också har var sin orden av sk "benders" som kan manipulera just den nationens element. Vindnationen hade altså "vindböjare"/airbenders. Och japp, det är isberg som ses i bakgrunden.

Och här kan ni se en trailer för filmen...:




Ilulissat stad. Bergen som anas i bakgrunden ligger på Diskoön, dygt 6 mil bort!


Aaju var väldigt imponerad av att mammas jobb även låg i Ilulissat (han såg loggan på vattentanken, som mycket riktigt tillhör ”mitt” företag). ;-)


Slädhundarna vandrar runt bland de fastfrusna båtarna.


A sticker iväg med kusk, hundar och släde. Jag skulle också ha varit med, som en del av vinsten, men det strulade till sig med barnvakten, så det blev bara att komma med och vinka av ekipaget.


Jag fångad på bild, tagandes bild av solnedgången... ;-) (Foto lånat av A. Hoppas det är ok.)


Och här är mitt foto. :-)


A och sonen inspekterar igloosarna man kan bo i på Hotel Arctic, där man kan ligga och se norrskenet dansa över himlen genom fönstrena i taket, för att inte förglömma alla isbergen man ser när man står upp.


Utöver flygresa (2 x Nuuk-Ilulissat t/r + 1 x Köpenhamn-Ilulissat t/r), tre nätter på stans finaste hotell och frukost, fick vi tre guidade turer och två lyxiga flerrätters middagar. Med dåvarande valutakurs var det säkert värt mer än 50.000 svenska kronor, men vi fick allt helt gratis. Inte illa. ;-) (Foto lånat av A. Hoppas det är ok.)


Pojkvännen hade ju också vägarna förbi Ilulissat för ett par dagar sedan och detta var vad han såg från hotellfönstret, fotat med närmast obefintlig zoom. Notera vattenpusten & -ringarna från valen som simmar förbi längst fram i bild (och hur otroligt liten båten till vänster är)! Det är nästan som den kommande utsikten från vårt hus (om än på lite längre avstånd). Jag längtar...! :-)


Och så hoppas jag att P förlåter mig för att ha lånat ett av hans foton. Eftersom han befinner sig i öde land utan möjlighet för mobilkontakt på ett par dagar, så är det ju lite svårt att fråga... ;-)

onsdag, augusti 26, 2009

En sorg kommer sällan ensam


Här åker pojkvännen iväg för fem veckor i allra nordligaste Nordgrönland.

Man kan väl inte påstå att onsdag den 26:e augusti har varit en specielt upplyftande dag. Det är ju nästan oundgåeligt. Dagen är nämligen årsdagen för min mammas bortgång.

Det är två år sedan nu, och även om jag klarat sorgearbetet bra så är det så klart inte en genom rolig dag, med bara positiva minnen. Och här vill jag också få sagt att detta med att, som jag skriver, "ha klarat sorgearbetet bra" absolut inte är någon form av tävling – i min värld existerar det inte någon tävling i vem som klarar det ”bäst”. Hur man handskas med döden och saknaden gör den ene eller den andre varken bättre eller sämre. Jag är bara funtad så som person att jag kan handskas ganska bra med saknaden – både den definitiva och den pga långa avstånd (vilket väl är varför jag kan bo som jag gör). Det säger dock inget om mina känslor för min mamma, som var och är oerhört starka. Något som det i övrigt inte heller kan tävlas i, och som gör mig så ont när det är någon som gör. Kärlek och sorg kan inte mätas och vi har alla olika sätt att visa, och att inte visa, dessa känslor.

Oj, nu svamlade jag visst iväg, men jo årsdag är det alltså idag. En årsdag som tyvärr också gör mig bitter. Bitter eftersom någon tog ifrån mig den dagen. Dagen då jag fick meddelandet. Dagen som skulle vara med min mamma i fokus. Den dagen blev till rena pannkakan. Ett enda långt bråk om saker jag inte ens minns vad de var och som jag då på inget sätt hade en önskan om att diskutera. Den totala avsaknaden av respekt, för både mamma och mig, gör mig bitter än idag och får mig att sätta frågetecken vid mycket i mitt liv innan den dagen. Det är verkligen tråkigt att det ska vara så, att denna dag också ska förknippas med något sådant. Så skulle det dock tydligen vara. Det är bara att acceptera och leva vidare.

Annat tråkigt med dagen, och då menar jag dagen idag, inte datumet som sådant, är pojkvännens ivägresande. Resan som sådan är superspännande och jag unnar honom verkligen den, men självklart är det lite tråkigt att vara den som får sitta ensam kvar här hemma (om än tillsammans med sonen ;-) ), samtidigt som det känns hårt att inte kunna vara där som stöd pga av det ytterst tråkiga meddelandet han fick per telefon precis innan avfärd. Fast visst ser jag också fram emot att höra historier och se foton från hans fem veckor långa båtfärd med jobbet, mellan diverse små samhällen och bygder i norr, nästan så nära nordpolen som männskligheten lever idag. Platser som otroligt få, utöver de som själva är födda där, får möjligheten att besöka. Jag hade kunnat kompensera det hela med att låta mitt jobb ta mig med till den allra nordligaste staden, Qaanaaq (”nya” Thule) nu i september, men det var en resa jag erbjöd mina två medarbetare istället. Så snäll (läs dum) är jag! ;-)

Det får vara allt här på bloggen för idag. Nu ska jag nämligen ta och sätta tanden i något av all den osunda mat tröstätaren Lullun fick lagt i sin kundvagn idag, på en shoppingtur som jag egentligen inte alls behövde göra (fast då hade jag iofs inte mött den svensk som visade sig vara/ha varit en av mina anonyma läsare här på bloggen. Så inget ont som inte har något gott med sig ;-) ). Over and out!

söndag, november 30, 2008

Tjänsteresan del 3: Det som hände i mitten

Så har vi kommit oss en bra bit in i denna Nuuk-helg, som nog nästan inte hade kunnat vara bättre. Men först kanske det var dax att få ett avslut på berättandet av de tidigare veckornas tjänsteresa. Eller ja, slutet – dagarna strandade i Kangerlussuaq – har jag ju redan skrivit om, liksom starten, med långhelg i Sverige. Och det är väl där jag nu tar vid...

====

Tisdag den 11:e november bar det av från Sverige mot Danmark och Köpenhamn. Med oss på resan hade vi mellansis, som skulle passa Aaju när jag skulle på marknadsföringskurs onsdag och torsdag. Planen var att jag tisdag eftermiddag skulle visa syrran runt i Köpenhamn, men hon blev oturligt nog sjuk och kom inte ut från hotellet på hela dagen. Med andra ord fick hon upptäcka staden på tu man hand med Aaju, eftersom jag nästa dag skulle jobba.

Och en lång arbetsdag blev det, som avslutades med ett föredrag med Dansk Folkepartis presschef. Man må säga vad man vill om deras politik (det är de smått främlingsfientliga Pia Kjærsgaard & co vi pratar om), men deras presstaktik är imponerande och föredraget var enormt spännande. Även om klockan nästan hann bli 22 innan jag kom ”hem” till hotellet.


I två dagar roade sig Aaju och mostern. Det blev lekt på lekplatser och parker blev utforskade.


Aaju lekte också fotograf i det höstiga Köpenhamn.


Fredag morgon var det dax för att ta avsked till moster/syrran varpå Aaju och jag stack iväg på julklappshopping i Ørestad.


Till Aajus stora glädje hittade vi ett enormt inomhus äventyrsland, där vi kunde fördriva några timmar, medan det regnade utanför.

Foto borttaget:
Det var osäkert in i det sista, men ett några timmars besök av Aajus ataata (pappa - som bor på Jylland, Danmark) blev det tillslut, till Aajus stora glädje.


På lördagen kom Aaju och jag oss också iväg på ”Jul i Tivoli”, vilket var väldigt uppskattat av minstingen som åkte karuseller och skrattade så att det stod härliga till! :-)


På söndagen gick vi bland annat på ”Världsmarknad”, där det blev provat många läckerheter, som spansk paella och belgiska våfflor. *mums*


Den helgen gick man igång med julpyntandet i Kôben.


På måndagen blev det lekt en del i lekparken...


...och vi packade in julklappar.


På måndag kväll kom så barnvakt nummer 2, morfar, med tåget från Sverige. Ett kärt återseende. Det var ju ändå en vecka sedan vi sågs. ;-)


Tisdag och onsdag var jag så till Intranetkonferens i danska ingenjörföreningens (IDA) vackra lokaler (huskomplexet till höger).


Min pappa har lite svårt för att gå på de hårda gatorna, men lite sightseeing hann vi ändå med på kvällarna tack vare stadsbussarna.

På torsdag förmiddag var det så dax för ännu ett avsked på tågstationen. Några sista shoppingkap gjordes sedan, innan Aaju och jag gick till badhuset och plaskade runt i flera timmar. Och fredag, efter 11 dagar i Köpenhamn, ja då bar det ju av mot Grönland och Kangerlussuaq, och den lite oväntade förlängda vistelsen där, som jag ju skrev allt om redan i måndags... ;-)

torsdag, november 27, 2008

Valresultat + En intensiv helg i gamla hemlandet

Först en liten rapport från tisdagens val. Som några av er nog hört (eller läst på min facebook), så blev det en smått förkrossande seger för ja-sidan. 75.5 % av de röstande röstade för ett självstyre, och 23.5 % röstade emot (1% var ogiltiga/blanka röster). Inte direkt oväntat resultat, även om jag kanske snarare trott på en 65/35- eller 70/30-delning efter senaste tidens stora politikerskandaler.

Mer rapporter om det kommande självstyret kommer, jag lovar. Men först kommer en liten rapport från dagarna i Sverige. Ett inlägg som jag skrev under tiden vi var strandade i Kangerlussuaq (för nej, jag har fortfarande inte så mycket tid till bloggandet tyvärr).

=====

Ja, lillkillen och jag har ju varit iväg på tjänsteresa i Europa. Eller ja, i Danmark för att vara mer exakt. Men innan tjänsteresan riktigt började tog vi oss några semesterdagar och höll en långhelg i Sverige (2:a helgen i november).

Det hade ju precis varit min födelsedag innan vi stack iväg, så planen var att samla ihop lite vänner i Göteborg och hålla ett 30-årsfirande där. Men saker och ting strulade ihop sig en del innan resan och det var t.o.m, bara veckan innan vi skulle åka, planer om att ställa in hela Europa-resan! Att mitt uppe i det fixa ihop ett ”kanske-arrangemang” fanns det bara inte överskott till (rent känslomässigt, om inte annat) tyvärr.

Faktiskt blev det inte planerat direkt något inför Sverigebesöket, utan allt blev bara som det föll sig i sista sekund - många var det som väntade på svar från mig om hur vi skulle göra, ses osv. Personer som antingen inte fick något svar alls eller som så först fick det när vi redan var på väg. (Förlåt alla ni, men jag har en bra förklaring, som jag dock håller för mig själv, men hoppas ni förstår.) Men ett övernattande i min gamla studiestad och ett ”miniminifirande” (kan man väl säga *hihi*), blev det allt i alla fall. ;-)


Aaju gör inte alltid som fotografen önskar. Här försöker bloggande journaliststuderande och tidigare grönlandssommarjobbaren Sara sig på det smått omöjliga, på café i Göteborg. ;-)


Björnis var mycket bättre på att posera, med sina såpbubblor. Och snäll var han (och hans föräldrar) också, som lånade ut ett rum för natten till Aaju och mig. ;-)


Väl hemma hos pappa/morfar skulle nya monsteråket såklart testköras. ;-)


Moster Lullun skulle också träffa familjens nyaste lilla, underbara Ella – huvudsyftet med hela Sverigeresan såklart!


Och så skulle födelsedagen firas ännu en gång, både (ok, främst blev det till *hihi*) min och andras. Två personer på fotot + fotografen hade haft födelsedag inom de senaste två veckorna.


Det blev även lagt några timmar på shopping. Valutakursen var ju extra mycket i min favör dessutom, pga finanskrisen, så jag var ovanligt rik. Generellt för hela resan kan jag väl säga att jag aldrig har unnat mig själv så mycket! Totalt egoistiskt och jättekul...! :-)


Och de två minsta kusinerna var inte fullt så sura på varandra som det kanske ser ut... *hihi* Och ja, tjejerna är syskon. :-)


Det blev ett kort och väldigt intensivt Sverigebesök, men jag vill deffinitivt inte ha det ogjort! Synd bara att jag inte hann med Göteborgsvännerna och, riktigt tråkigt, den tänkta träffen med min barndomsbästis där hemmavid. Men till en annan gång blir det förhoppningsvis mer tid, även till er! *kram*

Mer om Danmarksturen kommer här på bloggen om kort... ;-)

torsdag, oktober 16, 2008

Tack söta ni!



I går var en speciell dag. Inte bara ett, utan två paket (ok, rent tekniskt var det vadderade kuvert) kom nämligen med posten från Sverige till oss ”gröngölingar”!!

Det ena paketet var väntat från syrran med familj. Innehållet var en extra (lite försenad *hihi*) födelsedagspresent till Aaju och kaviar till mig. Pga av dåligt väder och fullpackad väska fick jag dock inte med mig det hela hem (jo kaviaren, för den skulle ju i kylen ;-) ), så Aaju kommer att få sina grejer först ikväll. Han ska nog bli riktigt glad! :-)

Det andra paketet var från en gymnasiekompis. Så sött av henne att komma ihåg oss: En Illustrerad Vetenskap till mig (på svenska; vilken lyx!) och en målarbok & en bok med alla Narnia-böckerna i ett till Aaju. Eller ja, boken blir ju egentligen också lite till mig; det är ju jag som ska läsa den för Aaju. *hihi* Och ja såklart, Narnia-historierna var ju bland mina stooora favoriter som barn, så det ska bli riktigt kul att läsa dem igen! :-)

Tack till er allihop!! Jag ska skicka iväg ett mer personligt tack också, men just nu väntar ännu en turbulent dag på jobbet, med politikers uttalanden som lär få journalisterna att ringa, sista tillrättaläggelsen på ett långkörarprojekt (igen, igen - har trott att vi nästan varit i mål sååå många gånger) osv. Mycket att göra helt klart, men glad är jag så att det förslår ändå! Snart är det ju också fredag, en dag som är början på en helg som kanske kommer att ge lite indikationer på hur framtiden ska bli för fröken Lullun...!?! ;-)


Och det var detta kaviaren skulle användas till (för nej, jag äter normalt inte kaviar på mackan och beställer det heller aldrig): Världens minsta, ogarnerade smörgåstårta! Jag måste ju testa hur det smakar innan jag bjuder alla gästerna på det!* ;-)


Och temperaturen, ja den ligger där och svänger omkring 0 C, så detta var vår parkeringsplats igår kväll:



Fast jo, snön är ändå här för att stanna. Mer eller mindre... ;-)


*) Jag har varit med och bakat många smörgåstårtor i mina dar, men nu var det alltså över 10 år sedan sist och bara undantagsvis har jag själv stått för stuvningen. Vi brukade dessutom ofta ha stuvning av färsk västkusthummer i våra smörgåstårtor. Det är så klart en lyx jag inte kan fixa till nu, utan en hummerfiskande morfar vid min sida. Eller en båt och egna hummertinor för den delen – jag var ju ofta med morfar ute och drog upp dem, så jo jag skulle nog på något vänster kunna fixa några egentligen. Fast ja, problem blir det ju ändå; det finns nämligen inte humrar i dessa vattnen! Kräftstuvning på Coops frysta kräftstjärtar får duga helt enkelt! ;-)

måndag, september 22, 2008

En dag med blandad kompott


Det blåser på toppen.

Vilken dag! Ännu en av dem, då det bara händer en hel massa. Dagen som dessutom är Aajus ataatas (pappas) födelsedag, så ett stort grattis till honom! .-)

Det var dock tyvär något som skulle ”firas” med ännu en konfrontation av deffinitivt mindre roliga mått. Inget mer skrivande om det här på bloggen dock, där går nämligen ”privatgränsen”, eftersom det så uppenbart involverar någon annans känslor. Men nej, roligt var det inte och har heller inte varit i lång tid. I morse var i alla fall jag verkligen nära gränsen av vad jag kan klara att höra och ta emot. Försöker verkligen sköta detta fint, med Aaju i fokus, men inte alla har möjligheten att ta det hela med så rak rygg tyvär.

Turligt nog har jag en förståndig pappa som lyssnar och lyssnar, via telefon. Och en ”lärare” som är snäll och ger mig en bamsekram när hon ser att jag har det hårt, utan krav på en förklaring varför jag ”ställer in” en av dagens lektioner. Ja, lärare ja; det är något jag ska återkomma till här i bloggen i veckan. Jag har nämlig börjat på två olika kurser på arbetstid, båda med min gamla kollega och vän som lärare. ;-)

Morgonens bekymmer blev dock hastigt och lustigt lagt på hyllan. På förmiddagen fick jag nämligen besök av en jounalist. Ja, det är ju egentligen vardagamat; jag pratar med journalister var och varannan vecka, ibland flera gånger om dagen t.o.m. Det hör ju till jobbet som informationschef. Men detta var en intervju med mig som privatperson, vilket ju inte händer lika ofta. Och med svensk radio dessutom. Men oj, vad jag svamlade (intervjuen handlade om hur jag upplevde stress i grönländska samhället bl.a, eller snarare den inte existerande stressen...?!) och ja, totalt oförberedd var jag ju pga morgonens bekymmer. Men ajunngilaq, som man säger här. Alltså typ; okej, fint, inga bekymmer. Det blev vad det blev. Trevlig journalist var det i alla fall! ;-)

Största nyheterna idag på både nationell- som firmanivå var annars att planerad "privatisering" av ”mitt” företag vid nyår hastigt och lustigt har blivit inställd. Eller ja, det skulle diskuteras och tas slutligt beslut om det nu i landstinget (alltså riksdagen) den närmsta månaden, för att vi vid ett ja (som man var ganska säkra på) skulle omvandlas till ett statligt ägt aktiebolag istället för att vara ett nettostyrt företag under samma ägare * redan vid nyår. Men nu är det hela borttaget från programmet och ”bortglömt”. Med buller och bång. Detta samtidigt som vår (kvinnliga) finansminister har valt att avgå.

Huruvida jag tror allt detta är bra eller dåligt för företaget och det grönländska samhället i övrigt ska jag dock inte uttala mig om här. Min chefs chef är ju trots allt en av ministrarna och ja, ”vi” ägs och styrs av dessa ”herrar”, så jag får helt enkelt officiellt hålla mig neutral. Denna utgång hade jag dock inte trott på för bara några veckor sedan, men visst räddar det nog ändå sittande landsstyre (regering) från ett nyval, i alla fall en smula längre tid än om privatiseringen hade fått stå kvar på dagordningen, som saker och ting har artat sig senaste veckan. Sedan får vi ju se om oppositionen får som de vill istället; att företaget blir uppdelat i fyra när kommunalreformen träder i kraft till nyår och 18 kommuner blir till 4. Vad som i så fall händer med oss anställda är en stor fråga. Det blåser på toppen, det måste jag erkänna, men jag tar det med ro. :-)

Aaju poserar för ett födelsedagskort till ataata (pappa). Grattis! :-)

*) Det hela handlar alltså om huruvida vi ska kunna gå ut på öppna marknaden och hitta finansiering till våra projekt (som många är väldigt långsiktiga), eller om vi som nu helt ska rätta oss efter de politiska vindarna och bli tilldelade pengar från statens plånbok på årsbasis, efter hur finansplanen skruvas ihop år för år.

torsdag, september 18, 2008

Nya (års-) tider, nya (kläd-) krav


Kort taget från altandörren kl 19 ikväll.

Tid är inget jag har för mycket av för tillfället, vilket ni bloggare nog märkt; jag har nämligen återigen haft en vecka utan att jag hunnit runt och läsa. *snyft* Två stora saker, plus en massa mindre, är nämligen igång på jobbet så till helgen blir det nog inte heller slappat rätt mycket. Fast ingen fara; jag ska nog ta i kapp mig med ledigheten också. Det är viktigt tycker jag; att ta igen alltså, i den mån det går (jag gillar ju också att hålla igång). :-)

Ett litet livstecken ska ni dock få från mig. Från staden i syd, sett till hela Grönland iaf, där det snöar och snöar. :-)

Visst är det lustigt; tidigare i veckan skrev jag om hur första snön alltid lägger sig här nere i stan +/- en dag omkring Aajus födelsedag. Och vad var det första jag såg när jag stod upp på dagen + 1, alltså i onsdags? Jo, men visst snöade det. I ganska stora mängder. Och så även idag. Dock regnar det mellan varven, så någon snö har ännu inte lagt sig, men det kan vara tal om bara några timmar innan den gör det. Eller så dröjer det mer; inte så lätt att veta.


Ukkusissat (Store Malene) för någon vecka sedan.

I fjällen har det dock snöat i flera veckor nu. I ett par omgångar har dock det mesta hunnit smälta undan, men nu tror jag även de lägsta topparna här i området, som Ukkusissat (Store Malene – berget vi ser från lägenheten) på dryga 800 meter, fått sin vita skrud för vintern. Även dessa lägre toppar blir i och för sig aldrig helt snöfria, men nu dröjer det alltså ca 10 månader innan vi ser dem så snöfria som de nu kan bli utan en större klimatförändring.

Och ja, ni som är bevandrade i Nuuks omgivningar; även lilla ”kullen” Quassussuaq (Lille Malene – ca 430 meter) har fått rikligt med snö. Men nej, skidliften är inte öppnad ännu. *hihi*

Och Aaju, ja till honom har jag fått hittat fram både overall och en tjockare mössa. Vantar har redan hängt med ett par veckor och vinterstövlar får jag nog gå och köpa till helgen, om inte nu hans gamla mot all förmodan skulle passa. Trångt blir det alltså på krokplatsen på dagis (fotot), med både ”kalla”, varma och lite extra varma ytterkläder, regnkläder, gummistövlar och skor.

Jo, det börjar deffinitivt bli tid till att förbereda sig på vintern! ;-)


Och ja, nu i kväll fick jag äntligen ett foto på lilla syskonbarnet Ella (ja, Saltis, nu fick jag mig en jag med ;-) ). Jag har dock inte pratat med föräldrarna ännu, så det blir inget foto här på bloggen inte. Söt och blond (mörkblond heter det kanske – något ovanligt i vår familj av mörk- och rödhåriga ;-) ) var hon i alla fall, konstaterar en stolt moster! :-)

onsdag, september 17, 2008

Välkommen till världen!



”Hipp hipp hurra, för det är inte Aajus födelsedag, hurra, hurra, hurra!”

Nej, det är verkligen inte Aajus födelsedag idag, utan det är lilla kusinens. Och verkligen lilla kusinens, för hon föddes först idag. I Sverige. Så ja, detta är hennes allra första, 0:te födelsedag, födelsedagen med stort F, dagen då jag för 2:a gången i mitt liv blivit moster till ett litet knyte.

Jag har precis nåtts av nyheten och har varken fått styr på namn eller sett något foto ännu, men glada är vi i alla fall här i Nuuk. Fast det är klart; lite långt borta känner vi oss just nu. Fast om 7-8 veckor så kommer vi!! :-)

Välkommen till världen lilla krabatina och grattis till dottern och lillasystern!

Och ja, ett litet grattis till ”nya” grönländska killkusinen också, som just idag ”fyller” en månad. *hihi* Vi ses i februari!