Det blåser på toppen.
Vilken dag! Ännu en av dem, då det bara händer en hel massa. Dagen som dessutom är Aajus ataatas (pappas) födelsedag, så ett stort grattis till honom! .-)
Det var dock tyvär något som skulle ”firas” med ännu en konfrontation av deffinitivt mindre roliga mått. Inget mer skrivande om det här på bloggen dock, där går nämligen ”privatgränsen”, eftersom det så uppenbart involverar någon annans känslor. Men nej, roligt var det inte och har heller inte varit i lång tid. I morse var i alla fall jag verkligen nära gränsen av vad jag kan klara att höra och ta emot. Försöker verkligen sköta detta fint, med Aaju i fokus, men inte alla har möjligheten att ta det hela med så rak rygg tyvär.
Turligt nog har jag en förståndig pappa som lyssnar och lyssnar, via telefon. Och en ”lärare” som är snäll och ger mig en bamsekram när hon ser att jag har det hårt, utan krav på en förklaring varför jag ”ställer in” en av dagens lektioner. Ja, lärare ja; det är något jag ska återkomma till här i bloggen i veckan. Jag har nämlig börjat på två olika kurser på arbetstid, båda med min gamla kollega och vän som lärare. ;-)
Morgonens bekymmer blev dock hastigt och lustigt lagt på hyllan. På förmiddagen fick jag nämligen besök av en jounalist. Ja, det är ju egentligen vardagamat; jag pratar med journalister var och varannan vecka, ibland flera gånger om dagen t.o.m. Det hör ju till jobbet som informationschef. Men detta var en intervju med mig som privatperson, vilket ju inte händer lika ofta. Och med svensk radio dessutom. Men oj, vad jag svamlade (intervjuen handlade om hur jag upplevde stress i grönländska samhället bl.a, eller snarare den inte existerande stressen...?!) och ja, totalt oförberedd var jag ju pga morgonens bekymmer. Men ajunngilaq, som man säger här. Alltså typ; okej, fint, inga bekymmer. Det blev vad det blev. Trevlig journalist var det i alla fall! ;-)
Största nyheterna idag på både nationell- som firmanivå var annars att planerad "privatisering" av ”mitt” företag vid nyår hastigt och lustigt har blivit inställd. Eller ja, det skulle diskuteras och tas slutligt beslut om det nu i landstinget (alltså riksdagen) den närmsta månaden, för att vi vid ett ja (som man var ganska säkra på) skulle omvandlas till ett statligt ägt aktiebolag istället för att vara ett nettostyrt företag under samma ägare * redan vid nyår. Men nu är det hela borttaget från programmet och ”bortglömt”. Med buller och bång. Detta samtidigt som vår (kvinnliga) finansminister har valt att avgå.
Huruvida jag tror allt detta är bra eller dåligt för företaget och det grönländska samhället i övrigt ska jag dock inte uttala mig om här. Min chefs chef är ju trots allt en av ministrarna och ja, ”vi” ägs och styrs av dessa ”herrar”, så jag får helt enkelt officiellt hålla mig neutral. Denna utgång hade jag dock inte trott på för bara några veckor sedan, men visst räddar det nog ändå sittande landsstyre (regering) från ett nyval, i alla fall en smula längre tid än om privatiseringen hade fått stå kvar på dagordningen, som saker och ting har artat sig senaste veckan. Sedan får vi ju se om oppositionen får som de vill istället; att företaget blir uppdelat i fyra när kommunalreformen träder i kraft till nyår och 18 kommuner blir till 4. Vad som i så fall händer med oss anställda är en stor fråga. Det blåser på toppen, det måste jag erkänna, men jag tar det med ro. :-)
Aaju poserar för ett födelsedagskort till ataata (pappa). Grattis! :-)*) Det hela handlar alltså om huruvida vi ska kunna gå ut på öppna marknaden och hitta finansiering till våra projekt (som många är väldigt långsiktiga), eller om vi som nu helt ska rätta oss efter de politiska vindarna och bli tilldelade pengar från statens plånbok på årsbasis, efter hur finansplanen skruvas ihop år för år.
21 kommentarer:
Tungt, tungt. Det låter som en riktigt kämpig dag, tråkiga och ledsamma saker kan ju påverka en hela dagen och inte vara helt lätt att skaka av sig. Vad bra att du har några människor, som din gulliga pappa och lärare, som lyssnar och lyssnar och bara finns där för dig. Det känns bra höra du har det. Alla har ju gränser, när det är tillräckligt och när man liksom inte kan ta emot mer. Jag hoppas att du ganska lätt kan skaka av dig smärtsamma stunder eller jobbiga samtal och konfrontationer numera, att det blir lättare för varje gång på nåt sätt.
Vilken händelserik dag annars, med intervjuer och mycket på jobbfronten. Kanske bra att tvingas ha fullt fokus på annat.
Det kanske är för privat att fråga (och svara på öppen blogg) så hoppa över denna fråga bara om det inte känns rätt det är som sagt rätt privat. Men hur upplever du det att Aaju tar det att inte bo med pappa mer och inte se pappa dagligen, märker du nånting hos honom eller har allt det här gått rätt obemärkt förbi honom.
Som sagt....privat fråga så strunta att svara bara.
Åh Lullun, du har det verkligen tufft just nu, och jag förstår att du inte vill lämna ut alltför mycket på bloggen speciellt som det är även ett medel för Aaju att hålla kontakten med sin pappa. Jag hoppas att det blir lättare att kommunicera snart, när känslorna inte är lika råa och upprörda. Skönt att du iaf kan prata med din pappa och att din lärare är förstående - ibland vill man ju inte behöva förklara sig utan bara få vara lite ledsen / deppig utan en massa jobbiga frågor.
Intressant dock med SR-intervju, vet du i vilket program som den ska sändas - man kanske kan lyssna på den på SRs hemsida?
Stora kramar till både dig och Aaju och hoppas att resten av veckan blir lugnare.
Vi är många som tänker på dig och Aaju. Du är inte ensam.
Kram
Eva E
Jaha, det var därför det stank så här i går igen. Grattis till Holger på födelsedagen!
Så tråkigt att det är så jobbigt. Det är bara att hoppas att det lättar med tiden. Och det tror jag ändå att det redan har börjat göra eftersom du har fler glada punkter nu än tidigare. Då kan också groparna både vara och kännas djupare när man ramlar ner där. Du tar dig i alla fall upp igen som tur är och låter dig inte kvävas! Du är stark och tillsammans med Aaju, din pappa och resten av din familj och vänner kommer du att klara av det här. Och tänk på att du har vänner över hela världen som stöttar dig, även om vi inte kan vara där rent fysiskt. Men du finns hela tiden i våra tankar och vi hoppas allihop att du ska må bra och ha det bra. Jag vågar vara så fräck att jag skriver "vi" för jag vet att jag inte är ensam i det.
Spännande med intervju! Du måste tala om när det ska sändas så att vi kan lyssna! Det skulle vara så roligt!
STORA STORA KRAMAR till dig och Aaju!
Hej Lollo. Hoppas det känns bättre idag. Komenterar inget av det privata här på bloggen. Har försökt att ringa några ggr men du har inte varit online. Inte helt konstigt för det har ju varit på kvällen här och då är det ju fortfarande dag hos er. Tack för lyckönskinigen till Ella. Du får visa henne här det gör inget.
Har inte varit inne "hos" dig på ett par dagar. Har riktig "ammetåke" (Amningsdimma) Uff! allt handlar bara om mat mjölk osv.. Ja du vet.
Skoj med intervjuven, du måste försöka få reda på när var hur...
Louise stå på dig annars gör nån annan det. Många varma kramar Anna
Usch och fy, jag blir upprörd över att du har det kämpigt! Har inget vettigt att säga, mer än att jag tänker på dig. Styrkekramar kommer härifrån. Simone
Hoppas verkligen att allt löser sig till det bästa för dig - både privat och på jobbfronten!
Läser och tänker och förstår så väl att du inte lämnar ut allt privat nu. Men mellan raderna kan man läsa att det är jobbigt för dig just nu. Skönt ändå att du har din släkt och vänner och kan ringa dem och din lärare som kan lyssna och förstå.
Var rädd om dig och jag hoppas allt blir bättre snart både med det privata och jobbet!!!
(Vet du en rolig sak....i helgen såg jag min första säl på evigheter i mina egna fiskevatten! Har inte sett någon sen jag var liten på kopparpengarnas tid. Den var så söt och då tänkte jag på DIG!!! Såna där har Lullun i frysen
tänkte jag....undrar om det är gott med sälkött? ;-)
Där satt jag ute på min lilla ö i Stockholms skärgård och tänkte på dig. :-)
Massor av kramar från mig.
Usch det ar sa jobbigt nar man borjar dagen med en diskussion som sedan gor att hela dagen blir helt fel. Det ar sa otroligt latt att saga att man ska fortsatta vara vanner och gora det sa bra som mojligt for barnens skull, men nar man sedan ar i situationen pa riktigt, och sarade kanslor spelar in, sa ar det ju inte sa enkelt. Jag talar ju inte av egen erfarenhet, dock fran min egen barndom med skilda foraldrar. Tiden laker ju dock en valdigt massa saker och jag hoppas att det snart blir lattare att hantera hela den har situationen!!
Stor kram!
Jag har läst här ett tag, men är väldigt dålig på att lämna spår efter mig... Men jag tycker du är en fruktansvärt stark kvinna som inte bara går igenom en separation, vilket ju skulle vara oerhört jobbigt för vem som helst, men som dessutom stannar kvar i ett land, långt hemifrån och utan släktingar nära som ensamstående mamma. Hat off!! Jag är full av beundran och inte så lite imponerad!! //stor stor kram
Det är så ledsamt att höra att du har det kämpigt :-(. Samtidigt ska Aaju tas om hand och jobbet ska skötas. Kanske lika bra att det är fullt upp på jobbet och mycket på gång så att tankarna inte bara upptas av allt det jobbiga... Hoppas allt löser sej snart!
Kram!!
En gang i tiden, for lange sen, hade jag det sadar ocksa. Det var jag som flyttade. Jag lamnade allt, hade bara en vaska med det nodvandigaste och en pojke i handen och en pojke i magen...
Och sen borjade jag om, helt enkelt. Och jag hade konfrontationer och arga telefonsamtal med hot till och med, flera ganger i veckan.
Men som det ar, vet du, sa gar tiden... och man blir lite klokare eftersom: jag var helt klar over att jag skulle INTE bli likadan. Jag var bara snall hela tiden och blev det for mycket sa la jag pa luren och drog ur kontakten. Helt sonika. Tills nasta gang. Man behover inte lyssna pa det dar - och ingenting man sager hjalper. Vet du.
Sen blev kontakten mer och mer sporadisk, men lika argt varje gang. Tills han dog. Och jag blir helt bestort over hur nagon kan slosa bort ett liv pa detta viset. Och sa manga som gor det... Nar det *egentligen* ar helt underbart att leva.
Varma kramar skickar jag till er!!!
Det är en tuff och jobbig tid ni går igenom just nu. Tänker så mycket på dig Lullun!!!
Styrkekramar!!
Jag har ju inte läst din blogg länge, men förstår att något stort och svårt nyligen hänt. Jag hoppas du inte tycker illa att jag börjar babbla om mig själv nu, men lite liknande har jag varit med om. Min pojkes pappa hade ny familj redan när min pojke föddes (det var ok, vi var bara en kort tid tillsammans, men tillräckligt länge för att det skulle bli ett barn :). Först var allt hur bra som helst, men sen exploderade hela situationen. Jag blev jätte ångestfylld, vilket så klart påverkade min förmåga att sköta min pojke och vardag. Jag insåg att jag behöver hjälp och stöd, gick alltså hos psykolog ett halvår. Hon hjälpte mig stå på mig och kämpa för det jag ansåg var rätt för min pojke. Nu funkar allt utan desto större dramatik och känslostormar - utnött, men stämmer: med tiden blir det bättre! Du har ett krävande jobb, men jag hoppas att du har möjlighet att ta dig tid för att sköta om dig själv och få det stöd du behöver! Kram från singelmor i österbotten!
Tänker på dig!
Kram på dig Lullun. Du går verkligen igenom en jobbig period just nu. Tur att du har en förstående pappa som stöttar dig. Det är viktigt att man har någon som man verkligen kan anförtro sig åt och finna stöd hos. Jag hoppas att det blir bättre snart med allt. Du är dock en stark tjej med mycket positiv anda. Spännande och kul med den där intervjuv för svensk radio.
ALLA: Ja, nu har det varit lite tyst ett par dagar här på bloggen pga mycket jobb och fokus på annat, men jag har allt följt med i alla omtänksamma kommentarer som trillat in. Ni är så söta och rara allihop; tack för ert stöd och tack för alla era personliga berättelser. Ni hjälper mig mycket! Det blir förresten ett sådant ALLA-svar denna gången, blir lättast så.
Ja, liknande telefon-/e-mail-/smskonfrontationer har det blivit många av. Riktigt många. Var och varannan dag. Känner på många sätt igen mig i det som Aurorabuddha skriver, men vill som sagt inte utlämna andra här på bloggen, speciellt inte nu när allt är så färskt. Men samtalen svänger helt klart från de allra yttersta av extremer till helt vettiga samtal, allt medan jag själv försöker mitt bästa på att hålla mig lugn och neutral. Det är svårt att hänga med i svängarna (det är nog svängningarna hit och dit som är det jobbigaste; när man väl använt ett par dagar för att inrätta sig efter en ”verkligehet” så ändrar det hela sig totalt igen), liksom det är svårt att förstå hur det kan bli bråk om saker vi faktiskt är helt eniga om, och som jag till en början lungt, om och om igen, konstaterar. Men så ska det visst bara vara, tills vi båda fallit till ro.
Jag vet ju att, hade vi båda reagerat som jag gjort just i denna situation, så hade vi kunnat lösa detta på ett smidigt sätt, men nu är det så klart en hel massa känslor och ”tillstånd” involverade och det är kanske inte alltid så lätt för alla att kunna vara lika ”praktisk” och klartänkande i liknande situationer. För mig, när vardagen rullar på, när telefonen inte ringer och mailen gapar tom så har jag det dock faktiskt riktigt bra. Ja, jag har det bra helt enkelt. Känner mig då gladare än på evigheter och jag har bara så mycket mer överskott till Aaju. Börjar liksom finna nya, egna vägar, även om det så klart fortfarande finns saker som ska lösas, som det att jag inte har en endaste potentiell barnpassare, vilket ju kanske inte funkar i längden (speciellt inte vid en krissituation). Sedan går detta med hur mycket man tar åt sig av konfrontationerna lite i vågor, men visst vet jag att jag ska slå dövörat till och gör det också en del, när det hela bara är strunt. Men jag förstår ju också att detta kanske bara måste vara en del av hans process för att kunna acceptera.
Ja, och det där med SR. Jag vet inte riktigt själv när programmet kommer att sändas eller var man kommer att hitta det på nätet, men återkommer nog till ämnet när jag vet mer. Kanske, kanske... :-)
Och nu några enkilda svar, som ni alla så klart får läsa om ni vill. ;-)
Anne, du frågade om Aaju. Ja, helt i detalj vill jag ju inte gå här men jo, generellt kan man väl säga att han klarar det bra. Han saknar så klart sin ataata i omgångar (speciellt när jag tvingar honom i säng och han inte vill *hihi*). Men faktiskt, så kan jag märka att han blivit lugnare och mer harmonisk på ett annat sätt. Det var ju också den avgörande faktorn till att jag tillslut sa stopp; när jag märkte hur mycket lillen påverkades av stämningen i hemmet. Fast hoppas så klart fortfarande på att far och son ska kunna få ett normalt förhållande till varandra igen.
Anna, ja, det där med telefonen får kanske vänta till helgen. Jag kopplar sällan upp mig före vid 18-tiden, dvs kl 22 i Sverige. ;-)
Londongirl; sött att du tänkte på mig. Och smaken, ja det är nästan helt svart, kraftigt kött med en stark bismak av fisk. Ju mindre sälar (relaterat til sälraser alltså, inte ålder) ju mindre fisksmak. Det är alltså något som kra¨ver sin tid att vänja sig till. ;-)
Jemayá; ja för att göra en lång historia kort gjorde jag slut (ok, först var det väl en paus) med min sons pappa i början av sommaren efter en hel del år tillsammans, varpå han hastigt och lustigt, bara någon vecka senare, packade resväskan och flyttade till Danmark, vilket ju inte var riktigt lösningen jag tänkt mig om man säger så. Vad som sedan hänt kan det skrivas spaltmeter om, men själv har jag valt att göra det bästa av situationen och försöka komma vidare med mitt liv. Skönt att det går så mycket bättre för er nu. Jag hoppas verkligen att tiden läker alla sår för oss båda/alla involverade.
Tack för lång kommentar, jag förstår dig ännu lite mer och bättre nu känner jag.
Jag med.
Anne och Anna: Vet inte hur jag ska tolka det, men väljer att tolka det positivt. ;-)
Det gör du rätt i!
Skicka en kommentar