Maniitsoq - upp & ner, ner & upp

Ja, tidigare i veckan var alltså Aaju och jag i Maniitsoq, och det vore väl på tiden att jag berättade lite mer om staden. Jag har så klart redan skrivit om staden många gånger här på nätet, bland annat under min bloggresa genom Grönlands regioner (Mittgrönland) i våras, och när jag mellanlandade i Maniitsoq senast i december 2007 t.ex.

Allra första gången jag verkligen nämde staden var dock i april 2006, då det tilslut kom ut en dementi. Ryktet om att John Travolta varit i den lilla grönlänska staden Maniitsoq hösten 2005, för att finna sin biologiska mamma var nämligen – mycket överraskande *hihi* – inte sant. I alla fall inte enligt den lokale polisen, som hade utpekats som skådespelarens livvakt... Ja, bor man i en liten stad där det inte händer något får man ju komma på sina egna nyheter! *hihi*

Bildtext: Café Puisi (Café Säl)

Liten ja, som jag nämde i ett tidigare inlägg i veckan är Maniitsoq, med sina knappa 2800 invånare, Grönlands 6:e största stad och därmed också landets 12:e minsta. Då det ändå är en så liten stad - som alla andra grönländska orter även totalt isolerad - som dessutom inte har något speciellt att erbjuda jämfört med andra ställen i landet, är det även en stad utan alltför mycket turister. Antalet ställen man kan äta på är t.ex ytterst begränsat. I idrottshallen ska man enligt ryktet kunna köpa sig en bit mat, sedan är det det barackliknande Café Puisi och den dyra restaurangen på Hotel Maniitsoq med en meny bestående av tre varmrätter (den dyraste kostar omkring 370 svenska kr, och det finns viner för flera, flera, flera tusen kronor per flaska), som dock har en mirakuläs utsikt; den samma som från mitt hotellrum.

Bildtext: Ett ställe så bra som något. Ser ni de två tonåringarna som står på en liten, liten klippavsats och leker med sina mobiler och lyssnar på musik? :-)

Det händer egentligen inte så mycket i staden. För en småbarnsfamilj med stort naturintresse är väl det kanske lite smått idealiskt, men för andra kan det kanske mer likna tortyr... ;-) (Jag har flera vänner som ”flytt” staden. *hihi*)


Bildtext: Taket på den till stor del nedlagda fiskefabriken.

Folk livnär sig främst på fiske - räkor, hälleflundra, torsk och och lite drottning-(snö-) krabbor - samt jakt - säl, ren och myskoxe. I staden ligger också en av landets två största fiskefabriker (jag vet inte vilken som är störst; denna eller den i Ilulissat). Den har dock till stor del fått stängas ner.

Detta med fabriken var ett hårt slag mot staden. Fast andra möjligheter har istället dykt upp. 2005 startade t.ex ett dotterbolag till svenska LKAB, Minelco, en olivingruva i kommunens ödemark. Idag sysselsätter den omkring 50 personer, dock inte alla lokala. Man har även förhoppningar om (eller ja, vissa är också negativa) att i år 2015 få en stor aluminiumfabrik (ägd av amerikanska ALCOA, möjligtvis med grönländska staten som medägare). Denna fabrik ska så drivas med el från två, till den tid, byggda vattenkraftverk (möjligtvis ägda och drivna av ”mitt” företag). Om det senare projektet blir politiskt godkänt vill det innebära att staden kommer att tredubblas i storlek på mycket kort tid och med sina 9000 invånare med stor marginal bli landets näststörsta stad. Det undersöks även huruvida man kan starta upp diamant- och rubingruvor i området bl.a. Så från att ha varit en ganska liten och obetydlig ort i landet, har Maniitsoq potentialen till att bli något helt annat inom kort (på gott och ont).

Tillbaka till detta med turismen förresten. För helt sant är det inte, att Maniitsoq inte har något speciellt att erbjuda. För i staden har Maniitsoq Adventures Incoming sitt huvudsäte. De erbjuder heliskiingturer i världsklass – alltså offpist, alpin skidåkning på tidigare nästan obesökta, höga fjäll (vi snackar över 2000 meter, vilket är mycket eftersom alla fjäll ligger vid havsnivå), dit man transporteras med helikopter – för små nätta summor på sisådär 50.000 kr och uppåt. Ett mycket populärt erbjudande bland världens extremidrottare och Hollywood-stjärnor. Bill Gates (som dock inte hör till några av de två nämda grupperna *hihi*) är t.ex bland dem som varit i området upp till flera gånger för denna enastående upplevelse (och bott på samma hotell som Aaju och jag; därav den höga standarden trots stadens ringa storlek kanske). ;-)

När nu heliskiing (ganska förståeligt) är så dyrt njuter staden egna invånare istället stort av den lilla skidliften man har några kilometer ut i terrängen på ön där staden ligger. Är man mer till längdskidor har man också det perfekta stället. Med båt kan man nämligen ta sig till platån som som ses i bakgrunden av inläggets sista foto. Där det är perfekt skidåkning året runt. Och det även nu, efter att klimatförändringarna de senaste få åren fått snötäcket på platån att minska markant. Som överallt i Grönland finns det så klart inte några fantastiska sportsanlägg när man väl kommer dit, men det naturen har att erbjuda duger ju mer än väl många gånger. Jag vet i alla fall att norska längdskidslandslaget, under sin absoluta storhetstid under 1990-talet, var här på träningsläger bl.a.



Fler foton av staden och mer om dess historia kommer framöver... ;-)