Wasa håller mig svensk

Jag hör ju till dem som inte ens reagerade när jag fick brevet från svenska myndigheterne om att jag blivit utskriven som svensk. Ja, två gånger har jag fått det brevet utan att reagera och det trots att jag andra gången visste att det fanns en stor chans för att det var en flytt för gott.

Fast visst har även jag märkt av att jag blivit mer svensk av att bo utomlands. För visst har även jag många gånger kommit på mig själv med att irritera vänner när jag hör en svensk låt på radion eller när det kör en Volvo förbi. Jobbigast får alltid en nybliven partner vad sånt angår; han ska ju lära sig var det är jag kommer ifrån ju. *hihi*

Fast det blir mindre även av sånt med åren, kanske för att jag nu har vant mig vid det varu-utbudet det är här och pga att jag nu har noll koll vad som är svensk musik och inte t.ex. Jo, de gamla klassikerna kan jag så klart, men kommer vi i närheten av 2000-talet så har jag dålig koll, om de inte sjunger på svenska alltså (fast även då kan jag tveka. Jag erkänner; ofta reflekterar jag inte över om det är svenska, norska eller danska jag hör, jag bara hör... ;-) ).

Men nej, generellt går jag inte så mycket upp i Sverige och svenska saker. Jag får inga direkta matleveranser längre (trots att det där med makaroner i mataffären här bara var en kort fluga), det dimper inte ner några svenska tidningar med posten och jag har inget svenskt vykort vid min arbetsplats - ett frivilligt val; jag har helt enkelt inget behov för det. Sist gång jag var i Sverige köpte jag bara med mig lite kryddor (svartpeppar och paprikapulver sälgs bara i miniminiförpackingar här) och en del böcker. Men hade det inte varit för att vi bara har en jätteliten bokhandel här, så hade kanske inte det senare heller blivit så aktuellt.

Fast det är klart, tittar man i mitt skafferi så ser man något som avslöjar mig. Eller vad säger ni? Det är väl inte direkt normalt att grönländare har 7 olika sorters knäckebröd där hemma skulle jag tro... *haha* Men vad gör man; ena veckan var det extrapris ("köp två, betala för en"-pris) och en annan gång så hade de fått in flera sorter som de inte haft förr. Med tanke på att detta är Grönland, med smått växlande varuutbud, måste man ju passa på och hamstra. :-)



Fast det största kapet jag gjort på det senaste var kanske ändå ostarna. Må vara att jag betalade ca 140 svenska kr för dessa 3 ostar, med en samlad vikt på omkring ett halvt kilo (och ost är annars ganska billigt här jämfört med mycket annat i matväg). Det speciella med dessa är nämligen något så otroligt unikt som att de inte tillhör den i kyldisken annars totalt dominerande kategorin danska spyostar (dansk ost luktar och smakar spy, fast jag har vant mig och kan gilla det också ibland).

Japp, jag hittade både en liten Port Salut, en riktig Gouda och en ost med ett mystiskt namn, som visade sig vara Edammer. Det senare tycker jag inte ens om, men vilken lyx ändå!! Helt otroligt! Efter 7 år hittade jag icke-dansk ost att ha på knäckebrödet! :-)