Tur att vi är friska

Den 13:e september var det helt vitt på marken när jag vaknade. Den snön smälte dock undan ganska med detsamma. Sedan har det blivit till att gå hem från jobbet med snön piskandes i ansiktet ett par dagar, men inget direkt resultat på marken. Fast visst är vintern på väg. Fotot ovan är från i morse. Alla bilarna från stadsdelen Qinngorput var helt täckta av snö.

Här är vi annars pigga och krya, trots sonens tidiga sorti igår. Och tur är väl det, eftersom jag nog inte helt litar på sjukvården här i landet. När jag ringde till läkarstationen idag t.ex, för att beställa tid till sonens 5-års kontroll och vaccination får jag reda på att det inte existerar någon vid 5 år, utan bara en vid 4.

Problemet är bara att jag frågade då vi senast var där, när han var 2, och då fick jag reda på att vi inte skulle komma tillbaka före han var 5. I papprena från då han föddes, som i och för sig är från Danmark, står det dock att barnen ska på kontroll både vid 3, 4 och 5 års ålder. Därför har jag, när jag har haft andra ärenden till läkarstationen (senast i våras) frågat om det verkligen stämmer att han inte ska komma före han är 5 och hela tiden har jag fått det bekräftat; nej, han ska inte komma före han är 5 år.

Så tala om att jag blev överraskad när jag nu fick reda på att det inte existerar en 5-års kontroll i Grönland, utan bara en 4-års kontroll. Då ska man ju också komma ihåg att sonens 2-års kontroll blev kraftigt ”förkortad” eftersom de glömde bort oss i väntrummet. Efter att ha väntat i över 2,5 timma blev vi inkallade och då hade läkaren som kunde göra en del av testerna gått hem, så det blev bara att väga, mäta, titta in i öronen och fråga mig om han verkade vara frisk.

Eftersom han dessutom skulle ha haft en spruta när han var 4, har jag nu ringt ner till ”riktiga” läkarjouren för att höra vad vi nu gör. De skulle undersöka det hele och ringa tillbaka. Så här går jag och väntar. Jag tar det hela dock ganska lungt, men ändå...


Idag har jag besök av sonen på jobbet – jag hade lovat honom det långt innan det att han somnade tidigt igår, så nej han är inte krasslig. Då får man så här vackra snigel- & larvkreationer på kontoret. :-)

Mitt förhållande till alkohol & droger

Vi har väl alla haft dem; barndomsprinciper: ”Jag ska aldrig...” Varpå de vuxna alltid sa: ”Vänta du bara till att du blir stor.” Denna veckans fredagstema/show & tell från Mais oui är ”Mitt förhållande till...” + ett valfritt ämne. Och jag hade tänkt att skriva just om en av mina barndomsprinciper.

Jag hade säkert många principer som barn, och nu pratar vi om sådär 6-10 års åldern. Jag minns dock bara tre, och som jag verkligen menade då jag sa dem, även om det så klart var de som tvivlade. Minst ett par av dem var deffinitivt präglade av att jag var minstingen i en systerskara på tre och kanske av att jag var lite av en killtjej. De var nämligen:

1. Jag ska aldrig sminka mig.
2. Jag ska aldrig börja röka.
3. Jag ska aldrig dricka alkohol (senare utvidgad med att aldrig använda droger).

Ja, nr. 1 har jag väl inte kunnat hålla helt. För visst sminkar jag mig, men jag började sent och inte är det mycket smink som kommer på. Så på sätt och vis kan man väl säga att jag nästan har hållit mitt ”löfte”. ;-)

Nr. 2, ja, rökning tycker jag fortfarande är lika äckligt som den gången jag första gången sa till mina föräldrar att jag aldrig skulle röka. Känns totalt onödigt för mig. Det innebär inte att jag ser ner på andra som faktiskt röker och all respekt åt dem som försöker men inte lyckas sluta, för jag förstår att det är svårt.

Nr. 3, ja jag är principfast och har jag en gång sagt något så har jag svårt för att erkänna att jag inte kan hålla det. Alkohol har dock aldrig riktigt sagt mig något, heller inte senare i livet. Kanske tycker någon att jag är tråkig, men jag missade helt denna tonårsdille att supa sig full samtidigt som jag inte känner som om jag har missat något egentligen. Istället var jag nog den bland mina vänner som oftast blev tillsagd av ordningsvakterna att jag skulle ta det lungt, och det var bara för att jag var glad. Hade ju inte druckit en droppe.

Även om jag på många sätt är en livsnjutare har jag inte fått vanan att sitta och njuta av ett glas vin. Kanske har jag missat något, men samtidigt känns mitt liv så fullt av njutning att jag inte behöver mer. Jag är enormt nyfiken på att testa nytt, men att dricka bara för drickandets skull, för att bli full, nej det lockar inte. Kanske kommer det en dag bara helt av sig själv, vem vet. Jag dricker ju alkohol, det är inte det. Det är bara sällan och i så små mängder att jag med lätthet kan räkna gångerna jag har känt av beruselse på en hands fingrar.

Att leva i ett samhälle som detta sätter ju också saker och ting i perspektiv. Alkohol är ju så långt ifrån bara något roligt. Så mycket skit följer ju också med. Jag är själv uppvuxen i en familj med ett väldigt sunt förhållande till alkohol (därmed inte sagt lika torrt som mitt ;-) ), därför måste jag säga att det var en chock för mig att här på närmare håll verkligen se hur alkoholen kan förstöra en familj, generation efter generation, på så många sätt. Alkoholen kanske inte är anledningen till all sorg och missär, men inte gör den saken bättre.

Som bland så många andra kolonialiserade naturfolk, så florerar ju alkoholproblemen här. Kanske är de inte så enormt mycket större här som man kan tro. Traditionen är ju en annan – när man ska fira och vara glad så gör man det ute bland goda vänner. Garderobsdrickeriet är nog minimalt. Fast visst är det tragiskt att se. Att fredag morgon, på väg till jobbet, möta folk som nästan inte kan stå på benen, bara för att 14-dagarslönen blev utbetald på torsdagen osv.

Alkohol är dessutom dyrt här, dyrare än i Sverige. Med de låga inkomsterna många har, skapar det många andra problem än ”bara” att barnen inte får den omsorg de har behov för (vilket ju är så långt från ”bara” det bara kan vara) och jobb inte bliver passade. Det finns nämligen inte heller alltid pengar till nödvändigheter som mat och kläder i vissa familjer.

Ja, kombinerat med mitt ”sopinlägg” tidigare i veckan, målar detta inte upp en vacker bild av det på många sätt så underbara land jag lever i, men man ska ju inte heller dölja problemen. Problem som faktiskt finns överallt i världen, inte minst här.

Vi kan dock skatta oss lyckliga över att övriga droger inte har hittat vägen hit. Ja, utöver hash då. För det finns det tyvärr också en hel del av och jag tror ingen här kan stoltsera med att de inte känner någon som röker. Eller för den delen, att inte känna någon – om än på avstånd – som någon gång har haft fingrarna i dealandet med hash, om det så ”bara” är som pengakurir. Bara genom att gå till mataffären några gånger, kan man ju nästa inte undgå att se någon sälja. Då ska man alltså vara otroligt naiv, om man inget ser.

Hashrökarna själva är ju snabba med att säga att hash, som den milda drog det är, är ofarlig och alkohol är minsann farligare. Och ja, det är den nog – speciellt eftersom alkoholdrickandet är mycket mer utbrett om inte annat. Och naturligtvis är det vanligare, för det är ju lagligt. Fast hade alkohol blivit uppfunnet idag, så hade det nog også blivit förbjudit ganska med detsamma. Så argumenten håller inte.

Ja, att växa upp med att vara totalt emot allt vad rökande och drickande heter, så säger det sig självt att jag inte har något som helst intresse i droger. Jag är dock heller inte någon moraltant. Andra får för mig göra som de själva vill, så länge det inte sårar andra. Det senare är dock svårt att undvika. Alkohol och hash, som är det som finns här, sårar de närstående. En som röker hash regelbundet och har ett beroende, blir annorlunda. Denne blir lättare irriterad, får ett dåligt och svängande humør och tar inte ansvar för sin egna och därmed familjens situation. Denne känner sig ofta förföljd och får en förvrängd syn på verkligheten osv. Det blir till en ohållbar situation tillslut.

Sedan tillkommer som sagt, igen, det ekonomiska. Senaste numret av familjemagasinet Sila, som alla hushåll här får två gånger om året, hade hash som tema. Enligt den kostar ett gram hash omkring 500-700 kroner (650-920 svenska) i Grönland – i Danmark kostar det enligt samma tidning 50 kronor. Klart att det slår ut familjer då!


Normalt så beslagtas det omkring 50-60 kilo hash i Grönland per år. I juli i år beslagstog man hela 118 kilo bara i denna segelbåt, som nu ligger bakom polisstaionen i Nuuk. Nytt rekord.

Vill du läsa mer om hur andras förhållande är till diverse saker och ting, kolla in dessa bloggarna.

Varför vill vi nu flytta…

...när vi har såhär underbar utsikt från vardagsrummet (samt balkongen och två av lägenhetens tre sovrum)?


En vanlig sommarnatt, 7:e augusti 2008.


En vanlig höstdag, 23:e oktober 2007.


Nyårsnatten, 1:e januari 2008.


En vintermorgon, 30:e januari 2008.


Norrsken, 1:e april 2008.


Lugnet efter stormen, 7:e april 2008.

Ja, det finns många fördelar med vår lägenhet. Lägenheten som bara ligger några minuters promenad från stadens absoluta centrum, ett stenkast från sonens dagis och ynka 15 minuters lugn promenad från jobbet.

Det ser även ganska mysigt ut inuti. Tre lagom stora sovrum (varav ett fungerar som kontor), ett vardagsrum med plats åt både bokhylla med läshörna och den stora soffan där hela familjen med vänner kan mysa på en och samma gång. Ett kök med en matplats som kanske inte ger möjlighet för de stora middagsbjudningarna, men funkar rätt ok ändå. Lägg där till fina parkettgolv i de fyra rummen.

Ja, varför då flytta egentligen? Varför köpa ett dyrt hus och flytta ifrån detta för oss väldigt billiga boendet? Jo, utöver att det är härligt att bo i sitt egna hus, finns det ju nackdelar med lägenheten och de gjorde sig påminda idag. Igen.

Fast låt oss först ta de tråkiga sakerna med insidan, som t.ex...


...vad är det här uppe i kökstaket?


Och badrummet; ja lite litet, och inte helt fritt från skumma fläckar i taket bl.a.

Stora middagsbjudningar i all ära, men utan fläkt över spisen kan det bli lite stinky. Ytterdörren har jag inte heller fotat, men låt oss säga att den verkar inte vara direkt svår att sparka in. Och fönstrena, som faktiskt blev utbytta i början av 1990-talet (huset är från år 1970), tar in fukt, både mellan glasen och in i lägenheten.

Och ja, kommer man ut ur lägenheten och ut i trappuppgången är kontrasten till det mysiga hemmet närmast överväldigande. Då möts man nämligen ofta av sådant här (alla tre fotona nedan är från idag):


En tvättmaskin någon? Eller kanske lite glassplitter?


Eller kanske en gammal pizzakartong eller använda kaffefilter?


Och visst är det synd att det är sååå långt till (den svarta) soptunnan (till vänster)...?!

Vill du se fler (och lite mer allsidiga) foton från insidan av vår lägenhet och utsidan av hyreshuset, så rekommenderar jag inlägget ”En betongkloss i närbild” från november 2007. Där kan ni också läsa om hur det verkligen inte ser ut såhär överallt i Nuuk. Om hur man är igång med att riva och bygga nytt och hur det redan nu finns massor av superlyxiga bostadsrätter i denna stad som bara tycks explodera, där nya hus ploppar upp som svampar. Att få ner de långa bostadsköerna på 10-12 år är dock en kamp, men det ska nog om ganska få år gå att få en lägenhet utan att man ska bli tvungen att tacka ja till en sådan som vi har just nu.

Sitter ni inte och smaskar på något smarrigt framför datorn just nu, eller inte på annat sätt har ont av att se äckliga saker, vill jag också passa på att visa dessa foton som jag föll över häromdagen när jag letade efter några helt andra foton i mitt arkiv. Det är sånt som möter mig i trappuppgången vissa morgnar (inte alla turligt nog, men nog så ofta tyvärr):


Ja, det röda är ketchup. 10:e maj 2008


Ibland är det dubbel tur att det inte brinner i huset. Man måste ju klättra bara för att komma fram till trappan. 10:e maj 2008


Vill man baka, så är det bara att gå ut i trappan; där hittar man alla ingredienserna. Och längs ner i trappan ligger det dagen tll ära två använda bindor. Blöjor är annars vanligare. *urk*
10:e maj 2008


Så blev det i alla fall rent... ;-)
27:e mars 2009


...helt tills det att någon tog sig friheten att kissa i ett hörn. En allt, allt för vanlig företelse. För att inte förglömma att spy i trappan. Eftersom vi har rejäla frostgrader stora delar av året är det dessutom svårt att tvätta bort det, så det kan bli liggande i veckor. Fast av samma anledning stinker det turligt nog inte alltid så mycket.
30:e mars 2009

Ja, några av mina grannar är några riktiga grisar, det kan man inte sticka under stol med. Ibland har jag blivit så sur att jag har burit sakerna tillbaka till där de kom från (det står ju adresser på brev och på varulådor levererade från affären osv). Vanligtvis tar jag dock bara upp saker och slänger dem direkt i soptunnan själv, alternativt går förbi med ett stort suck.

Och ja, detta rimmar väldigt illa med att man till turister vill sälja landet genom att använda sig av dess rena och vackra natur. Den är också ren och vacker, och stooor. Men hej kära granne, glöm inte bort att du också har ett medansvar. Även om vi bara är 56.000 invånare på en yta fem gånger så stor som Sverige, eller 1/4 av USA, så försvinner inte soporna för det!

Sopbergen i trappuppgången (eller mer trevligt; grannar som via deras skräp vill vara sällskapliga och berätta för mig vad de läste, åt och/eller köpte igår) är i alla fall något jag INTE kommer att sakna när vi flyttar till huset. Ska bli sååå skönt att sonen, som nu har blivit så stor att han har börjat leka lite mer för sig själv utomhus, ska få slippa att växa upp i allt det skräpet.


Och ja, jag hoppas inte jag har skrämt bort alla kommande turister nu. Fast ni ska ju också veta, innan ni kommer hit, att allt inte bara är en idyll, men detta är också något av det allra värsta.

Fullpackat lek-, jobb- & reseschema

Så har jag kommit mig igenom de första fyra dygnen som gräsänka. Bara ca. 30 kvar...

Sonen och jag har varit busy busy senaste tiden. Onsdag kväll blev det till klättrande i två olika klätterställningar i ett par timmar. Torsdag har fallit i glömska, men det var bestämt den kvällen sonen hade rummet fyllt till bredden med kompisar och som han lyckades med tricket att smugla ut en hel mängd med leksaker, som turligt nog hittade hem igen.

Fredag fick jag gå hem ett par timmar tidigare från jobbet, pga en bankande huvudvärk. Tyvärr var det dock också den enda dagen för inskrivning av nya medlemmar till simklubben. Efter dagis blev det alltså lååångpromenad till simhallen, bara för att lyckas med bedriften att bara komma på väntelista till simgruppen sonen borde ha varit med i. Fast kul hade vi, och äventyret slutade ju dessutom med ett besök på grillbaren och bussresa hem nästan fyra timmar senare. Sonen var salig! :-) (Min huvudvärk kom och gick och kom och gick dock, men var som bortblåst lördag morgon. Skönt!)

Lördag var vi så klart lediga och det firade vi med att hålla oss borta från hemmet i hela nio timmar. Först på resultatslös kjoljakt inför semestern, följt av picknick och marknadsbesök. På den senare fick sonen sig en stooor överraskning, när mamma plötsligt slog till och köpte en ny cykel till honom för ett bra sommaren-är-snart-slut-pris. Sonens första cykel blev ju stulen förra året, och jag vill ju inte att han ska börja skolan nästa år utan att varken kunna simma eller cykla. ;-)

Som den stoltaste i världen han var, blev det att cykla genom hela stan för att visa upp mästerverket för P’s föräldrar. Det blev till några timmar på balkongen och middag. Väl hemma vid 19.30 möttes vi av cykelligan, och med bara en riktig krasch och en snabb tur rätt in i betongmuren, fick sonen cyklat av sig all resterande energi innan det var sängdax.

Idag är det söndag och tvätt och städning väntar, tillsammans med en hel massa jobb som jag skjutit framför mig. En tur till affären för låsinköp står också på schemat och ett badhusbad. Hur ska vi nu hinna med allt detta? Hårklippning och badkarsbad har vi i alla fall fått avklarat. Inte illa det. ;-)


Stoltaste killen i stan! :-)

Och P, ja han håller sig också busy busy. Efter avresa i onsdags med lite mellanlandningar, inklusive övernattning i turist- och världens miljöministercentrum Ilulissat med allt vad det innebär av isberg, isfjordar (i ental), slädhundar och valar, har han både kommit sig upp till Upernavik – Grönlands nästnordligaste stad – och därifrån vidare till resans nordligaste mål, bygden Kullorsuaq, med båt. (Och därmed har jag slått nytt rekord i långa meningar här på bloggen. ;-) )

Det är något av en resa och upplevelserna är nog många, men detta är ju inte hans blogg utan min, så ska nog låta P få sitt att säga innan jag avslöjar för mycket. Av egen erfarenhet kan jag dock säga att det garanterat är en resa med otroliga naturupplevelser som varken går att beskriva eller fånga på bild. Det är också en historisk resa, en resa genom ett land i mer eller mindre utveckling. Det är deffinitivt inte samma Grönland som möter honom som mig här hemma i Nuuk.

Jag ser bara så mycket fram emot att få höra alla historier och se alla foton. Nu får jag dock nöja mig med de få foton han får lagt ut på Facebook och de historier han hinner berätta under de telefonsamtal vi har när han inte befinner sig i radioskugga där i ett av världens mest glesbebyggda och pga naturen mest barska områden.



P's resa kan ses på denna karta, där sträckad linje är med flyg och heldragen linje med båt. Kom ihåg att landet är omkring 5 gånger så stort som Sverige, så det är inga korta distanser vi pratar om. Notera också att jag inte markerat någon hemväg. Detta eftersom det inte är fastlagt. Troligtvis blir det dock en kombinerad helikopter- och flygplansresa från Uummannaq i slutet av september. Klicka på kartan för att se den i större format. (Och ja, jag vet det heter polcirkeln på svenska; ett fel jag gjorde den gång jag ritade själva grundkartan och som jag inte har fått rättat. ;-) )

Ny utsikt!!

Ja, så väntar nya utsikter på oss. Hela fyra stycken faktiskt, åt fyra olika håll.

Som vänner på Facebook har kunnat läsa lite mellan raderna de senaste par dagarna, har det nämligen varit storköp på gång. Dock inte en hund, inte en Volvo, men väl ett hus!

Vi får vänta lite ännu innan vi får flytta in, men när vi väl kommer så långt så blir det till ett hus på 104 m^2, med utsikt bl.a ut över fjorden med dess valar och isberg. Alla papper blev underskrivna i dag, och ett plötligt infall att kolla på hus tisdag blev alltså till ett husköp innan arbetsveckan var över. Så kan det gå! ;-)

Fast det är klart; helt oplanerat var inte köpet, då vi redan i början af sommaren var och kollade på ett par hus. Efter mycket grubblande fram och tillbaka, kom vi då dock fram till att vi skulle vänta. Efter att Aaju börjat att leka lite mer ute omkring där vi bor nu, har dock saker som det jag skrev om i onsdags, resulterat i att husköp återigen kändes som något som det var behov för.

Nu kommer vi att flytta till ett lungt område, med fina lekområden, inklusive en helt ny lekplats, precis runt om husknutarna. Och med bilarna/vägarna på behagligt avstånd. Det ska nog bli bra det här! :-)


La casa med monstertrappan som i denna vinkel ser extra ”monstrig” ut. Fast detta är ju trappornas förlovade land, så ingen lyfter väl på ögonbrynen här. ;-)


Lite mer utsikt.


Och lite mer hus. I Grönland har man normalt inte trädgårdar. Man får inte ens sätta upp staket runt husen (undantaget om man bor i ett av de mycket få, gamla hus, som fått rätt till att ha trädgård redan på den tiden). Man kan nämligen inte äga mark i Grönland, och man äger därför inte en tomt, utan får bara tillstånd till att ha sitt hus stående på en specifik plats. River man huset har man bara en begränsad period på sig att börja bygga ett nytt, annars förlorar man rätten till platsen.


Och en liten glimt från insidan. ;-)

En sen hälsning via radio

Oj, nu har jag varit risig med att uppdatera bloggen, svara på kommentarer och skriva e-mails. Jag har inte ens fått skickat ut mitt årliga julbrev & -kort. Jag jobbar dock på en årsresumé i text & bild, som kommer snart. Tills dess kan jag bjuda er på en 10 minuter lång radiointervju med mig, om stress på Grönland. *hihi*

Den kommer att ligga på webben till ca den 23:e januari och ni hittar den på SR – tryck på länken här. Det är P1-programmet Kropp & Själ, som sändes på lilla julafton den 23:e december. Jag börjar prata ca 45 minuter in i programmet. Intervjuen gjordes i september i år.

Jag hoppas verkligen att ni alla har fått en riktigt trevlig jul. Själv har jag haft det smått oförskämt bra. God mat, gott sällskap, fina paket, många skratt och absolut ingen, ingen, ingen stress.

Valresultat + En intensiv helg i gamla hemlandet

Först en liten rapport från tisdagens val. Som några av er nog hört (eller läst på min facebook), så blev det en smått förkrossande seger för ja-sidan. 75.5 % av de röstande röstade för ett självstyre, och 23.5 % röstade emot (1% var ogiltiga/blanka röster). Inte direkt oväntat resultat, även om jag kanske snarare trott på en 65/35- eller 70/30-delning efter senaste tidens stora politikerskandaler.

Mer rapporter om det kommande självstyret kommer, jag lovar. Men först kommer en liten rapport från dagarna i Sverige. Ett inlägg som jag skrev under tiden vi var strandade i Kangerlussuaq (för nej, jag har fortfarande inte så mycket tid till bloggandet tyvärr).

=====

Ja, lillkillen och jag har ju varit iväg på tjänsteresa i Europa. Eller ja, i Danmark för att vara mer exakt. Men innan tjänsteresan riktigt började tog vi oss några semesterdagar och höll en långhelg i Sverige (2:a helgen i november).

Det hade ju precis varit min födelsedag innan vi stack iväg, så planen var att samla ihop lite vänner i Göteborg och hålla ett 30-årsfirande där. Men saker och ting strulade ihop sig en del innan resan och det var t.o.m, bara veckan innan vi skulle åka, planer om att ställa in hela Europa-resan! Att mitt uppe i det fixa ihop ett ”kanske-arrangemang” fanns det bara inte överskott till (rent känslomässigt, om inte annat) tyvärr.

Faktiskt blev det inte planerat direkt något inför Sverigebesöket, utan allt blev bara som det föll sig i sista sekund - många var det som väntade på svar från mig om hur vi skulle göra, ses osv. Personer som antingen inte fick något svar alls eller som så först fick det när vi redan var på väg. (Förlåt alla ni, men jag har en bra förklaring, som jag dock håller för mig själv, men hoppas ni förstår.) Men ett övernattande i min gamla studiestad och ett ”miniminifirande” (kan man väl säga *hihi*), blev det allt i alla fall. ;-)


Aaju gör inte alltid som fotografen önskar. Här försöker bloggande journaliststuderande och tidigare grönlandssommarjobbaren Sara sig på det smått omöjliga, på café i Göteborg. ;-)


Björnis var mycket bättre på att posera, med sina såpbubblor. Och snäll var han (och hans föräldrar) också, som lånade ut ett rum för natten till Aaju och mig. ;-)


Väl hemma hos pappa/morfar skulle nya monsteråket såklart testköras. ;-)


Moster Lullun skulle också träffa familjens nyaste lilla, underbara Ella – huvudsyftet med hela Sverigeresan såklart!


Och så skulle födelsedagen firas ännu en gång, både (ok, främst blev det till *hihi*) min och andras. Två personer på fotot + fotografen hade haft födelsedag inom de senaste två veckorna.


Det blev även lagt några timmar på shopping. Valutakursen var ju extra mycket i min favör dessutom, pga finanskrisen, så jag var ovanligt rik. Generellt för hela resan kan jag väl säga att jag aldrig har unnat mig själv så mycket! Totalt egoistiskt och jättekul...! :-)


Och de två minsta kusinerna var inte fullt så sura på varandra som det kanske ser ut... *hihi* Och ja, tjejerna är syskon. :-)


Det blev ett kort och väldigt intensivt Sverigebesök, men jag vill deffinitivt inte ha det ogjort! Synd bara att jag inte hann med Göteborgsvännerna och, riktigt tråkigt, den tänkta träffen med min barndomsbästis där hemmavid. Men till en annan gång blir det förhoppningsvis mer tid, även till er! *kram*

Mer om Danmarksturen kommer här på bloggen om kort... ;-)

Självstyre i Grönland; ja eller nej?

Landsstyreformanden (alltså, motsvarande statsministern) Hans Enoksen lät den nationaldräktsklädda flickan Pipaluk hjälpa honom med sin röst vid dagens val. Foto: Leiff Josefsen, Sermitsiaq


Idag är en sådan där historisk dag, som man (beroende på utfallet) kommer att berätta om för sina barnbarn:

- Kan ni tänka er; jag var där när det hände!

Fast eftersom jag först kom ut ur min resebubbla här i kväll har jag nästan helt missat dagen. Jag har nästan inte upplevt något av det speciella, det magiska. Ja, om det nu blir magiskt vill säga.

Men vad är det för dag? Jo, det är, utöver att vara FNs dag mot kvinnovåld, dagen då det grönländska folket gick till valurnona och röstade ja eller nej. Ja eller nej till självstyre!

Detta är såklart en jättegrej. En jättegrej som jag tänkt skriva en hel massa om här på bloggen. Och en del har jag också skrivit (7 inlägg har det blivit om valet senaste året), men senaste månaderna, då skrivandet skulle intensifieras, har jag bara inte fått skrivit någonting. Min önskan var ju ändå att föra ut dessa nyheter, berätta om hur debatten utvecklat sig på plats, för så mycket sådant har det ju säkert inte gått att läsa i svensk media. Faktiskt har bara en enda svensk journalist kontaktat mig om ämnet (utöver en journaliststuderande kompis, men det räknas kanske inte, när nu vi känner varandra *hihi*) – och denna journalist fick jag inte svarat i tid pga min tjänsteresa. *typiskt*

Men idag är alltså dagen D. Eller dagen S. Ja eller nej till Självstyre!

Sedan 1979 har den gamla danska kolonin så kallat internt självstyre. Att införa ”riktigt” självstyre skulle alltså vara att komma ytterligare ett steg närmare fullständig självständighet. Valet handlar om ”vi” ska få rätten att överta 31 ytterligare ansvarsområden. Det handlar mycket om polis- och rättsväsen och kanske mest avgörande; rätten till eventuell olja, mineraler och liknande på och omkring denna världens största ö, som är 52 gånger så stor som den tidigare kolonimakten Danmark.

Och hur har man då röstat? Ja, några egentliga resultat har vi inte fått ännu, men de börjar trilla in nu. Det är också därför jag syndar på lite med att bli klar med detta inlägg; för självklart vill jag följa med lite i rösträknandet.

Med rösterna från första valkretsen räknade (med 248 röstande) står det 80% till ja och 20% till nej. Huruvida detta är representativa siffror vill jag dock inte riktigt fastslå. Att det skulle bli ett ja, är något de flesta nog ändå väntat sig. Fast det var innan senaste par månadernas många och stora politiska skandaler. Skandaler av olika storlek är lite vardag här – i ett litet samhälle som detta kommer ju också allt fram och allt blir blåst upp. Senaste par månaderna, ja bara senaste par veckorna, har det dock varit extra galet och många tror att det bara dagarna efter dagens val – kanske redan på fredag – blir utropat nyval till landstinget (alltså riksdagen).

Ja ni förstår säkert; detta är så klart något som också kan påverka dagens val. Tilltron till politikerna är nere på en minimal nivå för tillfället och många ställer nog plötsligt frågetecken vid om vi och våra politiker verkligen är klara för ett självstyre. Självklart hänger inte de två sakerna ihop. Speciellt inte eftersom ett införande av självstyre inte automatiskt betyder att vi måste ta över alla de ansvarsområden som vi då får rätt till att överta. Det är dock ändå förståeligt att folk påverkas av denna fars som utspelat sig i media senaste tiden.

Jag lovar att återkomma med resultatet och, vid ett eventuellt ja-resultat, ett mer ”seriöst” förklarande av vad självstyret rent konkret vill innebära. Ett självstyre som, om det blir framröstat, kommer att införas på Grönlands nationaldag, den 21:e juli 2009.

En historisk dag

Polisens reklamkampanj.

Idag är historisk dag. Tro det eller ej, men först idag införs det lag på bilbälte i Grönland. Barn får inte längre sitta i vuxnas knä när de åker bil utan ska (om de är under 3 år) sitta i bilstol, mobilen ska vara handsfree och bilens ljus ska vara tända även när det är ljust ute. Ja, bara för att nämna några av reglerna i nya trafiklagen.

Det kan tyckas som ett väldigt sent ankommen lag. Och jo, visst är det. Men då ska man ju också komma ihåg att bilparken här har varit väldigt liten innan. Det har som max varit tal om ett par tusen bilar i hela detta enorma land. Bara i de snart 8 år jag har varit här har det skett en stor ökning. Statistik säger att det år 1995 fanns 3605 fordon (varav 1881 privatbilar). 2007 var antalet uppe på 5349 stycken och växande.

Sedan är det ju detta med vägnätet och hastigheterna. Vägar existerar ju bara inne i de större orterna. Inte därimellan. Högsta tillåtna hastigheten i hela landet har länge varit 40 km/h. Men nu har vi alltså fått en väg - den som går ut till Nuuks flygplats - där hastighetsgränsen blivit hela 60 km/h.

Och ja, olyckor har ju också börjat hända. Men allra främst är det ändå singelolyckor som gäller, men självklart blir ju följderna av dem också som oftast större när man inte har bilbälte och när alkohol är inblandat. Tidigare var promillegränsen på 0,8, nu är den nedsatt till 0,5 (jämfört med Sveriges 0,2, eller har jag fel?).

Ja, nu är ju lagar fortfarande bara lagar och med 0 extra ressurser til polisen är det inte säkert att någon kommer att hålla koll på att lagarna följs, men någon effekt bör de väl ändå få!?! *hoppas, hoppas*


Annat historiskt idag:

2. Danska 25-öringen blev idag ogiltig vid betalning, både här och i Danmark. Har ni några liggande där hemma kan ni dock fortfarande växla in dem på en dansk bank fram till år 2011.

3. Jag har fått skaffat mig barnvakt och ska ikväll på bio med tre kollegor! Jag är megaförkyld och har deadline för personaltidningen idag kl 15, men ändå... :-)

4. Och ja, idag är det internationella äldredagen (eller vad det heter på svenska); så grattis alla äldre! Ni är viktiga ni, ni är! Här blir dagen enligt webbtidningen firad med mat, underhållning och grönländsk polka. Det blir nog skoj (för de äldre) vill jag lova!

PS: Svar på era kommentarer kommer. Har lite pressat schema och mosad hjärna just nu, men får jag ytterligare ett ”hål” så ska jag nog börja knåpa ihop lite svar. ;-)

Grattis och svenskarna invaderar

Kusinerna i Polen, juli 2008.

Först; ett STORT grattis till kusin Petrine (alltså Aajus grönländska kusin, som var med oss på Europasemestern i somras) som fyller 15 år idag!! Den fina presentent som jag har i åtanke till dig är på g, men den har bara inte nått riktigt fram ännu.


Annars? Ja, jag kan konstatera att mitt liv just nu är väldigt omsvärmat av svenskar. Ett ytterst ovanligt fenomen för mig kan man väl säga. Förra måndagen hade jag ju besöket från svensk radio, en journalist/skollärare som bara var här på en veckas besök.

Samma måndag landade en svensk sjuksköterska, som liksom journalisten, fått kontakt med mig via nätet. Hon ska vara här och jobba i 3 månader (det är ganska vanligt med dessa, här kallade limousine-sjuksköterskor, som kommer hit via bemanningsföretag i Scandinavien). Hon kom så över på en kopp kaffe i söndagsoch till helgen ska vi höras vid igen. Jättetrevligt.

Och alla (goda?!) ting kommer ju i tre. I fredags svarade jag i telefonen, inställd på att det skulle vara från produktionsbolaget som gör våra informationsreklamer (a la svenska Anslagstavlan). Och jo, visst var det från dem, men det var inte grönländaren som jag brukar prata med, utan det var en svensk man! Lika överrumplade var vi båda två. Hur som helst, efter att pratat om hur han nyligen flyttat hit med sin, sedan några år, grönländska fru, fick vi avtalat tid och plats för filmandet av den sista ”filmen”. Hemma i mitt kök och som det skulle visa sig; mitt badrum..!

Efter att ha släppt in den svenske kameramannen idag på eftermiddagen, unnade jag mig ett par timmars knatande på stan (även i lååångsamt tempo hinner man mer än väl avverka de flesta affärer här, inklusive mataffären, på den tiden ;-) ). När jag väl kom hem, med Aaju i handen, möttes jag som det allra första, döm av min förvåning, av en helt främmande grönländsk man endast iklädd en handduk runt midjan och med vått hår. Det var skådespelaren och han blev t.o.m mer förlägen än jag... ;-)


Aaju var sådär lagom ointresserad av ”filmsnubbarna” och alla deras saker.


Ja, har vi inte alla en sån kamera stående i köket...?!

Jag har även foto på när de är i full gång med att filma, men dem sparar jag till personaltidningen som kommer ut på onsdag! :-)

Annars, ja Aaju fick sig en klippning i söndags:



Jag fyndade inget större på stan idag tyvär. Det blev en ”mössa” till Aaju...



...och ett litet etui till kameran. Färgen ser lite konstig ut på fotot nedan, men den var alltså grön. ;-)




Och ja, såhär ser det ut i vardagsrummet efter att man suttit framför datorn och skypat med pappa/morfar. Undrar vem det är som stökat till det så... ;-)

En dag med blandad kompott

Det blåser på toppen.

Vilken dag! Ännu en av dem, då det bara händer en hel massa. Dagen som dessutom är Aajus ataatas (pappas) födelsedag, så ett stort grattis till honom! .-)

Det var dock tyvär något som skulle ”firas” med ännu en konfrontation av deffinitivt mindre roliga mått. Inget mer skrivande om det här på bloggen dock, där går nämligen ”privatgränsen”, eftersom det så uppenbart involverar någon annans känslor. Men nej, roligt var det inte och har heller inte varit i lång tid. I morse var i alla fall jag verkligen nära gränsen av vad jag kan klara att höra och ta emot. Försöker verkligen sköta detta fint, med Aaju i fokus, men inte alla har möjligheten att ta det hela med så rak rygg tyvär.

Turligt nog har jag en förståndig pappa som lyssnar och lyssnar, via telefon. Och en ”lärare” som är snäll och ger mig en bamsekram när hon ser att jag har det hårt, utan krav på en förklaring varför jag ”ställer in” en av dagens lektioner. Ja, lärare ja; det är något jag ska återkomma till här i bloggen i veckan. Jag har nämlig börjat på två olika kurser på arbetstid, båda med min gamla kollega och vän som lärare. ;-)

Morgonens bekymmer blev dock hastigt och lustigt lagt på hyllan. På förmiddagen fick jag nämligen besök av en jounalist. Ja, det är ju egentligen vardagamat; jag pratar med journalister var och varannan vecka, ibland flera gånger om dagen t.o.m. Det hör ju till jobbet som informationschef. Men detta var en intervju med mig som privatperson, vilket ju inte händer lika ofta. Och med svensk radio dessutom. Men oj, vad jag svamlade (intervjuen handlade om hur jag upplevde stress i grönländska samhället bl.a, eller snarare den inte existerande stressen...?!) och ja, totalt oförberedd var jag ju pga morgonens bekymmer. Men ajunngilaq, som man säger här. Alltså typ; okej, fint, inga bekymmer. Det blev vad det blev. Trevlig journalist var det i alla fall! ;-)

Största nyheterna idag på både nationell- som firmanivå var annars att planerad "privatisering" av ”mitt” företag vid nyår hastigt och lustigt har blivit inställd. Eller ja, det skulle diskuteras och tas slutligt beslut om det nu i landstinget (alltså riksdagen) den närmsta månaden, för att vi vid ett ja (som man var ganska säkra på) skulle omvandlas till ett statligt ägt aktiebolag istället för att vara ett nettostyrt företag under samma ägare * redan vid nyår. Men nu är det hela borttaget från programmet och ”bortglömt”. Med buller och bång. Detta samtidigt som vår (kvinnliga) finansminister har valt att avgå.

Huruvida jag tror allt detta är bra eller dåligt för företaget och det grönländska samhället i övrigt ska jag dock inte uttala mig om här. Min chefs chef är ju trots allt en av ministrarna och ja, ”vi” ägs och styrs av dessa ”herrar”, så jag får helt enkelt officiellt hålla mig neutral. Denna utgång hade jag dock inte trott på för bara några veckor sedan, men visst räddar det nog ändå sittande landsstyre (regering) från ett nyval, i alla fall en smula längre tid än om privatiseringen hade fått stå kvar på dagordningen, som saker och ting har artat sig senaste veckan. Sedan får vi ju se om oppositionen får som de vill istället; att företaget blir uppdelat i fyra när kommunalreformen träder i kraft till nyår och 18 kommuner blir till 4. Vad som i så fall händer med oss anställda är en stor fråga. Det blåser på toppen, det måste jag erkänna, men jag tar det med ro. :-)

Aaju poserar för ett födelsedagskort till ataata (pappa). Grattis! :-)

*) Det hela handlar alltså om huruvida vi ska kunna gå ut på öppna marknaden och hitta finansiering till våra projekt (som många är väldigt långsiktiga), eller om vi som nu helt ska rätta oss efter de politiska vindarna och bli tilldelade pengar från statens plånbok på årsbasis, efter hur finansplanen skruvas ihop år för år.

Maniitsoq - upp & ner, ner & upp

Ja, tidigare i veckan var alltså Aaju och jag i Maniitsoq, och det vore väl på tiden att jag berättade lite mer om staden. Jag har så klart redan skrivit om staden många gånger här på nätet, bland annat under min bloggresa genom Grönlands regioner (Mittgrönland) i våras, och när jag mellanlandade i Maniitsoq senast i december 2007 t.ex.

Allra första gången jag verkligen nämde staden var dock i april 2006, då det tilslut kom ut en dementi. Ryktet om att John Travolta varit i den lilla grönlänska staden Maniitsoq hösten 2005, för att finna sin biologiska mamma var nämligen – mycket överraskande *hihi* – inte sant. I alla fall inte enligt den lokale polisen, som hade utpekats som skådespelarens livvakt... Ja, bor man i en liten stad där det inte händer något får man ju komma på sina egna nyheter! *hihi*

Bildtext: Café Puisi (Café Säl)

Liten ja, som jag nämde i ett tidigare inlägg i veckan är Maniitsoq, med sina knappa 2800 invånare, Grönlands 6:e största stad och därmed också landets 12:e minsta. Då det ändå är en så liten stad - som alla andra grönländska orter även totalt isolerad - som dessutom inte har något speciellt att erbjuda jämfört med andra ställen i landet, är det även en stad utan alltför mycket turister. Antalet ställen man kan äta på är t.ex ytterst begränsat. I idrottshallen ska man enligt ryktet kunna köpa sig en bit mat, sedan är det det barackliknande Café Puisi och den dyra restaurangen på Hotel Maniitsoq med en meny bestående av tre varmrätter (den dyraste kostar omkring 370 svenska kr, och det finns viner för flera, flera, flera tusen kronor per flaska), som dock har en mirakuläs utsikt; den samma som från mitt hotellrum.

Bildtext: Ett ställe så bra som något. Ser ni de två tonåringarna som står på en liten, liten klippavsats och leker med sina mobiler och lyssnar på musik? :-)

Det händer egentligen inte så mycket i staden. För en småbarnsfamilj med stort naturintresse är väl det kanske lite smått idealiskt, men för andra kan det kanske mer likna tortyr... ;-) (Jag har flera vänner som ”flytt” staden. *hihi*)


Bildtext: Taket på den till stor del nedlagda fiskefabriken.

Folk livnär sig främst på fiske - räkor, hälleflundra, torsk och och lite drottning-(snö-) krabbor - samt jakt - säl, ren och myskoxe. I staden ligger också en av landets två största fiskefabriker (jag vet inte vilken som är störst; denna eller den i Ilulissat). Den har dock till stor del fått stängas ner.

Detta med fabriken var ett hårt slag mot staden. Fast andra möjligheter har istället dykt upp. 2005 startade t.ex ett dotterbolag till svenska LKAB, Minelco, en olivingruva i kommunens ödemark. Idag sysselsätter den omkring 50 personer, dock inte alla lokala. Man har även förhoppningar om (eller ja, vissa är också negativa) att i år 2015 få en stor aluminiumfabrik (ägd av amerikanska ALCOA, möjligtvis med grönländska staten som medägare). Denna fabrik ska så drivas med el från två, till den tid, byggda vattenkraftverk (möjligtvis ägda och drivna av ”mitt” företag). Om det senare projektet blir politiskt godkänt vill det innebära att staden kommer att tredubblas i storlek på mycket kort tid och med sina 9000 invånare med stor marginal bli landets näststörsta stad. Det undersöks även huruvida man kan starta upp diamant- och rubingruvor i området bl.a. Så från att ha varit en ganska liten och obetydlig ort i landet, har Maniitsoq potentialen till att bli något helt annat inom kort (på gott och ont).

Tillbaka till detta med turismen förresten. För helt sant är det inte, att Maniitsoq inte har något speciellt att erbjuda. För i staden har Maniitsoq Adventures Incoming sitt huvudsäte. De erbjuder heliskiingturer i världsklass – alltså offpist, alpin skidåkning på tidigare nästan obesökta, höga fjäll (vi snackar över 2000 meter, vilket är mycket eftersom alla fjäll ligger vid havsnivå), dit man transporteras med helikopter – för små nätta summor på sisådär 50.000 kr och uppåt. Ett mycket populärt erbjudande bland världens extremidrottare och Hollywood-stjärnor. Bill Gates (som dock inte hör till några av de två nämda grupperna *hihi*) är t.ex bland dem som varit i området upp till flera gånger för denna enastående upplevelse (och bott på samma hotell som Aaju och jag; därav den höga standarden trots stadens ringa storlek kanske). ;-)

När nu heliskiing (ganska förståeligt) är så dyrt njuter staden egna invånare istället stort av den lilla skidliften man har några kilometer ut i terrängen på ön där staden ligger. Är man mer till längdskidor har man också det perfekta stället. Med båt kan man nämligen ta sig till platån som som ses i bakgrunden av inläggets sista foto. Där det är perfekt skidåkning året runt. Och det även nu, efter att klimatförändringarna de senaste få åren fått snötäcket på platån att minska markant. Som överallt i Grönland finns det så klart inte några fantastiska sportsanlägg när man väl kommer dit, men det naturen har att erbjuda duger ju mer än väl många gånger. Jag vet i alla fall att norska längdskidslandslaget, under sin absoluta storhetstid under 1990-talet, var här på träningsläger bl.a.



Fler foton av staden och mer om dess historia kommer framöver... ;-)