Som jag skrev i juli i år, är de så sakteliga på väg att rivas ner, men det tar sin lilla tid. 1:a klossen (eller snarare kolossen...) revs nu i somras, och vi kunde på vår biltur på ishala gator idag konstatera att de redan hunnit med att bygga 2 respektive 4 våningar av de moderna lägenhetstornen som ska ta dess plats.
Jag längtar enormt mycket till att det blir vårt hus tur, men med enorm bostadsbrist och begränsat med arbetskraft så kommer nog vi för länge sedan hunnit flytta vidare innan vårt hus ersätts av något nytt. Staden i övrigt är trots allt fylld av nybyggda hus med läckra lägenheter och bostadsrätter (kom ihåg detta när ni ser fotona nedan...!!), som man kanske på något vis kan byta till sig eller köpa. För ett eget enfamiljehus, ja för att kunna köpa även ett smått rivningsklart sådant här i huvudstaden, krävs det en hel del miljoner på fickan, så några sådana planer har iaf inte jag just nu... :-)
Vårt område heter Narsarsuaq (Stora Slätten) och består av 10 exakt likadana betongklossar, omringade av stadens centrum, en skola och vanliga enfamiljeshus. Vi bor i det sista av dem, med den enkla adressen Blok 10, alltså ”Block 10”. Många har bara sådana adresser här i stan; Blok 1, 2, 3 osv. eller Blok A, B, C osv. Vi bor i och för sig på en gata, och har ett gatunummer, men det används inte, utan alla säger bara Blok 10, Blok P och Blok 17 osv.
De legendariska husen på Narsarsuaq är numrerade från 1-10, där just vårt Blok 10 är det hus som vetter bort från centrum och mot fjällen, istället för att ligga intryckt mellan de andra betonghusen. Dessutom bor vi på översta, 4:e våningen. Det ger oss, tillskillnad från de flesta andra av våra ”betonggrannar” en fin utsikt (se bl.a här).
Av någon anledning så är också vårt och grannblocket, Blok 9, ovanligt lugna. Vi blir nästan aldrig störda av festande och bråkande grannar. Värre är det några block bort, som är ett av stans riktiga bottenområden. Vi lider dock inte något större, mer än av att allt utanför själva lägenheten verkligen inte hör till det fagraste. Husens ägare, Hjemmestyret (alltså staten), har inte sett till sina hus och renoverat dem som de borde, vilket också satt sina spår i husets och övriga stadens invånares behandling av de samma. Tyvärr...
En solig dag i april (2007) visar området fram sin allra bästa sida (här, från vänster, Blok 8 till 1). PS: Klicka på fotona för att se dem i större format. :-)
En gråare dag (oxå detta kort från april 2007) ser vårt hus, Blok 10, mindre trevligt ut. Vi bor på mitten högst upp.
Trappuppgångarnas väggar har fungerat som klotterplank i många år utan att bli ommålade.
Dagens sopskörd var inte så stor, men det är vanligt att man möts av både kasserade tvättmaskiner, trasiga köksstolar och utvälta påsar med hushållssopor i trappuppgången. Och de kan bli liggande dag efter dag. Ibland vecka efter vecka. Urk, urk, urk! Sopnedkastet ligger alltså bara 8 trappsteg bort från detta så typiska sophörn!
Som bilden på ingånen till det oisolerade trapphuset visar, så är det inte överallt som färgen sitter fast som den borde (och detta är långtifrån det värsta exemplet, om man inkluderar alla 10 husen).
Väl inne i lägenheten är det dock inte så hemskt. Många turister och nyanlända, som har kommit in till oss, har blivit rejält överraskade efter att sett utsidan och trapphuset. Fina trägolv i de tre sovrummen och vardagsrummet t.ex. Men de i blocken typiskt svarta (eller i några hus gråa) fönsterkarmarna har vi fått leva med. Att man målar om är inte så populärt hos hyresvärden. (Och ja, det är Aaju som gömmer sig bakom bordet. Kanske vill han inte riktigt kännas vid att han ser på ”Traktor Tom”..?! *Hihi* :-) )
Köket är i originalskick, från år 1970, ja frånsett vår tvättmaskin, kylskåpet utanför fotot (kylskåp ingår förresten inte i hyreslägenheterna här, utan det måste man köpa själv. Spisen följer dock turligtvis med) och några körsbärsfärgade hyllor, som vi själva satt upp. Notera: Det finns ingen fläkt över spisen!! *Saknar, saknar*
Och badrummet; ja litet och inte alltför fagert. Men ska ju inte bo här resten av mitt liv så... ;-) (Och i normala fall är det ju inte fullt så kalt, då vi så klart har ett duschdrapperi.)
Så har ni sett lite av Nuuk slums utsida. Och insida... :-)
10 kommentarer:
Det påminner mig om när jag bodde i en Stockholmsförort. Det ser inte så flådigt ut på utsidan, men de flesta lägenheter är mysiga och ombonade när man väl kommer in.
Åh vad kul att få lära mig lite mer om det land du bor i. Jag tycker det är så spännande att få se hur ni lever och bor. En fråga till dig, det grönländska språket, vilken språkstam hör det till?
Näpp, nu ska jag ta ut hundar, göra kycklinggryta och lägga in golv i matsalen. Kram!
Matilda: Ja, känner också igen det från Bergsjön (Göteborg), där jag bodde i några år. Turligt nog bor vi i ett av de lägenheterna som fortfarande kan göras mysiga. Alla är inte så lyckligt lottade här (eller i några svenska förortshus heller för den delen), med gungande golv och svamp & fuktskador... Stackare.
Fia: Kul! Jag ska (försöka att) fortsätta berätta. :-)
De inuitiska språken kommer jag säkert också mer tillbaka till. Det språk de ligger närmast är mongoliskan. Vilken språkstam det är vill jag ha osagt, men det är deffinitivt långt bort från allt vad europeiska språk heter.. :-)
Låter annars som ni har en söndag med fullt upp. Här ska vi nog mest slappa och lyssna till den brummande stormen... :-)
Betongklossarna ser onekligen väldigt trista ut, men inomhus har ni ju det mysigt i alla fall :-). Men tvättmaskin i köket tror jag att jag skulle ha lite svårt att vänja mej vid :-).
Annika/Sve
Annika: Ja, roliga och fantasifulla är inte husen direkt... :-) Och tvättmaskinen i köket, ja det är ju lite knasigt, men vad gör man när man har ett minibadrum och inga andra ställen med vatten...?! *Hihi* :-)
Trevligt att se hur du bor!
Man får ju för sig att det inte finns (i alla fall inte lika många) klottrare och nedskräpare i mindre samhällen där kanske familjen och så är viktigare, att man bor närmare inpå varandra osv.
Anna, Fair and True: Tyvärr har inte stadens litenhet haft någon effekt på det området. Kanske har det något att göra med att man här genom historien har varit van med oändliga ytor så man har ingen direkt tradition med att ta hand om sitt avfall. Alternativt är det bara slappt beteende. Vad klottret angår har nog husens allmänna tillstånd och bristen på aktiviteter för ungdomar något med det att göra. Men det är ju bara min gissning. :-)
Ja, du har ju skrivit förut om arbetslösheten m m. Men sa du inte något om att det samtidigt var brist på arbetskraft inom en del områden?
Har ni bra källsorteringsmöjligheter förresten?
Anna: Nja, vi har faktiskt inte så stor arbetslöshet, speciellt inte här i huvudstan och ett par andra växande städer. Vill man verkligen ha ett jobb och är villig även att oxå ta städjobb och liknande, så har man jobb inom ett par dagar (men det är klar, dem med sociala problem kanske inte riktigt kan se hur du ska klara att skaffa dessa jobb heller osv. och där har vi som land självklart ett ansvar att kunna ge dem en bättre tillvaro och eventuell behandling/hjälp). Situationen är dock annorlunda i de många mindre städerna och bygderna. Där är man, utöver jobb i den offentliga sektorn, ofta beroende av en fiskefabik för arbete, och när fisken flyttar och fiskefabriken stänger har man ett problem, om man inte vill flytta hundratals mil till en annan stad. På sådana ställen är också utbildningsnivån extremt låg, i svenska mått mätt. Och generellt låg är den i hela landet. Sedan är det ju så att det är omöjligt att utbilda & mobilisera så många byggnadsfolk för att tex ta fatt på så många husrivningar och nybyggerier på en gång. För vad ska dessa folk göra sen, när husen är klara? Och samhället i övrigt måste också rulla på, med allt av arbetskraftsbehov det innebär. Det hela är lite av ett ekorrhjul. Enda alternativet är då att ta in arbetskraft utifrån, vilket också sker nu.
Mht källsorteringen är dock svaret negativt. Man satsat på förbränningsanlägg, vars värme används till fjärrvärme, annars är det begränsat vad som kan återvinnas. Och det är nog inte heller miljömässigt försvarbart. Med en befolkning på 56.000 personer, utspridd på en yta motsvarande nästan 5 gånger Sveriges, är det omöjligt att behandla det insamlade avfallet för återanvändning. Alternativet samla ihop allt och skeppa glas och papper osv till Canada eller Danmark, vilket nog är en ganska miljöovänlig lösning.
2nd handmarknaden är dock enorm vilket ju är positivt, och man håller just nu på med en batteriinsamlingskampanj. Själv håller jag bl.a på att lägga det sista på plats inför en nationell energisparkampanj. Och en privatperson startade förra året en järnskrotinsamlingsfirma, så lite händer det allt här på den fronten också. Om inte annat är vi ju bland de första som redan märker tydligt av klimatförändringarna och vår vardag påverkas också av alla de organiska miljögifter som resten av världen spyr ut och som anrikas här, så vi vill ju gärna dra vårt strå till stacken.
Ett mycket förvirrande svar från min sida tror jag. Men återkommer garanterat i framtida blogginlägg för att bättre förklara mig! :-)
Inte förvirrat alls! Tack för info!
Skicka en kommentar