Min lilla promenad i går förde mig nyfiket ner til Tuapannguit - ett av stadens tre stora betonghusområden - för att se framgången i arbetet.Tuapaanguit var det sista betonghusområde danskarna slog upp i Nuuk, under sin smått desperata centraliseringspolitik. Under 1950-70-talen kom danska arbetare till Grönland för att bygga, bygga, bygga. Efter dansk standard (som man knasigt nog fortfarande använder sig av – hallå, klimatet är lite annorlunda och kräver andra lösningar!!) skulle så många bostäder som möjligt upp och stå.
Det var dyrt att låta folk bo spridda i landets många små bygder, som danskarna själva bygt upp en gång, för att säkra sig tillgången till grönländska produkter som späck, skinn, hajlever & saltad hellefisk (ps, nej jag menar inte hälleflundra : ) ). För att tvinga folket att flytta in till de för dem mycket skrämmande städerna, stängde man helt enkelt alla små affärer & skolor i bygderna. Folket hade ofta inget annat val, än att flytta.
Bort från den oändliga, öppna havet, de höga fjällen och de djupa fjordana. Och in i dessa ”läckra” betonghus. Kalla, kala och, lämnade till sitt förfall, totalt utan någon som helst utstrålning av hemtrevnad. Bygnadernas förfall påskyndas idag av folks nonchalans: ”När allt ändå ser så förfärligt ut; varför ska jag då gå helt till soptunnan med mina sopor? Och varför ska jag inte klottra väggarna fulla med obsena ord?” Två olika generationer, två olika sätt att visa sitt missnöje.
Efter många år av klagan, är dock dessa hus äntligen på väg ner. Först ut är området Tuapannguit, där 1 av 3 hus redan är jämnats med marken. Det 4:e huset, längst bort i bild, totalrenoverade man för ett par år sedan. En dyr histoia, som man inte ville göra om med de andra. Istället ska det om ett par år stå 7 höga bostadstorn på samma plats. Större lägenheter, större komfort och med en underbar utsikt, över fjordmynningen.
Men det tar tid. En bostadskö på 10-12 år för en familjelägenhet (reducerad till max något år om du har rätt till sk personalbostad genom jobbet, då man går före i kön), säger en del. Bostadsbristen gör det inte lätt att hitta ersättningslägenheter för dem som måste flytta ut ur de rivningsklara husen. Och med begränsad befolkning, och många andra projekt igång, är det inte helt lätt att få arbetare tillräckligt (även om vi även här har gott om polska, lågavlönade stackare). För att inte tala om pengar & politisk prioritering.
Även om området vi bor i – Narsarsuaq, med 10 stora betonghus - står näst på tur för nybyggande, får vi nog hellre börja leta oss runt på den privata marknaden om vi vill ha ett lyxigare boende inom de närmsta 10 åren. Men att köpa hus eller bostadsrätt i Nuuk är DYRT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar