En olycka kommer sällan ensam. Inte heller denna gång.
Fick igår, helt oförklarligt, ett starkt behov för att ringa hem til Sverige och fråga hur det går med mormor, som precis flyttat in på ålderdomshem. Efter ett par försök utan svar, gav jag dock upp. Tidskillnaden på 4 timmar arbetade emot mig; i Sverige blev det sena kvällen.
Även nu i morse var det ingen som svarade:
”Ingen hemma på pappas födelsedag”, tänkte jag. ”Konstigt.”
Strax därpå ringde så min telefon istället. Det visade sig att mina föräldrars telefonlinje var trasig, och att min mormor på 78 år hade gått bort bara någon timma innan. Mamma, helt utan samband till det tidigare, var också sjuk och borde egentligen inläggas akut på sjukhuset. Min starka, envetna, älskade mamma kämpar dock emot.
Ibland känns det som man bara bor så långt bort. Detta är deffinitivt en av de dagar.
Men med flyg och nattbuss, så kan jag ju vara där nästan inom ett dygn. Vi ses nog snart. Dock inte fullt så snart. Det tar ju tid med det administrativa också. Tills dess går alla mina tankar till dem där hemma.
En stor kram till er!
1 kommentar:
Alltför ofta är nog detdär ordspråket sant, tyvärr, och olyckorna frågar inte innan dom kommer... Jag var "tre flyg borta" när min mommo dog för lite över två år sedan... jag kände mig nog utanför på nåt vis. Och tungt att åka hem för begravning, men samtidigt väldigt lugnande att vara i släktens närhet, på nåt vis lättare att acceptera livets gång då. Tänker på dig, och din mamma, kämpen.
Skicka en kommentar