Vintereufori eller bara ännu en knasboll

Ja, att få julkänslor är väl inte helt svårt i den konstant yrande snön som vi har levt i de senaste dagarna (läs här och här). Vi är verkligen vana med kraftiga stormar som kommer titt som tätt här i Nuuk, men att det håller i sig såhär länge är vi inte vana med. Det kraftiga vindomslaget kom i lördags (läs här), och visst har vinden avtagit sedan dess, men vi har fortfarande hård kuling till storm. Senaste mätningen, för en timma sedan, visar på 22,3 m/s, med vindbyar på 31,0! Eftersom det också snöat massor, har det varit rena snökaoset.

Folk hemma i Sverige brukar alltid fråga mig: ”Hur mycket snö har ni nu?” och det är bara omöjligt att svara på. För just dessa tillfälligt besökande stormar rör ju så mycket runt i snön, att det rent faktiskt inte alltid ligger så speciellt tjockt lager av snö på marken. Och stadens plogbilsförare är fenomenala; det hinner knappt falla ett snökorn innan de är ute och kör rent. Beredskapen är STOR. Men det är klart, de naturligt formade och konstant växande snövallarna säger ju en del om snömängden ändå!

Bland de integrönlandsboendes första kommentarer är också; ”Hur står du ut med kylan?” Till saken hör att det faktiskt inte är så otroligt kallt, iaf är upplevelsen som oftast att det inte är så kallt, så länge stormarna håller sig borta. Jo, det finns ställen i Grönland där det verkligen är kallt. Ställen, bebodda sådana, där vintertemperaturer på -35-40 grader C är en hyffsad vardag, och där än mycket lägre temperaturer är något man måste räkna med. Men här vi bor, så är -20 C en riktigt kall vinterdag. Standarden i övrigt ligger snarare omkring -5 till -18. Och med låg luftfuktighet så fryser man faktiskt inte så mycket. Det är snarare med skräck man ser fram emot en tjänsteresa till Nordeuropa under vintermånaderna, för man vet att man kommer till att frysa... ;-)

Den stora, klimatiska skillnaden mellan livet här i Nuuk (ca 1/3 upp på den grönländska västkusten, från sydspetsen sett) och hemma i Västsverige är istället längden på vintern. Vi pratar alltså om -5 till -18 i 6 månader, och övervägande minusgraddagar i ytterligare 2-3 månader. I Sverige skulle jag kanske behöva gå med mössa i ett par månader om året (eller rent av bara öronmuffar). Här sitter mössan på i minst 9 månader, gärna i kombination med öronmuffar inunder, öronmuffar som sedan blir liggande i jackfickan de övriga 3 månaderna, ut i fall att. För ja, sommaren bjuder långtifrån på några sol- och badtemperaturer heller...

Denna långa tid av kyla gör oxå att man liksom vänjer sig. Temperaturväxlingarna är inte så stora, och skidbyxorna åker på av ren rutin, vilket de inte lika självklart skulle göra en riktigt kall vinterdag i Göteborg t.ex. Därför fryser man väl också mer där hemhemma, på fuktiga svenska västkusten.

Här är istället följande klädsel ren rutin för mig november-april (och då ska det läggas på minnet att jag är hyfsat varmblodad och som oftast den som sist fryser bland vännerna i Sverige *hihi*):

1. Underkläder...
2. Vanliga bomullssockar, ibland knähöga + ullsockar ibland
3. Strumpbyxor/långkalsonger (speciellt om jag ska vara ute lite längre eller om det är riktigt kallt)
4. Vardagskläder (alltså typ jeans, top och tröja)
5. Ulltröja
6. Eventuellt en ytterligare tröja
7. Halsduk eller halskrage i värmande material, som ska kunna dras över näsa & mun
8. Öronmuffar (sådana man bara klipsar på)
9. Mössa som täcker öronen väl
10. Sälkinnsvantar fodrade med fleece eller kombinationen Lovikavantar i ull och windstopperhandskar
11. Vind-/skaljacka med luva
12. Skidbyxor
13. Vinterkängor (rejäla, vilket verkligen är A och O)

Jag må vara knasig, men jag älskar verkligen detta väder, speciellt när det drar ihop sig till den mer busiga av slagsen, som nu med snöstorm. Att få palta på sig lager på lager med kläder och kliva ut i ett tryckande hav av vit snö. Man kan lätt tappa andan om man inte böjer ner hakan och man måste säkra att vindjackans, gärna skärmförsedda luva är väl åtstramad och fastknuten, för vinden & snön piskar och slår en i ansiktet utan nåd. Och man måste se sig för vart man går. Även om allt är vitt vitt vitt, så kan det vara en enorm skillnad mellan att trampa 15 cm åt vänster eller 15 cm åt höger. Det är skillnaden mellan att stå med snö som knappt räcker upp till den översta sulkanten, till att stå i snö till knäna eller än mycket högre.

Det är en enda lång kamp att kämpa sig framåt ibland, uppför de många backarna. Men hur trött jag än blir av att pulsa i den knähöga snön, klättra över snövallar, eller bara trava i motvind på renblåsta vägar, så är det med ett leende på läpparna jag gör det. Jag skrattar och tänkter ”Vad håller du på med Louise? Hur knäpp är du egentligen som valt att bo här?”. Det var just de tankarna och det skrattet som fick mig att stanna, och förlänga mitt sommarjobb till ett år, den där gången för 6.5 år sedan. Då var det regnet - det störtande sommarregnet som gjorde en genomdränkt på bara några sekunder - och stormen vars vindstöt gjorde det omöjligt att ta ett enda steg framåt. Men tankarna, frågorna var de samma. Jag hade bara inte trott att jag fortfarande så många år senare skulle ha kvar samma fascination. :-)