Aaju Kavat som svensk ambassadör

Igår var det så dax för kvartsamtal igen – eller vad det än heter nu för tiden; utvecklingssamtal kanske – för oss föräldrar på Aajus dagis. Det är otroliga 3:e eller 4:e gången sedan han började på dagis i juli 2006, men det 1:a sedan han började på dagiset för de stora barnen (3-6 år) i somras.

Inte helt oväntat var det mer eller mindre bara bra saker som nämdes. Han är glad och omtyckt - av både personal & barn - otroligt nyfiken och vill vara med på allt, även det som arrangeras för de större barnen. Han är kreativ, älskar att jobba med pärlor och han har en kroppsmässig kontroll som var över det normala för åldern. Ja, det var mycket de tyckte han var duktig med. Även språket, till trots, eller kanske med tanke på, att han faktiskt är 2+1-språkig (grönländska & svenska + danska).

Han har dock en benvilja, han vet vad han vill och han ger sig inte. De klagade inte men nämde det, och det är väl sant; det är ju en bra sak, men kanske är det lite väl mycket...?! Han kan få ett sjujäklans humör helt plötsligt, när saker går emot hans vilja. Turligt nog vänder det dock lika snabbt igen. Undertecknad är ju ”skulden” till det; det är mina gener som slår igenom, så kan ju inte riktigt klaga heller... *haha*

Sedan nämdes det även att han var bättre på att sprida saker runt sig, än att plocka upp dem igen. Det är istället garanterat något han inte har från mig. Kanske Holger...?! :-) Jag älskar ordning, var sak har sin plats. Men å andra sidan, hade jag själv världens röra på mitt rum helt fram till jag var ca 12 år. Fram tills dess var mellansystern (jag är minsting) den petiga, men som över en natt så bytte vi beteende med varandra, något som delvis håller i sig än tror jag, även om vi mer och mer börjar mötas någonstans på en sund mittpunkt. *hihi*

Själva är vi mycket nöjda med Aajus nya (och det gamla) dagis, där de tycks ha en stabil personal, utan för mycket nya ansikten hela tiden. De är även mycket utomhus och de tycks lära barnen en hel del; låter dem få ansvar och bygger upp deras självförtroende. Personalen i just Aajus avdelning (det är 3 avdelningar i allt, med ca 10-12 barn i varje) är också väldigt trevliga; varav 2 faktiskt pratar hyffsat mycket danska också, så de vågar t.o.m verkligen prata med mig! :-)

De är alla lite äldre, 2 kvinnor och en man, vilket jag också verkligen är glad för, eftersom vi nu bor så långt från mor- och farföräldrar. Inte för att de på något vis kan, eller ska, ersätta dem, men antar att ni förstår vad jag menar. Själv växte jag upp med en väldigt mixad blandning generationer, vilket jag har haft mycket glädje och nytta av.

På det nya dagiset har Aaju också hittat sig en ny riktig kompis-kompis, jämnåriga Katrina (Thea och senare Jaaku har ju båda flyttat till Danmark). Som de flesta barn är de superbästisar ibland och ovänner ibland. Vad som dock verkligen utmärker dem är att de ofta pratar svenska med varandra! De kan sitta och prata i 10 minuter utan att dagispersonalen förstår ett ord. Men barnen förstår varandra utan problem. Till historien hör att Katrina är 100 % grönländare och har, utöver från Aaju (& kanske mig), aldrig hört ett enda ord på svenska! Kanske blir det en framtida karriär som språklärare för Aaju...?! :-)


Mammas lilla Umsibums börjar bli stor. Här följer en kavalkad av novemberfoton av det lilla septemberbarnet, från...


...november år 2004.


...november år 2005.


...november år 2006 (hämtat från vår (läs; min :-) ) hemsida, därför den låga kvalitén – det stora fotoarkivet med alla original ligger där hemma & jag sitter på jobbet, med bara några få foton på datorn).


...& november år 2007.