Foto: De stora, här kallade atlantflygen kan inte landa här i stan, utan ”trillar ner” på ett par gamla amerikanska militärbaser här i landet, varpå propellerflyg och helikoptrar tar över. Fotot tog jag i Kangerlussuaq i januari 2007.
Så har stormen äntligen bedarrat, men snöar gör det likväl, så sikten är fortfarande begränsad. Till Air Greenlands stora förtret, då de kämpar så gott de nu bara kan med att få sänt iväg passagerarna som har hopat sig pga senaste dagarnas busväder. Regeln om 300 meter sikt kan man ju inte trotsa hur som helst.
På jobbet hoppas vi i alla fall att de hela löser sig snart, då vi har en hel massa utrustning som står och väntar i Kangerlussuaq - en gammal amerikansk militärbas som nu fungerar som internationell flygplats - för vidare transport hit. Egentligen är sakerna smått hastande, men ingen idé att stressa, för vad kan vi göra? Det kan gå hur snabbt det bara vill att leverera saker från Kina och Australien, när vädret inte tillåter de små propellerplanen att ta med varorna den sista biten från Kangerlussuaq och ”trilla ner” med dem här i stan. *)
Igår, på väg till simhallen, valde jag själv dock att trotsa vädrets makter, när stormandet fortfarande var i full gång. Ingen buss här inte, vilket jag verkligen sällan använder mig av när jag ska någonstans på egen hand. Dum som jag var, valde jag dock att inte ta vägen runt berget, utan att försöka korsa den lilla mossen mellan jobbet och simhallen istället, för att snabbt nå fram.
Snabbt var det ja. X antal hundra meter, klivande i snö upp till knäna och över, då går det inte så snabbt vill jag nu lova...! Men mina nyinköpta skidbyxor fungerade i alla fall finfint såhär på första användningsdagen (köpte dem i tisdags). Kanske har trycket ”Sweden” på vänster ben och den lilla svenska flaggan vid linningen något med det att göra (det blev av en tillfällighet byxor av svenska märket 2117 – 2117 som i höjden på Kebnekaise)?! *Hihi*
Trots att jag var lite trött när jag väl kom fram till mitt mål, blev det en skön upplevelse. 1 timmas plaskande (ok, flitigt simmande var det nog mest av), följt av 1:a bastuturen på ca 10 år tror jag. Mer bastu blir det deffinitivt framöver, och simningen kan nu anses som återupptagen efter ett långt uppehåll sedan alla tråkigheter som hände i familjen i somras. Om inte annat så är simning verkligen världens bästa sätt att rensa tankarna på och få lite perspektiv på saker och ting.
*) Vädret är deffinitivt en stor orsak till den speciella mañana-kulturen som utvecklats här, som på ren svenska nog skulle kunna kallas ”allt-ordnar-sig-inga-bekymmer-och-planerar-gör-vi-inte-på-något-sätt-för-om-5-minuter-så-kanske-det-ösregnar-trots-klarblå-himmel-nu”-kulturen.
Och att så otroligt många barn och vuxna män (& kvinnor) drömmer om att bli pilot här och är helt galna i allt vad flygplansspel heter, det har så klart mycket att göra med hur beroende vi verkligen är av just flygplanen. Deras ”flyger eller inte flyger” påverkar ju var mans vardag på ett helt annat sätt än i ”vanliga” länder, där man kan ta sig fram med bil, tåg och båt**) och där man faktiskt inte vet på vilket sätt diverse saker och ting når butikens hyllor osv.
**) Vi har ju inga vägar mellan orterna eller räls för den delen, och båtarna stoppas ju, utöver av vädret, periodvis också av både havsis och isberg. Vissa ställen kan inte nås med båt mer än någon månad om året...!
4 kommentarer:
Oj Lollo, du verkar ha fått rejä träning då! Inte anbart simningen utan uppvärmningen inna i knähög snö, låter imponerande! :-)
Tycker bilen av planer ser jättehrälig ut och min vinterlängtan väcks definitivt till liv!!
Saltistjejen: Ja, det blev en del. Och välbehövt var det! Men skönt att ha "slått hål på bubblan" och kommit igång igen. :-)
Och så får vi hoppas att ni verkligen får en riktig vinter i NY i år. Det verkar som om det skulle vara på tiden! :-)
tänkte på det du skrev om sjukvården, hur gör man om man tex är "kroniker"? jag har epilepsi o det finns ju alltid en risk för fallskador, om inte annat, o jag har varit lite orolig för sånt då vi ju har lite långt till läkare här hemma också...(fast nu låter ju 10-30 mil ganska fjuttigt i jämförelse m Grönland, men du kanske förstår hur jag tänker?)
dottern har även en ganska ordentlig astma, blir ju samma sak där OM det skulle slå till ordentligt en dag...
men annars verkar det ju faktiskt ganska så spännande att bo där, fast en förutsättning är väl att man är ganska förtjust i blåst o snö ;-)
Efwa: Först, vad tråkigt att höra om era problem, men självklart förstår jag din situation. Har själv haft en hel del kroniska sjukdomar i familjen och tänker därför mycket på möjligheter och sånt när jag kommer till ett nytt ställe osv. Nu vet jag dock inte precis vart du har läst om sjukvården här i bloggen, men generellt så måste jag erkänna att den inte direkt är på topp. Alla städer ska ha en allmänläkare som också tar emot akut, och alla bygder en ansvarlig, dock långtifrån alltid utbildad, sköterska. Här i Nuuk har vi ett hyffsat stort sjukhus och hit kommer de flesta fall av patienter som behöver inläggas, inklusive alla gravida kvinnor som visar minsta tecken på att få en födsel med komplikationer (kejsarsnitt osv). Är det något mer speciellt blir man dock transporterad vidare till Köpenhamn. Och beredskapen med helikoptrar och flyg är turligtvis stor. Men visst, med vårt nyckfulla väder (som alls inte bara är blåst. Vi har ofta härligt vindstilla, "problemet" är snarare bara det att när stormen kommer så kommer den snabbt & rejält) så kan det ta flera dagar innan man kommer fram och får den vård man ska. Att bo här i Nuuk, eller några av de andra större orterna, med epilepsi t.ex skulle jag inte alls vara rädd för (en av våra bästa vänner har det också och klarar sig fint. Och astmapatienter brukar ha det riktigt bra av den otroligt "lätta" luft här), bara jag fått klara besked från en kunnig läkare om hur det hela ska behandlas, har fått de rätta medicinerna osv. Värre är det kanske att här få diagnos på sina nya problem, när nu det är lite begränsat på specialister.
Trots att vi har mycket mindre andel cancerfall här i Grönland än i Danmark (som hör och häpnad har riktigt höga tal i jämförelse med Sverige), så är t.ex andelen som dör av cancer här större än i DK. Och det trots att riktigt många av dessa grönländska patienter får sin behandling i Danmark, men resandet sätter sina spår, diagnosen dröjer och behandlingen dras ut. Skulle jag själv få en allvarlig, direkt dödlig sjukdom skulle jag med största sannolikhet flytta tillbaka till Europa. Och då jag hade en födsel med komplikationer sist gång, som slutade med kejsarsnitt, så överväger jag nog också huruvida jag vill föda här eller inte vid ett eventuellt 2:a barn. Där är det nog mitt kontrollbehov som överdriver lite, men jag vill iaf inte föda utanför Nuuk om jag nu ska vara i Grönland, pga att det nu skulle vara mitt andra kejsarsnitt i rad och därmed vara lite mer riskfyllt...
Skicka en kommentar