Varning för hundslädar: En vanlig skylt i det den grönländska gatubilden.
Idag skulle Aaju och jag ha varit på väg med flyget till Sisimiut, Grönlands näststörsta stad – entreprenörsstaden.
Jag skulle dit med jobbet för att vara med på en utbildningsmässa nu i helgen, och så skulle vi kombinera det hela med att besöka Holger, som också skulle vara där med jobbet. Omläggning av planerna på Holgers skola resulterade dock i att han fortfarande är här hemma i Nuuk och då tyckte jag det var lika bra att slopa min resa också. Har ju egentligen nog så fullt upp med jobbet som det är.
Så planerade hundslädetur blev det inte av. *) Jag hade verkligen sett fram emot att få stassa upp mig och lillgrabben (och Holger såklart :-) ) i sälskinnskläder. Anorak, skidbyxor och stövlar, allt i värmande sälskinn - det enda som kan hålla stånd mot kylan när man sitter stilla på en släde. Så skulle jag fixa till och packa några smörgåsar och ett par termosar med varm choklad och kaffe. Sedan skulle vi bara kunna dra iväg, in i dalgången och ut bland fjällen. Åhh...
Men nu får vi alltså istället nöja oss med en huvudstad som är som en enda stor isbana. Kan ju bli väl så kul. Turligt nog har vinden, som nådde upp till 36 m/s igår som max, mojnat till omkring 6 m/s, så nu blir det inte fullt så mycket ”och än slank han dit och än slank han dit”. Igår var det verkligen omöjligt att styra vart man hamnade när man var ute och gick! Yiiihhh...! :-)
En östgrönländsk hundsläde (ja, de ser lite olika ut beroende på var man är). Ovanpå står en här vanlig variant av den klassiska kälken: En hundsläde i miniformat (också den i östgrönländsk tappning).
Kvinna & man på slädtur med sitt hundspann. (Återkommer med namnet på konstnären en annan gång.)
En lite mer gammalmodig tappning av helgens tilltänkta sälskinnsstass. Här med isbjörnsshorts och bara knän...! *Brrr* (Återkommer senare med konstnärens namn.)
Grönlandshundar – den hårdaste hundrasen i världen...
...som får otroligt söta valpar.
Och tillsist: Den omtalade fotöljen, från gårdagens inlägg. Så hemsk är den väl ändå inte?! Och skön är den ju. :-)
*) Man får inte lov att ha slädhundar – grönlandshund som rasen heter – söder om polcirkeln här på västkusten, pga den korta vintern (allt är ju relativt. Oktober-april/maj = kort?) & de tunna havsisarna. Därför har vi, som bor strax söder om polcirkeln på just västkusten, inga slädhundar här, men väl en hel drös med andra hundraser. Norr om polcirkeln är det så tvärtom; inga andra raser (om de inte är kastrerade vill säga) men en ofantlig drös med slädhundar. Det är fler hundar än människor, och överallt man går, i städerna och i bygderna, ylar det hundar. Grönlandshundar kan inte skälla, men det hindrar dem inte från att föra en hel massa oväsen. Men åh vad jag älskar det trots allt! :-)
13 kommentarer:
Ännu ett mysigt inlägg av Lollo!! Vad härligt det låter att få åka släde efter Grönlandshund iklädd sälskinnskläder (skulle väl vara en konstig upplevelse först när man drog på sig utstyrseln kanske, men sen...) Grönlandshundarna är enormt SÖTA!!! Riktigt underbara!
Intressant att höra om hundar söder om polcirkeln vs norr om polcirkeln.
Och jag gillar din fotölj!! Ser skön ut!!
Ha en fin fredag!!
Jättefina hundar! Jag skulle också vilja pröva på att åka hundsläde - fast jag tror att jag kanske skulle vara lite rädd...
Men du, ärligt talat så tycker jag att fotöljen är ganska ful - fniss :-D ;-). Men huvudsaken är ju att den är bekväm! :-D
Annika/Sve
Hmm... såg nog inte skymten av nån såndär varningstriangel för slädhundar i Kulusuk. Bevisligen skulle den behövas åtminstone för dumma finnar&svenskar som går mitt på vägen (tja, "väg" sku man väl inte kalla det som går från flygfältet till byn ens på sommaren, än mindre på vintern när det är ett par meter snö man går på). Hur som helst höll vi på att bli överkörda av två småpojkar, men vi klarade oss genom att hoppa över linan till den hund som sprang längst ut på sidan... Dumma turister ;) ;)
Annika (US): Jo, man känner sig allt lite rolig första gången man drar på sig stassen, men den är verkligen ovärderlig i kylan. :-) Och ja hundarna, eller ja iaf valparna, är supersöta! Har en del kort på lager, som kommer på bloggen vid tillfälle. :-)
Och fotölj: Ja den är klassisk. Och SKÖN. Men förstår ändå att Holger vill ha ut den (speciellt med tanke på hålen som jag aldrig tycks få fixat).
Annika (S): Det är mest kul, jag lovar! :-)
Och fotöljen: Ja, erkänner att den är gammal. Men för 50 kr så..! :-) Till helgen ryker den dock ut. Får höra med grannen, vår möbelartagare nr 1, om han vill ha den! :-)
Mia: Nej, tror tyvärr inte de är så bra på skyltningen i Östgrönland. Det är ju inte heller så många bilister där som behöver varnas! *hihi* Men ja, för turisternas skull, så borde de kanske få upp ett par. Tur ni klarade er iaf! :-)
låter liksom exotiskt med hundslädetur:)kram
Ah, vad lackert! Jag har en kompis som bor i Alaska. Hon flyttade dit for ett par ar sen och brukar rapportera fran det stora sladhunds-racet dom har dar. Jag kommer fran Norrbotten ursprungligen och jag *vet* att det finns ett kort pa mig i slade efter en Schafer och min pappa pa skidor. Nar jag laser din blogg tanker jag sa mycket pa Norrbotten, jag bodde i en liten stad just soder om Polcirkeln. Jag sager alltid "jag saknar INTE sno"... Fast det kanske inte ar riktigt sant langre. Nu bor jag i San Antonio, Texas, och har ar det antingen varmt eller sommar hela tiden. :o/
Anjelina: Ja, det är ju inte varje dag där hemhemma i Sverige! :-) Men här, i de områden som hundarna nu får finnas, är det så mycket vardag det bara kan vara. Även om samhället moderniserats mycket, är det fortfarande många här som använder sina hundspann som enda transportmedel, både i jobbet (typiskt som fångare - jakt & fiske) & privat.
Aurorabuddha: Alaska och slädhundsce; härligt! Det är bara några andra hundar och andra slädar, med mer fart på kan jag tänka mig. Och det är deffinitivt en stor (klimat-) skillnad: Texas - Norrbotten! Kul att jag kan bidra med lite snö och kyla i din vardag så! :-)
Jag dör. Vilka sötnoosar. Å vad jag vill till Grönland!
Sådant är verkligen annorlunda och exotiskt. Valpen var ju hur söt som helst. Interessant med den där regeln om vilka hundraser som får finnas söder och norr om polcirekln. Synd att det inte blev någon slädtur denna gång men det blir väl fler gånger. I vilka hastigheter kommer man upp med en hundsläde? Hur många hundar brukar ingå som drar släden?
Åh, vad intressant! Jag vet ju nästan ingenting alls om Grönland så din blogg är verkligen annorlunda och totalspännande. Jag måste länka till det här inlägget, hoppas du inte har något emot det!
Maria: Ja, visst är valparna söta! De vuxna ska man dock ha lite respekt för. De absolut flesta är 100 % arbetshundar och inget att gossa med direkt..! :-)
Desiree: Jo, förhoppningsvis blir det fler tillfällen innan vintern är över för denna gång! :-)
Ett bra hundspann består normalt av 10-15 hundar, som springer i en förhållandevis samlad trupp och inte så fint uppdelat 2 och 2 som man kanske är van vid från hästar och andra typer av hundspann. Något exakt tal på hastigheten har jag inte just nu. Visst kör man tävlingar även här, då med de tunga traditionella slädarna gjorda för att klara enorma fångstlass (de västgrönländska slädarna, gjorda för att köra på isen är mycket massivare än den östgrönländska jag visade i bloggen, som är anpassad till att köra genom djup snö). Grönlandshunden är därför inte den snabbaste slädhunden i världen, men helt klart den mest uthålliga. Den har ju anpassat sig till det extrema livet i Arktis och har t.ex inga problem med att ligga utomhus i enorm kyla. Det är just för att behålla dessa egenskaper som den inte får lov att blandas med andra hundraser.
Matilda: Kul du tycker det är intressant. Ja, får väl erkänna att det inte direkt vimlar om svenska Grönlandsbloggar.. :-) Och du får såklart gärna länka. Inga problem! :-)
Mycket intressant läsning! fortsätt att skriva om livet på Grönland. Det är rena folkbildningen!
Lilla b: Hihi. Jag ska fortsätta, jag lovar! .-)
Skicka en kommentar