Ett år utan dig, men mest om tiden innan

Bildtext: Jo, jag känner till tulpanens betydelse i vissa kulturer, men det är ändå en vacker blomma och vackert vill jag att mitt minne ska förbli.

På tisdag är det ett år sedan vi fick beskedet. Det är ett år sedan jag, trots problem grande på hemmafronten, packade min väska, inväntade ännu en natt och därpå tog Aaju i handen och gick på flyget som skulle ta oss en bit på väg på vår resa mot Sverige. Bara några dagar innan hade jag tagit resan åt andra hållet, den tyngsta resan jag någonsin varit med om. Denna gången gick det bättre. Det var inte roligt, men man var ju tvungen att bita ihop.

På tisdag är det ett år sedan min mamma gick bort. Efter långt över 20 år med en sjukdom som lämnade henne allvarligt handikappad. Efter nästan lika många år av feldiagnostisering och felbehandling. Men min mamma var godheten och det positiva tänkandet personifierad. Möjligtvis fanns det en bitterhet där någonstans, men jag tror nästan inte det. Hon levde och njöt av det lilla – ibland verkligen lilla – hon hade. En fantastisk kvinna som lämnade oss alla med en stor saknad vid en ålder av bara 54 år. Fast hon finns så klart fortfarande hos oss, men på ett annat sätt, för evigt. När jag behöver henne så hör jag fortfarande hennes ord minst lika tydligt nu som förr helt enkelt.

Allt som hände där mellan den 19:e juli och den 26:e augusti förra året känns dock smått overkligt. Den 19:e juli var pappas födelsedag samt dagen då min mormor lite oväntat dog och då jag fick veta att mamma haft det extra dåligt i någon vecka. Redan då och där kände jag att min begravningsresa hem skulle handla mer om min mamma än om min gamla mormor som länge drömt om att återförenas med sin man. Mormors begravning var därför något 100 % fint, medan jag instinktivt kände att situationen med mamma skulle kunna ta hemskare vändningar. Fast redan två gånger innan hade vi ju fått beskedet om att det nu var över, men mamma hade kämpat sig tillbaka, så även denna gången var det en chans.

Men overkligt kändes det, allt som hände under den dryga månaden. Läkare som placerade mamma på en avdelning för mag- och tarmsjuka, trots att hon hade en allvarlig nevrologisk sjukdom (så långt från mag- och tarmsjukdom man kan komma kan tyckas), läkare som inte lyssnade, läkare som insisterade på att det hela bara var en urinvägsinfektion helt till det var för sent osv.

Sedan var det det man rent fysiskt såg hända med mamma – syner som ingen borde få se, för hemska och personliga för att skriva om på en öppen blogg. Lägg till alla maskinerna, ovetskapen och sedan vetskapen som man inte kunde få bekräftad, besluten vi var tvugna att ta osv. Igen, overkligt och även omänskligt är ord som dyker upp i mig, även om vi så klart också såg många av mänsklighetens otroligt positiva sidor; underbara medmänniskor – sjuksköterskor, släkt och vänner – som fanns där för oss.

Turligt nog uppfattade inte mamma så mycket av allt galet som hände. Ja, tillslut uppfattade hon nog ingenting. Och turligt nog kan jag idag ändå fokusera ganska bra på alla de många fina minnena jag har av mamma från de dryga 28 år vi hade tillsammans trots hennes sjukdom och inte på de ändå jämförelsevis få dagar vi satt där på sjukhuset. Det mesta av min bitterhet över varför hon överhuvudtaget skulle drabbas så otroligt hårt fick jag dessutom gått igenom redan ett par år tidigare, under ett dunder och brak av känslor.

Men visst; en tid som denna kommer en hel del tillbaka. Både för att det just är ett år sedan, men också pga av något helt annat. Det lyser igenom en aning i mina inlägg från den gången, men det var inget jag pratade öppet om då, men visst hade vi problem inom förhållandets gränser. Stora. Jag har accepterat alla ursäkterna efteråt, men det gör fortfarande ont att jag skulle vara tvungen att föra två så känslomässiga krig samtidigt. Det är nog en stor del därför jag sa tillfälligt stopp den där dagen i juni i år. Det en tid undantryckta såret och andra små sår skulle helt enkelt få läka utan för stor risk för att det uppstod nya och det var nu jag kände mig stark nog att ta tag i det.

Jag miste nog den person som betytt mest för mig på min resa genom livet den 26:e augusti 2007. Jag hoppas dock inte att dagen också ska vara början på slutet på en annan ack så viktig relation. Hur vi än löser det här, så hoppas jag innerligt att Holger, denna trots allt fantastiska människa, får lov att vara en positiv del av mitt liv i många, många år ännu.

Men allra, allra mest går så klart mina tankar till mamma och familjen generellt just dagar som dessa. Även Aaju känner av det. Utan att jag har manat på honom har han pratat mer än vanligt om mormor de senaste dagarna. Han har pratat om mormor som sover och om mormor som är långt borta, om mormor som vi inte kan ringa till osv. När vi skulle till dagis fredag morgon vinkade han också till mormor på månen, månen som syntes tydligt trots dagsljuset. Vi har hela tiden pratat naturligt om mormor och han var själv med och tog avsked i bårhuset och vid själva begravningen, men de senaste dagarnas ”påhitt” har varit helt hans egna. Små barn är bara så kloka och förstår verkligen mer än man tror. :-)

Och nej, oroa er nu inte för mig. Sorg ska man så klart få lov att känna och visa, men jag känner också en hel massa kärlek och glädje i dessa dagar för att jag fick en sådan underbar mamma som jag fick. Dessa dagar ska användas till att hedra hennes minne i mitt hjärta. Sorgen finns där med besked, men det får den lov till och jag kan hantera den.


För er som vill läsa mer om tiden som var för ett år sedan kan bl.a läsa inläggen jag länkar till nedan (jag skrev även andra inlägg under denna tiden, men inte om detta, alternativt inte fullt så relevanta):

19:e juli ”Tråkigt nytt”
27:e juli ”4 länder på 1 dag”
28:e juli ”Kort status från Sverige”
30:e juli ”En kamp mot orättvisan”
1:e augusti ”Paradiset på jorden”
4:e august ”Lyssna på oss”
9:e augusti ”Lägesstatus”
12:e augusti ”Det svåraste i mitt liv” (och ”På kvällspromenad genom CPH”)
15:e augusti ”En lortedag”
18:e augusti ”Frågor som skapar sömnlösa nätter”
19:e augusti ”Helgen som gått i kort”
21:e augusti ”Ett litet PS”
26:e augusti ”Lilla fågel blå” och ”Det blir sällan som man tänkt sig”