I dag skulle jag ha skrivit ett glatt inlägg med massor av roliga foton var planen. Det är nämligen sista helgen i augusti då bara allt händer i Nuuk. Då är traditionen sedan några år nämligen att det hålls musikfestival i stan. För barnen arrangerar dessutom Sct. Georgs Gildet (”sammanslutning” för vuxna scouter) i Nuuk ett tivoli. Detta har man gjort i snart 30 år och de fyra karusellerna man har är minst lika gamla (troligtvis mångt äldre) och alla bodarna med diverse spel deffinitivt hemmagjorda. Rangligt och skraltigt men stooort för barnen här, varav många ju inte är vana med något som helst av den här slags.
Extra för året var också att det var löningshelg med lönutbetalning på fredagen och därmed stor Nuuk By Night-arrangemang samma dag, då affärerna höll långöppet med specialerbjudanden (alla sommarvarorna ska ju ut om inte annat). Sedan var det mässa med utställning av nya varor och massor av shoppingmöjligheter i stadens stora idrottshall hela helgen.
Aaju och jag var så klart ute hela lördagen och roade oss; kollade in senaste platt-TV-monstret, åkte karuseller och fiskade i ankdammen. Och massor av kort tog jag så klart. Min älskade systemkamera är ju med mig vart jag går, och jag tar drygt ett par hundra foton i veckan i genomsnitt (i alla fall har jag tagit drygt 10.000 foton sedan i november förra året på bara den kameran, sedan tillkommer en hel del på pocketkameran jag kom till att slå sönder på semestern).
På väg hem blev Aaju lite sur. Han hade svarat nej på frågan om han ville ha en korv innan vi gick, men när vi väl kom utanför sorlet av människor upptäckte han att han faktiskt var hungrig trots allt. Jag kom alltså hem till lägenheten på översta (4:e) våningen med ryggsäck, sulky, kameraväska, en väska med nalleskörden från alla spelen på tivolit och en storgråtande son. Krånglandes för att få fram nyckeln blev jag tvungen att lägga ifrån mig ett par saker. Jag kom in och fick satt mig på golvet för att trösta storgråtaren. Ett litet ögonblick glömde jag bort nallarna och kameran precis utanför dörren och...
...ja, riktigt gissat. Det var nog för att någon skulle ha rotat igenom påsen med nallarna samt tagit min kamera och stuckit! En kamera med tillbehör värd inte alltför långt bort från 10.000 svenska kronor i nytt tillstånd (och kameran var inte ens ett år gammal, fast ja, det är klart jag hade själv köpt den på megaextrapris, fast det kan jag ju inte räkna med att få göra igen)! Och det måste ha varit en av mina närmsta grannar eller något av deras besök. Andra kommer inte bara ”förbi” vår dörr. (Lägg där till att någon snodde Aajus om än mångt, mångt billigare cykel för bara ett par veckor sedan. Då hade de bara lämnat stödhjulen och ett par skruvar kvar på golvet...)
Fast att kameran försvann var ändå bara början. Jag avtalade med Aaju att jag snabbt bara skulle gå en kort tur runt huset för att kolla efter kameran; kanske var det bara några barn som tagit den och lekte med den någonstans. Japp, den var han med på, jag kunde gärna gå en snabb tur. Han brukar ju stanna hemma när jag går ut med soporna utan problem, så jag trodde verkligen det var ok. Jag gick ut, frågade barnen som lekte utanför och grannarna jag mötte. Ingen hade sett något.
När jag kom hem stod dörren på glänt, Aajus skor var borta och pojken var som bortblåst! Igen, varken de samma barnen eller grannarna hade sett honom. Han måste precis gått om mig (vi har tre trappor i huset). Systematiskt gick jag från plats till plats, där som han brukar vara och därmed kanske känner sig trygg på alternativt lockad till. Han var inte på lekplatsen, inte vid dagis, inte på fotbollsplatsen, inte vid klätterställningen och inte i tuggummiaffären (läs mataffären). Jag letade och letade, ropade och ropade. Aldrig har han gjort något liknande.
Enda andra möjlighet jag kunde komma på var tivolit. Jag skulle bara ta turen dit upp, sedan var det polisen som gällde. Jag korsade stadens mest trafikerade väg (bara en fil var väg i en liten stad, men ändå) och begav mig upp mot tivoliområdet, ett ställe vi inte direkt har varit på på väldigt länge, med undantag från tidigare på dagen. Med mig hade jag en granne som jag inte ens känner namnet på. Och vad är det jag ser väl på tivolit, som något av det första; jo Aaju!! Han leker och har kul, helt för sig själv. Då hade det nästan gått en timme sedan jag gav mig ut på kamerajakt.
Jag är en väldigt lugn person i krissituationer. Så till den grad att jag faktiskt nästan var lite rädd att poliserna skulle bli ”misstänksamma” om jag skulle anmäla honom saknad när bara några små tårar i ögonvrån var allt jag kunde "prestera". Det anses kanske inte riktigt normalt att som mamma vara så lugn, logiskt tänkande och rent av kunna prestera ett leende i liknande situationer. Men låt mig då också säga; chocken kommer efteråt. Det var med kramp i hjärtat jag promenerade hemmåt med sonen efteråt vill jag lova!
Och till den chocken kom också ilskan och, ja faktiskt, sorgen över min förlorade kamera. Kameran var verkligen min käraste ägodel (undantaget mitt piano som dock står i Sverige och blir bortglömt) som jag bara hade önskat mig sååå länge innan jag tillslut fick det. Vi pratar om flera år. Kameran var min livlina till hela min familj på något sätt dessutom. Enda sättet alla våra nära och kära skulle kunna följa med i vår vardag.
Och nu är den borta, inklusive alla fotona från vår speciella dag (alla andra hade jag turligt nog fört över till datorn). Och nej, jag har ingen, ingen, ingen annan kamera. Med tjänstresan till Maniitsoq om ett par veckor och den till Danmark i november, då jag båda gångerna själv måste betala flygbiljetter för att få Aaju med mig (jag har ju ingen här som kan passa honom), så är det väl inte alltför fett med pengar, men kan jag överhuvudtaget överleva utan en kamera? Kan nästan inte minnas den tiden då jag inte hade kamera med mig överallt. Det är mååånga år sedan.
Just då kände jag mig väldigt ensam och kunde inte förstå vad lilla leende, omtänksamma jag kan ha gjort för ont för att detta ska hända mig, just nu och här, mitt uppe i allt annat. Men självklart, det var inte en ond gärning riktad mot mig (även om det nu troligtvis var någon med en relation till huset och våningen där jag bor), men det kändes ändå lite så och det hela hade ju kunna sluta riktigt, riktigt illa dessutom. Hur kom egentligen den lilla killen över vägen?!
8 år sedan
24 kommentarer:
Nej, fy vilket skitdag!! Klart att det känns otroligt ledsamt och retligt. Förstâr vad du menar med kameran, och jag har ocksâ njutit sâ av dina vackra bilder.
Ni lever i alla fall - stor kram!!
(det finns inget snabbare än en liten unge som gör nâgot han inte fâr)
oh, kära lullun, vilket jäkla öde! Gråt, skrik och var förbannad, det är ok! Faktum är att rymmaren nog också borde ha sig en skopa, om än kärleksfull. Vad skönt att han kom tillrätta och att inget hade hänt! Jag förstår precis vad du kände efteråt! Jäkla ungar. (samtidigt blir man imponerad över driften hos dem, men de får man inte säga)Jag förstår hur otroligt svårt det känns att leva utan kamera det finns ju bra kameror för ganska små pengar idag men du har ju förlorat en "rollsrolls". En ny önskan inför födelsedagen kanske blir aktuell att avisera, åtminstone rikligt med bidrag! Här kommer tröstekramar i mängd från Uddevalla.
Först och främst är jag väldigt lättad över att Aaju är välbehållen och i dina trygga händer igen! Fy vilken upplevelse! Men jag förstår din superkoncentration - jag blir likadan i en paniksituation (hittills i alla fall), jag blir superkoncentrerad och superorganiserad. Sedan kommer chocken och man blir alldeles darrig och gråter.
För det andra måste du gå till polisen och anmäla stölden! Kan du få ut någonting på försäkringen? Och så måste du prata med alla dina grannar och se om du kan få napp på kameran den vägen. Säg att du inte anmäler bara du får den tillbaka, så kanske det kan fungera?
Och som Simone säger, du får önska dig en liten digitalkamera i födelsedagspresent som du kan ha tills du kan köpa dig en ny "riktig". Om du inte får tillbaks den, vill säga. Kanske Holger kan hjälpa till med en slant där, det ligger ju även i hans intresse att du kan ta foton på Aaju?
Å Lullun, det här var verkligen inte det du behövde nu! Jag hoppas verkligen att du får tillbaks kameran alternativt försäkringspengar. Men du måste ta grannarna i örat och gå till polisen om det inte hjälper! Det måste du!
Kram till dig vännen!
Hej! Vilken dag, du... Känner med dig! Oj, vilken kramp i hjärtat det måste varit...
Ha det gott nu, och hoppas att det löser sig med kameran!
Kramar
Åååh, jag hoppas du får tillbaka kameran. Kanske inte bilderna, men ändå! Anmäl. Det är viktigt för polisen att veta att en stöld har förekommit. Även om du ev. inte får ut något på försäkringen.
Sicken dag!!! Men som sagt Aaju är tillbaka och snart fyller du ååår, du får göra om din önskelista.
Lullun! Jag sitter har med hjartat i halsgropen och laser din blogg - det blir liksom varre och varre for varje rad. :o( Men sen slutar det ju bra i alla fall. Aaju ar viktigast av allt.
Jo och som min mamma sa en gång när jag blev rånad. ¨Var glad att du inte blev nedslagen eller skadad på annat sätt¨. Vilket inte bet på mig då, för jag var så förbannad men efteråt så insåg jag att jag nog haft tur i alla fall.
Meeen att en sån dag kunde vända så och bli så vidrigt hemsk. Jag håller med om att du måste prata med grannarna. Märkligt att det gick så fort att roffa åt sig. De kanske har lärt sig att där finns lite att plocka hos dig då du köper kanske lite extra än vad andra kan.
Vilken tur du hittade Aaju välbehållen. Åhhh jag hade fått panik! Fullständigt. Sån tur att du klarar att behålla lugnet. Agera först och reagera sen. Sån är inte jag! Jag agerar snabbt men är hysterisk indirekt.
Ett råd i all välmening från mig gått igenom separeration och levt länge som ensamstånde mor. Tänk på att du kan få konstiga reaktioner från lille prinsen Aaju nu när hans far inte är där. Han förstår snart med tiden att han verkligen inte är där och då kommer saknaden. Han är ju van att pappa reser mycket men du vet, barn är mycket smarta de förstår mer än vad man tror och anar. Den saknaden kan han visa på de mest konstiga sätt eller så stänger han i den. Jag tänkte på den gången han somnade med fötterna i lådan. Nu är det säkert så att han bygger kojor och så på sånt sätt. Men det kan också vara att han packar sig själv i en låda, då ni packat mycket åt hans far. Lite goda råd i alla välmening. Jag har lärt mig att mammor är de som ska ta bort allt som gör barn ledsna eller om det gör ont hos dem. Det gör vi ju såklart. Men om det fortfarande gör ont hos barnen, trots mammors försök, så blir de arga. För vi ska ju ta bort det..vi de "dumma mammorna":)De flesta mammor är "dumma dumma mamma" nån gång!
Åhhhh så dumt med kameran. Hoppas försäkringen täcker upp så du får en ny. Men bilderna går ju inte att ersätta. Du behövde ju inte de motgångarna nu.
Kämpa på Lullun.
Kramar och allra hjärtligaste hälsningar och tack för alla de andra inläggen jag inte kommenterat. Superintressant som vanligt:)
/ Susanne
Vilken dag du fick och vad tråkigt med kameran. Tur i alla fall att det slutade som det gjorde med Aaju!
Meeen, vilken dag!! Så himla trist med kameran :-(. Hur kan folk vara så fräcka? Vore ju väldigt tråkigt om det var nån av dina grannar, så ska man väl inte bete sej :-(. Men tyvärr finns det ju oärliga människor. Fy på dem!
Och Aaju, den lilla filuren!! Tänk att han hann smita iväg. Jag hade nog inte hållit mej så lugn som du... Tur att du hittade honom och att allt ändå slutade bra, trots din förlorade kamera.
Stor kram!
Anna Malaga: Ja, inte var det ett roligt slut på en rolig dag inte. Denna vecka som jag också känt att saker och ting verkligen började vända för mig (som jag skrev tidigt lördag morgon). Men, ja det kunde ju gått så mycket värre, så nu har jag ändå lagt det mesta bakom mig. Dax att börja på ny kula typ! ;-)
Fritt ur hjärtat: Ja, inte var det kul inte. Men ja, nu är det ju bara att inse fakta. Blir nog att köpa mig en billigare pocketkamera med filmfunktion – en gammal utgående modell för en billigare peng om möjligt – och sedan börja spara ihop till en ”riktig” kamera efteråt. På så vis får jag ju också ett ”komplement” till systemkameran till tillfällen när det inte passar sig att dra fram en monsterkamera. ;-)
Och lillkillen; ja försökte skrämma honom lite igår, men det verkade inte bita direkt. Han var helt obekymrad när jag kom och tyckte det var det naturligaste i världen det han gjort, vilket förvånade mig lite. Men han vaknade i natt (vilket är ovanligt) och var ledsen över det hela, så kanske, kanske han förstod ändå. Han har ju annars blivit mycket mer lyhörd och förstående på det sista, mer än någonsin; det värsta av gränstestningen trodde/tror jag derför var över...
Marianne: Ja, visst var det viktigaste i det hela ändå att Aaju kom till rätta helt oskadd. Inga möjligheter dock att få något på försäkringen och ja polisen borde jag ha gått till, men har inte fått gjort det ännu. Jag har dock pratat med en del grannar och dessutom skickat ut budskapet på stan att om det dyker upp en systemkamera på marknaden så är den min. En viss fördel är det ju ändå att marknaden är liten. Men jag har inte dirkekt några större förhoppningar att den kommer fram ändå. Ska dock sätta in en efterlysning i den lokala tidningen. Fall i fall. Ska i alla fall visa att jag bryr mig!
Och jo, som jag skrev till Simone har jag lite planer på att skaffa mig en liten kamera. Får se hur det blir till veckan. På mässan som stänger om ett par timmar säljer de också ut (september är ju av någon anledning månaden då många nya kameramodeller släpps ut på marknaden) fast tror inte det var några som jag igår (innan stölden) direkt nappade på, men då tittade jag ju inte så noga. Fast några pengar från sydligare breddgrader ska jag nog inte räkna med. De går snarare åt andra hållet. Det kniper när man sticker i från jobb och hem... Hmm...
Men nå, nå, jag är förtröstansfull ändå! :-)
Sandra: Välkommen till min blogg! :-) Och tack för din omtanke. Ja dagen kunde ha slutat bättre och si och så blev det med nattsömnen, men nu ser jag ljust på saker och tin igen. Man kan ju inte gå och gräma sig i evighet. ;-)
Karlavagnen: Har inte de stora förhoppningar om att den kommer tillbaka tyvär, men man vet ju aldrig. Ska i alla fall kontakta polisen (som dock troligtvis intet kan göra, men ja för sakens skull). Inga pengar från försäkringen dock. Men pengar är ju ändå inte allt; Aaju har det bra och det är ju verkligen det viktigaste. Tänk om det hänt honom något och det pga något så dumt trots allt som en kamerastöld...
Aurorabuddha: Ja, Aaju är ju klart viktigast och nu när det hela har lagt sig känns det faktiskt ganska bra. Stölder och snt händer helt enkelt. Ja ska helt enkelt bara vara glad för att det inte blev värre; Aaju klarade sig fint och det var trots allt bara kameran och inte hela mitt hem! :-)
Susanne: Ja, det var något av en dag! Turligt nog kan ju allt vända sig mot det bättre igen. Det var ju ändå bara en sak som går att ersätta, även om den var mig väldigt kär, men som sagt, i prinsip bara en sak av plast och metall... ;-) Fast surt; jag kan inte använda mig av försäkringen i detta fallet. Oaktsamhet och utanför mitt egentliga hem... :-( ska nog se över det där med en bättre försäkring tror jag. Och sant; vi har det bättre ställt än en hel del av våra grannar – boende i ett av stadens mest nedslitna hyreshus som vi gör (men som även många medelinkomsttagare ”tvingas” bo i pga av bostadsbristen och de enorma kostnaderna på hus).
Och till ditt råd i all välmening, som du själv skriver; Tack! :-) Du ska veta att allt detta stöd jag fått här via bloggen hjälper otroligt och det är skönt att höra att detta alltså är saker som man kan klara även om det kan bli hårt. Speciellt dessa personliga erfarenheter som du skriver är verkligen guld värd och jag tar det hela till mig. Stort tack och stor kram!
Annikattsblogg: Ja, det är något av det hårdaste att acceptera; att någon kan vara så fräck, och att det t.o.m kanske var någon av mina grannar! Kameran stod verkligen precis bredvid dörren, rakt under mitt köksfönster och han/hon/de måste nästan ha hört oss prata på andra sidan den ganska tunna och dåligt isolerade gamla dörren. Jättesurt!
Men ja, det var ju ändå ”bara” en kamera och Aaju klarade sig ju välbehållen. Men detta kräver ju en del samtal framöver, så att han inte får för sig att göra det igen!
Della: Oj, missade visst din kommentar. Visst var det surt! Men ja, trots allt bara en hög av plast och metall (om än dyr sådan); det viktigaste var ju ändå Aaju.
Vilken skitdag ja! Saker har en förmåga att samla ihop sig till samma dag också.. Jag har ett tips om din kamera som jag använde mig av när jag blev av med en sak i min trappuppgång. Jag låtsades vara en granne och skrev anonymt en lapp där jag skrev att jag sett vem som stal "Emmas" väska och att jag kommer anmäla denne person om den inte ger sig till känna. Väskan hängde på min ytterdörr morgonen efter! Det kan funka, kan vara värt ett försök kanske..? Hoppas verkligen den kommer till rätta på nåt sätt! Och tack gode Gud att lilla Mr rymmare klarade sin utflykt så bra som han gjorde! Dessa barn!
Kram på dig!
Emmama. Tack för tipset!! Vilken bra idé. Jag misslyckades dock rätt så "fatalt" med att få hjälp med översättningen (många av mina grannar är uteslutande grönländsktalande och det vågar jag mig inte på att skriva) - "översättaren" blev alltför upprörd över vad som "hänt" med Aaju. Får se om jag kan få tag på någon på jobbet imorgon istället, som kan hjälpa mig. Skulle ju bara vara underdunder om jag fick tillbaka min kamera! :-)
Nämen himmel och plättar! NU hänger jag med om vad som hänt dig! RYYYYSER!!! Vilken mardrömsdag! Jag hade hunnit tänka miljer tankar... Vilken lättnad att hitta Aaju till slut men urtråkigt med kameran. Fy vilka människor det finns, trist trist!
Jag lyckades "tappa" bort min yngsta dotter för 3 år sedan på en av Sveriges största sommarmarknader: Åselemarknaden. Jag trodde hjärtat skulle stanna när jag gjorde upptäckten... Det som lockade den modiga damen var tiovoli området (barnens lycka, föräldrarnas fasa ;)) Så i ett ögonblick när mamma (jag) vänder ryggen till för att titta i ett av marknadsstånden med någon "typiskt bra att ha sak" så går Alva iväg med bestämda steg utan att säga något, för att åka karusell... Det kan inte ha gått mer än högst någon minut innan min äldre dotter Moa, min mamma och jag inser att Alva är borta och vi delar på oss för att söka. Vi söker och söker... ingen Alva och ingen har sett henne! Jag känner mig nästan handlingsförlamad, jag som brukar vara så "redig" när det gäller barnen i min skola, som fröken skulle jag aldrig reagera som jag gjorde då, med mammahjärtat. Till slut går mamma till polis stationen. Då har det gått ungefär en halvtimme och jag är ett vrak, liksom storasyster som tycker att felet är hennes... Hos snälla farbror polisen sitter en glad 6 åring och äter bullar... Gissa om jag alltid kikar en gång extra numera ;)
En lång historia, men jag ville bara säga att jag kan FÖRSTÅ om du hade hjärtat i halsgropen.
STOR KRAM från Eva
Cloudberrie: Ja, usch ja; vad hemskt det ÄR att tappa bort sitt barn. Minns själv hur jag knatade iväg på en marknad i ålder med din dotter. Jag hade ju inte alls ont av det, men för mina föräldrar var det ju en sådandär mardrömsanekdot som kommer tillbaka om och om igen. Nu förstår jag varför. För att göra det hela lite jobbigare var tyvär lillens pappa inte lika förstående över att sådant här faktiskt kan hända även om man gör ett bra jobb. Men, men...
Kram
Men sicken hemsk dag! Lagen om alltings jävlighet, eller hur var det?
Jag som trodde stenhårt på det där med ingen kriminalitet på Grönland. Mina blåa ögon börjar skifta färg. Haha, nej, skämt å sido...
Otroligt tur att du fick tag ´på en oskadd Aaju i alla fall. Jag har "bara" tappat bort mina hästar ibland men det har gett mig sån panik att jag knappt har kunnat gå rakt.
Kramar från Sara - som precis har haft en lektion i kriminaljournlistik och fått höra diverse hemska historier som inte slutade så lyckligt...
P.S, det känns så lustigt att jag faktiskt vet hur allt ser ut, som att ni bodde precis här, trots att ni är så långt bort nu.
Sara: Ja, det var lite av en dag. Lite berg- och dalbana. Men i alla fall hade Aaju och jag trevligt innan och han var inte alls ett sånt "monster" (eller vi var inte) som när vi var ute och gick med dig. *hihi* Men nej, bortsprungna vad som helst är inte kul. Fast nja, jag är ju själv uppvuxen med en hel drös av hästar (pappa och syrran är "hästfanatiker" ;-) ) och jag skulle nästan ha varit lite glad som barn om de försvann så att vi kunde prata om något annat vid middagbordet. *hihi*
Visst ger det det jag skriver en annan dimension, när man själv varit här. Kan du inte ringa och berätta det för alla mina nära och kära där hemma?! ;-)
Lycka till med dina studier nu. Ja du vet ju att jag är lite "avundssjuk". *hihi*
Vad trist med din kamera! Spännande att läsa fortsättningen också (eftersom jag läser ikapp i kronologisk ordning; man får ju inte fuska) och se om du lyckades få tillbaka den! Sådan tur att du hade sparat över alla bilderna förutom dem från just den dagen. Det hade känts 100 gånger jobbigare om du även förlorat flera hundra foton.
Tur att du hittade Auju välbehållen! Jag tror alla barn någon gång sprungit bort, och de flesta gångerna slutar det just lyckligt. Så det händer alla föräldrar! Så du ska absolut inte känna det som något misslyckande utan bara glädjas åt att det gick så bra!
Anna, Fair and True: Helt sant; även om kameran betydde riktigt mycket för mig så var saknaden ändå störts för de få foton som inte blev överförda. Men som sagt; turligt nog var det ju bara några få.
Och sedan kom ju allt detta med Aaju, så en förlorad kamera för "små" 10.000 kändes ju som ingenting alls jämfört med om det hade hänt Aaju något. Så allt i allt, så var jag dock ändå ganska nöjd. ;-)
Och ja, visst är det så; nästan alla springer bort någon gång. och det är också bara en enda person som jag pratat med som inte med en gång hållt med om det. ;-)
Han reagerade säkert så för att han är så långt borta och kände att han hade velat vara där. Skyddat honom. En förälders reaktion. Sedan tänkte han säkert inte riktigt till hur du upplevt det och känner det.
Anna, Fair and True: Ger dig både rätt och fel i det. Hur välfungerande denna separation må låta i bloggen, har den dock visat sig vara ungerfär allt annat än just det som tiden går - trots att jag kämpar på för att allt ska sluta bra, speciellt för Aajus skull. Men då detta ju är en öppen blogg skriver jag inte riktigt om sånt här, vill ju inte smutskasta andra, speciellt inte personer som har det allt, allt, allt för svårt redan innan. Men visst; att befinna sig så långt borta som förälder när något sådant händer måste verkligen, verkligen vara hemskt. Så maktlös man måste känna sig.
Förstår. Jag håller också min blogg lite privat, alltså jag skriver inte om alla detaljer i privatlivet och jag skulle inte gör det om jag igenom något liknande din situation. Utan man skulle ju välja vad man berättade.
Anna, Fair and True: Visst är det så. Man får välja. Även om jag egentligen inte döljer direkt mycket egentligen när det gäller mig själv. Men just detta med att det också gäller någon annan, ja då kommer det inte på bloggen inte. Inte så länge det kan såra eller på något sätt kännas kränkande iaf. Fast man står ju inte heller på ICA och pratar om sådana saker, så det är ju egentligen ganska naturligt att man inte gör det här på bloggen heller tycker jag. :-)
Skicka en kommentar