Bildtext: Det är inte var dag som en stor lastbil kommer in på vår gård bara för ”lilla migs” skull. ;-)
Några mindre roliga händelser igår förmiddag gav mig krut i baken. Nu skulle det alltså hända saker!
Jag tog därför ledigt redan vid lunchtid, tog mig till kommunhuset och fick ändrat adress. Aaju och jag stod nämligen folkbokförda med Holgers gamla jobb-postbox, något som är normalt att man gör här eftersom man annars bara får post 1-2 gånger i veckan. Så ja, nu står vi registrerade under min jobb-postbox istället, vilket för övrigt är den postbox jag lämnat ut till alla er, vänner och familj, för länge sedan (dock inte myndigeterna, bank och liknande). Så oroa er inte; ni skickar bara saker så som ni brukar. :-)
Sedan blev det besök på posten och banken för andra ”förändringsärenden”.
Därefter gick jag med bestämda steg mot Holgers gamla jobb. Plötsligt stod jag där, mitt på golvet i hans gamla klassrum, framför alla hans elever inklusive en gammal bästis till Holger (alla eleverna är 30+), som liksom alla andra jag möter på stan inte hade en aning om att Holger inte bara slutat jobbet på skolan, utan också lämnat landet och oss. Bland eleverna gick den nyanställda ledaren för skolan som varken Holger och jag har mött tidigare:
- Eh, jo, öh, jag skulle vilja lämna tillbaka lite saker som den förra läraren glömt. Och hämta de senaste par månadernas post...
Eftersom jag också nyligen sett Holgers nya CV med civilstatusen singel (som ett knep för att slippa svåra förklaringar), kände jag mig lite manad att presentera mig som ”den förra lärarens ex”. Ingen vacker titel, som såklart väckte än mer undran i elevernas ögon. Men kanske skulle det rädda mig lite ut ur situationen med den nyanställde, skapa lite färre frågor, tänkte jag. Och mycket riktigt, det hela slutade ju lite i pannkaka, med frågor om jag hört något om hur det gick med Holgers studier:
- ¿Öh, studier, qué? typ. Jag blev ju helt ställd.
- Ja, skulle han inte till Danmark för att läsa vidare?
Kanske tur ändå att jag presenterat mig som hans ex som sagt. Jag förväntades inte att kunna svara helt enkelt, så min tvekan togs inte som något annat än just ovetskap. Vart ryktena om studier sedan kommer ifrån är dock fortfarande okänt. Holger kände i alla fall inget till dem när jag pratade med honom efteråt.
På det senaste får jag dock dagligen jobbiga frågor. Innan vi åkte på semester och när vi precis hade kommit hem var det ju inte så svårt att komma undan med halva sanningar. Snabba möten på stan med frågor om hur det går kunde svaras med ett ok och ett leende.
- Holger är på kurs med jobbet i Narsarsuaq. (Vilket han ju alltså var då, innan semestern.)
- Vi har precis kommit hem från semestern.
- Jo, det var härligt. Osv.
Men nu börjar folk ju undra. De möter oss gång på gång, men de ser aldrig Holger:
- Var är Holger egentligen?
- Nej, men är det sant?! Varför då?
- Hur ska ni göra nu? Osv.
Inte är det frågor man vill svara på sådär lite apropå i mjölkdisken direkt. Jag har försökt att undgå situationerna, men nu är det smått omöjligt.
Nå, nå. För att avsluta min dag av avslutanden kom speditionsfirman igår eftermiddag som tidigare bestämt för att hämta Holgers lådor. Planen hade från början varit att jag själv skulle låna en bil och köra ner dem till hamnen innan fraktfartyget avgår till helgen. Men så kom konstaterandet; 3 stora lådor som jag har svårt att omfamna, samlad vikt på 70 kg och vi bor på 4:e våningen utan hiss. Nej, det fick vara värt några hundralappar extra och få någon annan till att fixa det. Smidigt värre. :-)
Till dig Holger, gårdagen Aaju *hihi*:
22 kommentarer:
Lullun!
Usch vad tråkigt att höra. Trodde innan att det "bara" handlade om lite tid ifrån varandra.
Jag tror att du fixar detta i alla fall, stark som du är. Och frågorna utifrån, ja de kommer ju alltid förr eller senare. Men känn inte att du måste svara på det som du vill hålla privat, vet själv hur snacket kan gå i "mindre" städer ;)
Stora varma kramar!
Jobbig tid du går igenom nu, att behöva svara på frågor som man inte ens själv vet svaret på. Och då menar jag inte det där med studier osv. Ja, enda trösten är att det blir bättre, det blir lättare och ni kommer att bestämma er så att ni kan gå vidare, åt vilket håll det än blir.
Skönt att lådorna är avklarade nu i alla fall. Det var som jag vaknade i natt och kände att nu måste jag snart åka till Stockholm och reda ut det allra sista efter pappa. När det praktiska är ur vägen kan man kanske äntligen ta nästa steg.
Stora varma styrkekramar från mig!
Ja men usch och fy alla dessa som undrar. En del av omsorg andra av nyfikenhet. Inte är det roligt. slingrar man sig blir det "flummigt" är man rak blir det kanske väl mycket info. Vilken svår sits. Önskar dig det bästa i den här situationen!! Väldigt bra att du tog lastbilshjälp från dörren!!
Ja, verkligen jobbigt för dig just nu. Förstår att det är tungt med alla frågor, suck...
BRA beslut att ta flyttgubbar. Verkar helt galet att du skulle ha tagit hand om allt det där själv...
KRAMAR från mig!!!
Bon courage!
Usch, jobbig situation.. Det är aldrig kul att behöva förklara struliga situationer för någon - minst av allt till folk som man bara är bekant med. Jag antar att folk menar väl med sina frågor, men visst är gemene man också extremt nyfikna!! En fråga, är grönlänningar skandinaviskt diskreta eller rakt på sak à la sydlänningars sätt? Skulle du bara kunna svara att du helst inte vill diskutera det, eller skulle det ses som oartigt / konstigt?
Jag hoppas iaf att det lugnar ner sig på frågefronten snart och att du och Aaju kan finna er tillrätta med den nya tillvaron, provisorisk eller inte.
Stor kram
PS Det låter lite som en kompis email imorse, hon är visst särbo med pojkvän i Sthlm och hon i Lund - folk är visst jättepåflugna med sina frågor och undrar NÄR de ska bo tillsammans, är det inte jobbigt etc etc. Så så diskreta är svenskar ;-)
Tack och lov att du anlitade en bil att komma och hämta grejerna. Jag tycker du gjorde helt rätt som inte började baxa och greja själv med flyttlådorna utan hade sakerna att bli upphämtade.
Jobbigt med nyfikna frågor och att hamna i de situationerna, inte roligt alls. Jag förstår helt klart du försökt undvika det men sen kan det ju komma till en punkt då det inte längre går.
Skickar positiva tankar Lullun. Du får ta hand om dej själv och Aaju nu. Var lite "självisk" och fokusera på dej själv och vad du vill nu.
Många kramar från mej
Skont att ha tagit tag i allt det praktiska! Det ar ju sadant som man annars drar sig for lite. Men fy, ja vad jobbigt med nyfikna fragor. och sjalklart forstar man ju att folk undrar var Holger tagit vagen. Men vad sjutton sager man nar man inte sjalv riktigt vet vad som ska handa ... Stora kramar harifran!
Oj vad jobbigt Lullun. Inte kul att befinna sig i den sitationen framför klassen. Jag tycker dock att det lät som om du skötte det hela så bra det gick. En stor kram till dig. Måste vara en jobbig och ganska påfrestande situation och period som du genomgår nu. Jag tycker dock att du inte behövde förklara så mycket för eleverna eller klassen eller någon annan för den delen. Detta handlar om ditt privatliv och privata ärenden. Du ska inte behöva känna att du måste ge några förklaringar alls om du inte vill.
Kram vännen. Vi dina bloggvänner finns här för dig och Aaju och tänker på dig.
Inte lätt att svara kort på sådana frågor. Jag hoppas att du slipper dom snart.
Klokt att inte försöka släpa ner lådorna för alla trappor!
Oj, det var nog verkligen tur att du ordnade så att någon annan fick bära de tunga lådorna.
Vad söt Aaju är på bilden. Jag ser att även ni fått lite regn. Här ser fotbollsplanen också ut som en insjö...
jag är (var?) lite tuff när det gällde sånt, sa bara rätt ut, inga vackra omskrivningar eller så, inget skitsnack utan bara ärligt, för tids nog "måste" man ju säga som det är o det har varit så mycket skönare att slippa gå o gruva sig... :-(
(hur jag skulle göra nu vet jag dock inte, det kräver en hel del av en under en separation o jag är nog försiktigare numera..)
hoppas att det går bra, en dag i taget o hjälp av andra när det behövs, flytthjälpen var ju ett typiskt exempel på det, att kunna lägga över sånt man verkligen inte orkar på nån som gör det, även om det nu kostar en krona eller två extra!)
jag gick helt enkelt till soc o frågade om flyttbidrag, två trasiga pensionärer som jag o särbot är, varav en är enögd o rygglös, han, inte jag ;-) , åsså jag som inte ens får köra bil längre... o jag fick tom flyttbil m flytthjälp :-)
ALLA: Tack alla för er omtanke och för att ni ändå håller er så neutrala. Jag vet att jag skrivit om det tidigare; att jag verkligen inte på något sätt vill beskylla Holger för något som helst här på bloggen – allt sånt är något mellan oss två helt enkelt. Och vi är två om allt så jag vill inte beskylla någon enskild heller utanför bloggen. Och det jag nu skriver i detta inlägg är ju heller på inget sätt en klagan på honom. Det är bara faktiska saker som hänt och som ju skulle ha hänt oberoende av vad anledningen varit till varför vi nu lever som vi gör. Ja, självklart hade frågorna på stan varit lättare att svara på om det nu var så att han bara flyttat tillfälligt för att gå i skola, eller om vi hade svarta & vita svar på vad som faktiskt hänt och vad det innebär för framtiden. Allt detta tror jag ni alla förstår, men vill ändå förtydliga detta igen, om inte annat så för Holgers skull - en man som faktiskt är en enastående person på många sätt trots allt. Jag använder inte min blogg till att såra andra människor. Hade det varit så, hade jag kunna skriva det ena bitande & rivande inlägget om/till än den ena, än den andra. Men sådan är bara inte jag. Tack alla för er omtanke som sagt. En stor kram till er alla!
Soldatfrun: Om det bara finns något så enkelt som ”bara”. ;-) Visst, det var ett enigt beslut på något vänster trots allt, men därmed inte helt taget lungt och stilla över en kopp kaffe & kanelbulle om man säger så. Fast sant, något deffinitivt beslut om framtiden är ändå inte taget. Och det är väl det som gör frågorna svåra att svara på, för jag har liksom inget svar. Och att svara på anledningen till varför det är som det är resulterar ju lätt i ett alltför långt och personligt svar, eller att man liksom bara säger det som ligger ”närmast till” i tankarna just för stunden. Borde nog bara angripa detta som jag gör med journalistförfrågningar på jobbet, liksom lägga upp en strategi och bli enig med mig själv vad jag ska svara på diverse frågor – hur långt jag ska ”gå”. Hitta svar som känns neutrala och passande nog, som inte ger folk fel intryck av varken Holger eller mig. Klurigt. ;-)
Marianne: Det är ju just det; jag vet ju inte själv svaret på frågorna, och även det som redan har hänt är svårt att liksom ”sammanfatta” i några få ord när man står i kassan för att betala sina matvarar typ. Och beroende på dagsformen kan man ju lätt låta bitter osv. Måste helt enkelt bara tänka ut några standardsvar typ och sätta upp gränser för hur mycket jag faktiskt vill berätta, svar som folk kan godta på något sätt.
Ja, det där med att få ordning på det praktiska är verkligen A och O. Man ska så klart inte hasta igenom saker, men man ska heller inte dra ut på det mer än nödvändigt. Det blir bara jobbigare då. Jag hoppas att du får ordning på det, så att du återigen kan sova gott.
Fritt ur hjärtat: Ja, många menar ju verkligen inte något ont med att fråga, och de tänker nog inte riktigt sig för när de frågar heller. De blir ju liksom också överrumplade och vet ju heller inte hur nytt och oklart allt är även för mig. Det är ju lätt att tro att det bara är ens egna liv som inte är svart eller vitt och att andra (alltså) därför faktiskt har klara svar på det som händer/hänt. De flesta som jag mött som frågat är ju så klart också Holgers släktingar (han har ett par kusiner, kusinbarn och kusinbarnbarn här) och bekanta. Det är ju de som först noterar att Holger ”saknas”. Inför dem vill jag ju verkligen inte låta bitter eller peka ut Holger på något sätt, men har man en jobbig dag så är det ju på något sätt inte helt lätt. Men jo, jag måste nog, som jag skrivit till dem ovan, tänka ut var gränserna går, vad det är jag vill svara på dessa frågor. Vilka saker som liksom är det som folk behöver veta, så att man inte kommer till att svara ”för mycket” liksom.
Annika: ja, helt lätt är ju inte detta med folks nyfikenhet, hur mycket välvilja det än må vara. Men jo, jag ska nog börja förbereda mig på att det kommer mycket mer av sådant framöver och jag måste liksom komma på några bra ”standardsvar” som jag kan hålla mig till. Då blir det nog lättare; man kommer inte lika lätt till att säga ”för mycket” samtidigt som man kanske kan hålla känslorna lite mer utanför det hela, så att ett sådant flyktigt samtal inte behövs kännas så jobbigt efteråt.
Och ja, min rygg är nog väldigt glad för att jag tog mitt förnuft tillfånga! ;-)
Karlavagnen: Jo, ja försöker! :-)
Petra H: Jo, visst menar väl ändå folk väl för det mesta, men nyfikheten är ju också där, liksom det säkert är en viss skadeglädje också; det var ju också det Holger flydde ifrån när vi beslutade att hålla en paus (att det var det han skulle göra, fly alltså, var jag dock totalt oförberedd på, vilket var den stora chocken för mig). Men han kunde bara inte se sig själv behöva svara på alla dessa frågor på plats, om varför han slutat sitt jobb och varför vi bodde på olika adresser osv. (Även om jag ju tror att frågorna hade varit mångt mindre om han bara hade stannat. Då hade det hela ju inte låtit – eller varit för den delen – så dramatiskt.
Tillbaka till folk som vil väl och frågar. När de nu inte känner till situationen så vet de ju heller inte före efteråt hur känsligt det är. Generellt är man dock ganska diskreta här ändå. Känner inte att jag verkligen måste svara ändå. Ett leende och att liksom bara skratta bort det hela och säga att man inte vet är ok. Och vissa personer är ändå sköna. Jag träffade t.ex Holgers kusinhustru, som jag alltid kunnat prata med så där lite mer direkt om än flyktigt (bättre känner vi henne ändå inte, än att både Holger och jag har svårt för att minnas vad hon heter. ;-) Nuuk-familjen är ju inte personer Holger har växt upp med direkt, utan vi visste faktiskt inte att hennes man, kusinen på dryga 40 år, överhuvudtaget existerade före vi flyttade hit senaste gången, 2005). Ett par dagar senare mötte jag henne igen, i snurrdörren till mataffären, tillsammans med mannen. Och han är en sådan där som lite klumigt (om än välmenande) bara ställer fråga på fråga. Då hyssade hon bara sin man, skämtade lite och drog honom därifrån. Tack! :-)
Anne: Min rygg är nog också glad för det beslutet. ;-) Helt klart värt pengarna! (Men man är ju van med att klara sig själv så den satt långt inne... ;-) )
Och frågorna, ja de är jobbiga. Speciellt dagar då man har det lite mindre bra. Just denna veckan är extra tung pga helt andra anledningar och då kan det kännas lite överväldigande. Folk menar ju som oftast väl och vet ju egentligen inte vad det är för en ”soppa” de frågar in till. Men jag ska nog ta och tänka ut några standardsvar, liksom bestämma i förväg vad för saker det faktiskt är som är relevanta för folk att veta. Det blir annars så lätt att versionen folk får beror på vadsom för dagen ”ploppar upp” i huvudet på en. ;-)
Anita: Tack, tack! Ja, detta är tiden att vara självisk, det var ju också det jag hade behov för att ha och därför liksom sa stopp. Och trots att det också resulterat i några hårda stunder och jobbiga saker aman måste ta tag i, så kan jag också känna att det hela faktiskt redan nu har resulterat i att jag blivit en allt bättre mamma t.ex. Att jag fått mer ro omkring mig och kunnat fokusera på dagen utan en massa annat strul har givit mig mycket mer överskott, som kommit sonen tillgodo. Det känns otroligt skönt.
Millan: Ja, nu känns det lite som jag kan pusta ut lite och ta tag i nästa omgång. Hele denna veckan har nog handlat om att rensa upp faktiskt. På jobbet har jag spenderat heldagar med att rensa e-mails och privat har jag köpt en extern hårddisk till datorn och kväll efter kväll är jag i full gång med att sortera foton & filer, med säkerhetskopior och hela faderullan. Nu ska det bara inte vara gamla saker som blir liggande. Snart attakerar jag nog garderoberna också. Känns skönt faktiskt. *hihi*
Och ja, det är verkligen essansen i problematiken med alla frågorna. Vad 17 man säger när man inte själv vet, varken vad som egentligen hände och vad som kommer att hända. Men ja, nu måste jag ju ta tag i även det och komma på några bra ”standardsvar” och konferera med mig själv vad det egentligen är som folk behöver veta; få ihop en sann och neutral historia som man kan hålla sig till, oberoende av dagsformen liksom. :-)
Desiree: Nej, turligt nog så kan man komma undan ganska bra här med ett leende och ett ryck på axlarna. Men sedan är det ju klart människor som liksom ändå har en ”rätt” att veta något. De må vara bara flyktigt bekanta till mig, men ha ett djupare ralation till Holger. Sedan är det klart beroende på ”dagsformen”. Ibland när någon frågar så bubblar man redan av känslor som man bara vill ha ut och då får man bara sagt alltför mycket, osammanhängande drabbel som kanske inte alls var det där som ger den övergripande, relevanta bilden liksom. Men som jag skrivit till flera av de andra, så är det på tiden att jag nu samlar mina tankar och liksom kommer på ett ”standardsvar” till alla dessa frågor, så att jag inte svamlar ut på något sätt och också för att distansiera mig själv till det lite. Att bli överrumplad med sådana frågot när man är mitt upp i vanliga vardagsbestyr kan ju annars skaka om en del i ens känslor. Större distans har jag ju trots allt inte till allt som har hänt ännu. :-)
Men, som jag skrev i böjan till alla; ert stöd betyder massor! :-)
Humlan: Frågorna kommer nog att hålla i sig ett tag tyvär, innan man verkligen har träffat på alla man känner. Men tror nog att jag efter denna veckas ”obserationer” av den ökande intensiteten av frågor och tankat det väckt, kommer att kunna komma på någon forma av standardsvar som kommer gör att jag kan distansiera mig lite mer från frågorna. Så att det hela inte blir så känsligt liksom. Och så slipper ju ”dagsformen” besluta vad jag kommer att svara och jag slipper svamla om en massa för andra egentligen totalt orelevant. ;-)
Norrsken och stjärnfall: Japp, japp; massor av regn har vi fått. Minns inte när vi senast hade en ”ofuktig” dag. ;-) Och jo, min rygg lär vara glad för mitt beslut några dagar framöver. Jag hade nog kunnat klara det, men det var nog trots allt onödigt slitande. ;-)
Efwa: Ja, visst är det så, att man tids nog ändå måste säga som det är och det har jag väl också på ett sätt gjort. Men samtidigt är det ju svårt när jag nu inte helt har några direkta svar på frågorna. Folk frågar om saker som jag inte vet svaret på. Självklart svarar jag ju då också att jag inte vet, men det kan ändå vara lite jobbigt att man liksom hela tiden ska vara beredd på att prata om dessa saker. En dag man har det jobbigt, vill man kanske bara gå en tur ut och leka med lillkillen för att tänka på annat och så kommer alla dessa frågor. Men jo, det ska nog lösa sig. Gör inte någon jättestor grej av det, mer än jag noterat att dessa situationer kommer oftare och oftare nu. Men jag ska nog komma på ett smidigt sätt att hantera dem. ;-)
Och ja, att fråga efter hjälp borde jag verkligen bli bättre på. Att betala någon för att göra något är lite lättare ändå, men det kniper det med. Hade kanske varit annorlunda om jag hade haft mer nära vänner och familj här. Men nu är det bara lillgrabben och jag här och det är utifrån det jag får fixa saker. Och det ska nog gå det med! :-)
lullun,
skönt att lådorna nu är på väg! Och BRA att du inte kånkade dem själv och kanske skadat dig på kuppen!
Men å vad jag förstår att det är jobbigt med alla som undrar. Det är så svårt att svara på vissa frågor i din situation eftersom man iblan kan få frågor man inte ens själv vet svaret på just då. Man tar ofta en dag eller en vecka i taget liksom.
Dessutom är det ju just nu tillräckligt jobbigt för dig ändå "bara" att själv gå runt och fundera, känna efter och undra över hur framtiden ska bli. Att sedan då måsta prata om detta i kassakön eller på gatan är inte något man gärna vill. Det förstår jag helt o fullt.
Varma kramar till dig!!!!!
Usch, fy vad jobbigt! Nuuk är ju så litet också, alla verkar ha koll på alla. Men det måste ändå kännas ganska skönt att få det gjort.
Jag hoppas det löser sig för er på bästa sätt!
Uff vad jobbigt för dig vännen, ja frågor med svar som man inte riktigt vet eller vill prata om är jobbiga. Bra med kartongerna du ska inte behöva göra det. Det är ju därför budfirmor finns. Bra gjort..
Du har det riktigt tufft just nu det förstår jag. vi pratar om er o tänker desto mer på er. Det kommer ju att ordna sig till slut men vägen dit kan ju vara väldigt tuff med många ups ´n downs. På alla sätt. Jag vet! Vad jag inte vet är hur det är att vara utan sin familj, även om jag inte pratade så mycket om allt det svåra fanns ni ju där, och kunde läsa av mig ändå. Det är krulligt det där. Aaju verkar ha det fint trots allt bättre att det händer nu när han är så liten än om det hade hänt om en 5-6 år. Fast det är ju bara vad jag tror. Det är så svårt att skriva något som kanske kan trösta, men jag menar verkligen att jag tänker på er alla..
Hälsa till min egen spiderman och säg att jag saknar honom jättemycket.
Kramar till er.. Sis
Saltistjejen: Först för alla fina ord i kommentaren på dit egna inlägg. Kom lite oväntat, men det känns otroligt skönt att ha ert stöd och höra er syn på saker och ting.
Ja, visst var det skönt att bli av med lådorna. Och gladast av alla var nog Holger, som ju så klart börjar känna sig rejält ensam och utelämnad där han nu är. Kanske kan lite egna grejer i alla fall hjälpa lite på såren.
Ja, visst är det svårt detta att behöva stå parat me svar man inte har och veta att de liksom kan komma när som helst, totalt utan förvarning. Men tror nog jag får skaffat mig ett bra sätt att lösa det hela på, så jag slipper känna att jag står där och svamlar och att jag inte tar åt mig så mycket av att behöva prata om det. Andra gånger kan det ju faktiskt också vara skönt att folk frågar. Men det hela beror ju mycket på vem det är och situationen och tillståndet man är i (om man är full av hopp eller bara krossad typ...) ;-)
Kram!
Sara: Japp, som på alla små platser har man stenkoll. Sedan är det väl en fördel att jag är ganska öppen med saker och ting normalt (annars hade jag ju nog inte haft någon blogg – speciellt inte som grönlandsboende, då allt på nätet som handlar om Grönland verkligen blir damsugit just för att det är ett så litet land, och i sådana sammanhang är ju skillnaden på danska och svenska ändå minimal. Inte direkt som USA-boende svenskar som bloggar på svenskar med andra ord vad det angår; risken att deras grannar ska hitta bloggen och dessutom förstå är ju ganska liten ändå ;-) ). Det svåra i situationen är ju att man inte vill vinkla det hela fel, så att folk får den felaktiga bilden av vad som faktiskt har hänt. Det är verkligen det sista jag vill, att folk ska tro att det hela är Holgers ”fel” nu när det var han som stack osv. Här finns ju så många förutfattade meningar om hur den grönländske mannen med dålig barndom ”ska” vara, och den ”prototypen passar ändå inte på Holger som trots allt här till världens top 10 sötaste typ! ;-)
Anna:Faktiskt så klagar jag inte så allra värst. Som vanligt med mig så hankar det sig fram. Självklart har även jag mina stunder och vi har haft några ”intensiva” samtal Hoggan och jag som gått galet osv (men ockå de som vait rakt motsatsen). Så blir det ju bara liksom. Men Aaju och jag hankar vidare och jag känner ju också verkligen att detta var vad jag behövde just nu; jag har börjat kunna samla upp egenskaper som har blivit nerpackade under tiden med efterfödseledepression och alla vad det varit senaste åren. Jag har mer överskott liksom mitt uppe i allt, vilket har gjort sitt på Aajus och mitt förhållande också. :-) Men visst har jag också tänkt på din situation, då du på Anna-mannér höll det hela ganska för dig själv. Det förstår jag dock inte riktigt hur du klarade, men vi är ju alla olika. ;-) Jag ska hälsa ”spindeln”, som just nu ligger och sover dock. ;-) Hälsa de dina. Kram!
Jag har inte hunnit läsa ikapp än så jag har ju inte hela historien. Hade inte riktigt förstått att Holger flyttat till Danmark "för gott" som du skrev. Hade fått för mig att det var studier eller något arbete. Sedan hade jag ju förstått att ni ville separera och se hur det gick.
Du behöver inte alls svara på mina frågor utan jag vill bara säga att jag tänker på dig!
Anna, Fair and True: Nepp, han flyttade för gott den gången, utan att ha något jobb eller skola som väntade i DK och ja, han sa upp sig på stående fot från sitt gamla jobb. Ett beslut han tog själv någon dag efter att jag ropade "stopp" där i juni. Ett stopp som ganska med det samma blev till en paus (då jag typ mest räknat med separat boende ett tag, men gemensam vårdnad om Aaju) som så tillslut ledde till ett deffinitivt slut för några veckor sedan. Så kan det gå...
Då förstår jag lite mer :(
Anna, Fair and True: Bra! ;-)
Skicka en kommentar