Måndag 14/7
Natten till måndag anslöt så Holger till sällskapet. En kompis (Carlo, för de av er som känner honom) skulle ändå köra vägen från Skandeborg i Danmark, där Holger nu bor, till Sandefjord i Norge i egen bil. Med andra ord kunde Holger haka på och bara ”hoppa av i farten”. :-)
Första heldagen för Holger i Sverige tog vi det lungt. Vi var och såg till gravarna på kyrkogården och tog oss en glass i idylliska kustsamhället Hamburgsund; där jag gick i grundskolan som barn och nästan inte visat mig sedan dess. Glassen köpte vi på den lilla glassfabriken/caféet PipersGlace (de som gör Ciprian’s premiumglass som bl.a säljs i alla Hemköps-butiker). Ännu en ny upplevelse; det var nämligen första gången jag betalade för en glass där. Ägaren till fabriken är nämligen mamma till bassisten i mitt gamla band och vi spenderade ett par somrar som ”husband” där när vi var ”små” och det hade ju sina fördelar kan man väl säga... *hihi*
Tisdag 15/7
På tisdagen bar det hastigt och lustigt av på långtur till Göteborg. På grund av dåliga förbindelser med tåg och buss blev dagen dock några timmar kortare än hoppats, så att hinna att möta upp med Göteborgsboende vänner var en omöjlighet tyvär.
En liten snabbtur runt i ett för dagen ganska gråmulet Göteborg skulle vi ju dock ge Petrine innan...
...det blev dax för Liseberg!
Mycket köande blev det. Det är verkligen nackdelen med att ha semester i juli. Men Aaju klagade turligt nog inte, utan köade även mer än gärna ensam, hållande biljetten hårt i handen.
Men är detta vad man köar till så är så klart ingen kö i världen för lång! :-)
Lillkillen roade sig. Liksom de stora ”barnen”. Oss fick jag dock inte så många kort på då kamerahållaren som oftast var den som åkte småkaruseller med Aaju, medan Petrine och antingen Holger eller jag köade till de större attraktionerna. Spökhuset bjöd t.ex denna dag på den bästa turen någonsin för min del. Tror det var 4:e gången jag gick och det var bara super, med mig som anförare av ett tåg på i allt 6 personer (man går i led och håller varandra på axlarna). Jag skrattade så att jag kiknade, medan Petrine klöste stora märken i mina axlar av skräckfyllt förtjusning. :-)
Tiden gick snabbt och plötsligt var det tid till att ta vår sista karuselltur innan det var dax för kvällsmat och hemfärd. Innan vi gick in i Sagoslottet hade vi pratat om att Rainbow, som var min absoluta favorit som barn, kanske skulle få äran att bli sista åkattraktionen för dagen. Vi hade dock inte mycket mer än kommit oss ut ur Sagoslottet när vi hörde ett högt brak. Jag såg armar som flög i luften, ett stort moln av rök (damm förstod jag senare) och vi hörde höga skrik. Vi stod bara ca 15 meter ifrån, när Rainbow plötsligt havererade.
Vi stod då så att vi mest såg undersidan av åkattraktionen. För att konstatera vad som faktiskt hänt och se om vi kunde vara till någon hjälp gick vi vägen förbi attraktionen. Sedan valde vi att snabbt lämna platsen för att ge plats åt Lisebergs- & räddningspersonal samt anhöriga. Vi kände oss dock ganska ensamma om att ta detta beslut. Strömmen av människor gick helt klart åt andra hållet; alla skulle till platsen där pupliken redan stod tätt packad.
Folk stod där med sina kameror och mobiler och plåtade kort efter kort. Rejält osmakligt tyckte jag. De skärmde ju dessutom av de stackars anhöriga, som de flesta hade suttit på bänkarna en bit bort för att se sina vänner/familjemedlemmar åka attraktionen. Det var också just dessa personer som var mest panikslagna; de visste ju inte hur deras nära & kära hade det.
Av det jag såg skötte dock Lisebergspersonalen det hela otroligt bra; de var snabbt på plats och gjorde verkligen så gott någon kunde. När vi helt lämnade området, dvs den bortre delen av parken, kunde vi dessutom se en brandbil stå på andra sidan grinden. Otroligt; det hade verkligen inte gått mer än ett par minuter.
Senare hörde jag att det handlat om omkring 20-22 skadade – mestadels benbrott – varav 2-3 allvarligt. Ja, om detta vet nog alla ni Sverigeboende mer om än jag. Det blev ju en rejäl mediastorm omkring detta de följande dagarna. Och ja, fotot är mitt. Även jag tog alltså foto, om än bara två – och usch vad fel det kändes. Och eventuellt kommer jag också att ta bort fotot härifrån bloggen, trots att jag valt att hålla det litet i formatet för de drabbades skull. Hade det varit en allvarligare utgång hade deffinitivt fotot aldrig kommit på frågan här på bloggen. Är det någon som tycker det är stötande, så tar jag deffinitivt bort det med det samma.
Det blev ingen mer attraktion för oss den kvällen kan jag väl säga. Men vi åt vår kvällsmat som planerat, det var vi ju trots allt nästan tvugna till innan den långa tågturen hem, och spelade upp våra få spelkuponger som vi fått med åkbiljetterna + i allt 25 kronor (hela dagen inklusive). Det resulterade i denna stjärnvinst till Petrine. Mmmm...! :-)
Onsdag 16/7
Onsdag var en ganska mörk dag. Det hade kanske varit en ganska dålig idé ändå, att låta Holger komma till Sverige just när mitt måntliga ”humör” skulle till att slå till. Jag har haft rejäla problem med humörsvägningarna sådär en gång i månaden sedan jag fick Aaju och fick faktiskt utskrivet p-piller där ett tag för att hålla dem nere – ja det hjälper faktiskt och ja, jag har nu beslutat mig för att ”ansöka” om en ny kur. ;-) Det var sådant humör jag hade då ”beslutet” togs att jag hade fått nog där i juni och det var sådant humör jag varit på vid flera av våra tidigare ”dåliga stunder”. Därmed inte sagt att allt är mitt fel, men ändå...
Rejäl pannkaka blev i alla fall resultatet av våra respektive ”problem” och onsdag kväll satte Holger sig, några dagar tidigare än planerat, därför på tåget på väg söderut igen. I sista sekund tackade jag också ja till att träffa några kompisar utanför Stenungsund över kvällen, medan barnen fick vara med min pappa på fårvallningskurs (han är instruktör). Med andra ord blev Holger och jag sittande på samma tåg ett tag. På neutral mark – jämfört med hemma hos min ack så neutrala och förstående pappa – fick vi dock pratat ganska bra igenom saker och ting. Och snack över ett stort glas svalkande vatten med de söta vännerna hjälpte ju också på situationen, så en av livets stora krisdagar slutade ändå ganska väl. Tack snälla ni!
Torsdag 17/7
Torsdag var det bara att komma sig helt på fötter igen. Då stod det nämligen Strömstad-sightseeing på schemat – staden som båda mina syskon tidigare haft som hemstad.
Aaju hade mest sett fram emot den stooora glassen som moster Camilla (min mellansis) utlovat. Visst ser det nästan ut som om det är den i plast han står och drömmer om och inte den han har i handen? Notera tungan! :-)
Ni som varit i Strömstad vet säkert hur skickliga måsarna är på att norpa korvar och annat från oskyldiga turister på torget. Denna luring hade deffinitivt siktet inne på min glass.
På kvällen blev det ytterligare en fiske- & badtur i Bullaresjön. Fångsten var dock inte Aajus.
Fredag 18/7
På fredag var det storstädning som gällde på torpet, för på lördag vankades det...
Lördag 19/7
...ett ganska enkelt, men väl ett kalas. Min pappa fyllde nämligen år och närmare 20 gäster kom för att gratulera med paket som öppnades utanför huset innan regnet kom. Det var även 1-årsdagen för min mormors bortgång, så hon var självklart också i våra tankar.
Min bana trogen för denna semester, höll jag mig antingen i köket eller tillsammans med barnen. Här var det både och, då jag tillsammans med Petrine (fotot) och Olivia (systerdotter utanför bild) fixade desserten (efter smörgåstårtan). Ja, i köket där brukar jag i och för sig som oftast hålla till vid liknande tillställningar, men min ”barntid” blev deffinitivt större än vanligt denna semestern. Det var barnbord för hela slanten typ! :-)
Söndag 20/7
Söndag var det så tid till att packa och säga farväl till allt och alla, inklusive de numera väldigt tama kaninerna. Tidigt, tidigt måndag morgon bar det nämligen av på nya äventyr...
11 kommentarer:
Så fint du berättar, så att till och med jag som inte får någon svensk sommar semester i år känner att jag nog ändå fick liten släng av svensk sommar.
Aaju och Petrine är ju så söta. Aaju ser ju bara för härlig ut där han står bredvid glassen!
Å du ska inte vara orolig för bilden på den havererade attraktionen. Ingen på bilden kan identifieras. Tyckte ni gjorde rätt som lämnade parken. Tyvärr så blir ju allmänheten lite sensationslystna när de ser olycka och hänger kvar och glor som gamar. Brr!
Tack för att du berättar så bra!
Oj vilken vecka! Usch sa laskigt att ni var pa liseberg nar olyckan intraffade och sa nara dessutom! Jag var pa Liseberg med Nils pa sondagen precis innan o var glad att jag slapp se elandet. Mediastormen var i det narmaste lite lojlig tyckte jag men det ar val ratt sa vanligt att det blir sa.
Onsdagen lat inte som nagon hojdardag precis :-(. Skont att ni fick prata av er lite pa taget dock o bra att du fick pratat med kompisar efterrat. Sadant hjalper ju i alla fall lite!
Å fy, var ni där precis just då på Liseberg! Vilken TUR att ni var bara några minuter sena ... Hu så hemskt!!! Jag får nästan hjärtklappning! Ingen fara med bilden, liknande och mer har varit i pressen.
Trist att onsdagen gick åt pipan, men det är ju tyvärr så det blir ibland. Särskilt när man inte har setts på ett tag och egentligen skulle behöva ganska täta tillfällen att prata? Skönt att det slutade förhållandevis väl i alla fall.
Aaju är ju för härlig där han står vid den stora glassen! Det fotot borde du förstora upp och göra tavla av! Och Petrine med kaninen! Det kan inte vara vardagsmat för henne med kaniner, antar att det inte finns några i Grönland?
Ska bli spännande att få följa med på nästa äventyr!
Kramar!
Karlavagnen: Tack! Men vad bra att det var positivt, så mitt skrivande inte gav dig Sverigesaknad istøllet. Tyvär blev det ju inte så Göteborgsrelaterat i år dock. Men, men...
Ja, det var medvetet, att hålla bilden lite liten. Men visst var det galet hur folk bara pressade på. Var det mitt barn som satt fast där uppe så hade jag deffinitivt föredragit så få ”onyttiga” människor som möjligt runt omkring. Hörde dock att ”vanligt folk” hade blivit bortkörda från området inte alltför lång tid efter att vi hade gått åt andra hållet. De första i personalen som kom till platsen fick ju ändå koncentrera sig på de skadade och inte använda tiden på att fösa undan folk. Men själv tycker jag ju att folk själv borde ha fattat. Men, men.. Själv var jag ju också så klart nyfiken, men insitinktvt så ville jag bara lämna de drabbade i fred med de som kom för att hjälpa. Hade jag inte haft barnen med (där den äldre själv var ganska chockad) hade jag dock nog kastat mig lite mer in i att försöka hjälpa till med de chockade.
Millan: Ja, visst var mediastormen till stor del löjlig. Mycket av kritiken kan jag inte överhuvudtaget förstå. Tyckte personalen skötte det utmärkt och olyckor sker ju. Som detta med att kasta en massa skuld på Liseberg för kvinnan som reste sig upp i Flumride... Lite egetansvar har man ju också. Jämfört med många tivolin jag sett runt om i världen (inklusive grannländer) är Liseberg ju rena säkerhetsfortet...
Nej, onsdagen var ingen hit, även om det hela ”sköttes” i all diskretion så barnen inte märkte direkt något av det. Men sedan dess har vi pratat massor (läs mer i ”vecka 4”) och det känns mycket bättre. Fast ja, några månader med lugn och ro behöver vi nog ändå, för att rensa tankarna.
Marianne: Ja, däri låg verkligen chocken för min del, äen om den gick snabbt över; vilken tur det inte var Holger och Petrine som satt upp i den där karusellen. Det var nog också den tanken som fick mig att vilja gå därifrån (samtidigt som jag såg att Petrine blev ganska chockad och tror hon hade behov för luften). Hade det varit jag som satt där på bänken hade jag ju velat att alla dessa främlingar bara skulle flytta på sig.
Ja, som jag skrev till Millan så var det ju ingen direkt hit. Vi hade pratat bra i telefonen, men det var bara inte riktigt läge att ses och under de omsätndigheterna; omringade av mitt, mitt och mitt. Det gav Holger extra dåligt samvete (som han ju lidigt av i hela denna process) så klart och lägg där till mitt ”tillstånd”. Men vi har pratat en hel del efter det och tror nog att det ska lösa sig, bara vi ger oss själv den egentid vi nu behöver.
Bra idé med förstoringarna. Det på Aaju var verkligen bara en ”tur och träff”-bild. Lite synd att han har skuggan just i ansiktet dock, men det kanske jag kan trixa till. Och nej, tamkaniner är inte direkt noget man ser på Grönland. Har själv aldrig sett någon. Djuraffärer har vi ju inte heller, utan det är den lilla ”svarta” marknaden som gäller för dem som vill ha husdjur. Det finns dock harar i fjällen, men det är ju inte riktigt samma sak... *hihi*
Kram!
Ah, fy sa obehagligt att se denna olycka! Jag tror att jag ar sa gammal nu, att jag slipper aka karuseller. Det ar manga ar sen sist och aldrig mer ska jag gora det!
Du har sa fina bilder har pa bloggen... men det har vi ju papekat sa manga ganger vid det har laget. Sa kul att ha kvar nar Aaju ar stor!
Lite ledsamt later det omkring dig... skot om dig och vila mycket - det hjalper. Och drick mycket vatten. :o)
Och har far du en kram oxa! Texasize.
Fy vad läskigt med den där händelsen på Liseberg! Usch! Tur att det inte blkev fler som skadades ännu mer ialllafall. Och vilken tur att ni aldrig hann till jst den åkattraktionen!
Ja du detta med Holger låter ju jobbigt. Det var iallafall bra att ni fick lite tid att prata där på tåget. Jag hoppas verkligen att ni kan behålla förmågan till kommunikation. Både för er skull men framförallt för Aaju! Tänker på er och skickar styrkekramar!!!
Och ja det är som sagt (jag kommenterade det i förra inlägget tror jag) jättekul att se dina bilder.Känns som man var med lite på er semester! :-)
KRAAAAM!
Jag hann inte kommentera på vecka 1-inlägget eftersom vi har haft en massa internetstrul sedan jag kom tillbaka till PR. Men en bra idé att läsa om er semester veckovis och få se bilder dessutom.
Jag förstår att ni blev lite omskakade att se olyckan på Liseberg, hur kändes det att vara tillbaka i samma miljö på Tivoli - var det ngt du tänkte på överhuvudtaget? Folk verkar inte tänka alls när en olycka händer, att man inte kan förstå att man är i vägen, att de drabbade inte vill bli utstirrade etc...
Usch, din semester måste ha varit så tuff med allt runt omkring med dig och Holger, tankar på allt det sorgliga som hände förra året och så vara ansvarig för två barn - Lullun, jag beundrar dig!! Och jag är glad att du trots allt det jobbiga tog dig tid att träffa mig i Kbh förra veckan, tack!
Stora kramar från PR.
jag tillhör en av dina mest trogna läsare, fast jag brukar väl inte kommentera dock... njuter som vanligt av dina bilder o hela reseberättelsen, lite plåster på såren eftersom att min flytt från sambon, numera särbo :-( , raserade min ekonomi ganska totalt..
det är så konstigt att man genom en blogg tycker sig "lära känna" en person så mycket o ja, givetvis var olyckan på Liseberg hemsk (är ju själv epileptiker vilket innebät att jag haft min beskärda del av nyfiket tokstirrande människor) men ändå, att Holger flyttar kom som en chock.. men jag vet att det kan funka, oavsett om man vill hålla ihop eller inte, fast lätta har inte de två sista månaderna varit här hemma.. (kul att du är den som stannar därborta förresten, är ju som att särbon skulle flyttat från sin lappländska by till stan o jag stannat, fast det har aldrig varit aktuellt kan jag säga :-) )
/Efwa
Så var inlägget om vecka tre førdigt och publicerat. Men självklart ska jag ju också svara på era kommentarer till vecka 2. :-) Här kommer de:
Aurorabuddha: Ja, man blev lite skärrad. Men det var skönt att snabbt kunna gå förbi och ändå se att alla var vid liv och att de flesta som satt i karusellen ändå satt lungt och väntade på hjälp. Sedan kan jag nog hålla med om att jag karuseller inte fascinerar mig något större längre. Inte pga olyckan, utan snarare pga åldern. Det var några år sedan jag verkligen tyckte det var roligt att gå på Tivoli för egne del. Men tillsammans med barnen blir det ju så klart något helt annat. :-)
Och jo, tar det lungt. Hetsar inte upp mig det minsta, och har det efter omständigheterna riktigt bra. Men kanske borde jag dricka lite mer vatten. Bäst att gå ut och hämta i köket med detsamma. *hihi*
Och tack ör kramen, som jag räknar med var stooor. :-) Kram tillbaks.
Saltistjejen: Ja, det var verkligen tur att det inte hände något än mer allvarligt. Och skönt att vi slapp att vara några av de drabbade ändå. Hoppas allt har gått väl med dem som ändå var med.
Jodå, vi pratar väldigt bra tillsammans och har gjort hela tiden, med vissa undantag då. Hur det än blir så tror jag nog vi ska lösa det på något vänster. ;-) Aaju är helt klart min prioritet 1 i hela denna situation. Eller ja, egentligen mig själv, eftersom jag ropade stopp då jag märkte att problemen gick utöver mitt sätt att vara mamma till honom och att jag därför måste prioritera mig själv ett tag, så att han får det bra. Allt hänger ju ändå ihop. Men jo, generellt har jag många principer som just bygger på att jag prioriterar lillen först, som t.ex att jag själv alltid varit fast inställd på att jag aldrig kommer att vara den som tar honom och flyttar ifrån hans far osv. Det är sådant jag liksom bara bestämde mig för dag 1 då jag fick reda på att jag var gravid (med Aaju alltså) och då med den extra ”komplikation” att vi föräldrar var från 2 så olika länder. Nu är ju något sådant inte alls aktuellt heller, men ändå. :-)
Kram!
Petra H: Tråkigt med internetstrul. :-( Hoppas det löst sig nu.
Själv tänkte jag faktiskt inte direkt mycket på olyckan när vi var på Tivoli. Min chock höll också bara i sig några få sekunder. Holger och framför allt Petrine blev något mer chockade, men vi pratade ju igenom det helt naturligt och sedan tror jag vi alla liksom insåg att det var en olyckshändelse och att det liksom inte gjorde tivolier mer eller mindre farliga än de varit innan liksom. Hörde också intervjuer med några av de som faktiskt hade brytit armar och ben där på Liseberg och de sa samma sak.
Och självklart; jag skulle ha gjort om semestern alla gånger, trots alla tråkigheter som också var. Och mötet med dig var ju sånt kul som hjälpte till när man försökte glömma det tråkiga! Jag blev förvånandsvärt flitig på att verkligen koppla bort allt som inte var här och nu denna semestern (och flitigheten känns som den håller i sig ;-) ). Det var nog räddningen och också anledningen att jag kastade mig in i det mesta ganska oförberedd denna semestern (som mötet med dig – jag hade nog inte riktigt fattat att vi skulle mötas före vi satte oss ner för att äta typ. *hihi* Jättekul var det hur som helst!)
Svalkande kramar från Grönland!
Efwa: Verkligen kul också att en av mina många mer ”anonyma” läsare gör sig till känna. Fast visst tror jag att du har kommenterat förr. :-)
Tråkigt dock att höra att du också blivit särbo (för ja, nog är det ändå så jag också ser på saken för vår del, även om inte flytten var en planerad flytt av mer ”försåeliga” skäl – typ pga jobb/utbildning eller nått). Det lät i alla fall inte som om det har varit helt lätt för dig. Hoppas att det går lättare framöver.
Men visst kan jag hålla med om att det är lite komiskt att det är jag som stannat ändå. :-) Fast nu när jag har sonen och ett jobb jag känner mig ansvarlig för, så är jag ju heller inte den som bara sticker, även om jag som person är väldigt flexibel eller vad man ska säga. Och ja, detta är ju ändå stället jag bor på och här jag har min vardag och trygghet, så att stanna känns väl egentligen helt normalt intillvidare, tills jag känner mig redo för att testa något nytt. Just nu är ju allt så upp och ner ändå, så att även flytta, skaffa nytt jobb och umgänge känns inte riktigt rätt heller. Men mycket kan ju ändras, hastigt och lustigt. ;-)
Kan också tänka mig att du också upplevt hur folk kan vara tyvär. Själv har jag ju haft en rullstolsbunden mamma i otroligt många år (sedan jag var helt litet) och jo, man har sett och hört mycket. Det har väl också påverkat mig i min syn på liknande saker och handling i liknande situationer som den på Liseberg. Kan jag inte hjälpa så håller jag mig borta – nyfikheten kan man stilla genom att läsa i tidningen efteråt istället. (Sedan var det att ha en rullstolsbunden mamma i sig inget stort trauma alls, utan bara något jag tog helt naturligt. Kom förr på mig själv många gånger, hur jag tyckte synd om barn jag såg på stan med en förälder i rullstol. Det var först efteråt jag kom på att jag ju satt i samma situation. *hihi*)
Oj tänk att ni råkade vara där just då! Jag tycker ni verkar ha hanterat det bra och den lilla bild du tog och lagt upp här är definitivt inte olämplig.
Jag antar att jag kommer att läsa mer om Holger när jag plöjer igenom dina augusti-inlägg så jag säger inte så mycket just nu. Förutom att jag tänker på dig och har gjort det i sommar!
Anna, Fair and True: Det som känns rätt där och då brukar turligt nog också vara det bästa.
Och japp, mer Holger kommer det framöver. vilken cirkus trots att vi (nog speciellt jag just de senaste månaderna iaf) försökt att "sköta" det hela snyggt och förståndigt.
Tack för omtanken. Alla kommentarer på bloggen och e-mails har hjälpt massor.
Skicka en kommentar