Det blir sällan som man tänkt sig

Denna blogg startades för att handla mer blandat om familjelivet, tankar och om Grönland än min hemsida. Jag skulle skriva mer eller mindre varje dag, och inte alltför långa texter åt gången. Men som saker och ting artat sig så har det inte blivit så. Det kommer att bli så, men inte just nu. Det har helt enkelt varit för mycket som hänt i familjen. Men även om det kan vara svårt att tro nu, kommer vardagen att infinna sig igen. Någon gång i framtiden.

Som planen är nu är det dock ytterligare en resa över Atlanten som gäller, med start imorgon måndag. 5:e för året, 2:a med Aaju som reskamrat. Och vad jag önskar att anledningen var roligare. Det är inte ens två veckor sedan jag kom hem från förra begravningen.

Men ändå skönt att väntan är över. Chanserna att mamma kunde andas själv, efter att respiratorn stängts av, var mer en risk än en chans. Utöver hennes tidigare handikapp hade senaste månadens konstanta kramper orsakat så omfattande skador i hjärnan att livet skulle kännas som ett straff. För vem vill ligga maktlös; blind, döv, stum och utan närminne, på långvården och vänta? Mor har fått sin frid och det är vi nöjda med. Även om högsta önskan är och förblir att allt detta aldrig hade hänt.