Jag är inte en person som direkt lider av hemlängtan. Jag trivs med mitt liv, långt borta. En vardag infinner sig liksom också här. Men det finns så klart stunder som är jobbiga; som när allt inte är så bra där hemhemma. När man känner att man borde vara hos familjen. Stödja, trösta & hjälpa till.
Sedan finns det sådana, glädjens dagar, då man bara vill vara med. Då alla samlas, pratar & skrattar. Man vill dela glädjen. Istället får man en känsla av att man sviker.
Idag är en sådan dag. Min systerdotter, min enda systerdotter, börjar nämligen skolan idag! Första dagen i årskurs 1 (hon hoppade över det där med 0:an).
Jag vet att det kommer att gå bra för henne. Skolämnena kommer hon att klara lätt som en plätt. För hon är smart, den lilla tjejen. Men jag skulle ändå vilja vara där och uppmärksamma henne på hennes stora dag. Ge henne lite av den välbehövda kärleken & stödet, visa henne att jag faktiskt är intresserad. Se hennes första skolböcker, hjälpa henne med några av de första läxorna. Bli en större del av hennes vardag.
Som exilsvensk försvinner den där kontinuerliga kontakten. Jag vet Olivia & min syster pratar mycket om mig & min familj här. Jag vet att vi på så sätt blir en del av hennes vardag. Men ändå är de där banden; tilltron & kärleken som binds när man ses i ur & skur, nog inte möjliga för oss. Jag som vuxen kan känna dem, men troligtvis inte hon.
Jag flyttade utomlands när Olivia bara var drygt 10 månader gammal, och innan det var vi också separerade med drygt 20 mil. Av 7 födelsedagar har jag varit där 3. Några 1:a ord hörde jag inte, 1:a steg såg jag inte, heller inte 1:a dansuppvisningen, 1:a ridlektionen osv.
Jag pratade i alla fall med lilla Oliven på telefon igår. Då var hon ute och shoppade nya kläder till den stora dagen. Jag ska ringa igen idag och höra hur det gick i skolan. Sedan får hon nog vänta tills att vi kommer hem, för att få presenten vi har köpt. Med all kalabalik som hände (& händer) i familjen, blev det ju inte tid till att få en paket skickad med posten i tid, eller köpt en medan jag själv var i Sverige.
Och sedan är så klart våra tankar med lilltjejen på hennes stora dag. Liksom de var med på föräldrarnas 30-åriga bröllopsdag för något år sedan, på pappas 60-årsdag, syrra nr 2's 30-årsdag, diverse jul-, påsk- & midsommarfiranden, vänners barnsfödslar, bröllop & allt vad det är man hela tiden tycks missa. Kom ihåg det; ni är alltså på inget sätt glömda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar