I dag gjorde jag nog det svåraste jag någonsin gjort. Beslutet att ge mig av, lämna en sovande, allvarligt sjuk mamma på sjukhuset och en ensam pappa där hemma, var inte lätt, men lätt nog ändå på ett annat sätt; jag har ju en liten kille som väntar på sin mor.
Även om jag gladde mig åt att komma närmare återseendet av honom, var det dock med stort vedmod jag idag lämnade min svenska familj bakom mig för en tid.
Aldrig har jag trott att klumpar i halsen kunde bli så stora. Jag är hyffsat duktig på att bita ihop. Hålla kvar ting inom mig, för att inte uppröra andra. Men dettta var alltså svårt. Oändligt svårt. De gånger jag rest, väl vetande att det kommer att dröja ett, kanske två år till det att jag kommer hem igen, har varit lika svåra som en tur till postlådan i jämförelse, utan att överdriva.
Hur jag än vänder och vrider på det känner jag mig som en svikare. Oberoende av vad dem jag borde stödja och mitt förnuft säger. Men ej heller jag kan vara på två ställen samtidigt.
8 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar