Igår fick jag beskedet att min mammas kusin gått bort. Vi bodde hyfsat långt ifrån varandra, redan då jag bodde i Sverige, och hade väl inte den bästa kontakt. Men liksom min mamma så var det ändå allt, allt för tidigt. Hon var ju t.o.m än yngre.
Igår, för exakt tre månader sedan gick oxå min mormor bort. Sedan min mamma och nu hennes kusin. Holger har under samma period mist två kusinbarn (båda dock äldre än honom själv, så det var altså inte tal om barn); en nära vän sin pappa och två kollegor sin mormor respektive bror. Två hemlösa har på kort tid dött av olyckshändelser här i stan, varav en var just denna bror & och den andre en bekants bekant som tappat fotfästet efter en skillsmässa och nu bara var på fel plats vid fel tidspunkt. Listan känns som om den kan göras oändlig.
Gårdagens besök fick det bara att svämma över. Återigen satt man som ett fån i sitt egna hem. Jag hängde inte med på samtalen, skämten och programmet de såg på TV. 2/3 in i ett samtalsämne fick jag lite översatt till danska. Som om jag skulle kunna hänga med bättre då! Jag fattade nästan ingenting. Orkade inte engagera mig och försöka förstå. Ensamheten och utanförskapet kröp över mig.
En av mina stora sorger här är verkligen att jag inte har några nära vänner, eller familj, omkring mig i vardagen. Bekanta, jo i massor. Men inga nära vänner & som sagt familj (utöver grabbarna. Dem klagar jag inte på! :-) ). Jag har haft vänner, i omgångar, men så flyttar de igen. Just när jag börjar känna mig trygg vid dem, just som det verkligen börjar bli kul, så flyttar de. Den närmste på tur flyttar på fredag i nästa vecka, för att troligtvis aldrig återvända.
Just denne är en dansk man, en av mycket få danska vänner. Men att skaffa grönländska vänner - hur svårt det än är att få kontakt med kvinnorna här – ger ingen större säkerhet. Nuuk är en transitstad. Grönländare flyttar hit från andra städer och bygder. Bor här en tid och flyttar tillbaka ”ut på kusten” (som vi säger här) eller vidare till Danmark för studier osv. Eller så är det danskar, som kommer hit på halvårs- till 3-årskontrakt, eventuellt förlänger de det något, och flyttar sedan hem igen.
Det är med en suck från min sida. Energin att återigen försöka rota fram potentiella vänner finns inte alltid där. Det är heller inte alls lika lätt, som fastboende med familj & med allt vad det innebär. Kommer man som utbytesstudent för ett år eller nått, och är fri, så är det mycket lättare. Folk öppnar sig på ett helt annat sätt och tar en med in. Som en i mängden är det svårare. Som en av dem som ser ut & låter som en kolonisatör är det än svårare.
Och att sedan ack så mycket föregår över ens huvud, det hjälper inte på självförtroendet. 95 % av vår umgängeskrets är grönländskstalande. En hel del - ja de flesta faktiskt - kan oxå allt från att hanka sig fram, till att prata närmast flytande på danska. Men när de är samlade så går de, hur välmenande de än är, automatiskt över på att prata grönländska. Det känns så sårande ibland. Som om man inte betyder någonting. Som om man är luft, hemma i sitt egna hem. De menar (som oftast) inget illa. Det är flera som verkligen försöker komma ihåg att prata så att jag hänger med - långsamt eller genom att byta språk - men de glömmer det tyvärr lika snabbt igen.
Ibland så ångrar jag verkligen att jag flyttat hit, till ett tvåspråkigt land. För mitt jobb, min karriär; för att kunna jobba med det jag älskar, var jag tvungen att lära mig danska. På en hög, närmast felfri nivå (där jag tyvärr inte är helt ännu, om man nu någonsin kan lära sig ett främmande språk till 100 %. Det ligger ju så mångt mycket mer än ord & grammatik i ett språk. Det handlar ju oxå om hela förståelsehorisonten). Grönländskan kom därför efter, redan från början. Och den är ju bara så svår. Inuitspråken är närmast besläktad med mongoliska. Det säger väl en del?! Jag fattar en hel del, men det drunknar ändå ofta i mängden av ord som slängs över mig när två eller fler personer för ett samtal, där jag bara står vid sidlinjen.
Å andra sidan skäms jag för att jag pratar danska, och hyffsat bara danska. Danska är inte folkets språk här. Det är ett förtryckarspråk, och jag hatar den känsla det ger mig; att i en samling av, utöver mig, 100 % grönländare prata som om jag hade munnen full av Haribo-nappar eller Odense Marsipan. Och det är ju så mycket som jag missar. Så många band jag inte kan binda, eftersom vi inte talar samma språk.
Allt detta har så klart präglat min personlighet. I Sverige, och på de flesta andra ställen & sammanhang, är jag en sprudlande person. En person som tar plats. En person som folk lägger märke till. En som skrattar, pratar & hörs. En som tar tag i saker och får saker att hända. Det kan jag även vara här, men som oftast är jag bara den ovanligt glada, leende och tysta tjejen, som bara inte tar någon plats alls. Den tjejen hatar jag ibland (läs; rätt ofta).
Det var (nästan) alla mina sorger på en gång, i ett enda långt babbel. Vardagen kan vara hur underbar som helst, men ibland bara de - sorgerna - kommer. Men turligt nog så kommer det en natt av sömn, följt av en morgon med insikter:
Jag vaknade idag och valde helt enkelt att gårdagens (återvändande) grubblerier inte ska få tynga ner mig. Nu har jag dessutom skrivit av mig en del. Och för 1:a gången på länge har mina grönländskaböcker nu tagits fram ur hyllan. Nu är det alltså på tiden att jag tar mig i kragen och kommer igång igen. Ja, jag ogillar verkligen att plugga språk. Och inte har det blivit lättare med åren. Men jag har verkligen inte några fler ursäkter för att inte göra det! Det löser inte alla mina problem, men det är en god start.
Over and out!
12 kommentarer:
Du har skrivit så gripande! Och så utlämnande. Så mycket sorg under så kort tid kan få vem som helt i gungning.
Men du har gjort ett gott val att ta tag i språkinlärningen. Önskar dig verkligen lycka till!
Oj, måste varit en TUNG dag... dagarna som alien kan vara tuffa när de är helt vanliga... En stor guldstjärna till dig - jag har dagar när jag tycker att engelskan, som jag ändå var flytande i (så gott man nu är det i ett språk när man inte bott i landet), bara blir till gröt i munnen och hjärnan känns som ett stort ludd. En stor kram från en "fellow alien"!
Tung post. Du lyckas sätta ord på så många känslor om utanförskap. Språket är verkligen nyckeln till gemenskapen, men det kan ändå vara svårt att lära känna nya vänner. Riktiga vänner, som tar tid och mycket energi att lära känna. Jag har dagar då jag bara känner att jag inte orkar och vågar. Tack och lov går det i vågor... Kram.
Å, vad bra skrivet.
Först och främst beklagar jagall sorg.
Vidare. Spårk är så viktigt. Att kunna uttrycka sig. Vi människor är sociala varelser som måste umgås och ha med varandra att göra. Ensamhet, såväl fysiskt som psykiskt är allt annat än hälsosamt.
Jag gillar engelskans två ord lonely och alone.
Lonely= att man är ensam ofrivilligt
Alone= Frivilli ensamhet. att vilja vara ifred en stund.
Jag älskar att vara alone ofta men inte att vara lonely.
Du får gärna adda mig på msn om du vill.
Och jag illar slutklämmen på ditt inlägg :-)
Varma hälsningar
Tack alla för alla söta ord!
Lilla B: Ja, även om man tror att man klarat av sorgen, så visar den sig ibland på de mest underliga sätt. I humörsvängningar osv som exemplifierat här i bloggen. Det är först efteråt man märker vad som har legat och gnagt i ett par dagar. vilket oxå är oerhört svårt att förklara för sin omgivning.
Men visst; att komma igång med språkstudierna igen är verkligen något jag bara måste. Eftersom skrivande är det jag lever av, måste min danska vara på en hög nivå, men även grönländskan behövs. Specielt i privatlivet.
Jacal: Ja, att leva med ett annat språk än sitt modersmål är jobbigt ibland. Man känner sig fördummad på något sätt. Man förstår en massa, men när man själv försöker så blir det inte alltid så bra formulerat som man hade tänkt sig. Det aktiva ordförådet är bara inte där. Och sedan blir man ju obland bara så trött i huvudet av att koncentrera sig det där lilla extra för att följa med. När det gäller grönländskan är jag fortfarande på det stadiet att jag verkligen måste koncentrera mig 120 % och då orkar man inte med direkt långa samtal inte... Men man får bara kämpa på tyvärr. Turligt nog kompenceras det ju som oftast med något annat. För det är ju mycket som oxå är positivt med att bo utomlands...
Thy: Ja, det var på något vis lättare förr, när man inte hade så många andra måsten. Ofta blev man då kastad in i sammanhang där alla var i samma situation. När jag började gymnasiet och senare högskolan t.ex; då var det nästan ingen som kände varandra innan. Man var i en ny stad och alla hade samma behov för att få vänner. Men som sagt, det går upp & ner. Och till nästa gång jag ska söka jobb på ett nytt ställe ska jag nog inte välja en där nästan alla kollegorna är män och medelåldern ligger någonstans omkring de 60... ;-)
Maria: Ja, den nyans saknar vi verkligen i det svenska språket; lonely och alone. För det är ju verkligen en stor skillnad i att vara ensam och ensam. Sedan är det en annan skillnad; att vara ensam i världen, men att vara ensam i vardagen. Det är det senare jag ibland är, men som oftast så funkar det, eftersom man hela tiden håller sig sysselsatt med allt möjligt annat. Men det är klart, det har satt ett onödigt stort krav på min partner, som ofta har fått fungera både förälder, väninna, psykolog & pojkvän, med allt vad det innebär.
Och tack för erbjudandet om msn. Använder mig dock inte av msn för tiden. Men jag kanske kommer att börja igen någon gång framöver, så... :-)
Låter jobbigt, jag skulle kunna skriva en massa uppmuntrande ord, men jag sammanfattar med Hang in there! Verkar också som om du ändå är positiv och försöker göra det bästa av situationen!
Alone är egentligen mer "själv" på svenska, att vilja vara själv (hemma t ex), medan lonely är "ensam".
Jag glömde säga förut att jag också beklagar sorgen. Jag kan inte ens föreställa mig att gå igenom det du gjort på så kort tid. Och då dessutom vara så långt borta från familjen.
Nu kommentarar jag sent här...
Men oh vad jag kan känna din hopplöshet. Jag förstår så väl att det måste vara en fruktansvärd känsla det där att inte kunna greppa och förstå språket. DET är ett handikapp, och precis som Jacal skriver kan även vi känna det som ändå är mycket bra på engelska. det är det just det där att inte passa in till 100%. Det kommer vi aldrig att göra, och sen passar vi inte in till 100% i Sverige längre heller. Man lever i ngt slags "ingenamnsland" i mångt och mkt.
Vänner är ett svårt kapitel eftersom det tar så lång tid att bygga upp vänskaprelationer...
Jag hoppas att du snart, snart ska hitta en god vän!!!
Kramar!!!
Anna: Jo visst måste man hålla modet uppe, och det är jag ändå hyffsat bra på, turligt nog. ibland kommer det dagar, men i det stora hela är ju ändå livet ganska härligt! :-)
Annika: Bättre sent än aldrig! :-)
Ja, det är jobbigt med språk ibland, men nu känner jag mig ändå hyffsat säker på danskan, så det är verkligen tid till att ta fatt i grönländskan (har pratat danska aktivt sedan sommaren 2003. Innan det var det mest engelska som gällde här, då jag jobbade tätt ihop med en italienare bl.a (och pratade en förfärlig svensk-norska till andra *hihi*).
Men visst är det så; man kommer aldrig att passa in helt. Här ser jag t.o.m annorlunda ut. Och jo, känner av faktumet att inte heller helt passa in där hemma, efter (ynka) 7 år.
På kompisfronten här kommer det dock säkert att lösa sig. När jag ser lite mer positivt på det än i fredags, så finns det ju en del saker jag kan göra åt det. Men tyvärr är situationen sådan här att vi inte-grönländska tjejer/kvinnor har svårt att få kontakt med jämnåriga tjejer/kvinnor. Jag har pratat med många som känt av det samma fenomen. Jag har också rest och bott många andra ställen i världen och tycker nog att det är lite svårare här generellt. Sedan kan man verkligen inte räkna med att få behålla en vän när man väl mött den. Folk flyttar verkligen HELA tiden och även om de förblir i landet är det en omöjlighet att ses, tills nästa gång man råkar bo i samma stad. Nu kan jag visst skriva ett helt blogginlägg redan här om detta fenomen. Får nog hellre återkomma en annan gång... :-) Hoppet att återigen få en fika- & skvallerkompis att diskutera världsläget med är dock inte ute. Ännu... ;-)
Hej. Jag har två gånger börjat skriva en kommentar redan, men raderat allt. Vet inte hur jag ska kommentera utan att det blir som ett låååångt blogginlägg... jag vill iaf säga att jag tycker du är tuff! Attityd betyder så mycket, och jag beundrar hur du bemöter saker!
Sen om umgänge och språk (tror jag måste skriva nåt om det här nån dag faktiskt). Trots att jag var relativt kort tid i Nuuk så känner jag så bra igen mig...
Oftast var det mycket skönt att kunna så usel danska att folk förstod att jag inte var dansk. Men åas skäms jag många gånger för att ha lärt mig danska så dåligt. Fast sen var ju inte danska det mest gångbara i fabriken heller.
Om tvåspråkigheten är det ju oftast så att det är de grönländare som lärt sig danska som är tvåspråkiga, medan danskarna är enspråkigt danska. Lite liknande, som mellan finlandssvenskar och finnar på vissa ställen här, d.v.s. de tvåspråkiga är finlandssvenskarna, men de som växt upp i enspråkiga familjer och samhällen med svensk majoritet har verkligen inte finskan gratis, utan lär sig i skolan (nuförtiden finns språkbadsklasser redan i barnträdgården, men det finns inte plats för alla som vill).
Jag kunde inte ett ord finska innan vi började läsa det i trejde klass. Vuxna pratade finska när dom inte ville att vi barn skulle förstå. I första finskakursen i gymnasiet skrev 40% underkänt. Men det är bara att lära sig, eftersom det nästan uteslutande är arbetsspråket!
Mia: Kul att höra om dina erfarenheter, både från din tid här på Grönland och från hemhemma i Finland. och ingen fara, du får gärna kommentera långa blogginlägg. Bara kul att läsa! Och; Barnträdgården *hihi* :-)
Åh, jag förstår dig precis tror jag! Jag och samiskan och norskan... verkligen jobbigt.
Kram på dig!
Skicka en kommentar