onsdag, juni 25, 2008

Från Dåtid till Nutid: Polarforskare & äventyr

Så var det dax för alla som inte är intresserade av historia att klicka sig vidare till någon annan sida, för idag är det nämligen del 5 av 9 i serien om Grönlands historia som gäller – ett väldigt ”internationellt” inlägg denna gången. ;-)

De tidigare avsnitten i serien är:

1. Grönland befolkas
2. Vikingaeran
3. Valjägarperioden
4.
Kolonialiseringen


Polarforskare & äventyr

Nordvästpassagen

Många polarforskare och äventyrare har lockats till Grönland genom åren. På 1500-talet väcktes bland annat idén om att hitta en möjlig handelsväg genom Arktis, som förband Asien och Europa – den så kallade Nordvästpassagen. *

Under flera hundra år var detta något som sysselsatte många av sin samtids största och mest namnkunniga polarforskare. Många av dessa, ofta dödbringande expeditioner kom från England och de allra flesta utgick från grönländska
Diskobuktsområdet. Detta gjorde att kunskapen om, liksom intresset för Grönland ökade i Europa.

Bland annat kom man under en av dessa expeditioner, ledd av engelsmannen John Ross, till att möta världens nordligaste boende folk, de så kallade ”polareskimåerna” i Thuleområdet. Året var 1818 och det var dessa grönländares allra första möte med den vite mannen. Som vänskapsgåva från engelsmännen fick de bl.a 40 paraplyer (!?).


Bildtext: Ett smått passande foto tyckte jag, från båtfestival i Odense 2004. :-)



Kapplöpning till Nordpolen

När Nordvästpassagen väl var hittad, vände polarforskarna sina blickar mot Nordpolen. Det blev till en tävling om att komma så långt upp mot norr som möjligt. Här var amerikanarna mycket aktiva, och det blev tillslut också en amerikan som med grönländares hjälp, först nådde Nordpolen. Han hette Robert Peary och året var 1909.


Svenskarnas del av kakan

Vad som gömde sig bortom inlandsisen, i Grönlands inre, var också en gåta. Det cirkulerade i forskarvärlden de mest fantastiska idéer om vilka rikedomar som väntade bakom ismassorna, inklusive stora, gröna skogar enligt vissa.

Detta var något som bland annat intresserade finlands-svenske A. E. Nordenskiöld (som levde i exil i Sverige, därför ofta benämd som svensk); sedd som dåtidens världsledande polarorakel, efter sin lyckade Vega-expedition 1878-79, då han som förste man i världen tog sig igenom Nordostpassagen – vägen mellan Europa till Asien, via det ryska ishavet (alltså inte den via Grönland & Canada som jag skrev om tidigare).

Nordenskiöld reste iväg på två rätt unika expeditioner för att undersöka Grönlands inre, 1870 & 1883. Inga av expeditionerna var dock speciellt lyckade i förhållande till att hitta rikedomar, även om man kom hem med den stora sten med meteoritjärn som idag kan skådas utanför Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm.

I mina ögon var nog den största bedriften att den sista expeditionen väckte svenskarnas intresse för skidåkning i tävlingsform, och kanske rent av var det genom denna expedition som idrottsgrenen faktiskt rent av blev uppfunnen!


Skidande norrman går till historieböckerna

Nordenskiöld klarade aldrig att korsa inlandsisen. Istället blev det den norske polarforskaren Fridtjof Nansen som blev först med denna bedrift. Huruvida några inuiter gjort det än tidigare förtäljer dock inte historien. Och landsmannen Otto Sverdrup och de två eller tre samer, som också var med på turen, hör väl heller inte till de mer kända, även om de dock nämns ibland (dock i varierande antal...?!).

På skidor tog de sig år 1888, i samlad trupp, från nuvarande Tasiilaq på östkusten till Godthåbsfjorden på västkusten, där de byggde sig en båt av segelduk och rodde till nuvarande huvudstaden Nuuk (Godthåb på danska).


Kunnunguaq – Kungen av Thule


Den i Grönland och Danmark i särklass mest älskade polarforskaren & äventyraren var dock Knud ”Kunnunguaq” (”Lille Knud”) Rasmussen. Som son av en dansk far och en grönländsk mor föddes han i Ilullisat (Jakobshavn) 1879.

Rasmussen kom under sitt liv iväg på många expeditioner, varav den mest kända expedition var hans hundsläderesa, länge världens längsta, genom alla inuitländerna i Nordamerika. 18.000 km, från Upernavik i Grönland till Berings Sund - Alaskasidan.

Under alla sina resor samlade Rasmussen på sig lokala sånger och myter. Allt skrevs ner och skildrades senare av honom själv i film och ytterst välskrivna böcker. Vi har därför honom, ”Kungen av Thule”, att tacka för att vi idag vet så mycket om den värld som så länge var okänd för omvärlden och som idag till stor del är borta.



Bildtext: I detta hus, idag Ilulissats Museum, föddes Knud Rasmussen 1879.


Nästa historieinlägg blir ett kortare ett, i vilket jag kommer att berätta om 1800- och tidigt 1900-tal och om hur danskarna då spände sitt grepp om kolonin.


*) Nordvästpassagen visade sig ju vara en alltför krånglig och farlig väg till och från Asien. Mycket få har klarat sig igenom pga isberg och packis, och inte har det gått speciellt fort heller för dem. Med nutidens klimatförändringar har dock passagen återigen väckt rederiernas intresse. Sensommaren 2007 rapporterades det t.ex att det var en isfri väg igenom. Detta kan öppna upp för en stor möjlighet för människorna som bor i området, och för rederierna så klart. Allt är dock inte positivt. Läs t.ex mer om detta i
denna artikel från Aftonbladet.

9 kommentarer:

Marianne sa...

Tänk att det alltid är guld och rikedomar som får den vite mannen att ge sig ut på upptäcktsfärder. Aldrig för att se om där finns några människor och vilka de i så fall kan vara.

40 paraplyer! Ja, vad ska man säga? Glaspärlor hade varit bättre ...

Intressant med Lille Knud! Talar man liknande språk i Grönland och bland inuiterna på den amerikanska kontinenten? Jag menar som typ danska-svenska-tyska så att man hjälpligt kan förstå varandra?

Hoppas att du får positivt besked om lägenheten i dag!

Stora, stora torsdagskramar från Kairo!

Anonym sa...

Vad kul att du skrev om skidåkningen, precis vad jag hoppats på :P Under Nordenskiöldsexp. var det två samer från jokkmokkstrakten, och genom att de tog sig så långt (46mil) på så kort tid (57timmar, vilket många inte trodde var möjligt) startades alltså en skidtävling för att se om det verkligen var möjligt.. Nordenskiöldsloppet 1884 och så fortsatte det tills vad det är idag.. hysteriii!

Tankevågor sa...

Ja se engelsmännen och deras paraplyer! ;-)

Saltistjejen sa...

Jätteintressant inlägg som vanligt Lullun!
Jag tyckte också det var skoj detta med skidåkningen.
Sedan håller jag med Marianne att det är älite lustigt att det alltid varit jakten efter "skatter" som varit drivkraften hos "västerlänningarna" för deras färder runt på jorden tidigare. Mer än själva upptäckslustan. Ja, de flesta kända "upptäcksresare" har väl egentligen varit ute efter att hitta nya rikedomar? Den enda jag såhär på rak arm kan komma på som var ute i annat intresse var väl Darwin??
Det finns säkert fler, men jag kan inte komma på några just nu.

Stor varm kram till dig Lullun!
Hoppas det går bra för dig och Aaju nu och att han inte saknar sin pappa alltför mycket.
Och jag hoppas även att du har tid att fundera och känna efter mer vad du egentligen vill.
Kram!

Anna, Fair and True sa...

Så intressant! 40 paraplyer var ju lite kul! Ska fråga på jobbet varför de gjorde så ;)

Anne sa...

Du skriver så pedagogiskt och smittande, det är lätt fastna i dina inlägg och bli nyfiken på att veta mer.
Jag håller med MArianne och Saltis, visst är det märkligt hur rikedomar alltid ska vara det som får den vite mannen att ge sig på upptäcksfärder.
Och paraplyerna....ja det var en rätt rolig detalj.

Suzesan sa...

Jag håller också med alla*skrattar*Tack Lullun. Väldig snällt med 40 paraplyer*fniss*
Ha det bra
Kram
Susanne

Lullun sa...

Marianne: Inget besked om lägenheten före tidigast måndag tyvär. Men jag tänker inte på det. Det får helt enkelt bara lösa sig på något sätt. ;-)

Ja visst är det hemst detta ”begär” som drivigt folk genom tiderna och driver. Just att nå nordpolen vet jag dock inte om det var så mycket pengar involverat i att vara den som först verkligen klarade det. Det var nog mest äran. Tror jag iaf... ;-)

Inuitspråken; jo det liknar varandra. Både i Ryssland, Alaska, Canada och Grönland. Dock är språket väldigt dåligt bevarat utanför Grönland. I Ryssland pratar man så gott som bara ryska. I alaska är det mest engelska och i Canada har språket först på senare år blivit upprioriterat; både av inuiterna själva och det canadensiska samhället. Grönländare i nordligaste Grönland (Thule/Qaanaaq) förstås dock nästan bättre av inuiter i Nunavut (inuitisk provins i Canada) än i resten av Grönland typ! ;-)

Marina: Visst är det en dunderhistoria, och få känner till den. En bra historia att ha i rockärmen när man hamnar brivid en ”sportfåne” till någon middag. Har använt mig av den några gånger. ;-)

Kram kram

Londongirl: Ja, vad de hade tänkt dessa närmast stenåldersmänniskor skulle göra med vet inte jag. *hihi*

Saltistjejen: Tack! Ja, skidhistorien gillar jag. Hade inte plats att komma med hela hitorien (det blev ju ett ganska långt inlägg), men Marina var ju snäll och berättade det jag ”hoppade över”. :-)

Ja, som jag skrev till Marianne; visst är det egendomligt det här. Lite av människans natur kanke ändå, att göra saker för egen vinnings skull. Gäller inte alla, men många, i olika hög grad. Synd!

Och här; jo har ju skrivit lite om det i dagens inlägg. Det går bra. Har nu fokus på att bli klar med vissa jobbsaker och komma iväg på semester. ”Chocken” kommer nog senare. Iaf är det lugnare, och man blir inte lika påmind av det, när Holger åkt på kurs. Känns inte lika deffinitivt heller. Blir säkert annurlunda när han fått ”installerat sig” i Danmark, om det nu blir så.
Kram

Anna, Fair and True: Ja, engelsmännen är ju lite roliga ibland. Liksom det att de själva insisterade i att gå i samma kläder som de gjorde hemma i England, trots att de befann sig bara få mil från Nordpolen och var på väg norrut... Får du ett svar, så får du gärna meddela vidare. *hihi*

Anne: *hihi* Tack! :-)
Ja, och helt enig med dig. Både om rikedomsjakten :-( och paraplyerna :-) .

Susanne: Visst var det omtänksamt. Paraplyer var nog det inuiterna kände att de saknade mest av allt. De som inte ens visste att det fanns något annat än det liv de levde, få mil från Nordpolen... ;-)
Kram

Marianne sa...

Haha, om man gav paraplyer till någon här i Egypten skulle de i alla fall kunna använda dem mot solen.

Kom att tänka på hur flyttgubbarna reagerade på skidorna (vi har ju allt vår pick och pack med oss): -What is this long package? -Skies. -But, madame, there is no snow in Egypt!