Vatten; långt från en självklarhet på isflaket

Veckans fredagstema bland oss i ”show-&-tell-bloggargruppen” är vatten. Vatten, som i något de flesta av oss tar som en självklarhet att det kommer ut ur kranen när vi vrider på den. Men visste ni att en sjättedel av världens befolkning, enligt UNESCO, inte har tillgång till rent vatten? Och att 2,2 miljoner människor (främst barn) dör varje år av denna anledning.

Nästan 98 % av allt vatten i världen är saltvatten. Av de resterande dryga 2 % är den största delen bundet i is på Antarktis och i mitt nya hemland, tillika ön Grönland.

Att förse befolkningen här med dricksvatten borde därför vara lätt som en plätt. Eller?

Svaret är förvånande nog negativt. Man springer nämligen på en hel del problem på vägen. Ett av dem är de eviga fjällen. Det allra mesta består av berg, och de flesta hus är därför byggda direkt på dem. Dvs mer eller mindre alla vattenledningar måste läggas obeskyddat ovan jord.


Typisk grönländsk vattenledning.

De eviga bergen och den på sina ställen upp till hundratals meter djupa permafrosten gör också att vi inte kan räkna med något grundvatten. Inga borrade brunnar här inte. Istället får alla sitt vatten från vanliga sjöar och älvar, utöver i de 8 av landets omkring 55 bygder, där man helt enkelt måste framställa dricksvatten direkt från havsvatten, då man inte har några bra sötvattensjöar att ta vatten ifrån.


Här inne gömmer sig det omvända osmos-anlägget som avsaltar havsvatten åt invånarna i Holgers hembygd Oqaatsut. Det renade vattnet förvaras i de stora tankarna utanför.


Havsvattnet pressas genom detta membran, vars mikroskopiska porer hindrar saltet att följa med.

Efter att vattnet varit förbi rening i vattenverket är det sedan inte en självklarhet att det bara kommer ut ur kranen när man vrider på den här i landet. Just här i huvudstaden Nuuk är det en självklarhet, även om en del hus iofs har sin egna vattentank, som en lastbil kommer och fyller på då och då. Denna senare lösning är det många som har också i de övriga städerna.


En kollega skall till att fylla på en kunds vattentank. (Fotot är från jobbets fotoarkiv.)

Det är dock också dem som får hämta sitt vatten själva.­­ En del hushåll i diverse städer har det så, och så gott som alla i landets bygder. Det är alltså plastdunkar som gäller. Också när det är -20 C, becksvart och vinden viner. Och det ska gås och kånkas, för i bygderna finns det inga vägar inte!


Så här ser ett av de två ställen ut, där man kan hämta vatten i den lilla bygden Oqaatsut, med ca 40 invånare.

I dessa hem är det också toa med påse som gäller. Duschar och tvättar kläder gör man för en slant i det kommunägda sk ”Illorujussuaq” (Gemensamhuset), som ofta ligger i anslutning till vattenverket, så att det inte behöver dras så långa vattenledningar (detta är dock inte något man haft särsklit länge på vissa ställen. Holger, som är 30 år, minns med lätthet tiden då de inte hade något ”Gemensamhus” i hans hembygd, ja han var faktiskt själv med och byggde det!).


En klassisk grönländsk toalett, som många fortfarande använder, då de inte har vatten indraget i hemmet. Med lite bakteriedödande "parfym" i botten av den tjocka gula avfallspåsen är det faktiskt helt ok, om än som oftast ganska kallt, då röret man ser går direkt från toastolen och ut i den friska luften!

Speciellt bland dem som ändå måste hämta vatten - men också bland andra - är det dock väldigt vanligt att man skippar det där ”konstgjorda” vattnet från vattenverket, och går direkt ner till stranden istället. Där hittar man sig lite avkalvade isstycken från ett isberg (det heter att isbergen kalvar, när isstycken faller av från dem). Man låter saltvattnet droppa av, sedan tar man med sig isen hem för smältning.

Speciellt vattnet man ska dricka föredrar man att fixa på detta sätt, då man tycker att det smakar så gott. Och visst, jag kan inte annat säga än att det är härligt friskt. Och exotiskt. Det är ju vatten som varit bundet som is i upp till miljoner av år vi talar om!


Det råder ingen brist på sötvattensis i Grönland, även om det nu inte ser ut just så här överallt! :-)


I hemmen förvarar man oftast isen i stora tunnor. Då isen från inlandsisen är mycket kompaktare än "vanlig" is - sådan som vi svenskar känner den - smälter den väldigt långsamt. Därför hackar man gärna sönder isen, som Holger gör på bilden, för att öka på hastigheten lite.

Allra högst upp i norr produceras också det offentliga vattnet från smält isberg och snö. I början av den lååånga vintersäsongen är det snö som gäller, men så snart havsisen lägger sig så att de stora tunga fordon säkert kan ta sig ut och ”gräva” i de fastfrusna megaklossarna är det isberg som gäller!


I staden Qaanaaq (Thule) finns det inget annat vatten än den från smält snö och is i perioden oktober-maj. I två av de tillhörande bygderna (inklusive världens nordligaste, fasta boplats Siorapaluk) är smält snö och is vad som gäller hela året. (Fotot är från jobbets fotoarkiv.)