En ung anhängare av ett självständigt Grönland, har visat sin mening på denna busskur (dock utan att vara fullt så bra på att stava... ;-) ). Nuuk, oktober 2007. Det var länge sedan det blev plats för grönländska nyheter här i bloggen. Därför borde det väl vara på tiden. Speciellt i dessa tider, när det pratas om grönlandisering hit och grönlandisering dit.
För att ta det från början:
I slutet av november kom det ett mycket plötsligt beslut från landsstyret (motsvarande regeringen) om att från nyår skulle alla departements högsta chefer vara grönländare. Som situationen var - och fortfarande är, då man fick skjuta upp det hela med en månad, till 1:a februari - så var majoriteten av alla dessa, sittande chefer dock danskar.
Uttalandena från högste profet - också känd som landsstyreformand / statsminister - Hans Enoksen var väl ”lite olyckligt formulerat”. För vem är egentligen grönländare?
Är det bara den som är född i Grönland, med 2 grönlandsfödda föräldrar som är grönländare? Vad med den som har en grönländsk och en utländsk förälder; är den grönländare? En mycket kontroversiell fråga, som dock är ofta förekommande, och folk är alltid lika oeniga. Och vad med dem som är födda utomlands men uppvuxna i Grönland, eller som jag bott i Grönland i x antal år och integrerat mig, vad är vi?
Ingen har kunnat svara på dessa klassiska frågor, som cirkulerat i närmare ett århundrande och skapat oenighet. Främst för att det ligger så mycket mer än bara nationalitet bakom ordet grönländare. Eller snarare, att ordet är tvetydigt. Det kan nämligen också vara tal om en kultur, ett folkslag, en urbefolkning, en kolonialiserad sådan, med en samhörighet på ett helt annat sätt än vad gruppen ”svenskar” t.ex har. Att då som vit skandinav komma och säga att man är grönländare, kan vara enormt provokerande. För vissa, för andra inte.
Men helt plötligt så skulle detta odefinierbara alltså vara ett kriterium, det viktigaste av dem, för att få några av landets absoluta topposter.
Men vad Hans Enoksen i egentligen menade, var dock något helt annat, vilket först kom i ljuset efter flera dagars hett diskuterande i media och vid landets alla fikabord: För att vara toppchef ska man inte behöva vara grönländare. Men man skall vara tvåspråkig. Dvs. behärska grönländska & danska i tal och skrift. Det är så något helt annat, och för mig plötsligt (mer eller mindre, kommer in på det senare i ett annat framtida inlägg) fullt förståeligt.
Tvåspråkigheten får självklart inte vara det enda man går efter. Många andra kriterier är ju viktiga. Men självklart är det viktigt, iaf i min tankevärld, att man som en ministers högra hand, ska kunna tala med ministern och andra politiker (vissa ministrar och många andra politiker talar bara grönländska) samt följa med och känna av stämningen i samhället som helhet. Som endast dansktalande kan man inte detta. Tro mig, jag vet!
Men danskan är så klart också viktig. Många i departementens administration är, och förblir i ett bra tag framöver, danskar. Samarbete mellan den gamla kolonimakten och Grönland är konstant aktuell, mycket av det material som ska läsas och tas in, finns bara på danska osv. Att ha en högste chef som inte behärskar danska, skulle i nuläget vara en omöjlighet. (Fast man skulle ju lika gärna spela med de stora korten och säga, att det är kombinationen grönländska och engelska som ska vara ett krav istället. Den diskussionen får dock också bli till ett annat blogginlägg...)
Oberoende av hur Hans Enoksens utalande blev formulerat och sedan omformulerat och genomförklarat, kände så klart många danskar sig ändå trampade på tårna. Både i Danmark och i Grönland (inte alla, väl att märka dock).
Danskarna är ju ett folk som lever gott av sin gamla koloni, där de sitter på riktigt många av de ledande positionerna i samhället (undantaget politiskt sedan det interna självstyret infördes 1979). Precis som de också gjorde i sin gamla koloni Island, innan de slet sig helt fria för en si sådär dryga 60 år sedan, och i modernare tid; Färöarna.
Många danskar har också genuint starka känslor för landet och känner sig integrerade. I denna grupp var det därför flera som kände sig som överkörda av en ångvält av beslutet. Men har man, efter 30-40 år i landet, nästan inte lärt sig säga ett endaste ord på det lokala språket, så tycker jag personligen inte man kan tala om en lyckad integration. Många har helt enkelt bara levt vidare med sitt danska liv, i ett kallare klimat.
(Dem som bott något färre år i landet, säg 2-5 år, utan att ha lärt sig språket - speciellt som boende i Nuuk där danskan är hyffsat utbredd - kan jag dock någotsånär ta till försvar. Här i Nuuk är det iaf inte helt lätt att lära sig grænländska, eftersom folk har en tendens att haltid prata till "vita" på danska, hur knacklig den än är. Och man kan så klart ha en hyffsat stark tillknytning till landet ändå, utan att ha förstått allt som sägs. Jag är ju själv lite i den situationen (även om jag så klart iaf lärt mig ett nytt språk, och försöker med nr 2). Men å andra sidan kan jag inte se mig själv ta ett sånt jobb som departementschef, med samvetet helt i behåll. Det är svårt nog nu; jag vill verkligen lära mig, för att visa mina kollegor och medmänniskor lite respekt!)
Vidare florerar uppfattningen att grönländare inte är lika ”dugliga” bland många i hela denna grupp skeptiska, ”överkörda” danskar (och bland gruppen ”wannabees” bland grönländarna). Även bland dem som jobbar & bor här i landet. Mycket hånande har det därför varit i media i december, om att det skulle vara en omöjlighet att hitta dessa personer, som var kompetenta nog till jobbet som departementschefer, samtidigt som de skulle kunna prata grönländska osv.
Vidrigt egentligen när jag tänker efter. För många kompetenta personer finns det ju i själva verket även här, trots att utbildningsnivån är lägre generellt, än i t.ex Danmark & Sverige. Men främst är det kulturen som är en annan; man framhäver verkligen inte sig själva på det sättet, och man kan därför inte mätas på den danska ”intelligensskalan” på samma sätt som en dansk. Samtidigt kan även jag självklart peka på en hel drös grönländare som är okompetenta i förhållande till sin position. Men i vilket land finner man inte dem?
Nå, nå. Mycket storm har det i alla fall varit. Mycket prat om grönländisering hit och dit, som sagt. Men underbaraste uttalandet av dem alla kom ändå från en islänning, som konstaterade att ”detta är inte en grönländisering, utan en normalisering”!
Och självklart är det så! Jag hade också tyckt det var konstigt om 10 av 12 departementschefer i Sverige t.ex. var japaner. Japaner som aldrig tidigare bott i Sverige. Var ligger en sådan persons lojalitet?
Kanske hade det inte varit så lustigt att det var ett antal av annan etnisk bakgrund än svensk på höga positioner. Nej, det är väl egentligen fullt naturligt, tillika önskvärt, med tanke på hur det svenska samhället i helhet ser ut idag. Men visst hade det varit konstigt om det bara var personer som inte hade någon direkt bindning till Sverige, som fick dessa positioner?
Personer som bara kommit till landet just för att få detta jobb som departementschef. Folk som lika snabbt skulle försvinna igen några år senare, när nya jobb lockade i hemlandet, för att aldrig komma tillbaka och leva med sina egna beslut.
Det skulle nog de flesta tycka var en konstig situation i sitt egna land, men här i Grönland är det vardagen. Så visst måste man ge islänningen rätt; det är inte en grönlandisering, utan en normalisering av Grönland det handlar om: Att göra Grönland till ett land som alla andra länder, där man främst sätter folk på toppen från sin egna befolkning, från dem som redan bor i landet, från dem som förstår och känner landet och dess kultur & folks tankesätt generellt. Inte personer som läst om landet i en reseguide från Bonniers och tror de vet allt en vecka efter att de har landat.
Om beslutet att omorganisera hela faderullan på bara någon månad och sedan i nyårstalet utropa folkomröstning om självstyre till den 25:e november 2008. Detta utan att den sittande Självstyrekommissionen - med representanter från både Danmark och Grönland – hunnit komma till ett slutligt förslag. Utan att den grönländska befolkningen överhuvudtaget kommer att hinna få vettigt informationsmaterial utifrån vilket de kan ta ett välgenomtänkt beslut. Ja, om det var lika rätt, kan jag dock inte lika varmt argumentera för. Överilning på hög nivå, är väl min kommentar till den politiska fadäsen herr Enoksen, men ändå...
7 kommentarer:
Sa intressant att hora om det har. Det verkar som om politiker ar ett slakte for sig sjalv. Bade har och dar.
Tack for att du skriver om vardagen pa Gronland! Jag tycker att jag lar mig sa mycket!
Jag kan verkligen forsta att gronlannigarna vill ha 'sina egna' pa dom viktiga besluts posterna innom landet. Det blir ju, som Islanningen sa, en normalisering. Och det dar med 9 Japaner i svenska regeringen visar ju hur absurt det kan bli. Har i USA maste du vara fodd i landet for att fa bli president t.ex. det racker inte med att du kan spraket. Att inte ens kunna spraket vore ju otankbart. Tack for ett informativt och intressant inlagg!
Ja detta var ett interessant inlägg. Att försöka intergrera sig är något som är viktigt då man flyttar utomlands. Jag kan tänka mig att det tar tid att reda ut många av begreppen om vad som definierar en grönländare eftersom det fortfarande är relativt nyligen som de blev självständiga. Jag tycker det är självklart att grönländarna vill ha grönländare på topp posisitonerna och inte danskar. Precis som Anita skriver skulle jag kunna bli president här i USA eftersom jag är född här men jag skulle troligtvis inte få mycket röster. Jag är trots allt en utlänning som inte förstår och inte delar många av värderingarna som finns här. Skulle jag bli president skulle jag dock börja med att inför mer semester för alla ;-)
Aurorabuddha: Kul att det finns folk där ute i världen som är intresserade av vår lilla, stora ö (lite av en paradox; världens största ö och ett av de länder i världen med minsta befolkningen, även om vi nu fortfarande är lite av en "koloni") :-) Och jo, politiker är nog för det mesta politiker. Makt gör något med människor tror jag...! ;-)
Anita: Ja, visst låter det egentligen helkonstigt, att topptjänstemän (alla politiker här i landet har inuitisk bakgrund, helt eller delvis) inte kan språket i landet de verkar i och själva tycker att det är helt ok! Orsaken är väl att för många danskar är Grönland danskt och därmed är danska språket det enda som gäller (i deras ”värld” alltså). Och det även om det prioriterade, officiella språket i Grönland är grönländska..! Se vidare svar till Desiree nedan...
Desiree: Ja visst är det viktigt att integrera sig när man flyttar utomlands! Där slår du huvudet på spiken.
Som jag var inne på i mitt svar till Anita, ligger dock problemet lite i att många danskar när de kommer hit, inte helt accepterar att de faktiskt flyttat utomlands. De tycker att då Grönland är en del av den "Danska Riksgemenskapen" (en form av mellanting mellan kolonimakt med sina kolonier och 3 fria länder; Danmark, Färöarna & Grönland), så borde allt här fungera exakt som i Danmark. Men det gör det ju inte. Lokalbefolkningen har ju en helt annan kultur, ett helt annat tankesätt osv. Något dock många tillfälligt hitflyttade inte tycks uppfatta. Istället tolkas mycket av det som är annorlunda, och det att alla inte kan formulera sig så bra (på danska väl att märka) mer eller mindre som ett tecken på okunskap hos grönländarna. Sedan spelar det ingen roll hur intelligenta samtal den samme grönländare kan föra på sitt egna språk eller hur dennes agerande ger mening utifrån dennes kultur, för det förstår ju inte dansken...!?!
Sedan kan det göras en oändlig diskussion omkring termen grönländare. Man har ju som koloni alltid haft en mycket stark vetskap om vad en grönländare är för något. Man har aldrig känt sig som danskar, även om det så klart varit ett brett spektra av olika acceptensgrad vad angår danskarnas inträngande i landet.
Problemen har dock dykt upp ju mer etniska inuiter blivit blandade med danskar & andra nationaliteter. Vissa accepterar denna ”globalisering” som den naturligaste sak i världen, medan det i många sammanhang kan vara rena skällsordet at bli kallad ”halv” (person med en dansk och en grönländsk förälder), det kan vara en väldigt känslig fråga (att som Aaju vara en blandning mellan svensk & grönländsk är långt mer accepterat).
Men ändå dyker termen ”halv” upp i alla möjliga & omöjliga sammanhang. Det handlar långtifrån om rasism alla gånger, men ändå en form av oförstånd och osäkerhet, kanske rädsla rent av. Många ser också lite ner på den tappade identiteten, som om dessa ”halvingar” inte vet hur det i själva verket är att vara grönländare, trots att de kanske bott hela sitt liv i samma land...
Det kan skrivas massor på området, men för att detta inte ska bli en lång drabblande bok så stoppar jag här.... ;-)
Hur känns det då att vara invandrare? Fast jag har för mig att folk tror att du är dansk/kolonisatör snarare än "invandrare" från något annat land.
Anna, fair and true: Klurig fråga. Generellt är grönländare ett mycket välkomnande folk.
Men samtidigt så är det bland många (i varierande grad) blandade känslor mot danskarna. Men det är väl inte mer än naturlig. Man har blivit tagna som koloni av danskarna och även om det inte handlade om några krig och massförfäljelser vid koloniseringen, var det långt ifrån någon trevlig historia.
Så de känslor som grönländarna har mot just danskar är väl jämförbara med känslorna hos vilket annat folk som plötsligt fått bestämmelserätten över sitt egna liv ryckt undan i ett huj, tillsammans med sin kultur & tro som bannlystes. Dessutom hör ju Grönland till en av de mycket få kolonier som fortfarande inte fått tillbaka sin självständighet fullt ut.
I förhållande till allt detta så tycker jag faktiskt grönländarna är överraksande positiva mot danskarna. Men det är ju också deras natur att vara sådana. Undgå konflikter och acceptera situationen som det är, ta dagen som den kommer osv.
Dock är det helt klart så att jag som svensk välkomnas in i gemenskapen mer än den genomsnittlige dansken, som accepteras men kanske inte blir ”omfamnad” på samma sätt. Utan tvekan.
Allteftersom jag blivit bättre och bättre på danska är det dock så klart svårare för folk att se/höra att jag inte är dansk. Men jag erkänner att det hänt många gånger att jag dragit visan "ja, jag är ju inte så bra till danska" eller "ja, jag vet ju inte så mycket om dansk geografi/mat/traditioner" osv i ett samtal, bara för att liksom komma folk närmare in på livet.
Att ha en grönländsk pojkvän, och en 110% sådan, är också en stor fördel, som öppnar många dörrar. Liksom att ha varit här några år (då det bevisar att man inte som så många bara är här för att utnyttja systemet i ett par år för att få en fin notering i sitt CV) och det att lära sig några grönländska ord gör det. Det senare är ju självklart, då folk så klart känner sig smickrade av att man försöker, men även då grönländare är ganska generade när det gäller att prata främmande språk.
tack för svar! :)
Skicka en kommentar