Att det är helg gör också att man kan gå UT i ljuset och njuta. Just idag blev det dock inte så mycket av det, då det stod klädtvätt & städning på schemat.
Mer utomhustid blev det istället igår, på väg hem från dagis. Becksvart var det såklart, men snön är ju rolig ändå!
Aaju besteg snövall efter snövall, allt från 3-10 meter höga. Staden är ju full av dem. Det trots att många enorma dumpers närmast kör skytteltrafik dagarna i ända, ner till hamnen för att dumpa den av snöplogarna uppsamlade snön i havet.
Från sin topp gällde det sedan för Aaju att slänga snöbollar (eller ja, snarare hittade, stenhårda snöklumpar, då det är för kallt för att krama snö) på mamma nedanför. Aaj..! *hihi* Hur som helst; kul hade vi i ett par timmar, tills våra magar kurrade något förfärligt!
Där hemma lekte Aaju sedan ”prata i telefon" med miniräknaren (!). Det var ”Hej ataata” (pappa) hit och ”Hej ataata” dit. Jag skulle såklart också prata. Plötsligt räckte Aaju ”telefonen” mot mig och sa:
- Det är mamma.
- Är det mamma? frågade jag.
- Jaa.
- Är det mormor? Mormor är ju mammas mamma.
- Neej.
- Jo, mormor är min mamma.
- Jahaa, accepterade Aaju oväntat snabbt.
Jag fick ”telefonen”.
- Hej mamma! Har du det bra? sa jag på skoj.
Jag låtsades som om jag lyssnade.
- Vad bra. Hej då!
Jag gav Aaju miniräknare och sa:
- Mormor hon är ju i himlen.
- Jaa.
- Kommer du i håg det; att mormor är i himlen?
- Ja! Mormor inte i kyrkan.
Jag blev smått överraskad. Vi har inte direkt pratat om någon kyrka. Jag säger ibland att mormor är i himlen, eller på månen (jag är ju själv inte så religiös, och att mormor & mirmir (min mormor) vinkar från månen är ju lite sött, samtidigt som det kan symbolisera att de är långt borta men fortfarande är en del av oss och är med oss på ett hörn). Och vi nämner så klart mormor en del; när vi ser på kort, när Aaju leker med något han fått av mormor och när vi lagar någon av mormors alla smaskiga maträtter osv. På inget sätt överdrivet mycket, utan ungefär som vi gjorde innan hon gick bort. På ett naturligt sätt.
Aaju var iofs med i Sverige då hon hade gått bort och han fick allt förklarat för sig den gången. Han var t.ex med när jag, i kyrkans bårhus - som ligger i närheten av själva kyrkan - tog avsked av mamma/mormor, som låg i en öppen kista med en bukett i handen. Och han var med till begravningen, men då var det ingen som direkt förklarade det med kistan.
- Är mormor inte i kyrkan? frågade jag som en reaktion på Aajus konstaterande att mormor inte var där.
- Har du sett mormor i kyrkan? frågade jag vidare.
-Neej, sa Aaju och log.
Ganska snabbt sa han så:
- Mormor ligger så här!
Aaju blundade och sträckte på armarna.
- Blommor i handen. Ligger så här, sade han glatt.
- Mormor i himlen nu.
Det är otroligt ändå vad små 3-åringar kan upfatta och förstå. På sitt egna lilla vis. Och hur naturligt saker och ting ändå är för dem. Den uppfattning ska jag göra mitt bästa för att han ska behålla. Själv har jag mycket av den kvar från min barndom, och det har verkligen hjälpt mig genom livets många sorger. För det är ändå bäst om man kan acceptera livets gång, hur lyckan kommer & går utan att man alltid kan kontrollera allt, även om man så klart ska göra sitt bästa för att ha det bra. Men igen; allt går bara inte att kontrollera!
13 kommentarer:
Åh vad fint. Ja vist är det fint vad naturligt dom tar det.. Är bra att ni pratar om det.. Olivien hade precis somnat i söndags natt när hon plötsligt vaknade och storgrät. -vad är det frågade jag givetvis. Jag har glömt hur mormor ser ut.
Då fick jag visa henne ett kort jag har på mamma vid sängen. Då var hon nöjd och somnade om. Undrar vad som försigår i deras huvuden ibland??
Hälsa min älskade systerson så mycket. Massa Kramar Sis/Moster/Gudmor:-)
Å Lullun, det låter verkligen som om Aaju minns sin mormor och hela upplevelsen med att för första gången "möta döden" som något positivt ändå. Det är ju verkligen underbart.
Jag tror att barn är otroligt bra på det där. Bara de får chansen att vara med, fråga och fundera.
Jag har vänner vars som också ringer till både mormor och farmor när han är arg på mamma och pappa. De är båda i himlen så det är ju så bra att man kan beklaga sig till bägge två under samma samtal, tycker han! :-)
Anna: Ja, att prata om det är verkligen a och o, och liksom hålla igång minnena av mormor på ett positivt sätt. Men stackars lilla Oliven att vakna så, men skönt att det hjälpte med fotot.
Själva har vi fått det coolaste av foton med posten i fredags. Ett STORT tack! Ny ram ska inhandlas (det roligaste jag vet att köpa - ramar! :-) ), så att jag kan se den hockyspelande lilla damen med glugg mellan tänderna varje dag! Tack igen!!
Saltistjejen: Ja, att de får vara med och får det hele förklarat för sig, tror jag verkligen är viktigt. För det är ju egentligen inget konstigt, och ingen idé att dikta upp några skönhetshistorier. De upptäcker ju sanningen ändå en dag och då kan det plötsligt bli så fel. Att kunna ringa båda samtidigt är ju en genial idé från den lille, och plötsligt är det liksom något positivt i det hela! ;-)
Visst är det så att barn tar till sig döden på ett naturligt sätt, och det verkar som om Aaju verkligen så klokt "förstått" så liten han är...
För många år sen köpte jag "Dödenboken" av Pernilla Stahlfeldt åt Karolina, riktigt bra bok, verkligen rakt på sak och klar.
Och dom där "telefonsamtalen" är ju jättefina, hoppas att han fortsätter "ringa".
Annika: Tack för tipset! Jag tittade verkligen efter en bra bok till mitt gudbarn en gång, men kunde inte hitta någon. Den boken ska jag lägga på minnet!
Och visst verkar Aaju ha förstått. Det är nästan lite skrämmande hur mycket de kan förstå de små. Otroligt. :-)
Barn förstår så mycket. Jag har minnesfragment från 2 års ålder men minns previs allt från jag var 3. och jag funderade massor, massor, massor om livet just då...
Min mormor dog ganska plötsligt när vi var hemma i Vasa på besök sommaren -04. Emmy och Ida hade träffat henne några dar innan, och de hade svårt att förstå att hon var död bara några dar senare, i alla fall Ida som var 2½ år då. Vi förklarade vad döden var och de verkade förstå, men en stund senare frågade Ida ändå när gammelmormor skulle komma tillbaks... Det tog ett tag innan de förstod att de inte skulle få träffa henne igen. Men då accepterade de döden som en naturlig del av livet, och en dag flera månader senare vände sej Ida mot himlen och vinkade. "Vad gör du?" frågade jag. "Jag vinkar bara till gammelmormor som sitter däruppe och tittar på oss", sa hon. Ganska länge efter gammelmormors död märktes det att de hade många funderingar och frågor om döden, de undrade om barn kan dö, om jag och Håkan kan dö, vad som händer när man är död... Svåra frågor men man måste försöka förklara så gott man kan. Förra vintern dog Håkans farbror men då var det inte lika många frågor, de tog det hela naturligt och tyckte det var ganska roligt att gå på begravning och träffa en massa människor :-).
Haha, det där med telefoner tycks de flesta barn gilla :-). Strunt samma vad de håller till örat bara det är nåt som har knappar! Lovisa använder ju som sagt fjärrkontrollen som telefon, och igår förde hon och pappa ett livligt samtal i varsin fjärrkontroll :-).
Barn har så stora tankar och funderingar fast de är så små! De kanske inte alltid kan uttrycka sig men de förstår mer än man tror. Sedan tror jag samtidigt att de bara accepterar sådant som vi har svårare att ta till oss, kanske för att de är barn och helt enkelt naiva, och tur är väl det för annars skulle nog livet kännas ganska svårt!
Oj vad mycket jag hade att ta igen här!
Först och främst, vad skönt att Aaju tar döden så naturligt :) Min första begravning var jag på som 6-åring, men det talades aldrig om döden hemma hos oss. Tror kanske att det har mycket att göra med min dödsrädsla, och den outgrundliga sorgen i hjärtat (mer om detta en annan gång.).
Sedan så vill jag tacka för danskalektionen! Ska användas på mina kunder ;) Hoppas att dom kan förstå mig och att jag uttalar orden någorlunda rätt. En lektion i grönländska ser jag fram emot!
Och sist men inte minst, så är jag avundsjuk på er snö. Väldigt!
Kram på dig :)
Jo, man har ju milt sagt en tendens att börja komplicera saker när man blir äldre... bra då att ha nån som hjälper en få lite perspektiv! Och Aaju verkar vara precis lika dunderhärlig som när jag såg honom sist! ;P
Och på tal om danska/svenska, vill minnas att jag och Anna hade nån incident med fri/ledig i fabriken en gång. "Är du ledig imorgon" betydde visst mera "har du käresta...?". Fri är man visst då man inte arbetar ;)
Svenska/finlandssvenska kan vi ta nån annan gång ;P
Maria: Imponerande att du minns så mycket! Jag har en del minnen här och där från jag var 3, men många av dem kommer nog från foton & sånt jag hört tror jag.
Annika (S): Ja, barn det är bara så mycket smartare än man tror. För det är ju svårt t.o.m för en vuxen att förstå. Jag minns, speciellt när mamma gick bort, att jag flera gånger trodde att hon nog kommer tillbaka ändå. Totalt knas, men har hört att många har det så i bærjan. Men otroligt sött med vinken! Själv har jag inte fått så mycket frågor från Aaju om döden dock, men det kan ju ha att göra med att han inte är fullt så fullfjädrad på svenska. På grönländska kan han prata & diskuttera mycket mer om sånt som känslor osv.
Men telefoner; ja en säker hit bland barn! Aaju har också hållt på sen han var helt liten. Dock gillar han inte (bara undantagsvis) att prata i telefonen på riktigt. Det har han nog från sin telefonskräcksmamma... *hihi*
Anna, fair and true: Stora tankar ha de, deffinitivt. Och så måste de väl vara otroligt öppna för allt, annars kan de väl inte klara av att lära sig så otroligt mycket hela tiden, som de gör, skulle jag tro. De suger ju åt sig allt de ser & hör som svampar! :-) Skulle de ifrågasätta allt istället skulle det ju utvecklas med snigelfart. Men det är klart, den enorma frågperioden kommer ju också. ser fram emot det med lite skräckfylld förtjusning. Men jag ska nog vara tålmodig och svara... :-)
Camilla: F’låt :-) Nästa vecka är mannen tillbaka i stan, så då blir det kanske inte fullt så långa texter... :-) Ja, själv tror jag verkligen det är viktigt att man är öppen mot sina barn med det här om liv och död. Man kan ju inte fly från det. Jag hoppas verkligen att det inte är för sent för din del att få en lättare fårhållande till det hela.
Och danskalektionen; anytime! Det är bara att skriva och fråga om du skulle få problem, så ska jag försöka hjälpa. ;-) Och grönländskan, ja den kommer! Kanske i samband med det att jag skickar över ett par decimeter med snö... :-)
Mia: Sant, så sant. Vi komplicerar allt vi bara kan. Speciellt vi skandinaver tycker jag. Och Aaju, jo han har ju lärt sig en del sedan sist, men samma glada prick är han. Med ett humör som skiftar på en millisekund för att lika snabbt vara glad igen (kan han möjligtvis fått det från sin mor, det bitska humöret alltså... *hihi*)
Och fabriksincidenten; haha! Jo, at vara ledig (på danska) är att vara arbetslös, disponibel eller motsvarande, så när man på sitt jobb säger att man är ledig, så uppfattas det snarare som ordets andra betydelse. Som så är, som du själv är lite inne på; att man inte har någon pojk-/flickvän eller liknande... :-)
Men om det gör dig lite mindre ”generad” så kan jag ju säga att jag gjort många liknande misstag genom åren... :-)
Tack for att du berattade den har historien. Valdigt rart! Barn ar sa forstandiga.
Aurorabuddha: Ja, visst ør de förståndiga. Vi borde lära oss mer av dem! :-)
Skicka en kommentar