En veckas besök i en smått okänd värld

Denna vecka är avsatt till att utveckla vår (firmans) skoltävlingsidé (om klimatförändring samt energi- och vattensparande). Så det är långa dagar som gäller med tänka-tänka, brainstorm & grubbleri. Hur engagerar man barn i 12-års åldern? Hur får man dem till att ta till sig det vi vill lära ut? Inget jag lärde mig på civilingejörsutbildningen direkt.

Till min hjälp har jag, som projektledare för projektet, en kollega, en lärare, 2 skolboksutvecklare och 3 ”experter i roligt lärande” från Experimentarium i Hellerup/Köpenhamn (ett stort Science Center/aktivitetscenter för natur, teknik, miljö och hälsa, med mål att öka intresset för naturvetenskap & teknik).

De senare tre har flygit hit direkt från Danmark, utan mycket större kunskap om Grönland än genomsnittlige dansken. Dvs ungefär lika lite kunskap som genomsnittlige svensken.

Detta faktum är så klart ett problem. Dock är vi lyckligt lottade att detta är något de tre förstår och de lyssnar villigt till oss med lite mer kunskap om förhållandena här. Det är nämligen inte en självklarhet. Många är projekten som gått i stöpet, eftersom man inte tänkt på att man inte bara kan ta ett lyckat koncept från Danmark och lansera det i Grönland. Det är ju ett helt annat folk vi pratar om, en annan kultur, ett annat sätt att tänka & leva på och rent geografiskt & logistiskt Danmarks totala motsats.






På Experimentarium finns det massor av rattar och knappar att mecka med. Play & learn at its best! Fotona är från mitt besök i december 2007 (då jag var där ensam, därför inga människor i närbild :-) ).

De samma tre personers förmåga att tänka ”ut ur boxen” och utveckla idéer som lär barnen genom att låta processen gå genom hjärtat innan det når hjärnan är dock helt underbar. Vi har ett par dagars arbete kvar ännu, men jag hoppas verkligen (och tror nog) att vi når vårt mål och får ett koncept som är av denna anti-inproppnings-modell som berör och sätter spår för en längre tid framöver hos eleverna. Inte något med att bara proppa in en massa fakta, som ofta nästan lika snabbt åker ut igen.

Jag hoppas också på ett koncept som ger de grönländska barnen en insikt i varför de skal lära sig detta och dessutom ger dem en känsla av att de själva verkligen kan göra en skillnad i världen. Att de kan påverka sin egna situation osv, inte bara vad gäller klimatet & miljön. Denna hopplöshet och känsla av att inte ha kontroll över sitt egna liv är annars något som är ett typiskt problem bland tidigare kolonialiserade folkgrupper.

Detta är speciellt önskvärt då - och här ska det inte ljugas - den grönländska skolan inte helt är en blomstrande en. Man har varit igenom en stor process nyligen, där man på få år omvandlat ”koloniskolan” (med bland annat skilda klasser för grönländska & (de få) danska barn) till det nya grönländiserade ”Atuarfitsialak” (Den Bra Skolan). Konceptet är nytänkande, undervisning anpassad till kulturen osv, men det fungerar inte optimalt. Några delar av konceptet borde nog ses över och FLER lärare måste anställas (mha rimliga villkor?)!

Skolan är inget som man riktigt tar ansvaret för här. Skolan är inte lärarnas & elevernas, det är samhällets och därmed inget som är ”mitt” ansvar. Klotter & ren vandalisering av skolbygnaderna är otroligt vanligt, trots att det är mycket små samhällen vi pratar om, där alla känner alla. Bristen på utbildade lärare, och personal generellt, är som sagt stor, för att inte tala om omsättningen på desamma. Många hitkallade (typiskt från Danmark) lärare håller inte ens i ett skolår, och det är därmed svårt att få någon kontinuitet.

Det finns heller ingen riktigt uppbygd skolkultur och klyftan mellan hem & skola är stor i Grönland. Engagemanget från föräldrarnas sida är t.ex ofta starkt begränsat, även om det så klart finns många undantag. Barn har inte lärt sig hemifrån varför de skal gå i skolan. Man går inte till skolan för att lära sig, utan man går för att man skall. Man firar otroligt stort ett barns första skoldag, men sedan glöms skolgången nästan bort av alltför många föräldrar. Det är en form av barnpassning och det är det. Sorgligt, sorgligt.

Skolan är inte min vanliga arbetsplats och det är svårt att som ensam individ utanför systemet göra något. Men det engagemang jag nu lägger in i detta projekt, projektet jag pratade om i starten av detta inlägg, är så mitt bidrag till att försöka förändra denna situation av hopplöshet och likgiltighet. Och chanserna finns att detta bara blir det första försöket av fler från min sida, även om skolans värld, speciellt den grönländska, är främmande för mig (trots att jag nu själv gått i skolan i fler år än jag vill räkna efter ;-) ).

Barnen här, ja hela folket, behöver inges en stor dos av hopp. Och man måste komma vidare. Det är många som ska sluta se bakåt och säga att alla problem härrör från kolonitiden och därför något andra ska gör något åt. Vi ska alla kämpa för vår framtid. Lämna det gamla och se framåt!

Om inte annat har jag en egen liten parvel som bara om ett par år ska stå där i nationaldräkt, spänt väntande på att få gå in genom skolporten för första gången. Och tills dess vill jag ha gjort mitt bästa för att han inte ska bli besviken. Att den värld av lärande jag lockat honom med verkligen finns där, och jag vill aldrig sluta att intressera mig för det han pysslar med inom skolans 4 väggar.

Och jag kommer aldrig, aldrig att se hans 1:a skoldag bara som en anledning att hålla en stor fest. Att få bjuda Gud & alla människor till ett stort firande i hyrda festlokaler, för att morgonen därpå vakna med baksmälla och glömma skicka iväg knatten i tid, med matlådan under armen. Aldrig, aldrig! Men det är ju min kultur, min bakgrund och mina värderingar.


1:a skoldagen får barnen nationaldräkten på (anoraken brukar dock som oftast vara vit vid liknande tillfällen, men...)


Även många av föräldrarna får sina nationaltdräkter på denna mycket speciella dag. Här den vanligaste, västgrönländska varianten.