På väg mot Nuuks flygplats - en liten flygplats där incheckning, väntande, påstigning (eller ja, check av boardingkortet - motsvarande det man gör i en "riktig" flygplatsgate) och bagagehämtning mer eller mindre sker i samma rum.
Så var det så dagen då Holger lämnade oss. Lämnade oss för 2 månaders jobb i landets näststörsta stad, Sisimiut (ca 5300 invånare). Det ligger upp till ett par timmars flygresa norr om huvudstaden Nuuk där vi bor, och därmed också norr om polcirkeln.
Holger skulle först åka vid lunchtid, så Aaju och jag tog ledigt från dagis & jobb och fixade till en slapparmorgon tillsammans med honom. Fruktsallad, yoghurt och bröd till frukost, lite sista packande och tittande på tecknad film, lek och bus. Sedan var det taxi till flygplatsen som gällde.
Det blåste lite och snön från marken yrde runt (som fotot ovan visar). Som alltid var detta fenomen än värre väl uppe vid flygplatsen. Och värre skulle det bli...
Se upp där nere!
Efter lek i inomhusrutschbanan och ”fransk hotdog”-lunch var det dax att ta avsked. En kram & en puss och farväl.
Aaju, med snö i ögonfransarna, på toppen av snövallen, klar till att vinka. Landningsbanan ses i bakgrunden.
Sedan packade Aaju och jag in oss i allt vad kläder heter och gick ut, för att klättra upp för största snövallen vi kunde hitta. Säkert 6-7 meter eller mer. Där skulle vi så klart vinka av ataata (pappa). Och vi fick bita ihop, för vinden tog i. Mer och mer. Jag vet inte om det började snöa, eller om det bara var snö som yrde, men svårt att se var det iaf. Stundvis kunde vi inte ens se händerna framför oss!
Flyget lyfter. På originalfotot (som har en storlek på 2,96 MB (=2960 kB) jämfört med denna som är mindre än 10 kB) kan man faktiskt se att Holger sitter och vinkar i fönstret vid propellrarna!
Men in emellan klarnade det upp något och i ett sådant ögonblick lyckades den lilla DASH-7:an lyfta. DASH 7 - Air Greenlands riktiga ”traktorflygplan”, som tar sig fram i nästan alla väder. Och Aaju och jag vi vinkade, och vinkade! Aaju vinkade så frenetiskt att det deffinitivt inte fanns någon risk för att han skulle förfrysa inte... *hihi*
Baj, baj ataata ( = hej då pappa). Ja, på grönländska heter ”hej då” faktiskt ”baj”, efter engelska ”bye” och uttalas också likadant.
Sedan var det att kana på rumpan ner för vallen och vänta på nästa buss. En buss som aldrig kom. Inställd busstrafik pga stormen alltså! *suck*
Så det blev att beställa taxi i stället och hoppas på det bästa. Ett tag såg det illa ut; skulle vi bli fast på flygplatsen? Spendera timma efter timma på en av världens minsta flygplatser, med en otålig liten kille?
Men tillslut kom en taxi genom "snöväggen" och vi kom otroligt nog iväg. Och det trots att några andra taxiväntare försökte övertyga chauffören om att ”hon Louise som beställt din taxi, hon har redan åkt iväg i en annan”, allt medan jag försökte fånga tag i en ”ut i snön”-vägrande Aaju...
Nöden har ingen lag, men hej; stjäla en taxi från en mamma med barn, som riskerar att bli insnöade? Kanske hade det varit ett bättre alternativ att fråga om vi inte kunde dela taxin; bilen hade ju ändå 2 platser till och jag hör deffinitivt till den mer hjälpsamma sorten..?!
Nå, nå. Nu är vi hemma och här stannar vi resten av dagen. Deffinitivt.
Hem, ljuva hem. Denne ljuvliga sjö ligger bara ett stenkast från där min pappa bor i Sverige.
Förresten; jag fick sett ”Arn” igår, trots allt. Den var bra, sedan tillförde ju situationen en hel del till upplevelsen; att sitta här på Grönland och se en svensk film på storskärm, tillsammans med en stor publik som alla njöt av det finaste Sverige har att erbjuda; naturen. Och det var det senare som gjorde mig emotionell, mycket mer än handlingen som egentligen var nog så rörande.
Åsynen av träden; granarna, björkarna, rönnarna. Det fick mitt hjärta att kännas ett par kilo tyngre och jag kunde inte annat än gå småhulkande hem efter filmen. För att sedan, väl hemma, falla skrattande & gråtande - allt på en gång - i Holgers famn.
- Var filmen så bra? frågade Holger. Var den så rörande?
- Nej, svarade jag. Eller jo, den var bra, men det var träden. Jag gråter för att jag saknar träden...!
Så kan det gå ibland, när man som skogsbarn flyttar till ett 100 %-igt fjälllandskap där inget växer sig högre än några centimeter... *hihi*
11 kommentarer:
Jobbigt att behöva säga hej då :( Men tiden kommer gå fort och snipp, snapp så är han hemma igen!
Vad tyckte du om Arn då? Eller, du skrev ju lite iofs. Var filmen textat på både grönländska och danska? Som i Belgien där det är dubbeltext franska och flamländska.
Stackars lilla du.. Jag kan inte riktigt sätta mig in i din situation men dock förstå den. Det är konstigt det där med saknad. Man kan verkligen gråta o skratta samtidigt. Sakna och minnas tillbaka på något som varit roligt eller bara varit.
Kära Sis usch nu gråter jag. Träden står kvar här för dig. Lika bra att sluta skriva om detta nu annars blir jag allt för sentimental..
Hälsa nu Aaju med en bamsekram från moster, hoppas att Holger kom fram utan massa förseningar pga snön, tiden kommer att gå fort. Ni ska ju oxå upp o hälsa på honom bara det är ju en upplevelse..
Kram Kram
Å Lullun, jag förstår dig så väl! Jag kan verkligen sakan Averige ibland. Och ibland handlar det inte ens specifikt om personerna so man "lämnat" där, utan just om naturen!! Den är ju så fantastisk på så många vis. Kanske inte mer slående, vacker, underbar eller storslagen än någonannanstans på jorden. Men den är en del av MIG! Alla minnne. Sedan abrndaomen och framåt. Ljuset, skogen, skärgården ja allt man upplevt och känner sig som en del av. DET kan jag sakna ibland. Helt okontrollerat.
Så visst förstår jag.
Skönt att du kunde skratta sedan när du kom hem till Holger ändå. Nu väntar det 2 långa månader isär, men det kommer bli desto härligare när ni äntligen får ses!! :-)
Och kasnke har våren kommit till Grönland då?? Inte som här eller i Sverige, men några steg framåt ändå med Grönlandsmått mätt??
Kram!!
Anna, Fair and True: Ja, de här 2 månaderna ska nog gå de med. Vi ska dessutom åka upp och hälsa på över påsk var planen (om vi får tag på flygbiljetter), så det förkortar ju tiden en del.
Filmen; jo men jag tyckte allt den var bra. Helt klart sevärd.
Och textningen; på bion är det tyvär bara danska som gäller. Katuaq är oftast den enda i Grönland som visar filmerna (det finns en minibio också i Ilulissat som Katuaq sänder vidare ett par filmer till då och då, och 1:e mars öppnar en bio i Sisimiut), och med så få tittare så kan det inte betala sig att få dem översatt. Just här i Nuuk är det dock många som förstår danska, och övriga de är vana med att se TV utan att förstå (tragiskt nog), så de klagar inte... ;-)
Anna: Tack för medkänslan, det är dock rätt ok nu. Men visst är det betryggande att veta att träden står där när jag kommer. Holger har ju också sitt "kramträd" uppe vid Linneasjän, som vi ska hälsa på. *hihi*
Detta var faktiskt första gången i alla dessa år som jag drabbats av sådan riktig längtan. Akut längtan som kom som från ingenstans och som kändes så helt in i hjärtat. Ja, undantaget så klart perioderna då det har varit problem & sjukdommar där hemma i Sverige.
Men visst ska jag krama krabaten. Och jag kan också ge beskedet att Holger kom fram utan större problem (förutom sedvanlig kraftig turbulens som det alltid är vid landning i Sisimiut). Han flög "ifrån" busvädret han. :-)
Och ja, vi andra längtar redan på att få åka efter. Själv har jag ju varit där ett par gånger tidigare, men för Aaju blir det 1:a gången (undantaget ett par mellanlandningar som 2-åring ;-) ), så det är många vänner och bekanta som väntar på att få möta honom! :-)
Saltistjejen: Ja, visst är det något speciellt med den plats / land man kommer från ändå. Och för mig är det nog mest de där ”små” sakerna som man inte lägger så mycket märke till när man bor i Sverige som jag saknar. Eller snarare de STORA sakerna som man inte lägger märke till; i form av ljud, dofter och rent fysiskt. Träden (jag saknar dem också när jag bor i andra länder/svenska landsdelar med andra trädarter än dem vi har hemma), grönskan eller avsaknaden av den samma, löven (både på och nedanför träden...), åska, höststormar osv. osv. Och här kan jag sakna möjligheten att ”försvinna”, bli uppslukad av naturen och bli osynlig. Här kan man gå kilometervis, och ändå veta att det är någon som ser dig, då vidderna är oändliga.
Fast jag tror aldrig jag har fått en sådan akut känsla av längtan efter något förr / hemlängtan, som det igår. Hemlängtan har jag annars bara när någon är allvarligt sjuk där hemma, vilket jag ju tyvär har varit med om en del gånger. Däremot kan jag oftare ha ”bortlängtan”, men det är inte nödvendigtvis et samma som ”hemlängtan”. ;-)
De här 2 månaderna, ja dom ska nog gå. Får jag bara köpt flygbiljetter för Aajus och min påskbesök så ska det nog gå ännu lättare. Tyvär är det dock inte så mycket vår att se fram emot för Holgers del, när han kommer tillbaka. För den ska vi nog en bit in i maj för att se något av, och då mest i form av smältande snö i mängder som ger is, is, is samt översvämningar och översvämningar överallt... Turligt nog brukar det vara en snabb process! :-)
Jamen visst är det så...Känslor kan skölja över en när som helst, en doft kan smyga sig in som man minns hemifrån, en solnedgång kan vara så vacker...och ser man björkar så blir man alldeles mjuk i benen. Jag vet...
Så du har all min förståelse, Lollo! Hoppas du känner dig "vid bättre mod" nu.
Kommer Holger ner och hälsar på ngt? Eller är påskresan det enda ni bokat in än så länge?
Och med risk för att verkar tjatig: men Aaju är så SÖT så det finns inte!!!
Annika i USA
Ah, jag far tarar i ogonen nar jag laser det har... inte for att Holger akt ivag - utan for traden. Och bilden du har dar fran dar din pappa bor. :o( Det ar ju en helt underbar bild att bara i sitt hjarta! Har i Texas finns inga bjorkar heller...
Ser verkligen isande kallt ut på första fotot. Tur att ni slapp bli kvar på flygplatsen allt för länge. Måste kännas tomt nu när Holger åkt. Det brukar ju ta ett par dagar innan man vant sig liksom. Jag har full förståelse för att du saknar träden. I helgen lyssnade jag på Lars Winnebäck och fick sådana Stockholms vibbar att jag fick en släng med hemlängtan som liksom kramade om hjärtat kändes det som. Jag förstår precis hur du kände då du såg träden i filmen. har stormen lagt sig nu eller stormar det fortfarande?
Vad skönt att det troligen blir visit till påsk!
Av rent intresse, vad kostar det egentligen att flyga inrikes? Jag vet att du har nämnt tidigare att det inte är så lätt delvis pga avstånden men antar att det inte är någon konkurrens à la lågprisbolagen i Europa heller.
Annika (US): Ja, det är väl naturligt. Ändå så tror jag det är första gången under de 7-8 åren jag befunnit mig utomlands, som det hänt för mig så påtagligt (ja, undantaget då det varit allvarliga sjukdomssituationer i Sverige vill säga). Men det känns bättre nu, garanterat. Men så ser jag ju inte så mycket som påminner mig om det där hemma just nu... ;-)
Och Holger, jo möjligtvis kommer han hem en helg. Men före det så sticker ju Aaju och jag upp. Köpte biljetterna igår; 12 dagar inklusive resdagarna! Jag LÄNGTAR. Semester!! :-)
Och om Aaju; ja du får bara tjata på lixom jag rodnar på och inte vet vad jag ska skriva. Tack?! :-)
Aurorabuddha: Ja, försöker nog att undvika att täna, och se, så mycket på träd ett tag. Det var verkligen en speciell känsla. Det klämde över bröstet och tårarna bara kom! ;-)
Och fotot och generellt där hemma; ja det är bara underbart när det är de där soliga dagarna. Men gillar det iofs också när det är ”mörkt och trist”! :-)
Desiree: Ja, det låter ju ganska mycket som mina ”symptomer” också. Lars Winnerbäck-musik tror jag också är ”farlig” när man är på sentimentalt humör. Men oj så bra.
Och visst har det blivit tomt efter Holger. Men har nog inte riktigt hunnit märka något ännu. Mer märkbart blir det nog till helgen! :-(
Och ja stormen, den försvann ganska så snabbt, men kom dessvärre tillbaka rejält idag; bara från ett annat håll... :-)
Anna, Fair and True: Yes, nu är biljetterna köpta! 15-16:e mars står det semester på schemat! Och jo, det är dyrt att åka inrikes. Just till Sisimiut är dock något av det billigaste från Nuuk sett. Biljetter som inte på något sätt kan ändras, t/r, alltrå de billigaste av de billiga, kan man få för 2500-3000 kr om man har tur.
Till många av de andra städerna är det dock mycket dyrare att åka. Förra julen (2006) hade vi t.ex planerat att fira jul i Sverige, men helt oväntat dog Holgers mormor i Upernavik (norra Grönland). Den begravningsresan, för en person, kostade oss HELA julresekassan (då iofs planerat att vi skulle köpa Air Greenlands årliga megajulerbjudande till Danmark, men vi pratar fortfarande närmare 30 000 för en biljett t/r mellan två grönländska städer och det är långtifrån unikt. Till dessa mindre städer kan man heller inte köpa ”billiga” biljetter)!
Normalpriset att åka till Danmark; standard ekonomi, ligger på omkring 16 000 och med tur 10 500 (då utan möjlighet att reservera om osv). Det är faktiskt en prissänkning från tidigare år. Alltids nått! :-)
Och konkurrens; nej, den finns till viss del om sommaren, men är obefintlig på inrikesmarknaden.
Det blev aldrig att jag svarade på detta förut. Vad dyrt det kan vara alltså! Hela reskassan på 30000 kr till en annan stad på Grönland! Fast jag kan ju förstå det ur ekonomisk synpunkt; inte särskilt vinstdrivande att flyga runt på Grönland. Men ändå!
Japps, dyrt är det tyvät. Och ja, förståeligt nog. 56.000 invånare på en yta 5 gånger så stort som Sverige...!
Och med Holgers Upernaviksresa, ja där hade vi faktiskt tur i oturen, att mormodern dog på sjukhuset i Upernavik och inte i hembygden Kullorsuaq, dit man bara kommer med privat båt eller med flera timmar i helikopter (magadyrt).
Eftersom det var omöjligt att få kroppen transporterad till bygden mitt i vintern, blev hon begravd i Upernavik. Den del av familjen som dock lyckades komma igenom isen med sin jolle, från Kullorsuaq och in till staden för begravningen, blev sedan "inisade" i en annan bygd, halvvägs, i ett par veckor! Att liknande skulle hända i Sverige, är ju otänkbart, men här var det inte så mycket att göra..! ;-)
Skicka en kommentar