Då satt man där på kontoret och bara längtade ut, samtidigt som man såg folk lyfta skidorna från sina biltak för att ta sig en tur på skidspåret som börjar nedanför berget från mitt kontor. En rolig norrman (ja, kollegan kände honom och ringde upp) körde t.o.m fast i snön, så han blev stående med biländan ut i vägen. Men han hade avtalat träff med en annan skidåkare kl 11, så han slog bara på varningsblinkersen, tog sina skidor och gick. Bilarna på stadens största väg (den som förbinder centrum med resten av staden) fick bara köra en sväng ut i vänster körfält, tills det att han kom tillbaka. Inget hindrar visst en norrman från att ”gå på tur”! :-)
En vackrare syn från kontoret var den i mellanåt återvändande havsörnen som seglade runt utanför fönstret. Den grönländska havsörnen är världens största havsörnstyp, med en längd mellan vingspetsarna på ca 2,3 meter. Ståtligare syn får man leta efter! Något foto blev det dock inte denna gång; dumma, dumma, dumma mig. Men kanske jag får chansen igen nästa vecka...?!
Det blev en tur ut på fredagslunchen, men då tillsammans med en illamående och förkyld Holger som helst bara ville ta sig från punkt A till punkt B så snabbt som möjligt... *suck*
Peppad av det fina vädret, blev planen att tillbringa det mesta av lördagen utomhus istället. Tillsammans med kameran så klart. Det är inte ofta jag får chansen att verkligen lägga ner tid på att ta mina kort, då jag ju nästan alltid har en lillgrabb hängande i armarna. Men lördag blev det så bestämt...
... ja, tills det att jag vaknade på morgonen och hörde stormen vina. Snön yrde och sikten var närmast 0. Så det blev en hemmadag istället, med bara en snabbis ner på stan för att köpa lite mat på Kalaalimineerniarfik/Brædtet. Eller närmare bestämt lite sälkött för att tillaga riktigt klassisk suaasat: Soppa med säl, potatis, grötris (vi använde iofs basmati) och lök. Till detta serveras senap och inlagd gurka.
Vi hade turen att få tag på kött från en av de mindre sälraserna, så den starka fisksmaken var som bortblåst. Men nog behöver man vänja sig med smaken ändå. Det är enormt mörkt (närmast svart) och grovt kött vi pratar om, som jag faktiskt inte kan beskriva smaken på, mer än just det att det kan smaka rejält av fisk ibland.
Detta är nog skinnet från den säl vi köpte kött från. Skinnet tas, lixom allt annat på sälen, tillvara och säljs antingen vidare till ett garveri eller så fixar man själv till det och syr något av det.
Sälen är orsaken till att inuiterna överlevde i detta hårda klimat innan alla moderniteter. sälen har därför kulturellt en mycket stor betydelse. Att föra jakt som på något sätt skulle såra naturen och djuret är otänkligt för de flesta inuiter. Klubbning av sälungar har t.ex aldrig förkommit på Grönland, eller att man tar skinnet av levande sälar för att få så fint skinn som möjligt och andra skräckhistorier man hört från andra håll. Några små, vita dunbollar har man t.ex inte här (de föds helt enkelt inte här) och att ta död på djuret bara för skinnet är deffinitivt inte aktuellt. Sälköttet är ju folkets basföda.
En praktejderhane (king eider på engelska) klar till försäljning till någon som tänkt sig fågel till middag. Det är inte många praktejdrar som häckar här på Grönland, men desto fler – tusentals och åter tusentals - kommer på besök från Canada om vintern, så inte särskilt ovanlig är denna färgsprakande fågel här trots allt.
Och här var resultatet: Suaasat, med köttet med allt späck på separat tallrik, tillsammans med senap & inlagd gurka. Bon Appetit!
13 kommentarer:
jaduu.. populärkultur är en stor del av integration, även om man inte kan tro det i början.
sen får det ju såklart omvänd effekt. jag kan noll om alla svenska stjärnskott från de sista 6 åren..och det kan faktiskt kännas som ett handikapp.
Vad vackert det är hos er när solen skiner och snön gnistrar! :-)
Synd att det blev storm i lördags så du inte kunde gå ut. Fast du verkar haft en skön och bra dag ändå.
Sälkött verkar onekligen vara något som man måste vänja sig vid. Jag gissar att det kanske är en av de där råvarorna som många som inte ätit det när de växte upp skulle ha svårt för?
Men jag blir nyfiken och skulle tycka det vore skoj att prova. Därmed inte sagt att jag tror jag skulle gila det. Men jag tycker det är skoj att prova "nya" och annorlunda maträtter. :-)
Sophie: Där skulle jag först tänka efter, men självklart refererar du till min kommentar på ditt inlägg! :-) Ja, visst är det en viktig del i integrationen. Och omvänt: Jag känner också att jag är smått "lost" när jag tittar på svensk TV nuförtiden... :-(
Saltistjejen: Ja, det blev allt en hyfsad lördag ändå, med bekanta på besök osv.
Och nog är det så att man nästan måste ha växt upp på säl för att verkligen uppskatta det. Trots att det verkligen har varit basfödan här så är det inte det som turisterna bjuds på och det är väl inte bara för att man tycker det är för "ofint" och vardagligt för att serveras på restaurang, utan den speciella smaken har deffinitivt något med det att göra oxå... :-)
Men värre är det inte än att man kan smaka och äta lite. Själv brukar jag bjuda "nykommlingar" på (utomhus) grillat sälkött, för då "gömmer" ju röksmaken lite av den lustiga smaken. Brukar iaf bli populärt. Du är mycket välkommen att komma och prova! :-)
Jag provade på en hel del konstiga - eller annorlunda jämfört med vad jag är van vid, ska jag väl kanske säga - maträtter när jag var på Island, och jag skulle gärna smaka sälkött också. Håkan hade med sej valkött hem när han hade varit i Norge, vi grillade det och det var gott. Men sälkött har jag som sagt aldrig smakat.
Annika/Sve
Temperaturen steg med tjugo grader till fem-sex grader minus... DÄR fick jag mig allt en tankeställare!
Ja, det såg inte så jättegott ut men jag skulle gärna prova om jag fick tillfälle!
Annika (S): Ja, på Island har de ju lite av vart. Några saker, som den torkade fisken, liknar ju det man får här, men vissa andra saker är åt det mer "skrämmande" hållet även för mig... ;-) Men grillad val; ja det är riktigt mums! (Även om jag föredrar en levande val i havet...) :-)
Karlavagnen: Ja, jag såg Europavädret igår och tänkte faktiskt på dig. Det är ingen gassande värme ni har, men för oss är det ändå som sommarvärme... :-)
Anna, Fair and True: Helt enig; det ser inte gott ut! (Men du, berätta inte det för Holger... *hihi*) Traditionellt går man inte så mycket upp i att maten ska se aptitlig ut här, tyvär... :-)
Sälkött...det vette 17, men förmodligen skulle jag prova bara för att jag är så nyfiken.
Vackra bilder!!! OCH härlig temperaturuppgång där på hela 20 grader...Låter som i mina trakter :-)
Annika US
Annika (US): Det är fullt förståeligt om du inte blir biten på säl (jag är det inte direkt själv heller, men man måste ju försöka anpassa sig...), men det är klart; testa något nytt måste man ju när det erbjuds (nästan alltid iaf) ;-)
Och jo, lite färre minusgrader var allt välkommet, även om det drog med sig en del, ytterligare snö och vind! :-)
Och tack; kul du gillade fotona! :-)
Vad synd att det blev dåligt väder då du skulle ut och fota. Men fredagsvädret ser ju helt underbart ut. Sälkött skulle jag nog behöva vänja mig vid. Jag har lite svårt för olika kött eller annat som smakar allt för kraftigt.Köper man en hel säl eller kan man bestämma om man bara vill köpa en bit eller hur brukar du göra när du köper sälkött? Finns det olika bitar som är mörare/finare?
Kulturell Mat!
Tänk så olika det är.
Själv fick jag ett lättare illamående av sälbilderna...och skulle inte för allt i världen sätta tänderna i det köttet.
Men som sagt...olika förutsättningar och kultur...gör ju att man kan inte ifrågasätta det!
Och jag som tyckte vi var exotiska här nyligen, när vi åt känguru till middag! Jag visste inte ens att man åt säl på Grönland. Det är det som är så roligt att läsa olika bloggar, det finns alltid något nytt att lära!
Desiree: Ja, jag blev lite beviken där med vädret, menvi har trots allt haft många sådana dagar tidigare i vinter, och det lär komma fler så... ;-)
Köttet; ja, det är inte helt lätt att vänja sig till. Jag äter det och tycker det är rätt gott, men jag kan inte äta några större mängder. Det blir liksom snabbt för mycket och det trots att jag är van och gillar grövre kött.
När man köper säl så köper man det färdigstyckat, de bitar man vill ha. Allt kött är lika grovt, men det finns en bendel som sägs vara bättre än andra, kanske främst eftersom köttlagret där är tjockare, och späcket på denna del menar man smakar bättre. Det var den del jag åt igår, och såg väl mest ut att komma från innersta delen av "svansen" eller armarna. Annars är det mest revben, vilket ju är logiskt med tanke på hur sälen ser ut. Inälverna äterman oxå, där dock tarmar och magsäck går till hundarna, om inte man ska till att göra några traditionella kläder eller en kajak osv, då detta är material man också använder till det.
L*eva: Ja, jag tänkte nog att det skulle vara dem som skulle tycka det var lite hemskt att se på. Förlåt! :-)
Fast visst är det så som du skriver; olika förutsättningar, det påverkar ju hur man gör & tycker. Här går det ju inte att hålla sig med grisar och kor (som är nog så söta), dessutom ger de inte på när så mycket energi som sälarna gör (det var troligtvis orsaken till varför vikingarna dog ut här på öns sydspets; de fortsatte att äta gris och nötkött). Något som också är viktigt i den inuitiska kulturen är att djuret ska få leva fritt och ha det bra; det påverkar dess smak och dess "karma", vilket man ju inte direkt kan säga kan vara gällande för det sätt vi i västvärlden behandlar våra matdjur. Omöjligt att jämföra, och inget kan väl direkt fördömmas, som du oxå skriver.
Matildas fikarum: Allt är ju relativt; här är deffinitivt känguru exotiskt! :-) Men å andra sidan är säl här lika exotiskt som köttbullar i Sverige, eller spaghetti och köttfärssås. *hihi* Men visst är det kul att läsa hur andras vardag är. Om alla de där små detaljerna som gör våra liv så otroligt olika ändå! :-)
Skicka en kommentar