Ännu lite till satt på plats

Senaste veckans bihåleinflammation sprider sig. Mitt huvud känns som om det börjar bli för litet. Det trycker i öronen, i pannan och under ögonen. Näsan är tillstoppad så det känns långt ner i halsen. Borde nog få mig en kur med penicillin. Får se när jag kommer så långt.

Annars så faller fler och fler saker på plats. Tacksägelse hölls för mamma vid gudstjänsten i söndags. Det var första gudstjänsten för den nya, kvinnliga herden, så den enorma Kville Kyrka var hyfsat välbesökt (mitt ute på landsbygden ligger en kyrka med över 1200 sittplatser, en kyrka som nästan får Göteborgs Domkyrka att se ut som en busshållplats). Hon, prästen alltså, verkar vara trevlig; ”rund & naturlig” och bara 34 år; helt klart något som Kville Pastorat behöver. Hon kommer väl på besök här senare i veckan, för att prata igenom begravningen, så då ska jag väl kunna bilda mig en bättre uppfattning.

Tillsammans med pappa & Aaju var jag sedan, igår, och valde gravplats samt tog ett sista avsked av mamma som låg så vackert i sin kista. Det var fint, och gjorde det väl på något sätt mer verkligt för mig. Men det är svårt. Jag kommer på mig själv ibland att tänka ”Ja, mamma är död, men kanske vaknar hon upp igen och kommer tillbaka”. Ja, helt ologiskt egentligen, jag vet, men det är väl så man fungerar. Det tar tid att verkligen förstå.

Annars kan jag inte annat än vara ytterst tacksam för alla hälsningar, besök, blommor & annat vi får, inklusive färsk honung & kantareller. Det känns skönt med allas stöd i denna svåra tid. Mamma & pappas förhållande, och livet med deras respektive handikapp, har också varit något alldeles speciellt, och omvärldens tankar är därför mer än någonsin ett bra stöd för pappa i denna svåra tid.

I nästan 32 år var de gifta utan att en enda gång ha bråkat, där pappa de sista åren fungerade som både mammas högra & vänstra hand och hjälpte henne med totalt allt, dygnet runt. Så intimt. Så sårbart. Men ändå med en sådan livsglädje.

Personal från hemsjukvård & hemsamariter var här en dag med blommor, de nämnde det också, det som är så svårt att sätta ord på. De hade aldrig upplevt något hem som mammas & pappas. Trots den ytterst svåra situation de levde i, och levt i över 20 år, så var hemmet fullt av glädje. Mamma & pappa levde livet, trots de enorma begränsningarna, som band mamma fast inom husets 4 väggar månader i följd. Men ändå var de aldrig nedtyngda när de åkte därifrån, efter ett besök i yrkets vägnar. Hemma hos Rita & Ronny blev man alltid glad.

Livet är verkligen för kort för att sitta & beklaga sig. Njut av det goda, det roliga, det lilla. Försök att se det positiva i ting, men hjälp också till där du kan.