Men till årets Kvinnodag var det visst någon som kommit på att de skulle hitta på än mer än vanligt. Det var både teater med idel kända grönländska skådespelerskor och koncert med tre av landets främsta sångerskor under dagen. Med andra ord var det entré som gällde bara för att komma in i själva foajén i Katuaq idag, och det kändes onödigt med en Aaju som lika väl kan få för sig att han vill gå ut igen efter 5 minuter. *hmm..*
Istället blev det att stanna hemma, trots strålande sol (dock -18 C). Jag hade ett par timmars jobb att göra (korrekturläsning, vilket jag – kalla mig tokig – ÄLSKAR! :-) ), sedan började jag så smått att städa. Men så plötligt beslöt jag mig bara för att släppa allt och bara slappa istället, och verkligen bara göra vad som föll mig in resten av dagen. Inte skriva brev/e-mails till folk bara för att göra dem glada och inte baka bullar till Aajus gamla dagmamma för att göra henne glad och ja, vem vet allt jag hade tänkt göra just idag, för andra än mig själv.
Jag fick surfat, lekt med Aaju och pratat i telefon (ovanligt för att vara mig!) osv. Jag fick dock inte ”avverkat” mina verkliga passioner: Böcker var jag konstigt nog inte på humör för och mitt piano står ju i Sverige. Men kanske blir det att irritera grannen och dra upp volymen på förstärkaren och spela lite bas senare i kväll. Eller gitarr, och försöka mig på att sjunga/vråla också. Sånt har det inte blivit för mycket av de senaste åren tyvär. (Till grannens stora glädje kanske...?! *hihi*)
Hur mycket jag än njöt av dagen idag, så kom jag dock i lite dystra tankar. Jag hade en släng av dem redan förra helgen. Jag är en ganska ”hård” tjej. Inte känslokall på något sätt, men väldigt mycket realist som inte direkt sörjer med stora tårar. Jag är verkligen fixaren när kriserna inträffar. Men även jag har mina små stunder.
Det var för inte så länge sedan ett halvår sedan den viktigaste kvinnan i mitt liv gick bort, 54 år gammal. Jag var en riktig ”mammas flicka”. Jag observerade och tog efter henne i allt. Hur jag sköter mitt hem idag; hur jag diskar, hur jag hänger tvätt, hur jag lagar mat och bakar osv; allt det kommer från henne. Jag beundrar henne för så mycket och få är nog så stolt över sin mamma, ja över sina föräldrar, som jag är.
Förra helgen, och igen idag kände jag dock en sådan saknad av henne. De jobbiga minnena från sjukhuset dök upp. De jobbiga minnena då man satt här på andra sidan Atlanten, väntandes på det oundvikliga telefonsamtalet. De jobbiga minnena av att känna att man svek henne den sista tiden. De sista åren. Man var inte där för henne och familjen i övrigt osv. Och det, även om man mycket väl vet att man gjorde sitt bästa, och hade hennes fulla stöd.
Jag är verkligen en person som helt naturligt fokuserar på de positiva i liknande situationer. Verkligen. Men liksom även solen har sina fläckar, har även jag mina stunder. Och när jag har dessa stunder kommer också ilskan. Frustrationerna. Ensamheten. Och därmed än mer sorg.
Då kommer tankar som: Jag lever ett liv, jag har en vardag som jag inte delar med några av mina nära & kära. Jo, min son, min ”nya” lilla familj så klart. Men ingen annan. Herre jösses; det är inte ens någon i min familj som (av diverse fullt förståeliga orsaker) har sett min trappuppgång, affären där jag handlar min mat, mitt jobb, min sons dagis, parkbänken där vi brukar hålla picknick om sommaren osv. Det får en att känna sig ensam. Men det är väl en del av livet i "exil".
När jag har deppiga stunder, kommer bara allt på en gång. Fast som tur är har jag, liksom min son, världens kortaste minne vad sånt angår. Jag ändrar humör på sekunden, så snart jag kommer i tankarna om något annat. Och lika fort har jag glömt allt vad jag var deppig för, och att jag överhuvudtaget var deppig. Sådan är jag! *hihi*
Dax att spela lite elbas tror jag ändå. Börjar lite lungt med Nick Cave, och trappar upp därifrån tror jag. Så kan jag lova att jag snart är på det mest strålande humör igen!! :-)
Hoppas ni alla haft en bra Kvinnodag; oberoende om ni är män, kvinnor, killar eller tjejer!
Till Holger, ”Gårdagens Aaju” & till er andra, lite roliga foton:
Igår, efter jobb & dagis, var Aaju och jag på snövallsbestigning. Ser ni den lille krabaten, strax till höger om takåsarna?
Aaju kunde vara ”stark” på toppen också. *hihi*
Och visst är det skönt att solen är tillbaka med besked. Upp kl 7 och ner kl 18, så de sista strålarna lös Aaju lite i ögonen där på toppen, vilket dock inte riktigt syns på detta foto. Om en månad är det närmare kl 6 och kl 21 som gäller. Underbart!
”Mamma, jag vill gunga, mamma, mamma...!”
Fast "klätterställningskojan" i bakgrunden verkar ju vara lagom hög för att oviga mamma också ska kunna komma "upp" i den. *haha*
Grönländska barns ”2:a hem” ligger uppe på hustaken. Om vintrarna går det väl an, men man får alltså smått svindel ibland, när de hoppas från tak till tak när det är barmark. Aaju har turligt nog ännu inte kommit på dessa "flytta hemifrån"-tankar, men det kommer nog. *hjälp*
Och ja, de söta barnen vinkar åt mig... ;-)
15 kommentarer:
Stor Kram till dig! Jag förstår att det måste kännas otroligt jobbigt ibland. Dte ÄR hemskt svårt att förlora någon som står en nära. Och att dessutom inte kunna vara nära sin familj när det händer gör det såklart extra jobbigt.
Jag tror att det är bra att ibland tillåta sig att vara riktigt ledsen, arg och frustrerad. Att sörja är en energikrävande och jobbig process, men jag tror den är nödvändig.
När jag förlorade min pappa (för en massa år sedan) så tog det mig ganska lång tid innan jag hade bearbetat det hela helt. Jag sörjde inte alls "varje dag" eller så under hela den tiden, men det kom då och då under flera års tid. Saker man mindes. Sådant som fick en att sakna och att bli ledsen.
Men med tiden blir det lättare. Och mer sällan. Och man minns fler saker utan att känna den där väldiga sorgen.
Nu är det 16 år sedan min pappa gick bort och jag måste säga att jag fortfarande saknar honom. Och det tror jag att jag kommer göra resten av livet. Men jag har lärt mig leva med den saknaden. Och nu gör den inte lika ont.
Jag tycker ändå det känns som om du har en fantstisk Grönländsk familj, och det tycker jag känns bra! :-)
Och du, ooootroligt vad mycket snö ni har!!! Jag skrattar när jag tittar på dina bilder. Älskar bilden av lekplatsen och gungan!!!
Stor kram igen!!!
Ja stor kram på dig Lullun. Att mista någon av sina föräldrar måste vara bland det jobbigaste och svåraste eftersom de stått en så nära och betytt så mycket för en. Du och din mamma speciellt då ni verkade stå mycket nära varandra. Sedan är det ju också extra jobbigt då man bor långt bort och inte kan finnas där på en gång då det händer saker eller finnas där en längre tid som kanske är sista tiden. Det är klart att man delvis känner skuld då. Usch det är verkligen en av de stora nackdelarna med att bo långt bort från sin övriga familj. Jag förstår också att det ledde till många tankar hos dig om vart du hör hemma mest osv. Det första året måste vara det jobbigaste. Jag tycker inte att du ska vara för hård mot dig själv. Som Saltis säger tar det nog tid att sörja. Jag vet hur jobbigt jag tyckte att det var förra vintern då min mamma skadade sig och jag inte kunde finns där vid hennes sida. Det var verkligen jättejobbigt att befinna sig så långt bort från övriga familjen. Du verkar ha ett bra liv på Grönland som du verkligen gillar och trivs med, en egen liten familj, ett jobb du gillar och naturen och snön som du älskar. Detta är ditt hem nu och en plats du verkar älska och det är ju jätteviktigt. Hoppas att morgondagen känns mindre deppig. Det är dock viktigt att få sörja och vara deppig också emellanåt.
Kram
D.
Jag tycker det verkar som om dina stunder av sorgär helt rätt för att föra dig framåt i sorgearbetet.
Trots att det känns jobbigt är sorgearbete ett måste.
"Krisen"verkar över för den här gången me här kommer ändå styrkekranar från Uddevalla.
Jag känner igen mej i det där att inte dela min vardag med mina nära och kära. Ändå bor jag ju inte så långt ifrån min hemstad, och mina föräldrar kommer ju hit och hälsar på då coh då, men det är inte riktigt samma sak som att kunna umgås på "vardagsnivå", titta in och dricka kaffe hos varann en lördagseftermiddag, be dem att vara barnvakt eller hämta på dagis ibland etc. Samma sak med mina kompisar. Det känns himla trist att de flesta av mina barndomskompisar har barn i samma ålder som våra barn, men vi träffas bara en eller två gånger om året. Ingen av mina kompisar har varit hit och hälsat på. Ibland känner jag mej väldigt deppig över detta att inte ha mina föräldrar och vänner nära mej, men precis som för dej så kommer dessa tankar i perioder. Ibland känner jag mej väldigt nere och sorgsen och framför allt ensam, men för det mesta flyter ju livet på och allt är bra :-).
Att du saknar din mamma är klart, och det har ju inte gått så lång tid sen hon dog och sorgearbetet måste ta sin tid. Det går väl i perioder det också. Kram!
Annika/Sve
Dina funderingar och känslor känner man igen sig i om man bor utomlands en längre tid och dessutom förlorat någon närstående. Du är fullt normal! Det vet du ju redan, men det hjälper ju inte heller. Är nog ganska lik dig när det krisar. Är den som fixar och donar när det gäller, tar smällarna efteråt när de oväntat dyker upp, t om flera år efteråt. Känslor eller smällar som kan få en att tillfälligt gå ner för räkning. Men man reser sig, borstar av sig och går vidare tills nästa gång. Oftast när man är mitt uppe i något helt annat. Men vet du, jag tror faktiskt att din mamma är stolt över dig och förstod att du inte var närvarande. Sedan känner jag igen mig i vad du skriver om att det finns familj som inte ens sett din trappuppgång i verkligenheten. Det finns stunder när livet i exil suger som de skulle uttrycka saken i Sverige idag.
Kram från ett smågrått Madrid, runt 10 grader.
Vilken fantastiskt fin och intressant blogg du har. Verkligen exotiskt att bo på Grönland! Jätteroligt att läsa om hur livet är så långt upp i norr.
Jag bodde själv i Turkiet när min mor gick bort och var mitt i flytten till Egypten är min far försvann. Det är verkligen jobbigt att vara så långt bort i de situationerna, att inte kunna vara hos dem. Men jag tror inte föräldrarna är besvikna för att man inte finns där, jag tror att det som betyder mest för dem är att man får ett bra liv. Och det verkar du ha. Sorgen försvinner nog aldrig, men man lär sig leva med den utan att "gå ner sig".
Jag länkar till din blogg på min, om det är okej. Om du säger till tar jag bort den.
Ha en skön söndag!
ALLA: Ja idag är det deffinitivt bättre. Det är ju så, att saker och ting kommer och går. Men tack alla för er omtanke samt kloka och snälla ord. Det värmer! :-)
Saltistjejen: Tack! Ja, jag tror också att det är bra att tillåta sig vara ledsen ibland. Och att man kan vara öppen med sina tankar och funderingar. Det är ”farligt” att hålla saker tillbaka eller ignorera dem och försöka glömma. Saker tar tid, och som du gör mig uppmärksam på; de försvinner liksom aldrig helt. Men det är ju kanske också på något sätt en bra sak - att man minns alla de goda minnena och saknar dem. :-)
Familjen här; jo den är allt ”skön”, men liten. Fast gräset är ju alltid grönare på andra sidan. Ska nog börja uppskatta mer det jag har, tror jag. *hihi*
Och jo, fasligt mycket snö har vi... Lite ovanligt mycket faktiskt. Typ de mängder som bara lägger sig vart 5:e/10:e år. Så det är super vi har så duktiga snöplogare, som dumpar tonsvis av snö i havet varje dag! :-)
Desiree: Ja, att mista en förälder så på det sättet är långtifrån kul. Mamma var ju så ung också, och hon hade lidigt så mycket; allvarligt handikappad sedan hon bara var omkring de 30, samma ålder som jag är i nu. De senaste åren har jag därför också brottats en del med tankar om orättvisa osv. Men jag har turligt nog också förberett mig väl på att detta kunde hända, och senaste flytten från Europa övervägde vi mycket noga, väl vetande att risken var stor att hon skulle lämna oss medan vi bodde på andra sidan Atlanten. Men ja, man måste ju välja att leva det liv man själv vill. Man kan inte stanna upp och vänta på något som eventuellt händer.
Simone: Ja, det är verkligen nödvändigt ont att ha sådana stunder. Och konstigt hade det väl varit annars; om allt bara rullade på som inget hänt. Men generelt, så går det nog bra ändå.
Annika (S): Ja visst är det så, att man känner sig väldigt ensam ibland, när man pausar upp frn vardagens alla måsten & annatr. Även om man själv har valt att flytta så kan man ibland bli deppig och nästan lite arg på något stt, tycker jag. På sig själv, men ibland också på alla dem som befinner sig så långt borta. Självklart är det helt obefogat, och man känner sig dum efteråt att man överhuvudtaget tänkt tanken, men det kan inte alltid hjälpas... ;-)
Karlavagnen: Ja, vi påminner nog om varandra, du och jag. Man får sina stunder efterår, men ja, jag brukar också komma mig upp igen och knata vidare. Och jo, jag har också den förtröstansfulla vetskapen att mamma var stolt över mig och hon stöttade mig fullt ut i mitt val, den gång jag flyttade för ”sista” gågnen. Jag vet att hon satt hemma och skanade oss; barnbarnet och mig, något oändligt, men det nämde hon inte för mig. Det gör så klart ont, men det var ju även positiva saker. Hon kände ju också lite att hon levde genom mig; jag gjorde allt det hon aldrig fick gjort. Det är ju också en tröst.
Men jo, "suger" gör det ibland (nog första gången jag använt det ordet i den mening *hihi*). Hit har faktiskt inte en endaste släkting hittat, men väl ett par kompisar. Det får man ju vara glad för istället! :-)
Marianne: Välkommen till min blogg. Vad kul att du gillar den. Och självklart får du länka! :-)
Jag var en snabbis över hos dig också: Egypten låter ju väldigt exotiskt för mig, men också som något ganska motsatt Grönland. Iofs har vi också ett par öknar här (arktiska öknar; områden där, populärt förklarat, det är så kallt att det närmast inte faller någon nederbörd, varken regn eller snö), men annars är det ju väldigt öde vinterlandskap som gäller. Egypten föreställer jag mig å andra sidan som varmt och ganska mycket folkmyller. Har jag lite rätt? :-)
Det måste ha varit jobbigt att mista båda sina föräldrar när man bedinner sig så långt bort. Men visst är det nog så, att föräldrarna mest bryr sig om att man själv har det bra. Jag har heller aldrig på något sätt märkt något av besvikelse från deras sida. Det är nog bara sånt man själv så dumt lägger på sig tyvär.
Jag är också ganska rationell snarare än emotionell person (om det nu måste vara någon motsättning mellan de två) och jag är den eviga optimisten som ser något positivt i den svåraste situationen. Men, jag skulle också vara nere då och då om jag hade upplevt det du hade gjort det senaste året!
Jag var faktiskt på några jätteintressant föreläsningar på Kvinnodagen. Just om två kvinnoöden. Båda två var romer (zigenare) som hade överlevt förintelsen och kommit till Sverige i yngre tonåren med de vita bussarna. Den ena var Sofia Taikon men den andra minns jag inte namnet på men Hanna någonting. Båda var döda nu men deras släktingar berättade om deras liv (det var del av en utställning om Förintelsen och zigenarna på Etnografiska muséet). Hannas dotter blev väldigt emotionell och hade svårt att berätta ibland fast att hennes mor gick bort 1991. Hon sa att det inte gick en dag utan att hon tänkte på sin bästa vän, sin mamma.
Just ja, på tal om detta med att de nära och kära inte delar ens vardag när man bor. Jag förstår verkligen vad du menar. Jag har också fått för få besök på de platser jag bott på. Mamma har iofs varit och hälsat på mig ganska mycket men en del nära vänner kom inte en enda gång under mina 5½ år utomlands. De hade säkert sina skäl men det var svårt att dela (ens berättelser av) vardagen då. När jag kom hem då och då fick jag ofta frågan: "hur är det i England då?" som om jag kunde sammanfatta mitt liv på 5 minuter; som om jag bara varit på semester någonstans i en vecka. Jag ville ju flika in mina historier på de olika ämnesområdena i konversationen så att säga. Men jag tror att de som aldrig bott någon annanstans inte riktigt förstår det.
Så oerhört intressant att höra om ditt liv på Grönland. Ett land som åtminstone jag inte vet något om mer än att det det fortfarande tillhör Danmark. (Eller hur?)
Mitt i alla sorg kan du vara glad över att du och din mamma stod så nära varandra. Min mamma och jag hade aldrig någon nära relation, utan hon var mest som vilken annan äldre dam som helst. Kanske för att jag hade två mindre bröder som hon älskade över allt annat.Därför kände jag heller ingen större sorg när hon gick bort.
Konstigt om du inte skulle deppa ibland, du som har lämnat ditt hemland och dina nära och kära. Det är tur att det finns telefonkort och mail nuförtiden i alla fall. När Mirren bodde i Kina ringde vi varandra varje dag. Nu chattar jag med henne det första jag gör på morgonen, fast hon inte bor särskilt långt borta.
Grönland är ju heller inte något land som man åker på semester till. Därför är det så roligt att få lite nyheter därifrån. Jag länkar din blogg till min favoritlista om du inte har något emot det.
Kara nan! :o(
Nog vet jag allt om att sorja, det kan du ge dig pa. Min mamma och jag stod varann nara och just som jag kommit till USA sa dog hon. Jag tror hon dog for att jag flyttade... :o( Och sen, bara aret senare forlorade jag min son.
Fast anda, vet du, gar ju livet vidare - och det finns manga gladjeamnen i tillvaron, trots allt. Det vet ju du ocksa.
Tank jag ar 54 nu - din mamma var sa ung... en del far korta liv, en del far langa - sa ar det.
Manga kramar fran mej lullun!
Ja det absolut svåraste med att flytta utomlands är helt klart de man lämnar kvar, familj och vänner. Att kanske inte kunna vara där vid svåra stunder *stor kram*.
Underbara bilder du publicerat! Jag stirrade en bra stund på gungställningen innan jag insåg hur mycket snö det är! :-D
Anna, Fair and True: Ja, vi är kanske lika du och jag. :-) Och vilka intressanta föreläsningar! Där skulle jag gärna ha varit med. :-)
Och ja, visst är det svårt att dela sina upplevelser med någon som inte själv har sett platsen där man bor. Jag har under mina många år haft ganska få besök, men de har å andra sidan blivit väldigt, väldigt uppskattade från vår sida. Det värsta är folk som lovar och lovar att komma, men ändå inte gör det. Man bygger upp ett hopp, och så blir det bara pannkaka av alltihop, vilket gör rätt ont. Man är verkligen ganska utsatt som utomlandssvensk på det viset, speciellt oss som inte har ett ”slutdatum” på vår ”utvandring”. Det är nog svårt att förstå för sådana som inte själv prövat på.
Musikanta: Välkommen till min blogg, och självklart du får länka! Och jo, vi är lite ”danska” ännu, men vi har internt självstyre och det är senare i år folkomröstning om helt självstyre, vilket så förväntas om några år leda till total självständighet. Så helt danska är vi ändå inte.. ;-)
Vad underbart det lät, att ni ringde varandra dag och nu chattar. Själv har jag haft ”oturen” att ha en mycket mindre ”teknisk” familj, så e-mails och liknande har inte varit en fungerande kommunikationsmetod. Och att ringa är dyrt, men det kostar jag på mig! :-) (Borde väl vara flitigare med skypen, men...)
Ditt förhållande till din mamma var dock mindre kul. Har haft liknande förhållanden till släktingar i min släkt, så känner det väl, men det är ju extra tråkigt när det är ens egna mamma.
Aurorabuddha: Ja, vi har haft våra diverse sorger du och jag. Jag hoppas dock aldrig att behöva uppleva det som du gjort. Jag har mist riktigt många i min närhet, om inte utan problem så har det iaf gått bra, men min son skulle deffinitivt kräva sitt.
Jag är dock fullt förtröstansfull för denna ”omgången”. Som du säger; livet går vidare. Och det är jag för evigt tacksam att jag fick lära mig helt från barnsben. Jag har aldrig ”överdramatiserat” det där med döden, men det är klart, när den kommer tillräckligt nära så är det ju inte bara, bara heller.
Med min mamma, ja så var det hemskt att hon var så ung. Och kanske allra hemskast, att de sista 20-25 åren av sitt liv levde hon med enorma smärtor och multipla handikapp, som tillslut kostade henne allt vad livskvalitét heter. Men hon var stark och en stor förebild för mig och många andra, hur hon hela tiden kunde hålla kvar vid de positiva tankarna och njuta av det lilla hon hade.
Anita: Tack, sött av dig! :-)
Ulrika: Ja, det är nog det svåraste. Själva tänkte över det ganska mycket, senaste flytten från Europa, just för att vi visste detta med mamma. Men vi visste ju inte om det handlade om 1 år eller om 10, och man kan ju inte stanna upp hela sitt liv heller. Turligt nog var mamma helt med på det, och var faktiskt en av dem som puchade på, att vi skulle flytta. ;-)
Och ja, det var kanske lite klurigt att se hur fotot egentligen hängde ihop. Mest för det ju inte är något man normalt ser (om man inte bor här alltså), på gott och ont. :-)
Ja, det med tiden spelar roll. Mina vänner var väl mer: "du ska ju bo där ett tag, vi hinner komma" men tiden rinner iväg och så blir det inget.
Skicka en kommentar