Sisimiut i vinterskrud – ett grönländskt äventyr

Så var vi framme i Sisimiut, Aaju & jag.

Det blev en tidig morgon i lördags. Vi skulle vara på flygplatsen redan kl 06.30, men vi hade ändå turen med oss och slapp att sitta där och hänga efter incheckningen, eftersom vi kom med ett än tidigare flyg än planerat.

Det blev en totalt turbulensfri flygning, vilket är ovanligt i Grönland. Specielt när man ska till Sisimiut, där de små Dash-7-planen alltid tycks kastas runt av vindarna vid den lite felaktigt placerade flygplatsen. Men inte ett endaste litet hopp blev det, vilket var tur, då jag numera tyvär lätt blir lite åksjuk...

Väl på marken igen stod en glad Holger där och väntade, varpå det följde en helg med massor av utetid; njutande av solen, och hemmaslappartid; njutande av bara att vara. Ibland är det bara SÅ skönt att inte göra någonting, att verkligen inte ha något som MÅSTE göras.

Jag har ju varit här i staden förr, och jag visste vad som väntade mig. Ja, nästan. För jag hade aldrig förr varit här vintertid. Och det charmiga lilla staden (5400 invånare) med dess underbara omgivande natur, visade sig vara t.o.m än charmigare täckt i snö. Det tog mig inte långa stunden att konstatera att Sisimiut verkligen är staden man vill bo i, om man har familj och ska bo i Grönland (om man absolut inte ska ha isberg runt knutarna, för sådana är nämligen ovanliga här)!

Ja, varoutbudet i landets näststörsta stad är minst sagt begränsat – till gårdagens hembakade pizza fick jag inte tag på en endaste liten grönsak – men annars är det mesta bättre här än i huvudstaden Nuuk.

Om möjligt är tempot än lugnare, naturen ligger otroligt nog än närmare inpå och folk är lite mer initiativtagandet och påhittiga. Och det jag förälskade mig allra mest i, var den om sommaren så vackra sjön, som nu om vintern var förvandlad till en enda stor lekplats, mitt inne i staden!

Ute i fjällen, strax utanför staden, har man en riktig slalombacke med lift, men här inte i staden, vid sjön låg en minivariant. Gratis för vem som helst att använda. För oss pulkaåkare var dessutom backen gigantisk, och man fick upp rejält med fart, så man åkte långt ut över den frusna sjön. Där gick det långa, fina och välanvända skidspår, snöscootrarna, som det vimlar av här – alla tycks ha en – susade förbi, liksom de otaliga hundslädarna lastade med familjer på väg till eller från fjällen, med picknickkorgar och snowbords.

Det nyöppnade kulturhuset Taseralik (öppnades 1:e mars i år med min gamla chef från då jag jobbade på kulturhuset i Nuuk – Katuaq – som chef) ligger oxå vid sjöns strand och erbjuder en värmande kopp choklad och vacker utsikt över fjällen och alla aktiviteterna omkring sjön. Inte för att värmen behövdes just igår. De sedvanliga -15 til -20 graderna utanför hade nämligen försvunnit och ersatts av -1 C och värmande vårsol. Lyx, lyx!

Jag kommer deffinitivt skriva mer om staden och våra göromål här, men detta får räcka för nu. Men innan jag slutar; här är några foton av det jag beskrivit så långt... :-)


Vi bor i Holgers tjänstebostad – en 3-rums lägenhet med kök och vardagsrum i ett. Fullt möblerad, men med ett kanske något sparsamt utrustat kök... ;-)


Hade vi bott på 2:a våningen hade detta varit vår utsikt. Nu ser vi något fler tak och mindre hav.


Aaju skaffade sig snabbt nya vänner. Hundvalparnas vuxna rasfränder passar vi oss dock lite för.


Far och son på tur genom staden.


Spejdersjön, mitt inne i Sisimiut, i september månad (2006).


Spejdersjön i mars (2008): Minilift, start för flera olika skidspår, samt autobahn för hunslädar och snöscootrar.


Se upp i backen!


Kanske ni inte kunde se oss på förra fotot, men här är vi alltså! :-)


Naturen betyder allt för grönländarna och att dra ut på familjeutflykter som dessa, ut i fjällen, är vardagsmat här.


Ännu en av otaliga slädar som passerade förbi under vår tid på sjön.


Och det nya kulturhuset...


...som ser ut såhär inifrån.


Och som sagt; slädhundar ser man ÖVERALLT. :-)