Foto taget minuten efter att Aajus aata (farfar) kommit in genom dörren.
Igår fick Aaju och jag ett väldigt efterlängtat besök. För 1:a gången sedan Holger och jag blev tillsammans, dvs på 5 år (efter att vi känt varandra i ytterligare 2...), tittade nämligen Holgers pappa förbi.
Det är väl inte så att han inte har velat komma och hälsa på oss tidigare, utan avstånden och de höga priserna (speciellt för bygdefolk som nästan inget tjänar och som får betala multum för det mesta) har väl också gjort sitt. Nu skulle han dock på kurs i Sydgrönland, vilket tvingade honom att mellanlanda på sin färd från Diskobuten/Nordgrönland och därmed få en övernattning här i Nuuk. Det möjliggjorde så också ett besök.
Ett lite nervöst besök från hans - men även lite från min - sida, får jag väl säga. Nuuk är ju en stor stad (jämfört med hans hembygd på ca 30-40 personer och närmsta storstad på 4500, alltså), och inte visste han var vi bodde. Dessutom skulle han hem till svenska svärdottern som är ganska risig på grönländska och själv kan han nästan ingen danska.
Foto från juni 2006: En stolt farfar hämtar oss med den dagen till ära svenskflaggade båten, i Ilulissat där vi just landat med flyget. Just detta ögonblick i båten var hans absolut första möte med barnbarnet. Ett möte som varade i tre veckor och som till igår var det enda.
Jag satte dock min förhoppning till lillgrabben, som både eventuell medlare, underhållare och gemensamt samtalsämne. Aaju hade dock inte sett sin farfar sedan sommaren 2006, då han var knappt två år gammal. Den gången hyrde vi närmsta grannhuset till Holgers föräldrar och semestrade där i 3 veckor. Vi har hela tiden sedan dess så klart pratat om aana (farmor) och aata (farfar). Men det var ju ändå inte säkert att det skulle funka obehindrat när väl farfar kom in genom dörren, även om vi de senaste par dagarna t.o.m kollat lite extra mycket på kort osv.
Men det var turligtvis ingen blyg Aaju utan snarare en lagom uppspelt och glad Aaju som mötte vårt besök (den enda smula blyghet han visade, var den som syns på fotot i början av detta inlägg *hihi*). På bara ett par minuter så var det nästan som om de aldrig varit separerade. Så härligt att se!
Sedan hjälpte det väl på modet hos den lille att farfar nästan med det samma drog fram ett par paket ur sin väska. Som så ofta, en hemvirkad duk till mig (från min svärmor – fina dukar jag numera kan lägga på höög :-) ) och en takdekoration med olika grönländska djur av valbard till Aaju. Valbard som i...
...ja, som ni kanske vet, indeladelas normalt alla valarter i grupperna tandvalar och bardvalar, där tandvalarna har tänder och bardvalarna, ja har barder helt enkelt. Barder är som en stor kam genom vilken valen, efter att ha svalt en massa vatten, filtrerar ut mindre djur och plankton, som den sedan äter.
Takdekoration gjort till 100 % av valbard och sammanbindande fiskeliner. Djurfigurerna ska föreställa följande; fågel (art?), späckhuggare, valross, säl och isbjörn.
Vi har inte riktigt hängt upp dekorationen ännu, men jag försökte ändå ta några kort. Vet inte hur bra man kan se det, men barder ser ut och känns nästan som hårdplast, väldigt kompakt! Det är den delen som växer ut från valens gom. Längre ut på barden delar keratinet, som barden består av (liksom människors hår och naglar), upp sig i ”strån”. Strån som man, utöver på "kamkanten", också kan se om man tittar noga på själva ”plastmassan”.
En liten bit av en valbard i närbild (klicka på fotot för att se det i större format).
Besöket gick hur som helst rätt så galant, men visst var det tråkigt för Holger att han inte var hemma! Det var samma sak när jag skulle träffa hans pappa för allra 1:a gången och då jag skulle besöka hans hembygd Oqaatsut och den intilligande "hemstaden” Ilulissat för första gången. Då kunde inte Holger heller vara med. Typiskt!
För det är ju ändå lite speciellt att få visa upp sin familj/partner och sitt nya hem för sina föräldrar och omvänt; visa upp sina hemtrakter osv för sin partner. Ja, själv har jag ju drömt om det massor av gånger, det med att visa upp nya hemmet (och hemlandet) för föräldrarna alltså. För, som några av er läsare kanske vet, har jag ju aldrig haft besök av mina föräldrar under mina numera ganska många år i utlandet. Av helt förståeliga skäl iofs; min mamma var ju svårt handikappad och sjuk, så även om en resa var bland hennes högsta drömmar, så var det en total omöjlighet. Hade det inte varit för det, vet jag ju att mamma & pappa hade varit de första att knacka på dörren. :-)
Nu kan vi dock istället glädja oss åt att Holgers pappa kommer tillbaka igen. Redan om två veckor, på väg tillbaka hem från kursen i Sydgrönland. Och denna gången stannar han i hela 2 dagar. Dock reser han hem 2 dagar innan Holger kommer hem från Sisimiut. Men, men... ;-)
24 kommentarer:
Oj vad roligt för Aaju o träffa aata. måste varit stort för honom.
Dom hade väl inga svårigheter och prata med varandra? Väldigt fint kort på dom i soffan..
Massa kärlek såg det ut att vara.
Har varit i GBG idag på tatueringsmässa. Den som kom ut tatuerad var Olivia!! Hennatatuering.. Pust ut!
Kram.
Hälsa honom nästa gång han kommer:-)
Anna: Där var du snabb! Jag satt precis och rättade i inlägget, när din kommentar kom! (Raderade lite, då inlägget blev så lååångt, och rättade lite småfel ;-) ).
Ja, det var verkligen kul för Aaju. Och bra att han får träffa honom än en gång, så minnet sätter sig mer fast. Morfar och alla ni andra i Sverige, inklusive mormor och av någon konstig anledning mirmir (så ofta träffades de ändå inte, men Aaju är nästan alltid snabbast på att säga hennes "namn" när vi ser på kort :-) ), har ju varit mycket mer "verkliga" i Aajus värld eftersom han sett er så pass mycket ändå. (Sen tjatar jag kanske lite mer om min familj än Holger gör *hihi*)
Mathias (pappan alltså) tyckte också det var enormt roligt. Det strålade verkligen av honom (blandat med nervositeten *hihi*) - min lilla Nils Poppe-svärfar...! :-)
Tatueringsmässa du, vilken grej! Men tur att det bara blev en henna ändå! *hihi*
Vad kul att farfar kunde komma på besök! Men trist att inte Holger kunde vara hemma. Måste vara så himla tråkigt att inte träffa sina släktingar så ofta (ibland kanske bara några gånger i livet som du berättat förut) men något som grönlänningar är vana vid antar jag.
Jag antar att dina och Holgers föräldrar inte haft tillfälle att träffas eftersom du knappt träffat hans ens (och din mamma var sjuk osv)? Dum fråga egentligen eftersom jag vet svaret men jag frågar ändå :)
Anna, Fair and True: Ja, det var verkligen kul att få farfar på besök. Något som händer alltför sällan. För visst är det tyvär så, att man i Grönland är väldigt vana vid detta att bara möta sina ganska nära släktingar några få gånger i livet.
Men familjebanden är ändå otroligt starka. Mycket starkare än i Sverige. Och familjerna är därmed STORA. Folk kan namnen på allt vad kusiner, kusinbarn och kusinbarnbarn heter och vet när de födda osv, trots att de aldrig någonsin mötts! Och när man bor på samma plats umgås man generellt verkligen med alla som har minsta lilla blodsband med en själv, vilket jag tycker är underbart, ;-)
Och nej, riktigt; våra föräldrar har aldrig mötts. Ja, faktiskt har inga i våra två familjer mött varandra, vilket är väldigt tråkigt.
Jag har dock en kompis som mött nästan alla våra nära grönländska vänner (både från tiden då vi bodde i Danmark och här i Grönland) och Holgers och min familj, vilket gör henne till min enda "svenska" länk till denna värld jag nu lever. Känns skönt på något sätt, att ha någon som ser det samma som jag när jag pratar om något i min vardag.
Min svenska familj har dock mött en av Holgers vänner, som de väl känner ganska väl ändå. Alltids något! :-)
Anna - Sis, igen: Jag glömde ju svara på din fråga; nej, inga problem för Aaju och aata att förstå varandra inte. Inte mer än normalt mellan en 3.5 åring och en vuxen iaf. *hihi*
Good for you guys! :o)
Å vad skoj för dig och Aaju!!!! OCH såklart för farfar också!! :-)
Men å så trist att Holger inte hinner tillbaks tills nästa besök heller!
Mobilen av valbarder var toroligt cool! Vacker!!
Vad är djuren gjorda av? Trä? Eller är det också valbarder som man karvat ut figurer i??
Aurorabuddha: Ja, visst var det! :-)
Saltistjejen: Ja, verkligen kul, men trist på samma gång.
Och mobilen (ja, så heter det ju! :-) ) den är av idel bardbitar, inklusive djuren. Ihopbundet med fiskelina dock, såklart. :-)
Möten, jag verkligen älskar möten. Bilden på dem är jättefin!
Inlägget fick mig också att förstå att ni är lika "ensamna" båda två, Holger träffar inte sin familj jämtoch ständigt heller, bara för att ni bor i hans land.
Jag umgicks mycket med Chilenare ett tag och insåg hur svårt det var att leva utan släkt, vänner är en sak släkt en helt annan. De knöt band med mig och med andra men det blir aldrig det samma som systrear, föräldrar och annat.
Ååå så roligt att farfar kom på besök och att det gick så bra! Du skriver så levande att jag blev alldeles rörd. Och vilken fin present, Aajus farfar är väldigt duktig på att snida i valbard!
Det måste vara svårt att inte kunna träffa sina närmaste, även om man är "van" vid det. Inte konstigt att det är så med tanke på avstånden, vädret, snön och isarna. Flyget borde vara kraftigt subventionerat för alla som bor i Grönland!
Vad gjorde man fiskelina av förr, förresten? I dag är det väl nylontråd antar jag. Var det tunna senor förr?
Så kul med besök och fint inlägg om familj etc. Känner också igen mig i det där att det är skönt att ha en svensk, hmm, hur säger man... Att ha en svensk punkt som man kan ha som referens för att kolla av lite med.
Vilken fin mobil!!! Jag älskar mobiler och har flera stycken hängande hemma.
Kan du inte lura upp din pappa till Grönland under detta året? Jag och en kompis har snackat om att besöka Grönland under nästa år!
Vad skönt att ha en svensk länk, en som känner alla (eller de flesta) och har varit på båda ställena!
Vad härligt att farfar kom på besök, att det gick bra och att han snart kommer och hälsar på igen! Han ser så mysig ut :-). Och vilken fin present Aaju fick!
Annika/Sve
Å, vad härligt! Och vilket underbart väder :-)
Vad du är duktig på att skriva på din sida.Kul med släktbesök för er båda, det är alltid spännt från början när man inte träffas så ofta men det brukar lösa sej ganska fort när man har barn de tar ofta hela föreställningen själv och det kan vara skönt ibland.Hade farfar gjort mobilen själv? den var jättefin! Ihelgen är det första dagarna med tö här och det är roligt att våren är här.
Min sambo och mina barn är skogsamer och deras släktband är mycke större än vad jag ha rtill min släkt.Tror att det har att göra med att dom behövde varandra i det dagliga arbetet ute i skogen med renarna.det var en trygghet att vara när varann.
Simone: Ja, vi är nog båda ganska så ensamma, även om Holger ändå mer eller mindre dagligen springer på personer från sin barndom och skolår. Men nej, det är inga av de riktigt nära häromkring heller för honom. Jag kan väldigt lätt relatera till flyktingar/invandrare i Sverige, hur de måste ha det, även om jag nu inte behövt fly från mitt land.
Marianne: Ja, det var verkligen kul att han kunde komma förbi. Speciellt viktigt för Holger (även om han nu inte mötte honom) och Aaju så klart. Vill ju att han ska lära känna sin familj.
Och ja, visst är det svårt att ha familjerna så separerade som många har här. Många väljer därför också att flytta tillbaka till sina hemtrakter, men det är ju inte alltid så lätt då det kan vara lite si och så med jobb utanför de större städerna.
Och jo, flygen – speciellt till ytterdistrikten – är kraftigt subventionerade, men ändå hopplöst dyra tyvär...
Fiskelina du, det har jag inte tänkt på. Men man gjorde sytråd, både till kläder och till att sy ihop skinnen till kajakerna (kajakerna var ju, och är, gjorda av sälskinn + ett skelett av drivved), av tuggade sältarmar. Så det gjorde man kanske också fiskeliner av...?!
Förresten mobilen; ja visst var den fin. Det var dock någon annan i den lilla bygden som gjort den, men jag fick inte fatt på vem. Får sätta Holger på uppgiften att lösa mysteriet ;-)
Karlavagnen: Ja, visst är det skönt att ha någon som känner båda världar. Det underlättar nog också för familjen om de fick upplevt hur det är. Får dock se när det blir till ett besök. Verkar inte bli något detta året iaf, men vi får väl se... ;-)
Väldigt kul att ni ha planer om att åka tiil Grönland dock! Hojta till om du behöver tips/hjälp! :-)
Anna, Fair and True: Ja, visst är det skönt att ha en sådan. En kär vän, både före och efter mina diverse kringflyttanden ute i världen! :-)
Annika (S): Ja, visst var det kul! Och ja, han är väldigt mysig. Synd bara att vi inte kan prata mer tillsammans pga språket, men det kommer nog. :-)
Maria: Härligt var ordet! :-)
Carina: Tack! :-) Och ja, visst är det kul med släktbesök om än lite smånervöst. Speciellt eftersom vi har ganska svårt för att prata med varandra, rent språkmäsigt. Men jag ska bli bättre. Jag lovar! :-) Och ja, de starka familjebanden har nog samma orsak här; man har helt enkelt varit mycket mer beroende av varandra och än idag så delar man verkligen med sig av sin fångst (och lön) osv till övriga släkten.
Mobilen; nej, det var någon annan i bygden som gjort den. Jag vet dock inte riktigt vem. Ännu! ;-)
Och visst är det skönt att få lite töväder och känna våren! Helt underbart. Här har dock temeperaturerna återigen sjunkigt, men ingen bitter vinter direkt utan stråland vårsol som också värmer! :-)
Och du med shopping lista!!! ;-)
Vad roligt det här var att läsa! :-)
Jättekul att det gick så bra för Aaju att träffa sin farfar! Man blir lite rörd när man läser att det var den andra gången de sågs.
Vilken fantastiskt fin mobil han hade med sig!
Ingen bild på din duk från svärmor? :-)
Karlavagnen: *hihi* Bor vi i Nuuk till den tid så ska det nog inte gå någon nöd på oss. Speciellt inte om det är sommaren ni tänkt er att resa på. ;-)
Londongirl: Ja, visst var det kul att de fick ses igen. Nej 2gånger på snart 4 år är väl inget direkt att skryta om. Hade det inte varit för holgers tjänsteresa till Sisimiut hade vi dock tänkt oss dit denna påsken. Men det får så bli nästa år istället.
Och nej, inget fotot på duken denna gången. Kanske kommer en annan dag. Får se vad jag får till. ;-)
Åh vad härligt för Aaju att få träffa sin farfar, och kul att han kommer tillbaka snart igen! Jättefin mobil, är det farfar som gjort den själv?
Hi hi, du har rätt i att din svärfar ser ut lite som Nils Poppe, tyckte att han liknade någon!!
Visst är det speciellt första gången man presenterar sin respektive för sin familj etc. Jag hoppas att din pappa kan få tillfälle att åka till Grönland en dag. Vi planerar att ev fira jul i år i Spanien med min familj och Os familj - en rejäl språkförbistring får vi väl bara acceptera ;-)
Petra H: Ja, visst är det dunder att Aaju nu får träffa sin farfar ett par gånger på raken. Kan verkligen märka på honom redan nu, efter första besöket, att det gjort intryck på honom. Han pratar massor om honom nu, vilket han inte gjort direkt mycket förr (det har mest varit morfar hit & dit och diverse andra svenska familjemedlemmar). :-)
Mobilen, ja den var visst gjord av en annan man i den lilla bygden där farfadern bor. Jag har dock inte klurat ut vem ännu. Ska nog fråga Holger imorgon. Han vet säkert vem det är (så att jag får reda på om det är släkt eller inte t.ex).
Och ja, det hade verkligen varit kul att få lite svensk familj hit upp på besök. Högsta drömmen faktiskt, även om jag tvingat mig själv att smått sluta drömma eftersom det bara får mig att känna mig smått "övergiven" och nedstämd.
Men vad kul med era julplaner! Jag kan tänka mig att det blir en del roliga situationer, med språkproblem och traditionsskillnader. Men det blir säkert jättekul. Kanske lite just pga "problemen" och alla missförstånd.
Det är ju också så viktigt att dela med sig av sin egna "verklighet", vilket du nu får chansen med din familj. Kul, kul! :-)
Vad kul att Aaju fick träffa farfar! Hehe, grönländare ser alltid så solbrända ut. Är det bara en egenskap som inuiterna har eller har det med snöns reflektion av solen att göra? Det blir ju mycket ljusstarkare när solen lyser på ett vitt snötäcke.
Valbarsmobilen var ju söt! Vilka duktiga hantverkare de är, grönländarna.
Du, varför har du inte en blogroll? Skulle vara kul att se vilka bloggar du läser förutom vi i USA-gänget förstås. Och jag som snart kommer att bli Sverigebloggare, hehe.
*kram*
Nina: Grönländare är naturligt bruna, men visst är det också många som blir extra bruna pga att de är mycket utomhus, på jakt och fiske. Ju mer inuitblod ju mörkare dock typ, därför är min pojkvän också väldigt mörk, även under alla vinterkläderna *hihi* Vår son är dock en blandning av sin far och sin blekblå mor... ;-)
Ja, att hålla vid liv de gamla hantverkstraditionerna är mycket viktigt här och folk kan göra de mest fantastiska saker.
Och en blogglista; jo det har jag faktiskt tänkt på. Senast igår upprättatde jag mappar för att sortera upp alla blogglänkar lite bättre. Det är en bit på väg... ;-)
Skicka en kommentar