Lillkillen och jag skulle gå till den stora idrottshallen, Inussivik, där massor av affärer och andra företag höll till. En liten 2-dagars minimässa kan man väl säga, med allt möjligt; kläder, hemelektronik, djurartiklar, möbler, diverse fordon osv.
Så långt allt hyfsat ok. Visst, Aaju gick ifrån mig ett par gånger, men bara några meter. Och ja, han kom till att pilla ”sönder” något som liknade en modern spinnrock... Men helt illa gick det inte förrän några andra föräldrar lät sina barn hoppa och leka i en på dragkärra uppställd båt för sisådär miljonen.
Man fick gå ombord på båten om man avtalade med utställarna först, men barn fick bara komma in i själva båten tillsammans med en vuxen. Men just som vi skulle till att gå från båtarna kom så dessa två familjer som tydligen inte alls kunde läsa.
När barnen, påhejade av föräldrarna på golvet, fick hoppa runt, klättra ut längs relingen – dvs en smal kant flera meter från golvet – osv, så ville så klart min mycket mindre kille oxå. Och proppar i öronen fick han visst samtidigt, för inte lyssnade han på sin mamma inte.
Jag ville ju gärna ha min kille med mig hem i ett stycke och dessutom slippa betala för ett styck vält lyxåk, så det var bara att vara ihärdig och vinna kampen. Och sedan gå genom ”folkmassorna” (varav många bekanta) med en gapande och skrikande son som ville upp i båten igen! Sedan blev det en sur promenad hem, under protest från den lilles sida.
Fy, vad känner man sig usch, usch vid sådana tillfällen. Ville bara sjunka genom jorden. Och gudarna ska veta att jag drömde att jag just då kunde rota fram de där supermammaegenskaperna, med vilka man kan lösa liknande situationer på ett diskret sätt, samtidigt som barnet förstår att så får man altså inte göra. Men ibland kan man bara inte... *suck*
Nu har jag lite dåligt samvete. Kanske överreagerade jag trots allt...?!
Dagens Aaju: Mammas lills ängel igång med att steka våfflor. Eller kanske var det mest smetsmakning ändå... ;-)
Stadens största idrottshall, Inussivik. En hall som vållat kommunen en del problem genom åren, då den slogs upp på lite väl kort tid. Har det inte varit taket som läckt, så har det varit spikar som kommit upp ur golvet osv.
Själv gjorde jag akustikberäkningar inför färdigställandet, vilket visade på riktiga skräcktal vad gäller eko, men inte reagerade kommunen för det. Jag var sedan med och monterade upp både ljud- och ljusanlägg, inför öppnandet i mars 2002. Sedan dess har vi dock inte haft något nära förhållande, Inussivik & jag... *hihi*
Det var många utställare; som här stadens mattspecialist...
Och titta upp; det är jag som skruvat ihop de där stora metallramperna som hänger i taket, med strålkastare och högtalare (alltså inte ljusrören som lyser på fotona, utan belysningen för konserter och liknande). Kanske är det någon som blir imponerad... *haha* (Som om... ;-) )
Det gick helt klart att storfynda. Om man hade tid och ro till det, vill säga.
Här på detta isbjörnsskinn hittade jag iaf en liten present som jag köpte – klassiskt grönländskt handarbete av diverse ben, klor och stenar. Jag säger dock inte vad jag köpte och till vem, då det ju förstör överraskningen.
Det var medan jag betalade denna sak som spinnrocken ”pajade” (ett gummiband som låg runt hjulet ramlade av, så det gick att fixa igen, men ändå)...
Man kunde se både båtar, 4-hjulingar, snöscootrar och bilar på mässan.
Och här är den berömda båten - utställningens största - innan det spårade ur...
Så långt upp fick man gå, men inte längre. Vilket Aaju också snällt följde och kom tillbaka ner till mig, bara för att sedan klättra upp igen, när de andra barnen kom... *suck*
17 kommentarer:
Du om du inte haft något "moment" värre än, eller lika med, detta du hade idag med Aaju så får man nog säga att ni har ett mycket friktionsfritt förhållande! :-)
Mina vänner med barn har varit med om många likanande situationer. Pu! Själv var jag med om ett tillsammans med en av mina bästa vänner och detta alldeles innan jag skulle vara barnvakt åt hennes då 3-åriga son. Oj, jag blev jätterädd. Men barnvakteriet avlöpte väl. Inget sådant protestbeteende då faktiskt.
Tror det är ganska vanligt i en viss ålder att det blir mycket trots och visning av sin egen vilja.
Men det hela verkar ju ha avlöpt väl för er ändå! Och våfflor lät himla gott! :-)
Saltistjejen: Ja, vi har nog "haft tur" med Aaju och sluppit många av de värsta scenerna man hört om. Inga problem i mataffären, med tjafs om godis osv.
Men Aaju är deffinitivt inne i en "testa gränserna" period storlek större. Speciellt är det så klart mina gränser som ska testas, eftersom jag (som de flesta mammor) är den som har svårast för att säga nej.
Dagens moment var nog bara den värsta då det verkligen var så många halvbekanta runt omkring, samtidigt som jag tror jag nog överreagerade lite/lade ihop detta med det tidigare småtjafset som övriga åskådare så klart inte kände till. Men i alla andras värld är nog detta ganska snabbt glömt, så jag ska nog försöka sluta att gräma mig. Aaju verkar ju inte ha lidigt direkt, och det är ju ändå det viktigaste, i kombination med att han förstå att jag alltså inte är en mesmamma som han kan köra med hur som helst... ;-)
Du fixade det hela bra! Ge dig själv en eloge för att du fixar allt så bra istället. Aaju är säkert nöjd med att han har en mamma som ser efter hans säkerhet och välmående. Lika bra att de lär sig gränser som unga, så går det lättare i skolan och yrkeslivet senare. Aaju kommer säkert att uppskatta sin praktiska mamma som skruvar, hissar, lyfter tunga saker, gör uträkningar, presentationer etc, etc.
Självklart är du ingen dålig mamma! Jag har varit med om liknande saker, även om våra flickor inte heller har varit nåt större bekymmer. Men det kommer ju perioder när gränserna ska testas... Och det känns ju inte kul att släpa på ett skrikande motsträvigt barn när det är en massa folk runt omkring... Men sånt är snart glömt, både av människorna som såg er och av Aaju. Och i övrigt verkade ni ju ha haft en trevlig dag!
Här är det nog Ida som fått flest utbrott av våra tjejer. Jag minns en gång när vi skulle hem från dagis - hon var i 3-årsåldern - och hon var helt hysterisk, det gick överhuvudtaget inte att få kontakt med henne. Jag hade henne bakpå cykeln och till slut ville jag bara lyfta ner henne, lämna henne på vägkanten och gå därifrån...
Och en gång när vi hade varit till stan och skulle kliva av bussen fick hon ett utbrott och vägrade kliva av, jag fick bära en trilskande, sparkande, skrikande unge genom bussen - gissa om alla glodde...
Man blir helt svettig vid såna tillfällen.
Att sätta gränser är att vara en god förälder. Det tror jag du egentligen vet.
Jag kopierade din med eller utan lista!!
Karlavagnen: Tack! Jo, jag tror nog jag är ganska duktig på att ge lillen en trygg barndom, med hyfsat tydliga gränser ändå. Han är ändå rätt väluppfostrad den lille krabaten, med de fasta åsikterna han ärvt av sin mor. (Turligt nog har han lika kort minne som morsan, så han blir arg väldigt snabbt, men glömmer bort det lika snabbt igen). *hihi*
Annika (S): Nej, kul är det verkligen inte. Den där känslan att bara vilja gå ifrån hela faderullan har man ju känt. Speciellt tillfällen som det igår, när det bara var SÅ många som såg på, som skakade på huvudet osv. Och som sagt, kanske jag överreagerade en smula. Men hur jag uppfostrar mitt barn är ju å andra sidan bara min ensak, så jag borde inte bry mig. Har ju alltid fått ros för att aju verkar så trygg och glad, så helt galen kan ju inte mina metoder vara... *hihi* Men igår var det lite småtungt... ;-)
Simone: Jo, visst vet jag det, och det är verkligen något jag är noga med. Eftersträvar att min lilla kille ska få samma uppfostran som jag; frihet till en viss gräns och respekt för föräldrar osv. Inga lösa boliner som många barn tycks ha idag. Men också långt ifrån någon järnhand från min sida heller. Men det var inte fullt så kul, episoden igår ändå... ;-)
Och jo, jag så att du kopierat. Kul! Jag får kommentera listan senare. Nu ska jag iväg på jobbet... ;-)
Förstår att man vill göra som de "stora och tuffa" barnen gör ;) Men vilken historia han skulle ha fått med sig i bakfickan om den välte! "När jag var liten välte jag en båt som kostade en miljon, det var mycket pengar på den tiden".
Hoppas ni mår gott och får en fin vecka!
Kram!
Camilla: *haha* Ja, det hade deffinitivt varit något att berätta för barnbarnen. Och du ska veta att den svajade rejält... ;-)
Men klart man vill göra som de stora barnen, även om mamma protesterar! :-)
En gang nar mina pojkar var sma, sa akte vi tag... det var den varsta tagresan i mitt liv.
Bada tva blev plotsligt som tokiga, klattrade pa stolarna, kastade godis och leksaker overallt, och skrek. Jag var helt overvaldigad, visste inte vad som tagit at dom! Och nar jag tog fast dom och *klamde till* pa deras armar - da skrek dom i hogan sky, som om jag forsokt sla ihjal dom eller nagonting. Dom var i Aaju's alder.
Jag ville bara uttrycka min solidaritet med alla *provade* mammor. Det ar synd om oss. :o)
Jag tror nog inte att det ar sa manga som skakar pa huvudet som man tror. Det ar ju nar barnen lever rullan och foraldrarna inte gor nanting som i alla fall jag skulle skaka pa huvudet. Men du tog ju ett beslut och visade Aanju var gransen var. Det beundrar ju dom flesta. Skrik eller inte.:) Jag lamnade mataffaren ett par ganger nar E borjade skrika efter godis vid kassan fast att vagnen med mat var full. Efter det gick det bra for hon visste att jag inte gick att manipulera :-) Du verkar vara en valdigt bra mamma tycker jag :)
Aurorabuddha: Ja, kanske är det denna åldern då barn verkligen gör såhär. Aaju testar verkligen gränserna för tiden, HELA tiden... Låter verkligen som en skräckupplevelse den där resan. Det är ju en sak om de är pigga och glada; men skrik och hyss är ju inte fullt så kul. Och tack för solidariteten! Behövde det verkligen, i min småförtvivlan (och ensam hemma, gjorde ju att jag inte kunde ”prata av mig” heller..) Ja, vi är ändå rätt duktiga vi mammor som står ut och reder ut allt detta. För barnen brukar ju ändå bli hyfsade tillslut (även om nu min har några år kvar innan han blir vuxen...). :-)
Anita: Nej, det är nog sant. De flesta vet väl att barn gör sådär ibland. Fast åskådarna kan ju så klart inte veta om mitt barn är en sån som alltid gör det, eller bara ibland. Samtidigt har man en helt annan barnuppfostran här, så kanske tyckte de ändå jag är sträng. Men man ska ju ändå göra vad man själv tycker är rätt och skita i andra; så med andra ord är det konsekventhet (ett nej är ett nej, basta), deltagande i vardagslivet (Aaju hjälper till med det mesta, vilket jag tror är viktigt; de känner sig delaktiga/behövda, samtidigt som de lär sig och har kul) och vissa tydliga gränser som gäller. Funkar för det mesta! :-) Men det är klart, ibland får självförtroendet ändå en törn, och man känner sig usel. Men då är det tur det finns uppiggande bloggare som du! Tack! Ska göra mitt bästa för att leva upp till de fina orden. :-)
Absolut! Det är fldrar som inte säger ÅT sina barn som man skakar på huvudet åt.
Det där är lugnt, Lullun...Jag håller med Anita mfl om att du är en bra mamma!
SÖT är han, så SÖÖÖT!!!
(ja jag vet att jag tjatar :-))
Annika US
Annika (US): Tack för uppmuntran! Helt sant; föräldrar som inte säger åt, eller som säger nej, men ändå låter barnen göra som de vill är väl den värre sorten. Det är varken bra för barnen eller de vuxna i längden. Och sedan har vi de alltför hårda föräldrarna också. Själv försöker jag lägga mig där i mitten någonstans... ;-)
Sedan vet jag inte om Aajus söthet kan skyllas min "braighet" som mamma, men man kan ju hoppas! *hihi*
Jag tycker inte heller att du är någon dålig mamma. Ibland måste man sätta ner foten helt enkelt. Jag antar att ni blev sams en stund senare. Jag tror att det som hände är något som händer alla barn och alla föräldrar.
Desiree: Visst är det så, det händer alla barn och vuxna, med jämna mellanrum. Men inte är det kul när det händer. Speciellt inte när vi som vi, blev ganska sura (och ledsna) båda två i ett tag, hela vägen hem. Men det gick så klart över, som det altid gör, turligt nog! :-)
Desiree: "Vi som vi"; ja det lät ju lte skoj, men du förstod säkert ("när man som vi...". Blir väldigt många slarvfel för min del här bland kommentarerna. Sorry! :-)
Skicka en kommentar