Så har helgen kommit och försvunnit igen. Och det utan att ge mig svar på det jag så länge gått och ”grubblat” på. Nåja, hade väl en viss aning om att jag inte helt skulle kunna ”lösa gåtan” så där på direkten, men lite längre på väg trodde jag allt jag skulle vara vid det här laget ändå (men måndagen var turligt nog inte fullt lika svarslös, om än nästan... ;-) ).
Nå, nå. En trevlig helg blev det i alla fall. Väldigt trevlig t.o.m! Och det trots att jag gick från jobbet – en arbetsdag då jag varit otroligt glad – med en stor klump i halsen. Ja, det var faktiskt nästan så att en tår fick hittat sig fram medan jag gick med lillkillen i mataffären. Kände mig bara SÅ ensam. Väldigt plötsligt. Det har fallit över mig på det sättet ibland i det senaste. Kanske inte så konstigt, med tanke på hur lite jag haft och hur mycket jag trots allt förlorat senaste månaderna. Men nu är jag ju trots allt uppe i en uppbyggnadsfas igen, så hoppet är långt från borta.
Jag kände mig dock otroligt ensam just då, så mycket att det gjorde ont. Och det trots att jag visste att jag skulle få gäster samma kväll. När gästerna väl kom blev det dock hur trevligt som helst. Över lite glass, och senare ett par öl blev det pratat och skrattat i määängder. Min ena kompis, ja hon stannade t.o.m helt till klockan 01.30 och vi fick pratat igenom en hel massa som det kändes bra att ”bli av med”.
Lördag var det presentshopping och lekplatslek som gällde för Aaju och mig, innan vi blev hämtade av samma kvinnliga kompis för att ge oss av på lååångtur i det underbara vintersolsvädret. Målet var en gemensam, ny bekant vars barn fyllde 1 år. Med andra ord vankades det kaffe-mik. Trevligt, även om allt, som vanligt, föregick på grönländska. Fast roligast av allt var ändå vägen hem över bergen. En tur som kom till att ta flera timmar! :-)
Söndag fick jag samma enorma släng av ensamhet. Planen hade varit att vi – Aaju och jag – skulle ta bussen ut till fjällen och gå hem, via en sjuk kollega med lite halstabletter. Men vädrets makter ville inte att en liten 4-åring skulle ut på ett sådant äventyr, så det blev hemmadag med en avslutande, mycket uppskattad biotur på kvällen istället. Vi såg samma film som förra helgen, men ut kom vi i alla fall, skrattat fick vi och som bortblåst var den tråkiga ensamhetskänslan! :-)
Lördag:
På väg hem från kalaset blev det kanat en del. Både på fötter och rumpor.
Att inspektera luftbubblor som ”vandrar” under isen var spännande.
Aaju och H knallade iväg.
Det klättrades uppåt.
Jodå, jag var också med. ;-)
Istappar är också spännande.
”Titta mamma, vad jag har plockat!”
”Nej, men vart tog H vägen?”
Två små "nissar" gömmer sig i gräset. ;-)
Solnedgång över Kolonihamnen.
Söndag:
En välinpackad Aaju på väg till bion. Det syns kanske inte på fotot, men det blåste rejält och snöade samtidigt.
Innan filmen började tittade vi på en fotoutställning, också den i kulturhuset.
18 kommentarer:
Oj, vad det ser kallt ut! Tank dig bara, att jag vart tvungen ta pa mig en kofta imorse nar jag gick pa hundpromenad. Och nu pa kvallskvisten ar det sa skont ute, att vi kan ha fonstrena oppna!
Jag har oxa upplevt den dar ensamhetskanslan som du skriver om... manga ganger. :o(
Har kommer en kram och lite blota hundpussar till dig. Och samma till Aaju!
Vackra bilder. Jag förstår att du känner dig både ensam och övergiven emellanåt. Du går igenom en tuff period och har gått igenom en längre tuff period redan. Men jag är jätteglad att du fick en härlig och mysig helg med en hel del skratt. Det är precis sådant du behöver och jag hoppas att du får mycket mycket mer sådant framöver för det är du verkligen värd Lullun. Du är en toppentjej och jag hoppas att livet kommer vara lite snällare mot dig med riktigt goda tider framöver. Du har dock en underbar liten son och du verkar ha fina vänner och en fin familj som bryr sig mycket om dig.
Stor kram. Du är inte ensam. Vi dina bloggvänner finns här också ute i cyberrymden för dig.
Aurorabuddha: *hihi* Ja, hade du varit här hade du säkert fryst jättemycket, men själv har jag inte fryst det minsta än. Peppar, peppar... ;-) Och tack för puss och kram. Ja, jag hoppas detta är ett fenomen som kommer att dyka upp mer och mer sällan med tiden. I fredags var jag verkligen bara totalt strålande glad, gick och småskrattade för mig själv hela dagen, och så plötsligt... Nå, nå... ;-) Kram!
Desiree: Tack, tack! Vad söt du är. Ja, visst är det så att jag inte är ensam egentligen, men ibland känns det bara så (och klart, många är långt borta och många av relationerna jag har här är ännu inte så starka att de känns som självklara utan att man hela tiden ”tar hand om dem”, om man kan säga så). Ândå har jag nog klarat allt jag varit igenom förhållandevis bra, men visst kan det bli lite väl mycket även för mig. Men jag kämpar på, med ett leende på läpparna iaf omkring 95 % av tiden... ;-) Kram!
Åh Lullun, jag sänder stora kramar över Atlanten - även om det kanske är lite sent nu... Det är tillåtet att känna sig ensam och ledsen ibland - men det känns bra att läsa att du / ni fick en mysig helg trots allt med många skratt och roliga upptåg (jag älskar den där bilden med Aaju och din kompis som gömmer sig bakom statyn). Söt luva förresten på din kompis!
Stora peppkramar och hoppas att du snart får ordning på grubblandet.
Jag tycker du strävar på så bra, ensamhet gör riktigt ont. Att ändå få till en bra helg och se ljust på tillvaron är så starkt!! Tänker på er, styrkekramar från Uddevalla!
Åh vad kallt ni har det!! Jag vågar knappt erkänna att jag går i t-shirt och kjol hela dagarna ännu...
Det här med att känna sig ensam, otroligt ensam, in emellanåt, tror jag är jättevanligt bland oss utlandssvenskar - särskilt när livet är svårt. Skickar dig en stor styrkekram och hoppas att allt känns bättre idag. Det ser ut som ni fick en helt fantastisk helg trots allt!
Lät som en trevlig helg trots ensamhetskänslorna. De där känslorna ramlar över mej också ibland och då tycker jag väääldigt synd om mej själv...
Bilderna såg kalla ut! Och lördagens promenad över bergen såg ganska så äventyrlig ut! :-)
Hmm, jag blir ganska nyfiken på vad det är du har på gång... Du skriver lite kryptiskt :-). Men jag antar att vi får veta när du har svaren och känner dej redo att dela med dej :-).
Ha det bra! Kram!
Annika/Sve
Uff.Hoppas du känner dig lite bättre nu. Vet inte vad jag ska skriva mer än att jag tänker så mycket på dig önskar så att jag kunde komma upp till dig nu!
Men promenaden såg väldigt väldigt mysig ut.Fast väldigt kall. Bra att ni kom iväg till bion. Själv har jag lovat att gå på bio väldigt snart. High School Musical 3 har premiär imorgon. Vet inte när den kommer till Strömstad el Grebbestad dock.
Gillade Aaju filmerna han fick?
Många tankar o kramar till er från mig/Sis
Fina, vackra bilder!! men regnar det verkligen i Nuuk idag? Enligt din vädertjej gör det det...Trist isåfall. Vad är väl tristare än slask...
Det ser nästan ut som en strapats när ni går där över snö och is över bergen.
Jag är glad över att din helg, trots allt, blev så bra!!
Åh, det är snöööö i Nuuk! Och på mitt berg! Konstigt. Vad heter berget förresten? Jag har glömt...
Kram
Petra H: Det är aldrig för sent för lite kramar. ;-) gillar också det fotot förresten, och luvan; det var ett loppisfynd hon gjort samma dag. Ska skicka ”hälsningen” vidare. ;-) Kram!
Fritt ur hjärtat: Tack, tack. Ja, jag kämpar vidare, med ett så brett leende jag bara kan ha. Saker och ting går lättare då. ;-) Kram!
Fransyskan: Turligt nog vänjer sig kroppen till det kalla klimatet, så själv fryser jag inte alls. Känns faktiskt som om jag fryser än mindre i år, än tidigare grönländska höst-vintrar. ;-)
Ja, visst gör väl det där att man liksom inte har några självklara personer omkring sig en del. Även om man kanske inte har superband till familjen, så är ju ändå familjen några som alltid ändå förblir där (för de flesta är det iaf så). Och ja, de känns ju i bland väldigt långt borta som utlandsboende tyvärr. Men ja, det är ju turligt nog bara sånt som kommer ibland, och speciellt för mig just nu, som nyskild och allt det där. Men jag kämpar på! Tack! :-) Kram!
Annika (S): Ja, helgen blev trevlig trots allt, fast kallt var det faktiskt inte egentligen (tyckte jag alltså ;-) ). Men inte är det kul att få sådana känslor, men kanske har man behov för att tycka lite synd om sig själv ibland ändå?! ;-)
Ja, och vad som är på gång. Ja, det undrar jag också... *hihi*
Kram!
Anna: Ja, visst har det blivit lite knas, men dagens nyhet hemmåt är lite mer åt det positiva hållet. ;-) Och mitt upp i allt så känner jag mig också otroligt glad. Lite konstig blandning av extrema situationer på något sätt.
Promenaden var förresten väldigt mysig, och faktiskt inte alls kall. Och ja, såg på TV’n igår att en 3:a var på gång. Den måste ni ju bara se (säger jag som inte sett en enda... *hihi*)! Då blir Oliven nog glad!! Och filmerna; ja de var uppskattade! Tack!! Skriver mer i en mail eller ringer. ;-) Kram
Annika (USA): Tack! Nej inget regn här inte. Snarare snöyra hela förmiddagen. Men såg också det; temperaturen stod på -5 och på bilden var det snöblandat regn. Visst, det kan ju bli underkylt regn ibland, men sådan otur hade vi inte idag turligt no. Det är allt vitt, vitt, vitt som gäller fortfarande. ;-)
Sara: Ja, här är sååå fiiint! När kommer du?! :-)
Berget, menar du det i bakgrunden? Det är Sermitsiaq. Den (i jämförelse) lilla bergsknallen vi vandrade över var dock den med Vandsøen (alltså Vattensjön – Nuuks vattenreservoar, mitt imellan Nuuk City och Qernertunnguit), men det förstod du nog säkert. Kan inte ens minnas om det har något namn; man säger bara Vandsøen normalt. ;-)
Kram!
Det är nog först nu som förändringarna har börjat sjunka in. Den nya vardagen har blivit rutin och då börjar tankarna och känslorna komma. Kan tänka mig att du känner dig ensam både för att man gör det efter att ett förhållande tagit slut, även om man har en massa människor kring sig, och för att du helt enkelt är ensam ansvarig för Auju och hemmet för tillfället. En klyscha kanske men det kommer ju bli bättre med tiden.
Kram!
Hajar precis! Håll ut!
Stor kram!
Och här kommer varma kramar och kattkurr till dig.
Anna, Fair and True: Ja, det ligger nog något i det. Inte för att jag egentligen hade så mycket mer folk omkring mig förr. Faktiskt pratar jag mer med folk nu, men jo, något mer tomt och påtagligt är det trots allt efter arbetstid... :-( Hoppas också att det blir bättre med tiden, och ja, det gär det väl bara helt enkelt! :-) Kram!
Karlavagnen: Jag försöker och ger inte upp I första taget. ;-) Kram!
Marianne: Tack tack! :-) Kram!
Lite sen kommentar från min sida...nu är vi mitt inne i en ny, jag hoppas att även denna helg är bra!
Din roll som ensamstående mamma, den rätt nya rollen att vara helt ensam i det ansvaret kan säkert höra att det kan komma perioder då du känner dig väldigt ensam. Ett ansvar, det ansvaret du har som mamma och inte har någon nära dig att dela det med, det kan säkert kännas tungt och väldigt ensamt ibland. Men, det blir enklare och lättare hela tiden! Kom ihåg det!
Ibland kommer allt i fatt ett tag efter att saker och relationer kraschar - kämpa på! Och vi kan kanske gemensamt fundera på sätt att hitta likasinnade i nya städer! :) KRAM!!
Anne: Och ett ännu senare svar från mig, ännu en vecka senare... ;-) Jo, tror nog også det är det så ”absoluta” ansvaret jag fått som gjort en del på ensamhetkänslorna som kommer och går. Har länge känt mig lite ensam med mycket, men nu, de senaste snart 5 månaderna, är det så klart på en helt annat sätt. Men det ska nog bli bättre! Tack! :-)
Emmama.: Ja, det är nog så, att detta är en normal reaktion vid liknande situationer. Jag har ju aldrig varit med om liknande förr, ensam (boende utomlands dessutom) med ett barn efter ett långt förhållande, och har väl heller inte pratat fullt så mycket med sådana som har heller. Men jo, det känns ju väldigt logiskt. Jag ska helt enkelt bara kämpa på (och tillåta mig själv att stoppa upp ibland och känna efter). Ja, och det där med att träffa nya vänner (gärna utanför jobbet), det kan vi helt klart utarbeta gemensamma planer för hur! *hihi* Kram!
Skicka en kommentar