Rundturen når sitt slut i öst

Så har vi nått fram till 5:e och sista regionen på denna lilla turistresa runt världens största ö, nämligen Östgrönland.

Läs tidigare inlägg i serien här:
Nordgrönland
Diskobukten
Mittgrönland
Sydgrönland











Polarisen*) skapar en del problem.

Befolkningen i Östgrönland har i långa perioder varit helt isolerade från andra människor, både pga det långa avståndet, men även eftersom den tjocka polarisen*) i långa perioder förhindrar båtfärder. Detta har gjort att man utvecklat delvist sitt egna språk, med annorlunda uttal och egna ord jämfört med den grönländska man pratar längstmed västkusten. Kulturen är också delvis annorlunda just därför. Man kan faktiskt nästan sträcka det så långt, att Öst- och Västgrönland är lite som två olika länder.


Hundslädarna i Östgrönland är mycket lättare byggda än i resten av landet. Den är helt enkelt anpassade till de körvillkor det är på östkusten.(Ja, på detta foto ser ni också en barnkälke som står uppe på den stora hundsläden ;-) )

Eftersom de första europeerna först kom till området för lite drygt 100 år sedan, har man heller inte påverkats fullt så mycket av den västerländska kulturen ännu. Bland annat har man inte utvecklat det industriella fisket som man ser i Västgrönland. Istället livnär man sig nästan uteslutande på egen fångst, säljakt samt det begränsade antalet valar och isbjörnar man får skjuta.


Alla hjälper till med att dra upp dagens fångst på isen. (Jag har foton på mycket närmare håll, men undviker att lägga dem på nätet med tanke på dem som må vara lite känsliga för blod osv.)


Östgrönlands fjord- och fjällandskap sett från luften.


Staden Tasiilaqs omgivning.

Östgrönland bjuder sina besökare på ett fantasieggande, mycket dramatiskt landskap, som etsat sig fast i minnet på de flesta som satt sin fot på denna glesbebyggda kust. I allt bor bara knappt 3600 personer på denna ca 2700 km långa kust, ett område som man också delar med världens största nationalpark. Det är gott om glaciärer och de mycket brantare fjällen (jämförst med dem på västkusten) störtar närmast rakt ner i havet.

På hela östkusten finns det bara två mindre ”städer”; Tasiilaq (tidigare Ammassalik) med ca 1.800 invånare och Ittoqqortoormiut med ca. 550 invånare, samt ett begränsat antal mindre bygder. Man ska därför inte räkna med att kunna göra stora inköp (undantaget vackra handarbeten av extra fin kvalitet) och att ha många olika fritidsaktiviteter att välja mellan. Undantaget då såklart naturrelaterade sådana, för där är ju möjligheterna närmast obegränsade, med ett stort utbud på arrangerade äventyrupplevelser.


Holger i Tasiilaq. *hihi* Hela staden ses i bakgrunden.


I Tasiilaq hålls varje år ett av världens hårdaste äventyrslopp, Siku Extreme Arctic Challenge (tidigare Arctic Team Challenge) som brukar locka en mängd utländska extremidrottare och media. Även SVT brukar sända ”sportsdokumentärer” därifrån, så kanske har ni set hur 4-mannalagen kämpat sig igenom 5 dagar bestående av omväxlande mountainbiking, glaciär- och bergsbestigning/springande och kanotpadling.


Kyrkan i Tasiilaq.

Till Östgrönland kommer man som turist lättast via Island, varifrån man kan flyga direkt till bygden Kulusuk. Där byggde amerikanarna nämligen en militärbas under 2:a världskriget, vars landningsbana man använder än idag. I Kulusuk finns både hotell och turisttursarrangörer och målet är populärt både som en endagstur och som en flerdagarsresa, från Island.


Isländskt flyg på Kulusuks landningsbana.


Kulusuk från luften.


Det är inte något som heter 1:a klass på helikoptrarna, utan man får trängas bäst man kan med alla varor, post och annat som ska nå befolkningen. Ser ni piloten där framme? ;-)

För att komma vidare till Tasiilaq, närmsta staden, måste man åka helikopter, eller fixa en båt. Samma dilemma möter man om man ska till staden Ittoqqortoormiut. Där finns det nämligen inte heller någon flygplats. Man måste istället flyga från Kulusuk till den gamla forskningsstationen Nerlerit Inaat/Konstabel Pynt, strax utanför Ittoqqortoormiut, och vidare med helikopter eller båt. Att flyga över till västkusten är dessutom en hyfsat dyr historia. Med andra ord brukar de turister som åker till Östgrönland hålla sig där på sin semester och vise versa.


Mitt ute i ingenting ligger den gamla forskningstationen Nerlerit Inaat med sin landningsbana. Så här ser omgivningarna ut.


Det är helikopter eller båt som gäller om man vill ta sig mellan städerna och flygplatserna i Östgrönland.


Ittoqqortoormiut stad.


I Ittoqqortoormiut kör även poliserna runt med 4-hjulingar.


I Östgrönland kan man tydligt se hur många glaciärer dragit sig tillbaka med en väldig fart de senaste åren. Här skulle det t.ex ha legat en för bara några år sedan.


När man bor i en liten bygd blir man tvungen att leva som ett med naturen och anpassa dagens göromål efter vad vädrets makter vill. Detta är den numera nerlagda bygden Itterajiviit. Det vill säga att den lilla affären, skolan och elverket har stängt. Men det förhindrar inte alla från att flytta från den isolerade bygden. Speciellt om sommaren sprudlar den av liv.


*) Polarisen, även kallad storisen, är is som bildas i Norra Ishavet, norr om Grönland, och som i form av stora, upp till tre meter tjocka, isflak förs med polarströmmen ner längst med Östgrönlands kust. Under vintern rundar polarisen Grönlands sydspets och rör sig sedan upp längst med västkusten, där den tillslut sprider ut sig och försvinner, som oftast strax innan den når huvudstaden Nuuk.

PS: Alla foton i detta inlägg är tagna av Holger (utan det han själv är med på då såklart *hihi*). Själv har jag inte varit i Östgrönland ännu.