fredag, augusti 17, 2007

Gammelfaster med Aaju på sjukhusflykt

Fördelen med sjukvårdssystemet här i landet, är att man ibland får lite oväntat besök. Holgers faster Judithe kom t.ex i går från hemmet i Ilulissat till sjukhuset i Nuuk för att få fixat till en gammal skada efter att hun förra året bröt armen. För 2.5 år sedan mötte vi samma faster i Köpenhamn, då hon var där för en starroperation. Fast det är väl också den enda fördelen med den grönländska sjukvården, eftersom det nog som patient inte är fullt så kul att det så sällan finns hjälp att få på hemmaplan, utan att komma ut på både en och flera flygturer, följt av behandling långt från närmsta familjens stöd.

Hursomhelst: Eftersom Judithe först ska opereras på tisdag och fritt kunde gå från sjukhuset när hon ville fick vi i kväll en extra gäst till middagen, och troligtvis blir det fler besök i helgen. Gissa om Aaju blev glad! ;-)


Jag blir en del av Nordens historia

För många svenskar är ”Tre kronor” en svensk nationalsymbol. Det är officiellt Sveriges sk lilla riksvapen till motsats från det stora, med lejonen. För mig är istället ”Tre kronor” främst ett hockeylag, Sveriges landslag, vars alla framgångar (och motgångar...) jag en gång spänt följde. TV3's uppköp av sändningsrättigheter och min senare flytt utomlands, till non-hockey intresserade länder, har dock gjort det svårt att hänga med och på senare tid därmed också försvagat mitt intresse.

Symbolen Tre kroner är dock på inget sätt något helt typiskt svenskt, utan den förekom under medeltiden på många ställen, runt om i Europa.


För många danskar är Tre kornor, eller snarare Trekroner, t.ex istället en ö utanför Köpenhamn som länge har huserat militära makter, både danska & tyska (de senare under 2:a världskrigets ockupation). Numera ett spännande turistmål.

Namnet för också några danskars tankar till ett historiskt, enormt krigsskepp, större än Wasa, som den danske kungen döpte efter det svenska vapnet, eftersom han ansåg sig själv vara Sveriges egentliga kung...! Skeppet lär på 1700-talet ha slutade sitt liv på havet med att bli sänkt för att fungera som fundament för den första versionen av den tidigare nämda, artificiella ön Trekroner (som efter några år flyttades 200 m söderut, till sin nuvarande position).

Några andra danskar tänker kanske istället först och främst på den hyffsat stora stadsdelen Trekroner, i utkanten av Roskilde, som huserar ett av Danmarks största universitet; Roskilde Universitetscenter.

Och för att avrunda detta knasiga inlägg kan jag ju här nämna att det var just denna stadsdel som jag besökte på arbetets vägnar i måndags i denna vecka. Utöver att jag kom till att få åka med samma taxichaufför, från tågstationen till firman jag skulle besöka, som vid senaste och första besöket i mars, så var detta besök dock inget för historieböckerna.

På fotot ses Trekroners tågperrong, med lite av universitetet i bakgrunden...


torsdag, augusti 16, 2007

Up, up in the air


När jag flög hem i tisdags, flög jag för 1:a gången i mitt liv en King Air. Ett litet 2 motorigt propellerplan med plats för 7 passagerare. Vanligtvis brukar det vara Twin Otter (18 miniplatser, dvs med högresta ickeinuiter, så går det in långt färre...) eller Dash 7 (max 50 passagerare, dock normalt minus en massa pga allt bagage & frakt som snor platser) - båda oxå de propellerplan - men alltså inte denna gång.

Det blev en fin, smått intim liten tur med enastående utsikt över fjäll & fjordar, där jag fick serverat dryck & läsmaterial av medpassageraren, tillika legenden Aqqalu Lynge, känd på den internationella, politiska scenen för sin kamp för urbefolkningars rätt bl.a.

Kameran var ju paj, så något foto på ”farkosten” blev det inte. Tills det att jag fått rotat fram ett gammalt ur den privata samligen på datorn där hemma får Air Greenlands egna, lite vintriga foto duga!

;-)

onsdag, augusti 15, 2007

En lortedag

Detta är så långt något danskarna nog skulle kalla ”en rigtig lortedag”.

Det var härligt att komma hem igår; träffa Aaju, som lite blyg, var hyffsat tyst de första ca 10 minutrarna. Det var ju lite knasigt att se mamma efter så lång tid! :-) Vi umgicks sedan, hela lilla familjen. Packade upp små presenter & åt gott. Sedan somnade vi, trötta, tillsammans alla tre, i dubbelsängen innan klockan ens hann bli 20.15.

Det var sedan underbart att vakna på natten & se på en trygt sovande Aaju intill sig. Grabben som vanligen sover i sin egna säng. Trots det blev det dock inte en rolig natt. Utöver diverse sparkar från lilleman, bråkade nämligen mitt samvete med mig. Jag befinner mig på fel sida av Atlanten!

När väl morgonen kom tryckte en massa känslor sig fram. Undantryckta under flera veckors tid. Det hela blev så fel, och uppfattades som något annat, och oenigheter uppstod mellan dem av oss som borde vara de vuxna i familjen. Ensam kvar med Aaju vid frukostbordet kände jag sedan en önskan så stark, att bara samla mitt pick & pack, ta Aaju i handen och sticka så långt från ön som vädergudarna glömde som bara möjligt. Jag gör det inte, men ändå.

Pliktrogen som jag är, blev det istället att ta med sig Aaju till dagiset och sedan kämpa vidare genom ösregnet & stormen, till jobbet. Två lager av impregnerade kläder, inklusive ett regnställ, hjälpte inte helt. Både sockorna, byxorna & tröjan jag hade inunder, var en bra bit från torra när jag väl kom fram.

Men nu sitter jag iaf här, på jobbet, med smått rödsvullna ögon, tittande på kaskaderna av vatten som kommer störtande. Dricksvatten från reservoaren som piskas upp av vinden, över dämningen, genom luften och ner för berget utanför mitt fönster. Synd att min kamera är paj!

söndag, augusti 12, 2007

På kvällspromenad genom CPH

Jag vet inte hur många gånger jag varit i Köpenhamn. Många gånger, punkt slut. Och som alltid startar jag ett besök med en tur i centrum, omkring Strøget med omnejd, där jag alltids tycks träffa på bekanta. Så även idag; Aajus kusin Petrines farbror Aalibaaraq tog sig nämligen också en citypromenad på samma gång, dock åt motsatt håll.

Jag mötte även andra, som denna ko, som nog kände sig lika felplacerad som jag denna kväll.




Och det är inte bara jag som står på ”shaky ground” för tillfället.



Tydligen är jag inte heller den enda som tycker att livet käns snett och galet.



Ej heller var jag den endaste knasbollen...



Annars ”njöt” jag mest av mitt eget sällskap, med mina tankar och min oro. Imorgon är det jobbet som kallar.

Det svåraste i mitt liv

I dag gjorde jag nog det svåraste jag någonsin gjort. Beslutet att ge mig av, lämna en sovande, allvarligt sjuk mamma på sjukhuset och en ensam pappa där hemma, var inte lätt, men lätt nog ändå på ett annat sätt; jag har ju en liten kille som väntar på sin mor.

Även om jag gladde mig åt att komma närmare återseendet av honom, var det dock med stort vedmod jag idag lämnade min svenska familj bakom mig för en tid.

Aldrig har jag trott att klumpar i halsen kunde bli så stora. Jag är hyffsat duktig på att bita ihop. Hålla kvar ting inom mig, för att inte uppröra andra. Men dettta var alltså svårt. Oändligt svårt. De gånger jag rest, väl vetande att det kommer att dröja ett, kanske två år till det att jag kommer hem igen, har varit lika svåra som en tur till postlådan i jämförelse, utan att överdriva.

Hur jag än vänder och vrider på det känner jag mig som en svikare. Oberoende av vad dem jag borde stödja och mitt förnuft säger. Men ej heller jag kan vara på två ställen samtidigt.

torsdag, augusti 09, 2007

Lägesstatus

Det blir dåligt med bloggandet för tiden. Det mesta av dagarna cirklar ju runt mamma, och då jag inte vill föra läkarjournal på nätet får det istället vara hyfsat tyst. Den omöjligt knasiga datorn med den enormt långsamma Internetuppkopplingen som ockuperar telefonlinjen gör väl också sitt, även om man som Grönlandsbo är mer än van med att det tar tid att ladda upp sidor. Där kör ju allt via satellit, med resultatet att det tar tiiid….

Kort om mamma; jo, hon ligger okontaktbar, med diverse komplikationer, kända som okända, på intensivavdelningen på Uddevalla Sjukhus. Frågorna hopar sig, men svaren lyser med sin frånvaro. Det är långt från någon rolig process, och ovissheten spelar ens kropp & sinne många spratt. Saker och ting växlar, om inte helt från positivt så i alla fall ett bra stycke från den totala förtvivlan som situationen ibland befinner sig i. Vi är en familj som håller ihop, präglade av våra tidigare erfarenheter, och själv känner jag mig stark, men det är jobbigt.

Vill här också tacka för alla små hälsningar och långa mail. Det är så roligt att läsa, och era vardagsberättelser piggar också otroligt mycket upp när nu vi själva lever i en smått bisarr bubbla, där vardagen på nått sätt fortsätter, men ändå inte på långa vägar. Jag har inte fått mig någon tid att svara er personligen dock, liksom böckerna ligger olästa de senaste dagarna. Men den tiden kommer nog tillbaka igen.

söndag, augusti 05, 2007

Fiskargenerna vandrar vidare

Djungeltelefonen har nått en mamma på tillfällig resa i Sverige att sonen Aaju i lördags fångat sin första fisk! Äntligen en rolig nyhet att glädjas åt.

Aaju hade varit så stolt, så stolt när Holger hjälpt honom att dra upp den. En torsk. Han hade även varit med på rensandet, men när det skulle fotas och firren kom lite för nära blev han lite skraj. Då hade det visst varit roligare att hålla i ratten och styra båten i hamn igen istället.

I inuitisk kultur är första fångsten en stor grej. Speciellt en sons första säl, som förr firades stort, med öppet hus (sk kaffe-mik). Alla på boplatsen / bygden skulle också få smaka på köttet, som man gick runt och delade ut. Även nu uppmärksammas det av många på liknande sätt, både sönernas & döttrarnas första säl, men också första fällandet av något annat större djur.

Och lite på skoj firas även ”småsaker” som första fisken. Så ni kan tro att det blev jubel i telefonen när Aajus farmor fick besked om fångsten! Inom få sekunder hade nog hela bygden hört om den kommande storfångaren (det man kallar de riktigt duktiga kombinerade fiskrarna & jägarna i Grönland) Aaju som fick sig en stor torsk på kroken innan han ens fyllt 3 år!

Mån han brås på min mammas sida av familjen?! De har kanske inte fångat så värst många valar, isbjörnar & sälar de senaste generationerna, men sjömän & fiskare har de varit i minst 8 generationer, så... ;-)

Foton på fångsten & fiskaren kommer ut i bloggen så snart jag kommit över dem.

lördag, augusti 04, 2007

Lyssna på oss

Tänker, tänker. Tankar snurrar. Hjärnan arbetar på högvarv hela tiden. Känner mig helt utmattad, trots att jag bara suttit stilla på en stol mest hela dagen.

Idag ska vi dock inte åka in till sjukhuset. Mamma ska ändå flyttas. Efter två veckor inlagd på fel typ av avdelning, där det visade sig att överläkaren inte ens hade tagit ansvar för henne, eftersom en specialist på hennes sjukdom, från en annan avdelning, också lagt sig i och visat sitt intresse. Förslag på undersökningar & test har kommit, men inget har gjorts. En maktkamp. En kamp om prestige mellan läkare. Ingen har skurit igenom.

Idag ska mamma, försvagad till gränsen kånkas med ambulans genom Sommarsverige, med dess trafik, till Näl. Från Uddevalla. Hurra för NU-sjukvården. Vi lägger ner ett par mindre sjukhus och delar upp kompetensen på de två stora som återstår, kallar det NU som i Näl-Uddevalla. Vilken bra idé! Det blir både dyrare & sämre vård, med galet långa avstånd för många. 3-4 timmar i bil för en akutpatient, som har tur och slipper de oändliga köerna på en underdimensionerad europaväg, är väl helt ok? Det är hög standard i ett tätbebyggt område, i ett av världens rikaste länder. Hurra! Eller...?! Knas!

Det blir andra turen denna vecka för mamma. Tidigare i veckan var hon nämligen på Näl för en mindre operation. Fram & tillbaka över dagen.

Kanske är det tur att mamma är så sjuk som hon är. För förhoppningsvis märker hon inget av flängandet. Det är med nöd och näppe som hon känner igen oss, man & barn, som kommer och hälsar på henne, och så snart vi gått ut genom dörren har hon glömt att vi varit där. Mycket snurrar runt där uppe, galna kommentarer kommer ut ur munnen på henne, men senaste två dagarna har det mest varit sömn på schemat.

Bra! Det behövs ju för att återhämta sig. Vad det nu än är som orsakat detta plötsliga ras i tillståndet. Sedan har det ju inte hjälpt på att hon inte mindre än 5 gånger fick ramlat i golvet innan de förstod att mamma i sin förvirrning behöver någon som vakar över sig. 2/3 av ansiktet skiftar i en blå-röd-gul-grön färg. Ska det behöva hända? På ett sjukhus?

För att inte förglömma de nästan 3 dygnen hon låg helt utan vätska & näring. Ätit dåligt har hon gjort i evigheter. Undernärd & trådsmal har hon varit lika länge. Och det har långt ifrån blivit bättre sedan hennes tillstånd förvärrades så drastiskt för snart 4 veckor sedan. Men snälla läkare, lyssna och gör något när ni konstaterar att hennes halsförlamning kommit tillbaka, så att hon inte kan svälja så mycket som en vattendroppe! Dropp, näringstillskott, det är ett måste. Kvinnan väger ju inte mycket mer än min son på 3 år!

onsdag, augusti 01, 2007

Paradiset på jorden

För 10 år sedan flyttade mamma & pappa ifrån mitt barndomshem, på Thorsbo; skogens, åkerlapparnas & hällristningarnas hemtrakter. Barnen var utflugna samtidigt som det av pappa bygda huset var stort & mammas imponerande blomsterrabatter likaså. Tiden var inne för att hitta något nytt.

Det blev detta lilla, smått avskilda torp, Änghagen, strax utanför den lilla landsorten Rabbalshede. Bara några km bort från vårt gamla ställe.

Det var ett ganska nybygt litet hus, med fin naturutsikt, samt en liten ladugård & hönshus till alla pappas små ”djurprojekt”. Ett bättre ställe kunde inte hittas. Det blev snabbt till mammas & pappas lilla paradis på jorden.

Även jag har spenderat en hel del tid på Änghagen. Främst under ett par somrar, då jag som hobby frächade upp det gamla huset som oxå står på tomten. Det fungerar mest som extra förvaringsställe, men är också helt ok som gäststuga. Långt från någon lyx, som vatten och så, men ändå mysigt. Gamla begagnade möbler, och småplock. Och stora delar av min boksamling står där; i hyllor, i staplar & i lådor.

Under detta besök blir det dock lite plockat i ”mitt” hus. Av någon konstig anledning fungerar nämligen inte telefonen när man är där, och som pappas ”telefonvakt” får jag hålla mig därifrån.

Men allra mest befinner vi oss ju ändå på sjukhuset, eller i de långsamt slingrande köerna på E6:an, på väg dit eller därifrån. Dagarna springer iväg. Det enda som jag får gjort, faktiskt mer än vanligt, är att läsa böcker. Det skingrar tankarna. Jag är redan inne på bok nr 2 från pappas bokhylla. Det var länge sedan bokälskaren & långsamläsaren Lullu fick läst så mycket på så kort tid.

TV:n drogs ur för åskan innan jag kom hit för snart en vecka sedan. Och så står den ännu. Bohusläningen & radionyheterna har varit min kontakt med omvärlden. Fungerar fint.