fredag, januari 25, 2008

Vatten; långt från en självklarhet på isflaket

Veckans fredagstema bland oss i ”show-&-tell-bloggargruppen” är vatten. Vatten, som i något de flesta av oss tar som en självklarhet att det kommer ut ur kranen när vi vrider på den. Men visste ni att en sjättedel av världens befolkning, enligt UNESCO, inte har tillgång till rent vatten? Och att 2,2 miljoner människor (främst barn) dör varje år av denna anledning.

Nästan 98 % av allt vatten i världen är saltvatten. Av de resterande dryga 2 % är den största delen bundet i is på Antarktis och i mitt nya hemland, tillika ön Grönland.

Att förse befolkningen här med dricksvatten borde därför vara lätt som en plätt. Eller?

Svaret är förvånande nog negativt. Man springer nämligen på en hel del problem på vägen. Ett av dem är de eviga fjällen. Det allra mesta består av berg, och de flesta hus är därför byggda direkt på dem. Dvs mer eller mindre alla vattenledningar måste läggas obeskyddat ovan jord.



Typisk grönländsk vattenledning.

De eviga bergen och den på sina ställen upp till hundratals meter djupa permafrosten gör också att vi inte kan räkna med något grundvatten. Inga borrade brunnar här inte. Istället får alla sitt vatten från vanliga sjöar och älvar, utöver i de 8 av landets omkring 55 bygder, där man helt enkelt måste framställa dricksvatten direkt från havsvatten, då man inte har några bra sötvattensjöar att ta vatten ifrån.


Här inne gömmer sig det omvända osmos-anlägget som avsaltar havsvatten åt invånarna i Holgers hembygd Oqaatsut. Det renade vattnet förvaras i de stora tankarna utanför.


Havsvattnet pressas genom detta membran, vars mikroskopiska porer hindrar saltet att följa med.

Efter att vattnet varit förbi rening i vattenverket är det sedan inte en självklarhet att det bara kommer ut ur kranen när man vrider på den här i landet. Just här i huvudstaden Nuuk är det en självklarhet, även om en del hus iofs har sin egna vattentank, som en lastbil kommer och fyller på då och då. Denna senare lösning är det många som har också i de övriga städerna.


En kollega skall till att fylla på en kunds vattentank. (Fotot är från jobbets fotoarkiv.)

Det är dock också dem som får hämta sitt vatten själva.­­ En del hushåll i diverse städer har det så, och så gott som alla i landets bygder. Det är alltså plastdunkar som gäller. Också när det är -20 C, becksvart och vinden viner. Och det ska gås och kånkas, för i bygderna finns det inga vägar inte!


Så här ser ett av de två ställen ut, där man kan hämta vatten i den lilla bygden Oqaatsut, med ca 40 invånare.

I dessa hem är det också toa med påse som gäller. Duschar och tvättar kläder gör man för en slant i det kommunägda sk ”Illorujussuaq” (Gemensamhuset), som ofta ligger i anslutning till vattenverket, så att det inte behöver dras så långa vattenledningar (detta är dock inte något man haft särsklit länge på vissa ställen. Holger, som är 30 år, minns med lätthet tiden då de inte hade något ”Gemensamhus” i hans hembygd, ja han var faktiskt själv med och byggde det!).


En klassisk grönländsk toalett, som många fortfarande använder, då de inte har vatten indraget i hemmet. Med lite bakteriedödande "parfym" i botten av den tjocka gula avfallspåsen är det faktiskt helt ok, om än som oftast ganska kallt, då röret man ser går direkt från toastolen och ut i den friska luften!

Speciellt bland dem som ändå måste hämta vatten - men också bland andra - är det dock väldigt vanligt att man skippar det där ”konstgjorda” vattnet från vattenverket, och går direkt ner till stranden istället. Där hittar man sig lite avkalvade isstycken från ett isberg (det heter att isbergen kalvar, när isstycken faller av från dem). Man låter saltvattnet droppa av, sedan tar man med sig isen hem för smältning.

Speciellt vattnet man ska dricka föredrar man att fixa på detta sätt, då man tycker att det smakar så gott. Och visst, jag kan inte annat säga än att det är härligt friskt. Och exotiskt. Det är ju vatten som varit bundet som is i upp till miljoner av år vi talar om!


Det råder ingen brist på sötvattensis i Grönland, även om det nu inte ser ut just så här överallt! :-)


I hemmen förvarar man oftast isen i stora tunnor. Då isen från inlandsisen är mycket kompaktare än "vanlig" is - sådan som vi svenskar känner den - smälter den väldigt långsamt. Därför hackar man gärna sönder isen, som Holger gör på bilden, för att öka på hastigheten lite.

Allra högst upp i norr produceras också det offentliga vattnet från smält isberg och snö. I början av den lååånga vintersäsongen är det snö som gäller, men så snart havsisen lägger sig så att de stora tunga fordon säkert kan ta sig ut och ”gräva” i de fastfrusna megaklossarna är det isberg som gäller!


I staden Qaanaaq (Thule) finns det inget annat vatten än den från smält snö och is i perioden oktober-maj. I två av de tillhörande bygderna (inklusive världens nordligaste, fasta boplats Siorapaluk) är smält snö och is vad som gäller hela året. (Fotot är från jobbets fotoarkiv.)

torsdag, januari 24, 2008

Musikalnostalgi

Igår var jag på bio och såg musikalen Hairspray, efter rekommendation från Annika. En nyinspelning av filmen som på 80-talet hade tidigare talkshowsdrottningen Ricki Lake i huvudrollen. Smilbanden ömmade och man kunde inte annat än känna sig glad och nöjd med den man är, efter att ha sett en sådan film.

John Travolta, som frontfiguren Tracy Turnblads mamma (!), såg ju lite skum ut, men småroligt var det allt. Gillar ni popmusikaler så är den helt klart sevärd!

Även om det är ytterst sällan jag ser musikaler numera, så är jag som oftast mer ”operarockmusikal”-typen, med favoriter som ”Which witch” (och det är inte bara för att jag har norsk påbrå *hihi*), men alla har vi ju behov för lite ”feel good” ibland oxå! :-)

PS: Ja, jag vet att ni i Sverige har kunnat se filmen i lååång tid, men den kom alltså hit först i veckan. Ibland får vi filmer ett par månader innan er, ofta hyfsat samtidigt och ibland, ja ett halvår senare.... ;-)



Bilden är hämtad från www.popbytes.com.

onsdag, januari 23, 2008

Grönländska pizzans återkomst

Det var inte bara vi som blev influerade av Winter Cities arrangemangets alla utländska besökare och skrev delar av våra texter till Kulturnatten även på engelska, utöver grönländska & danska (något vi iofs mer eller mindre blivit pålagda att göra av Kulturnattens centrala arrangörer – Landsbiblioteket).

På väg in i den lilla gatugrillen som ligger allra, allra längst bort från centrum - där hela Winter Cities arrangemanget ”höll hus” - och som ett halvår efter sitt öppnande, för cirka 1 år sedan, blev av med sin pizzabagare, kunde jag idag nämligen läsa följande på dörren:

”Pizza is come back”

Tack kära skyltskrivare för dagens skratt!

tisdag, januari 22, 2008

Vinterborgmästare på besök i flock

I helgen har det inte bara arrangerats Kulturnatt här i stan. Nuuk har nämligen också varit värd för den 13:e och 4 dagar långa borgmästarkonferensarrangemanget i organisationen World Winter Cities, eller mer precis; World Winter Cities Association for Mayors (WWCAM).

Det är ett helpaketsarrangemang som hålls vartannat år bland medlemsstäderna, med forum för fackmän att presentera sina saker, en ren politisk konferens samt en utställning/EXPO för allt och alla, där värdstadens (men även övriga städers) företag och föreningsliv kan visa upp vad de kan. Varje gång har arrangemanget också ett tema relaterat till livet i vinterstäder. I år var temat, mycket passande, klimatförändringar.

Några hade väl kanske undrat sig lite över hur vår lilla stad med 15.000 invånare skulle kunna mäta sig med städer som förra värdstaden kinesiska Changchung med över 7 miljoner invånare. Men så långt jag kan se lyckades man riktigt bra trots allt.


Deltagarna möttes iaf av en charmerande, snövit stad, smått tillpiffad med diverse ljusslingor, facklor och flaggor. Må vara att hotellen fylldes till bristningsgränsen med kineser, amerikaner och japaner, men det var nog främst glada sådana. Hoppas jag. Många kort blev det iaf tagna, noterade jag. Också under den oplanerade resan till Ilulissat, isbergens Mekka, då stormarna hindrade Air Greenland från att, efter avslutat arrangemang, flyga deltagarna till deras egentliga destination; Kangerlussuaq, för vidare transport till Europa och hem till respektive hemland.

Själv upplevde jag dock inte så mycket av arrangemanget, mer än att jag var en av de ansvarliga för firmans utställning på den tillhörande EXPO’n. På något klurigt vänster lyckades jag dock mig från att själv stå där och svara på besökarnas frågor. Sköönt, med tanke på det tidskrävande Kulturnattsarrangementet. Men på söndagen var jag så klart ändå tvungen att ta mig en titt. Nyfiken är man ju alltid, hur trött och utarbetad man än är! ;-)



Vi hade en ”dubbelbod”. På fotot ses min nya ”assistent” närmast kameran och längst bort, min ”Kulturnatts-sammansvurne”.


Grönlands flaggskepp ”Royal Greenland” hade så klart också en ”bod”, en mycket populär sådan, då det bjöds på många yummy läckerheter från havet. Finns det bättre ”tandpetsmat” än toast med rökt helleflundra, gurka och tomat? Så enkelt och så gott!


Souvenir- och konsthantverksförsäljarna var så klart också på plats. Valrosskraniet vet jag inte om den var till salu (troligtvis), men väl de många traditionella dansmaskerna, stenfigurer och diverse smycken och annat i narvalstand, renben osv.


En del utställare från de andra medlemsstäderna var också på plats. Så en hög med broshyrer blev det till att ta med sig hem och undersöka. För att drömma sig tillbaka till underbara Kina & Canada, eller kanske för att undersöka något nytt som Japan eller Alaska. Ja, vem vet...?!

- - - - - - - - - - - - - - -

Fakta

För att vara medlem av Winter Cities organisationen ska man (helst) vara en vinterstad. Dvs. en stad som har:
1. En årlig snöackumulation på mer än 20 cm.
2. En genomsnittstemperatur på 0 C eller lägre, under stadens kallaste månad.

För tillfället har organisationen 20 medlemmar från 11 länder; Canada (Prince George), Estland, Grönland, Japan, Kina, Litauen, Mongoliet, Norge (Tromsø), Ryssland och USA (Anchorage).

måndag, januari 21, 2008

Kulturnatten 2008 - numera over and done...

Halloj!

Jo, jag är här allt fortfarande. Det har bara varit lite väl mycket senaste dagarna, och när väl söndagen och ledigheten kom, unnade jag mig en datafri dag. Skööönt. Det var nog så hårt att komma på jobbet idag måndag ändå. :-)

Trots allt slit har senaste dagarna dock varit otroligt roliga. Självklart var det saker som strulade till sig, medhjälpare som hoppade av i sista sekund osv. Men i det stora hela var det ändå kul att se hur allt tog form och vi tillslut kunde öppna upp portarna för lördagens Kulturnatt!

Och det hela blev en hyfsat stor hit! De som var med och jobbade var glada, liksom gästerna som kom, och då speciellt barnen! Vårt bud på ”den dåliga framtiden” t.ex; där ”skådespelare” gick runt i skyddsdräkter & gasmasker, och där det visades ett nyhetsinslag om den utdöda isbjörnen bl.a, var en stor framgång. T.o.m välkomstdrinken med grumligt vatten gick åt som smör. Det var så klart några som inte vågade sig in, som stod i dörren och tvekade. Men det visar ju bara att vi hade lyckats trots allt! :-)

De flesta andra ”utställningarna” fick också en positiv reaktion från besökarna, så må det vara att vi inte fick lika många gäster som tidigare år. ”Bara” omkring 400 kom, mot tidigare 2 års dryga 500 (av stadens totalt 15.000 invånare). Men så mycket mer kan man ju inte förvänta med ”motståndet” som var i år.

Många, många företag och föreningar höll öppet under de 3 timmar som Kulturnatten höll på och som något nytt öppnade Air Greenland upp portarna. Och vem kan konkurera med en öppen hangar full av flygplan & helikoptrar där man får prova att sitta i cockpittet??! Och rundvisning på det precis färdigbyggda universitetet; ett byggprojekt utan många likheter i Grönlands historia?

Nåja, vi är i alla fall nöjda! Och jag är ändå glad för att jag och min sammensvurne genom hela detta projekt nu äntligen kan andas ut! :-)

Här kommer lite foton från förberedelserna & själva kvällen:


Tidigare avdelningskollegan tillika snöskulptör J-P i full gång med att skära ut snöblock till vår igloo (väl att märka detta var hans första igloo dock), eller snarare mega snölyckta, som skulle fånga befolkningens uppmärksamhet när de körde förbi vår kontorsbyggnad mellan Nuuk centrum och ”förorten” Nuussuaq.


Emile är en van igloobyggare, men han tyckte det var knasig snö. Inte riktigt drivsnö, som man brukar bygga igloos av (snarare tvärt om, då den mesta snön längst klipporna tycks ha drivit bort istället ;-) ). Och vi ville ju också ha en massa småhål i igloon, vilket ju inte riktigt hör till det normala! :-)


Ingo tjeckar så att vi har tillräckligt med ballonger bakom disken. De ska ju symbolisera koldioxiden i 1 liter olja, något som fick många av kvällens gäster att få dåligt samvete.


Innan vi slog upp dörrarna, åt vi en gemensam middag. Jag bjöd (eller ja snarare; kökspersonalen lagade och min avdelning betalade... ;-) ).


Pavia & Karen, årgång 2108 och sminkade till oigenkännlighet, gör sig klara för att ta emot besökare till vårt egna lilla ”framtids-spökhus”, med smältande is, döda blommor och sopor i alla hörn.


Med en elektrod i handen och den andra elektroden i vattnet gällde det at plocka upp myntet i botten av skålen med sin fria hand. Allt medan Thony kontrollerade strömstyrkan...


Intresset var stort för att höra Greenland Developments personal (som hyr kontorslokaler av oss) berätta om Alcoas planer att bygga ett aluminiumsmältverk i Grönland.


Barnen tecknade flitigt. Alla ville nämligen vinna handdrivna grisficklampor och värmekuddar (ni vet; gelepåsar som man genom att trycka på ett litet ”mynt” får att kristallisera och bli varma) i häftiga färger!



Många var också fascinerade i våra energisparande hårda vitvaror, den intelligenta PC-kontakten och den här spartoaletten. Vissa undersökte den dock något mer närgånget än andra... ;-)


Ja, tänk alla dessa produkter, i de mängder de visas, innehåller den samma mängde energi, 1 kWh (kilowatt-timma). Från vänster: Olja (1 dl), kol (144 g), potatis (1,1 kg), äpplen (1,7 kg), popcorn (175 g), chips (162 g) & Coca Cola (2 l), samt i mitten; valspäck (123 g) och Toms choklad (153 g)...


Och jo, det kom allt ljus i igloon också (detta fotot är hämtat från Sermitsiaq).


Och nej; jag har inte glömt förra veckans fredagstema; Skrivbord. Såhär såg mitt jobbskrivbord ut mitt under allt Kulturnattshäkt. Lååångt ifrån normaltillståndet, men ändå.... ;-)

onsdag, januari 16, 2008

Skyddsdräkter, vätgasbilar & mjölkkartonger



Kanske var det tid till att sticka hål på mjölkkartotongsballongen och skriva lite om Kulturnatten, med risk för ett litet antiklimax för alla spända läsare..?! ;-)

Trots mycket annat jobb i veckan, med återigen två pressmedelanden på två dagar (5 i allt i år, jämfört med 13 under hela 2007!), reklaminspelningar samt ihopskruvande av quiz-koncept a la ”Vi i 5:an” (för att inte gå in på de ”tyngre” projekten, som dock legat hyffsat på is i veckan). Ja, trots allt det, så är det ändå förberedelserna för lördagens Kulturnatt som tar det mesta av min tid och tankar denna vecka.

Ja, det har blivit så ”galet” att jag lever i en ”nej, men kan det vänta till efter den 19:e så ja”-värld just. Allt cirklar omkring före och efter den 19:e januari, dagen då (nästan) alla firmor & föreningar här i stan håller öppet hus för stadens invånare. Fast inte oroa er; det här är superkul!! :-)

Jag har varit med om två kulturnätter innan; januari 2006 och januari 2007. I år (ja, reelt sett förra året, då förberedelserna brukar börja i september) startade så upp det hela igen. Engagemanget bland de övriga i kultunattsgruppen var dock (återigen) inte så stort som hoppats och tillslut hade kollegan Peter & jag fått nog av att sitta på möten där ingen direkt sa något och inget blev gjort, trots att alla anmält sig frivilligt till att delta.

Vi erbjöd oss, till allas glädje, att sjäva fixa ihop ett helt koncept för hela kvällen, med en tydlig röd tråd, till skillnad från tidigare år. Jag säger inte att vi inte haft succé när väl dörrarna slåtts upp tidigare år. För succé har det varit. Men vi tyckte vi som firma kunde så mycket mer.

Peter & jag satte oss ner och fixade ihop, på no-time, ett helt koncept som vi utan match fick sålt till både kulturnattsgruppen och ledningen. Ett helt annorlunda koncept (då vi iofs varit så oorganiserade att vi praktiskt taget saknat koncept) från tidigare år, med det överordnade temat ”Miljö”, och underteman som: ”Hur mycket energi & vatten använder vi idag”, ”Hur sparar vi?” och ”Varför ska vi spara?”.

Jo, visst blir det några får planscher att läsa, som förr, men våra visioner var att det skulle vara fokus på saker att röra vid, utforska och uppleva med alla sinnen istället. Det ska vara skådespel & oväntade syner osv. Otraditionellt för ett sådant ”tungt” företag som oss.

I vår kontosbyggnad kommer man t.ex hitta ett Experimentarium, med mer eller mindre knasiga fysik- & kemiförsök. På andra håll i huset kommer vattenförbruk för diverse olika länder visas i form av stora pyramider av tomma mjölkkartonger (aha! ;-) ) och begrepp som kilowattimmar (kWh) ska förklaras mha t.ex choklad, potatisar och sälspäck. Osv. osv.

I vår matsal kommer elsparmöjligheter visas mha t.ex riktiga frysboxar, duschkabiner och toaletter. På plats, mitt på golvet. Och trappan upp till övervåningen blir vår egna lilla tidsmaskin, där besökarna ska kunna välja att besöka den goda eller den dåliga framtiden (eller båda) – där det ena är ett vandrande runt bland gröna växter (bara det rätt exotiskt här *hihi*), real size vindkraftverk och solcellspaneler & minimini-vätgasbilar, medan det andra är ett mörkt, smått illaluktande ställe, där man blir bjuden på brunt vatten av kvinnor/män i skyddsdräkter bl.a...

Problemet var bara, där som gruppen hade lovat att ta vid; att förverkliga allt detta, efter att Peter och jag kommit med idéerna, där hände typ INGENTING...

Med andra ord; vi tog på oss att dra nästan hela lasset iaf, trots att vi båda stod upp över öronen med annat jobb. Med hjälp från min nya avdelningskollega, som står för allt det grafiska, har vi dock senaste veckan kommit otroligt långt, med tanke på hur mycket annat vi också skulle hinna med vid sidan om. En del lösa trådar är det fortfarande. Men det ska hinnas med. Med livsfilosofin ”Allt annat får vänta till efter den 19:e” alltså! :-)

Ett stort positivt tecken är den otroligt stora uppbackning till arrangemanget, som vi fick då vi förra veckan presenterade konceptet för resten av huset. Många anmälde sig som frivilliga, till uppställning och som personal på själva kvällen. Och det roligaste av allt; det var grönländarna som anmälde sig!

Tidigare år har ju förberedelserna gått ut på att dem som har något att visa har fått ta del av kulturnattsförberedelserna. Dvs. det har mer eller mindre bara varit huvudkontorets tekniska avdelning som har varit med. Teknisk avdelning; som primärt består av en flock äldre, danska män (på senaste tiden har det dock också kommit en hel del yngre, dock fortfarande mest danskar).

För vad ska vår stora ekonomiavdelning visa? De som fyller minst hälften av huvudkontorets kontorslokaler, och som till 95 % hör till lokalbefolkningen. Hur man betalar räkningar & gör årsredovisningar...?

Men i år kommer de altså med, och de är superglada! Oj, vad jag hoppas att vi når succé av osedda höjder i år. Men mycket kan hända ännu...

(Foton från arrangemanget kommer garanterat i bloggen framöver!)

tisdag, januari 15, 2008

Seqinniarfik - Solens återkomst


I söndags var det en stor dag i Holgers hembygd Oqaatsut. Det var den 13:e januari och därmed firades Seqinniarfit – Solens återkomst. Just den dagen varje år, tittar nämligen solen så smått upp över horisonten, för första gången på 2 månader! Det hela är över på nolltid, men lyckan är ändå total!

I Grönland firas Seqinniarfik på alla platser norr om polcirkeln (alltså inte här i Nuuk, då vi bor några mil söder om denna magiska linje, som skiljer områden med teoretisk möjlighet för sol årets alla dagar från dem utan). Det vanliga är att alla som kan, inklusive alla skolbarn, går i samlad trupp upp till ortens högsta punkt och sjunger solen välkommen. På kvällen firas det sedan lite extra, med diverse aktiviteter för barnen bl.a.

Vilket datum man firar Seginniarfik varierar så klart med var man bor. Ju längre norrut, ju senare på året firas dagen. I den nordligaste staden, Qaanaaq (Thule), är t.ex perioden utan sol hela 4 månader, så man får vänta med firandet till helt in i mars! Men sedan har man ju också en lika så lång tid utan att solen överhuvudtaget gå ner under sommarhalvåret!

Fotot i detta inlägg är från en ”vanlig” solnedgång. Dock med x antal isberg, precis som i Oqaatsut. Hade jag bara haft en scanner hade jag dock visat Holgers panoramafoton från hans nästan 3 år på Thule Air Base (amerikansk radarstation/militärbas i allra nordligaste Grönland) istället. Han har nämligen fotot en serie foton, från exakt samma plats, av året första respektive sista solstrålar på vår & höst. Väldigt fint.

måndag, januari 14, 2008

Movie Stars & mjölkkartonger på hög

Fick precis ett SMS från Holger som sa att han nu äntligen satt i flyget för att snart lyfta för färd söderut, ett par timmar försenad. Dvs om inte så lång tid är vi återigen 3 här i familjen. Ska bli trevligt. Både att se honom igen, få lite hjälp att hålla igång ruljansen OCH att bli av med girlangerna! Jag kan nämligen inte nå att själv få ner de smått påpressande girlangerna. Har aldrig varit direkt förtjust i dem, men vad gör man inte för lillgrabbens skull!

Idag var annars en ”hullerbuller-dag” på jobbet. Igen. Tycks inte ha varit annat de senaste månaderna. Kan verkligen inte se hur mina civilingenjörsstuider kommer till användning mitt i allt, men vem bryr sig? Jag har ju kul! Yes!

På schemat idag var t.ex att få betalt de sista jobbräkningarna innan kl 16, då pengakassan för 2007 stängdes för gott. En uppgift som så klart strulade till sig för egen del. Vad annars..?
;-)




Därefter följde klädväljande och fotografering för ”mina” 9 blivande ”TV-stjärnor”. Jag är ju projektledare för projektet att göra 5 inslag/reklamer för Grönlands motsvarighet till ”Anslagstavlan” (ni vet, programmet som var dagens TV-höjdpunkt för oss barn som växte upp innan Disney Channel och allt vad kanaler heter :-) ).

Vi har så klart anlitat film-/reklamfolk och allt sånt, men jag har ändå varit med både till idéutveckling, manuskript samt korrektur (både som kommunikationskvinna och som ingenjör) och ensam stått för ”castingen” av skådespelarna bland personalen så långt. Det senare låter större än det var, men det tog allt sin tid ändå! Fast många skratt har det garanterat blivit. Och fler blir det nog ”on set”.

Och så har vi ju det helt dominerande projektet för tiden; Kulturnatten, med allt av knasigheter det nu innebär. Eller vad sägs t.ex om att Peter (den andre ansvarlige) & jag fått kollegorna till att samla mjölkkartonger hela julen, så att jag nu sitter med hundravis av dem - smått stinkande - på mitt kontor? Bara Peter & jag kan vara så dumma (/geniala?)! *Haha*

Men där väljer jag nog att återkomma en annan dag. To be continued (eller ”to be connected”, som en viss pappa insisterade på att säga, med tre irriterat suckande döttrar som följd *hihi*)...

söndag, januari 13, 2008

Nuuk sightseeing 3 – På badhustur till Nuussuaq

I dag var det badhuset som stod på schemat, dvs en tur från Nuuk Centrum till stadens andra stora stadsdel Nuussuaq. Det kändes lite knas att ta på sig alla dessa lager, på lager, på lager med kläder, när man visste att man sedan skulle ta av sig allt och bara gå runt i badkläder i det varma badhuset. Men med tanke på hur lång vår tur dit blev, var det nog tur ändå att vi var välinpackade!

Fotona som följer är inga mästerverk. Som vanligt när man har lillpyret med, med andra ord. Man har liksom inte riktigt tid att gå runt så man får de bästa vinklarna och ta fina närbilder osv. Det var ju smått kallt och målet var ändå att försöka komma fram hyffsat snabbt! :-)


Aaju klar till avfärd! ("Vårt" hyreshus är det första till vänster, som man bara ser som en vit vägg.)


Så har vi kommit oss ut ur Nuuk centrum, på väg ner för backen 1/3 på vägen mot mitt jobb. Aaju är som sin mamma; han måste undersöka allt! Så smutsig snö har han aldrig sett på nära håll. Inte så konstigt. Detta är stadens mest trafikerade väg, där bilarna puttrar uppför, från båda hållen. Dvs. en del avgaser blir det, instängt som det också är mellan bergen...


Från toppen av backen kan man se ”vårt” (fiman jag jobbar för) stora, blå elverk. Sedan 1993 får vi dock el från ett vattenkraftverk 60 km söder om Nuuk. Detta elverk fungerar därför nu bara som reserv när det är problem med at få el från vattenkraftverket. Det är alltså inte särskilt ofta det är igång, men det är absolut livsnödvändigt. I Grönland kör nämligen alla städer och bygder med sk ö-drift; det finns inga ställen som är förbundna med varandra, så man kan inte, som i Sverige och de flesta andra länder, bara få el från någon annan ort om något skulle gå sönder eller om det skal utföras någon typ av besiktning.

Notera den lååånga trappan, i zick-zack upp till de oranga husen till vänster. Färgglada hus (som jag verkligen måste skriva om i ett inlägg någon dag) och lååånga & mååånga trappor måste vara det som kännetecknar grönländska samhällen. Och alla el- & vattenledningar som ligger ovan jord, då de flesta hus är bygda direkt på berget, som gör det omöjligt att gräva ner ledningarna! :-)

Och ja, det är höga fjäll i bakgrunden, men de syns inte direkt pga vädret. :-)


Alla hann visst inte få upp båten innan isen kom...


Det var lite lågvatten i hamnen (fast inte såå mycket, vi är ju vana med några meter...).


Det mest traditionella yrket av dem alla här i Grönland är fångare; alltså någon som lever på kombinerad jakt och fiske, beroende på säsong. Detta är en typisk sådan, med den något mer moderna standardklädseln och standardbåten. I alla väder, är det en sådan liten, öppen båt de ger sig ut i. DET är hårdhudade gubbar det där.


Japps, vi har en tunnel här i stan. Från där som elverket ligger och över till den tidigare förorten, numera mer ”stadsdelen” Nuussuaq. Man kan även köra runt, men för oss som går är det mycket närmare att ta tunneln. Och här kommer förresten en rättelse till
fredagens inlägg, medräknat detta så har vi faktiskt 3 trafikljus i Nuuk, tillika i Grönland (tunneln har bara en fil).


Garanterat inte världens bästa ställe att vara på för hälsan, but when in Rome... Turligt nog kör det inte så många bilar här. Men några susade allt förbi.



Ovan: Stadens småbåtshamn. Om sommaren ligger bryggorna (fotot till höger) i vattnet och den lilla bukten är totalt smockfull av båtar. Många hyffsat lyxiga sådana, då Nuuk är Grönlands överlägset rikaste stad. Nu ser det dock mest ut som en vit fotbollsplan...


Och här ligger båtarna. Några av dem. Täckta av snö...


Och äntligen; badhuset! Efter dryga timmens plaskande följt av bastu, blev det att ta bussen hem igen... :-)

Jag hittade förresten flygfotot över Nuuk nedan, som jag i somras – lite snabbt – fixade till med de texter ni ser. Då var målgruppen familjen där hemma, så att de/ni skulle kunna se lite hur saker och ting hänger ihop. Men ni övriga bloggläsare kan ju lika väl få se det! Klicka bara på fotot för att se det i större format.

PS: Qinngorput stavas med 2 n, och Nuuks absoluta centrum ligger strax sydväst om pricken som visar var vi bor! Och badhuset, där vi var idag; ja det ligger ganska exakt mitt emellan pilspetsen för ”Mitt jobb” och ”Flygplatsen”.




Ja, det var alltså Nuuk. En stad med ca 15.000 invånare, som ligger totalt ensamt och isolerat (som de flesta andra grönländska orter) 24 mil söder om polcirkeln.

PS: Jag vet inte vem fotografen till flygfotot är, men fotot används av allt och alla här; turistbyråer, kommunen osv. osv., så... :-)

lördag, januari 12, 2008

Snövallar, ljus och tankar om liv & död

Det är lördag, vilket är en underbar dag. Och det bara av en så enkel sak som att kunna dra undan gardinerna och det faktiskt strömmar ljus in i lägenheten! Det är fortfarande inte många timmarna per dag, men det är ljus!

Att det är helg gör också att man kan gå UT i ljuset och njuta. Just idag blev det dock inte så mycket av det, då det stod klädtvätt & städning på schemat.

Mer utomhustid blev det istället igår, på väg hem från dagis. Becksvart var det såklart, men snön är ju rolig ändå!

Aaju besteg snövall efter snövall, allt från 3-10 meter höga. Staden är ju full av dem. Det trots att många enorma dumpers närmast kör skytteltrafik dagarna i ända, ner till hamnen för att dumpa den av snöplogarna uppsamlade snön i havet.

Från sin topp gällde det sedan för Aaju att slänga snöbollar (eller ja, snarare hittade, stenhårda snöklumpar, då det är för kallt för att krama snö) på mamma nedanför. Aaj..! *hihi* Hur som helst; kul hade vi i ett par timmar, tills våra magar kurrade något förfärligt!

Där hemma lekte Aaju sedan ”prata i telefon" med miniräknaren (!). Det var ”Hej ataata” (pappa) hit och ”Hej ataata” dit. Jag skulle såklart också prata. Plötsligt räckte Aaju ”telefonen” mot mig och sa:

- Det är mamma.
- Är det mamma? frågade jag.
- Jaa.
- Är det mormor? Mormor är ju mammas mamma.
- Neej.
- Jo, mormor är min mamma.
- Jahaa, accepterade Aaju oväntat snabbt.

Jag fick ”telefonen”.

- Hej mamma! Har du det bra? sa jag på skoj.

Jag låtsades som om jag lyssnade.

- Vad bra. Hej då!

Jag gav Aaju miniräknare och sa:
- Mormor hon är ju i himlen.
- Jaa.
- Kommer du i håg det; att mormor är i himlen?
- Ja! Mormor inte i kyrkan.

Jag blev smått överraskad. Vi har inte direkt pratat om någon kyrka. Jag säger ibland att mormor är i himlen, eller på månen (jag är ju själv inte så religiös, och att mormor & mirmir (min mormor) vinkar från månen är ju lite sött, samtidigt som det kan symbolisera att de är långt borta men fortfarande är en del av oss och är med oss på ett hörn). Och vi nämner så klart mormor en del; när vi ser på kort, när Aaju leker med något han fått av mormor och när vi lagar någon av mormors alla smaskiga maträtter osv. På inget sätt överdrivet mycket, utan ungefär som vi gjorde innan hon gick bort. På ett naturligt sätt.

Aaju var iofs med i Sverige då hon hade gått bort och han fick allt förklarat för sig den gången. Han var t.ex med när jag, i kyrkans bårhus - som ligger i närheten av själva kyrkan - tog avsked av mamma/mormor, som låg i en öppen kista med en bukett i handen. Och han var med till begravningen, men då var det ingen som direkt förklarade det med kistan.

- Är mormor inte i kyrkan? frågade jag som en reaktion på Aajus konstaterande att mormor inte var där.
- Har du sett mormor i kyrkan? frågade jag vidare.
-Neej, sa Aaju och log.

Ganska snabbt sa han så:
- Mormor ligger så här!

Aaju blundade och sträckte på armarna.

- Blommor i handen. Ligger så här, sade han glatt.
- Mormor i himlen nu.

Det är otroligt ändå vad små 3-åringar kan upfatta och förstå. På sitt egna lilla vis. Och hur naturligt saker och ting ändå är för dem. Den uppfattning ska jag göra mitt bästa för att han ska behålla. Själv har jag mycket av den kvar från min barndom, och det har verkligen hjälpt mig genom livets många sorger. För det är ändå bäst om man kan acceptera livets gång, hur lyckan kommer & går utan att man alltid kan kontrollera allt, även om man så klart ska göra sitt bästa för att ha det bra. Men igen; allt går bara inte att kontrollera!