onsdag, augusti 19, 2009

Lillen på äventyr


På blåbärsjakt.

Usch, jag började dagen idag med att storbråka med min son. Ingen rolig start! Och nu sitter jag här på jobbet och har dåligt samvete. Helt utan anledning egentligen, då jag ju hade rätt. Jag hade dock säkert kunnat hantera det hela lite annorlunda, men ingen är ju perfekt. Det måste jag nu intala mig själv.

Ett leende lockades dock fram när jag tittade igenom CD-romen med foton jag fått från en i dagispersonalen idag – med foton från lägret! Och ja, det var väl där som samvetet verkligen fick sig en törn, eftersom jag ju har, som en av mina anställda sa igår: ”Det sötaste barnet jag har sett på mycket länge.” ;-)

Jag kan inte helt med att publicera så många foton från lägret här, speciellt inte på de andra barnen, men några kan jag väl få lov att visa.


Lägret med åtta dagisbarn och tre vuxna ur personalen, hölls på kommunens bästa lägerplats – den enda med vattentank och vattentoaletter. Här ses hörnet på ett av husen (läs barackerna) och de exotiska, arktiska träden som barnen lätt kunde gömma sig i.


Så här bodde de.


Ute på djungelvandring bland myggen?! ;-)


Omgivelserna. Som överallt här; så snart man kommer utanför de små samhällena, så är det totalt öde. Men vackert!
Lägerplatsen ligger nere vid fjordstranden.


Vy åt andra hållet. X antal timmar med båt från civilisationen.


Så blev det nyfångad fisk till middag.


Och alla fick hjälpa till.


Sonen sov gott, med täcke och kudde hemifrån.


Sista kvällen med gänget stundade det fest. Först middag med findukat bord och cola till alla, följt av utomhuslek. När de kom in igen väntade detta bord på dem, uppdukat med godispåsar och snacks - en överraskning vi föräldrar hade samlat ihop till. Mycket populärt vill jag lova! :-)



PS: Idag är det första skoldagen här i Grönland. Läs mer om denna mycket speciella dag här (ett inlägg från förra året).

tisdag, augusti 18, 2009

Hej & hej då



Så var yrvädret hemma igen! Dryga 4.5 timma försenade kom de in i hamnen klockan 20.35 igår kväll. Välbehållna. *en lättnads suck*

Som väntat var det inte mycket man fick reda på om veckan som gått, genom att fråga sonen.
- Ätit och lekat (läs lekt ;-) ), var hans svar på frågan om vad de hade gjort. *hihi*

Från det jag hörde från dagispersonalen och efter att verkligen hårdpressat sonen med frågor, kunde jag dock förstå att de hade haft det bra. Sonen hade väl saknat mig och gråtit lite ett par gånger, men han hade ändå klarat det finfint och haft jättekul. Jag räknar med att få reda på mer, så snart vi kommer oss på dagis igen. Idag tog jag nämligen med mig lillkillen på jobbet i några timmar istället och nu i eftermiddag ska vi baka och ut och kolla på hus! ;-)

===

Igår blev det alltså till ett återseende. Annars har senaste tiden mest handlat om farväl.

Nuuk är, liksom jag föreställer mig att städer som Bryssel och Washington är, en riktig transitstad. Folk flyttar in och ut, till och från hela tiden. Och flyttar man från Nuuk, då flyttar man ju verkligen, eftersom vi inte har några vägar mellan orterna här. Det är både de så kallade tillkallade – personer med specialkompetens som tillkallas utifrån, typiskt från Danmark – och de lokala som flyttar. Den första gruppen flyttar hem till sina hemländer, den andra gruppen flyttar typiskt antingen till sina hemstäder/bygder eller över Atlanten för att jobba eller utbilda sig.

En kvalificerad gissning (efter att ha kollat på lite statistik) är att hela stadens befolkning blir utbytt cirka vart 6:e år. Bland invånarna finns så klart en hel del som är både födda och uppvuxna här, men det gör ju bara att boendetiden här är än kortare bland ”den flyttande gruppen” än de 6 år. Bland de tillkallade är det t.ex vanligt med 2-3 års kontrakt, innan de får betald flytt tillbaka till Europa. Även kortare kontrakt är vanliga.

Bara senaste veckan har två vänner – de enda jag pratade svenska med här, utöver sonen – gett sig av från ön. Den ena kanske kommer tillbaka, den andra knappast. Jättetråkigt för oss som blir kvar, men kul för dem. Stor kram till er båda!

Sedan sticker ju pojkvännen också iväg för en månads jobb på annat håll i nästa vecka. Men den dagen, den sorgen. ;-)


Alla barnen vinkade glatt med sina kvistar när de kom in i hamnen igår kväll (kvistar av den storleken är så klart exotiska. Sånt hittar man bara inne i de varmare fjordarna och inte här ute på kusten. Och träd? Ja, de får man se låååångt efter. Typ helt till Canada. ;-) ).

måndag, augusti 17, 2009

7 dygn & 11 timmar



I dag kommer han hem från lägret, mitt lilla monster och ängel, allt-i-ett. ;-) Ja, om bara dimman ville lätta vill säga...

En dryg vecka har gått utan att jag har hört så mycket som en viskning om hur han har det ute i ödemarken. Separerade av hundravis av fjälltoppar på långt över 1000 meter, är det ju inga telefonsignaler som når fram.

Det enda jag har hört är ett telefonsamtal från dagiset här i stan för en halvtimma sedan, där de kunde berätta att lägergänget först kommer in till hamn klockan 19 och inte klockan 16 som planerat. Detta eftersom skepparen här från Nuuk ville vänta in tidvattnet (som är på flera meter här i vår del av världen).

Tålamod. Tålamod.


Fotot: Här kommer båten med sonen lägga till ikväll. Igår låg dock en båt av en helt annan kaliber i hamnen; yachten Apoise (den vita mitt i bild), som är världens 79:e största lyxyacht med plats till 12 passagerare och 17 besättningsmän. Pris; ynka 100 miljoner dollar, plus/minus...

fredag, augusti 14, 2009

Ny utsikt!!



Ja, så väntar nya utsikter på oss. Hela fyra stycken faktiskt, åt fyra olika håll.

Som vänner på Facebook har kunnat läsa lite mellan raderna de senaste par dagarna, har det nämligen varit storköp på gång. Dock inte en hund, inte en Volvo, men väl ett hus!

Vi får vänta lite ännu innan vi får flytta in, men när vi väl kommer så långt så blir det till ett hus på 104 m^2, med utsikt bl.a ut över fjorden med dess valar och isberg. Alla papper blev underskrivna i dag, och ett plötligt infall att kolla på hus tisdag blev alltså till ett husköp innan arbetsveckan var över. Så kan det gå! ;-)

Fast det är klart; helt oplanerat var inte köpet, då vi redan i början af sommaren var och kollade på ett par hus. Efter mycket grubblande fram och tillbaka, kom vi då dock fram till att vi skulle vänta. Efter att Aaju börjat att leka lite mer ute omkring där vi bor nu, har dock saker som det jag skrev om i onsdags, resulterat i att husköp återigen kändes som något som det var behov för.

Nu kommer vi att flytta till ett lungt område, med fina lekområden, inklusive en helt ny lekplats, precis runt om husknutarna. Och med bilarna/vägarna på behagligt avstånd. Det ska nog bli bra det här! :-)


La casa med monstertrappan som i denna vinkel ser extra ”monstrig” ut. Fast detta är ju trappornas förlovade land, så ingen lyfter väl på ögonbrynen här. ;-)


Lite mer utsikt.


Och lite mer hus. I Grönland har man normalt inte trädgårdar. Man får inte ens sätta upp staket runt husen (undantaget om man bor i ett av de mycket få, gamla hus, som fått rätt till att ha trädgård redan på den tiden). Man kan nämligen inte äga mark i Grönland, och man äger därför inte en tomt, utan får bara tillstånd till att ha sitt hus stående på en specifik plats. River man huset har man bara en begränsad period på sig att börja bygga ett nytt, annars förlorar man rätten till platsen.


Och en liten glimt från insidan. ;-)

torsdag, augusti 13, 2009

När lillgrabben är ute ur huset…



...går de vuxna till golf.

Tidigare i sommar frågade ett av våra kompispar oss om vi inte skulle gå en nybörjarkurs i golf tillsammans. Då möjligheterna att hitta på något fritidsaktigt här är ytterst begränsade, så tänkte vi ja, varför inte (utöver golfklubben, har vi ett badhus och en lerduveskytteförening samt en bio, och det var väl det). Det är ju alltid kul att testa på något nytt och möta nya människor, även om golf inte varit en direkt drömsport för mig. Jag hade dock provat ett par gånger innan (i Sverige) och kunnat konstatera att det faktiskt går att ha kul på en golfbana utan rutiga byxor och utan att ta det hela alltför allvarligt.

Fast det var så klart ett möjligt problem med barnpassning. Sedan var det resor och annat som kom imellan, så vi kunde inte delta i den årliga kursen i juni-juli trots allt. Fast någon ville visst att vi skulle vara med, för plötsligt fick vi, i söndags, reda på att de hade samlat ihop till en extragrupp för en intensivkurs med start måndag. Alltså just denna veckan som sonen är på koloni.

Sagt och gjort; både i måndags og i onsdags var vi tre timmar på golfbanan och puttade, chippade och prövade att slå långt tillsammans med de andra 13 kursdeltagarna (inklusive kompisparet). Och ja, så har vi fått en massa teoriundervisning.

På lördag ska vi dit igen, och spela på de nio hålen som lär utgöra värdens nordligaste gräsbana (är inte säker på det – ni nordsvenskar, finns det inte någon gräsbana norr om Skellefteå?). Och på måndag är det teoriprov.


Då allt växer så långsamt här och pga det hårda underlaget, är väl banorna långt ifrån världsklass, men inte är det många ställen där man kan spela golf mellan höga fjäll och med isberg guppandes förbi. ;-)


Faciliteterna är inte så stora, men de duger.


Klubbhuset stod, liksom banan, klar år 2000.

Kursettan in action. ;-)

onsdag, augusti 12, 2009

Utsikten från svalgången en morgon



Ibland blir man bara trött av att bo i slumkvarteret. Bostadsköer på cirka 12 år gör dock att man inte alltid har så mycket av ett val.

Två dagar senare, efter att vaktmästaren har städat och sopbilen varit där och tömt såg det ut såhär:



Barnen i området har hittat "spännande" sopor i form av avlagda, trasiga leksaker, som snabbt spreds för vinden. Ett av barnen (ses på bilden) samlade dock ihop en hel sopsäck och gick hem med dem. Rena julafton kan man väl säga. Även barnen som kom från hemmet där soporna kom ifrån, lekte glatt med och kastade ut trasiga leksaker åt höger och vänster.

Here we go again... *pust*

måndag, augusti 10, 2009

Läger och föräldratortyr (läs; barnuppfostran)



Så har jag skickat iväg sonen på läger med dagis. Helt galet egentligen. Han är ju inte stor den lilla kraken – han blir först 5 om en månad – och så ska han iväg på läger! Och det i en hel vecka!!!

Ja, det ska sägas att jag har grubblat, vridit och vänt på detta. Kan man verkligen skicka iväg en 5-åring in i fjorden på en lägergård så länge? Svaret tycks alltid bli nej på den frågan, men samtidigt är det ju det med att på något sätt ta seden dit man kommer. Här skickas nämligen alla barn iväg på det sättet och den garvade dagispersonalen insisterade på att det aldrig var några problem.

Sonens kusin skickades t.ex iväg till Danmark i två månader, för att bo i en dansk familj och gå i dansk skola, när hon bara var 11 år och hade läst danska i ett knappt skolår..! Strongt, men så funkar det här.

Kärleken till barnen är enorm, men den inuitiska uppfostran går fortfarande till en del ut på att man tidigt ska lära att ta vara på sig själv. Det hårda klimatet och extrema naturen har helt enkelt krävt det. Och helt fel är det kanske inte att man lär sig att hoppa mellan isflaken som barn, så att man inte stelnar till som en pinne den dag man som vuxen är på isfiske och upptäcker att isen brytit sig loss och man driver mot havs. Skillnaden mellan de turistande danska och de fastboende grönländska barnen är enorm när man ser dem leka i bergen. De grönländska barnen, inklusive min son, springer lätt hit och dit utan att falla. Och faller de, kommer de som oftast snabbt upp på fötterna igen. Det är inte situationen med de danska barnen, kan man väl säga, sådär generellt.

Jag har helt enkelt försökt att anpassa min uppfostran lite till den lokala. Fast ändå inte helt. En del längre lina har sonen väl fått än om vi hade bott i Sverige, helt klart, men nej, inte har han fått en av de mer extrema versionerna av grönländsk uppfostran heller. Inte något med att leka ensam ute, bland bilar och lösa, främmande hundar, redan som 2-3 åring osv. Nej, nej, nej.

Fast nu har han alltså fått ge sig av på läger och det måste jag väl säga var lite av en tröskel att komma över, att ta det beslutet. Väl vetande att min son är otroligt självständig och van vid att resa och sova på olika ställen, så har jag dock lugnat mig med mantrat: ”Är det någon av barnen som ska klara det, så är det min son.” Och det är väl så; han kommer att klara det galant, tycka det är superroligt osv. Fast visst oroar man sig. Turligt nog har vi båt, så skulle något hända kan jag vara där inom någon timma.

Här är lite foton från när vi föräldrar (och morföräldrar) vinkade av våra barn:


Vi mötte alla upp i hamnen omkring kl. 7.30 i morse.


I alt var det tre barn från sonens avdelning, inklusive favvistjejen (dock inte de två bästa vännerna).


Sonen såg fram emot att komma iväg. Han sa att han nog skulle sakna mig, men trots det lade han entusiastiskt på en extra natt när vi pratade om hur länge han skulle vara borta. ;-)


Så kom båten. Dax att lasta på!


Åtta spända barn och tre dagisfröknar (som i mansform heter? Ja, det heter väl inte ens dagisfröken för kvinnor mer, men jag har aldrig haft barn i Sverige och gick heller aldrig på dagis som barn själv, så vad vet jag ;-) ), de senare kom samtliga från sonens avdelning (fast det är ett ganska öppet dagis, så alla känner alla).


Hej då, hej då. Vi ses om en vecka! *hjälp*

söndag, augusti 09, 2009

Som att springa maraton

Världens hårdaste maratonlopp (pga alla backar) sägs vara det som gick av stapeln för 19:e gången igår lördag; Nuuk Marathon. Och nog var det hårt alltid. Jag var i alla fall mer än vanligt trött och hade rejält ont i benen på kvällen. Ajajaj. Och jag hade inte ens sprungit en endaste meter. Bara stått ganska så stilla på det hårdaste av granitgolv hela dagen, från tidig morgon.

Temat för årets maraton var nämligen ”Spring för ett bättre klimat” och som informationschef och tidigare också utvecklingskonsulent (jobbade då med förnybar energi och elverksstyrning) hos landets el-, vatten- och värmeproducent hade jag fått i uppdrag att fixa till en utställning i kulturhuset Katuaq, där (i och omkring) registrering av löparna också föregick, samt start, mål och prisutdelning.


Här är lite foton från dagen:


Sonen var med och hjälpte till att ställa upp.


Pojkvännen, även han tidigare utvecklingskonsulent nu projektledare, blev min sammensvurne under dagen. Tillsammans fick vi svara på ett hav av frågor från utsällningens besökande.


Resterna från en ”maratonists” stärkande frukost?!


Innan start skulle alla de 308 löparna från 8 olika länder få testat sina datachips, så att tidtagningen blev exakt. Här ses bl.a tre hurtiga kollegor, varav den gråhårige mannen sprang en hel maraton och cyklade sedan hem till Qinngorput – så långt bort från centrum man kan komma – utan att blinka. Imponerande! (De andra två kollegorna är damerna/tjejerna i bakgrunden.)


Det drog ihop sig till start. Bakom målporten ses delar av regerningsbygnaden och till höger ses kulturhuset där vi alltså stod hela dagen. (Och jo, lite bättre väder blev det framåt dagen, men ingen för löparna besvärande sol som tur var.)


Det var även rullskide- och rullskridskodeltagare med.


Startområdet började fyllas upp. Dvs det var dax för mig att återgå til jobbet.


Vår utställning - som handlade om förnybar energi, varför man ska spara på energi och hur man gör det - blev välbesökt.


Vissa tycket det var väldigt intressant. :-)


Utanför serverades det grillat.


Journalisterna var på plats.


Utanför kunde stadens invånare – till enormt stor glädje – även testa våra nya elcyklar. De ska minska företagets taxiutgifter och då vi dessutom får vår el från vattenkraft, blir det också mycket miljövänligare. Och jo, det går att höja sätet... ;-)


En glad lite teaterapa, som stolt visade fram sin medalj för avklarade 3,5 km.


En av sonens dagiskompisar. Tyvärr kunde ju inte Aaju vara med och springa, eftersom jag jobbade. Det får kanske bli till nästa år?!


Resultaten kontrollerades.


Frivilliga delade ut frukt och dricka längsmed vägen samt som här, efter mål.


Min kollega och vän spurtade in mot mål efter en halvmaraton!

Vinnaren av hela loppet var den lokale sonen, tillika min granne Kim Godtfredsen, med tiden 2:33:01 (løparnas tider ligger normalt 15 % högre här i Nuuk än när de springer andra stadsmaraton, pga den hårda banan). Inte helt otippat kan man väl säga, då den pensionerade landslagslöparen ju också har presterat bra internationellt genom åren. Bland kvinnorna hette segraren Britt Folkerman, också hon från Nuuk.

torsdag, augusti 06, 2009

Populära inuiter i Egypten


Varje år, på nationaldagen går jag på fotbollsmatchen mellan pensionärsföreningen och pensionärernas idrottsförening. Alla bjuder 100 % på sig själva, vilket resulterar i många skratt.

I Grönland är fotboll, precis som i de flesta andra länder, stooort. Dvs. internationellt är vi en okänd nation, utan chanser för att kunna delta i de stora mästerskapen.

När det gäller taekwondo er det helt omvänt. Där är intresset inte specielt stort lokalt, ja närmast obefintligt, men framgångarna desto större. Mästerskap efter mästerskap skördas det medaljer. Flera gånger har t.ex Grönland varit den mest vinstrika nationen i de nordiska mästerskapen och VM-gulden är heller inte få. Och då pratar vi om ett land med ynka 56.000 invånare. Fast nej, inte är taekwondo något som det pratas direkt mycket om på kaffepauserna här inte.

Något som det dock pratas om, och som man är mångt mer än hyfsat bra på med tanke på antalet invånare, är handboll, både damer och herrar. Flera av detta mini-mini-lands spelare spelar numera i diverse ligor i Danmark och andra länder i Europa. Och visst har man kvalat in sig till VM, via de pan-amerikanska mästerskapen. Just nu är t.ex U-21-killarna med i VM i Egypten.

Första matchen spelades idag, mot Estland, där Grönland tyvärr förlorade med knappa 38-37. Matchens roligaste inslag blev istället egypternas försök att spela Grönlands nationalsång vid matchstart. Istället för den finstämda nationaldagen strömmade nämligen polkalåten ”Marteerannguaq tammarpoq” ut ur högtalarna och lockade de grönländska spelarna till skratt. :-)