
Foto taget minuten efter att Aajus aata (farfar) kommit in genom dörren.
Igår fick Aaju och jag ett väldigt efterlängtat besök. För 1:a gången sedan Holger och jag blev tillsammans, dvs på 5 år (efter att vi känt varandra i ytterligare 2...), tittade nämligen Holgers pappa förbi.
Det är väl inte så att han inte har velat komma och hälsa på oss tidigare, utan avstånden och de höga priserna (speciellt för bygdefolk som nästan inget tjänar och som får betala multum för det mesta) har väl också gjort sitt. Nu skulle han dock på kurs i Sydgrönland, vilket tvingade honom att mellanlanda på sin färd från Diskobuten/Nordgrönland och därmed få en övernattning här i Nuuk. Det möjliggjorde så också ett besök.
Ett lite nervöst besök från hans - men även lite från min - sida, får jag väl säga. Nuuk är ju en stor stad (jämfört med hans hembygd på ca 30-40 personer och närmsta storstad på 4500, alltså), och inte visste han var vi bodde. Dessutom skulle han hem till svenska svärdottern som är ganska risig på grönländska och själv kan han nästan ingen danska.

Foto från juni 2006: En stolt farfar hämtar oss med den dagen till ära svenskflaggade båten, i Ilulissat där vi just landat med flyget. Just detta ögonblick i båten var hans absolut första möte med barnbarnet. Ett möte som varade i tre veckor och som till igår var det enda.
Jag satte dock min förhoppning till lillgrabben, som både eventuell medlare, underhållare och gemensamt samtalsämne. Aaju hade dock inte sett sin farfar sedan sommaren 2006, då han var knappt två år gammal. Den gången hyrde vi närmsta grannhuset till Holgers föräldrar och semestrade där i 3 veckor. Vi har hela tiden sedan dess så klart pratat om aana (farmor) och aata (farfar). Men det var ju ändå inte säkert att det skulle funka obehindrat när väl farfar kom in genom dörren, även om vi de senaste par dagarna t.o.m kollat lite extra mycket på kort osv.
Men det var turligtvis ingen blyg Aaju utan snarare en lagom uppspelt och glad Aaju som mötte vårt besök (den enda smula blyghet han visade, var den som syns på fotot i början av detta inlägg *hihi*). På bara ett par minuter så var det nästan som om de aldrig varit separerade. Så härligt att se!
Sedan hjälpte det väl på modet hos den lille att farfar nästan med det samma drog fram ett par paket ur sin väska. Som så ofta, en hemvirkad duk till mig (från min svärmor – fina dukar jag numera kan lägga på höög :-) ) och en takdekoration med olika grönländska djur av valbard till Aaju. Valbard som i...
...ja, som ni kanske vet, indeladelas normalt alla valarter i grupperna tandvalar och bardvalar, där tandvalarna har tänder och bardvalarna, ja har barder helt enkelt. Barder är som en stor kam genom vilken valen, efter att ha svalt en massa vatten, filtrerar ut mindre djur och plankton, som den sedan äter.

Takdekoration gjort till 100 % av valbard och sammanbindande fiskeliner. Djurfigurerna ska föreställa följande; fågel (art?), späckhuggare, valross, säl och isbjörn.
Vi har inte riktigt hängt upp dekorationen ännu, men jag försökte ändå ta några kort. Vet inte hur bra man kan se det, men barder ser ut och känns nästan som hårdplast, väldigt kompakt! Det är den delen som växer ut från valens gom. Längre ut på barden delar keratinet, som barden består av (liksom människors hår och naglar), upp sig i ”strån”. Strån som man, utöver på "kamkanten", också kan se om man tittar noga på själva ”plastmassan”.

En liten bit av en valbard i närbild (klicka på fotot för att se det i större format).
Besöket gick hur som helst rätt så galant, men visst var det tråkigt för Holger att han inte var hemma! Det var samma sak när jag skulle träffa hans pappa för allra 1:a gången och då jag skulle besöka hans hembygd Oqaatsut och den intilligande "hemstaden” Ilulissat för första gången. Då kunde inte Holger heller vara med. Typiskt!
För det är ju ändå lite speciellt att få visa upp sin familj/partner och sitt nya hem för sina föräldrar och omvänt; visa upp sina hemtrakter osv för sin partner. Ja, själv har jag ju drömt om det massor av gånger, det med att visa upp nya hemmet (och hemlandet) för föräldrarna alltså. För, som några av er läsare kanske vet, har jag ju aldrig haft besök av mina föräldrar under mina numera ganska många år i utlandet. Av helt förståeliga skäl iofs; min mamma var ju svårt handikappad och sjuk, så även om en resa var bland hennes högsta drömmar, så var det en total omöjlighet. Hade det inte varit för det, vet jag ju att mamma & pappa hade varit de första att knacka på dörren. :-)
Nu kan vi dock istället glädja oss åt att Holgers pappa kommer tillbaka igen. Redan om två veckor, på väg tillbaka hem från kursen i Sydgrönland. Och denna gången stannar han i hela 2 dagar. Dock reser han hem 2 dagar innan Holger kommer hem från Sisimiut. Men, men... ;-)













































